Blogg

#waybackto100miles egotid till egotripp #småbarnsliv


Det är snart bara två månader kvar tills jag ska ge mig på 16,1 mils terränglöpning (mestadels, om än lätt terräng) igen. Den dagen en glad motionär som jag säger att hon är redo- då är det hybrisvarning å det grövsta. 

Samtidigt- när man väl står där på startlinjen då måste man tro att man är redo, för skallen är det största motståndet. Kroppen, om den är hel, den hänger med.

Jag har ju haft sånt strul med min rygg och med min vänstra höft-mest på grund av dålig inåtrotation i höger höft men det är vänster som ”sackat”. Det har varit så mycket bättre, men vissa dagar är jag väldigt stel och öm i bröstryggen och det transfererar ned till mina höfter och det känns som vänster ben inte ”svarar” neuromuskulärt.

Det låter kanske trassligt, men det är inte så farligt. Det var helt underbart förra helgen när jag klarade av 6,4 mil riktigt brötig terräng utan några ”nerv”känningar. Alltså det kändes ju överallt istället.

Nu börjar ungefär 6 veckors hård träning. Hård i form av volym- för mig- men för mig är den största utmaningen inte att kroppen ska orka, att motivationen ska hålla utan att få till det i mitt liv som tvåbarnsmamma. Jag tycker helt enkelt inte det är ok att vara borta för mycket från barnen. I vårt förhållande och inför mina barn känner jag inte att jag kan försvara att vara borta på helger titt som tätt. 

Jag är väldigt noga med att när jag kommer hem från ett, oavsett hur långt pass, så måste jag vara redo att vara mamma igen. Efter Silverleden nattade jag min stora tjej och var uppe med familjen 07.00 morgonen efter. Stel och öm som få men inget att klaga över.

Så ser läget ut nu. Har en stöttande make men ultralöpningen, till skillnaden från att motionera för hälsa så man mår bra och orkar vara en bra mamma, det är en galen egotripp och det ska man komma ihåg. Jag sakar mycket umgänge med vänner och annan ”egentid” för att få springa men det är mitt introverta jag som mår så bra av de här långa stunderna i skogen och då slåss jag gärna hårt för att få till dem. 

Och hur mycket jag än älskar mina barn så ska jag inte sticka under stol med att jag gärna går och fnular på hur jag ska kunna komma iväg några timmar för mig själv här och var. Jag blir inte en bättre mamma av att vara ultralöpare, men att vara en bra mamma blir lite lättare när jag får hålla på med det som gör att jag känner mig stark och rattar in det inre naturkompassen. 

Så jag skruvar och stuvar. Har perspektiv på att det inte blir optimalt ur prestationssynpunkt men i slutändan blir optimalt utifrån vad som är viktigast i mitt liv.

Har hur mycket motivation som helst att träna. Inte all den tid jag vill ha. Tummar inte för mycket på sömnen. Får vara smart med de pass jag får till.

Kommer få till det. Frågan är bara hur bra?

To be continued!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hälsoprofiler eller hälsosträvare?


Det här har jag funderat på ganska länge. Och med brask för att det här är ett inlägg som nog kan misstolkas och missförstås så vill jag ändå skriva det. Mest för de som jag mött som inte får ihop det. Inte får ihop bilden av alla hälsoförebilder och verkligheten.

Vet ni vad- det är för att den i de flesta fall inte går ihop. Det är ofta inte så enkelt som det utmålas.

Att kalla folk för ”hälsoprofil” för att de är ett namn inom träning, inom yoga, mindfulness, en kosthållning med ett namn osv osv- det har det gått inflation i.

Men när vi definierar hälsa för oss själva eller tar in den holistiska aspekten ( ett ord som folk också gillar att slänga sig med: ” Jag har en holistisk syn på hälsa, jag vill fokusera på helheten”). Ja då handlar det ju också om att i flera aspekter än de ytliga och inte bara utföra aktiviteter som brukar kallas hälsosamma utan i stort leva UTAN stress över hälsa. 

Jag tror inte vi hittar de, vid any given moment, mest hälsosamma människorna i lotusposition med slutna ögon och tumme o pekfinger ihop. Inte bland de som lägger upp de grönaste vego, ”Ifree from” smoothien, Inte bland de som gör flest andningsövningar eller ägnar flera procent av sitt dygn till att rulla fascia på en dyr plastrulle.

Jag tror inte rakt av att de som skriver om sin mindfulness, om sina hälsoritualer, om att ”såhär får du balans i livet” och helt enkelt ofta ofta skriver om hälsa och förväntas vara hälsosamma och uppvisa en hälsosam framtoning är de som är mest hälsosamma och fria från hälsostress. Jag tror, jag har träffat många av de, jag är tydligen en av dem, att många av dem, oss, är hälsosträvare. Ibland, ganska ofta, hälsostressare. Vi har ofta i bagaget både ätstörningar, utbrändhet och vi stressar över saker som man tror har med hälsa att göra.

Jag tillskriver mig inte alla dessa attribut, men jag har både varit utbränd och haft ätstörningar. Så jag är nog inte en av de mest hälsosamma du läser om. Nu- har jag väldigt hög hälsonivå både fysiskt och mentalt. Men jag lever också med en oro som jag gärna skulle amputera ett ben för att slippa. Skulle gladeligen vara sjuk ofta, inte kunna springa för att slippa den oron. Men den skriver jag inte i detalj om här.

Och är det något den gett mig så är det en kristallklar bild över att jag aldrig någonsin kommer tillåta mig själv stressa över vikt, över fysisk prestation, över vad jag äter. Tillåta. Alltså. Det betyder inte att min hjärna inte vill stressa över det. Men jag tar fram perspektivet och så har jag likt en KBT-guru jobbat fram ett sätt att vända min fokus på hälsa till något positivt. Och försöka försöka försöka förmedla något sunt.

Det är många med mig som gör det. Jag kan bara tala för mig själv dock. Men många av oss har mycket i bagaget i form av just ätstörningar och kanske utbrändhet. Och visst är det flera av de som verkar alldeles hälsobananas som det sen också visar sig inte mådde så bra ändå. Många vars nitiska ”hälso”regim många sett upp till, inspirerats av, men ändå förundrats över hur det går ihop och sen kom det fram att det där höll ju faktiskt inte.

Och då gäller det att komma ihåg att verkar någon för bra för att vara sann- så är de oftast de. De är egentligen ännu bättre, de är inga hälsohelgon, de är riktiga människor. Det holistiska i att följa hälsobloggar är just att ta in hela bilden. Förstå att det som skrivs, det som läggs upp och det som sägs- det är inte hela bilden. Det är vad man väljer att visa upp.

Det är skitlätt för mig att skriva att jag tar hand om min sömn, äter bra men inte hetsar över maten och unnar mig kaka då och då jadijada bla bla bla. Jag skulle kunna ljuga om alltihop eller valda delar. Aldrig berätta om svackor, negativa tankar, hälsostress med mer. Jag har ingen skyldighet, jag väljer vad jag skriver. Så är det för alla. Träffar man dem inte i person eller ser dem över tid så får man aldrig hela bilden. Ypperligt läge att proklamera att jag minsann alltid lever som jag lär och är ärlig. Men det kan du ju inte veta egentligen eller hur? 

Jag jobbar ju med hälsa på arbetsplatsen och det sträcker sig från kultur till ledarskap, organisation till individ. Jag får ofta i mitt jobb försöka definiera hälsa för att kunna ha ett angreppssätt, infallsvinkel. kunna mäta och rikta insatser. Det är jättesvårt eftersom hälsa är individuellt. Men det finns också många gemensamma nämnare.

Det handlar om att må bra i kroppen, trivas med sin kropp, att inte stressa över sitt varande. Att varandet är en bas för att leva livet och göra de saker man vill göra med sin hälsa som plattform som verktyg.


Att ägna massor av tid och energi åt att ta hand om sin hälsa för hälsans skull det ser jag ofta och har sett under mina 17 år i tränings- och hälsobranschen oftare leda till ohälsa eller i sig vara lite ohälsosamt. Att oroa sig för vad man äter, stressa över sin träning och om man har sin mat i en plastlåda..ja ..stressen över valen raderar nog ofta ut den goda intentionen.

Så jag har funderat lite på vilka som kan vara de mest hälsosamma. Och det går ju inte att säga. Men jag tror det handlar om att ha en meningsfull tillvaro. Ett starkt syfte med det man gör. Självklart om att må bra fysiskt men jag tror inte det korrellerar med en kroppsform eller högre och högre syreupptagningsförmåga. Att vara snäll mot sig själv, måla med stora penseldrag vad gäller sin fysiska hälsoregim. Männniskor som ”motionerar av bara farten”.

Jag tänker att man brinner för något. Jag tänker att de som håller på med trädgårdar, hantverk, kanske svampplockare, hundägare, fågelskådare. Jag tänker de som är mycket utomhus, är fokuserade på annat än sin kropp men behöver den till att göra saker. De som ser saker växa, skapar saker där det går att se fysisk skillnad från början till slut. De som kanske ”men oj magen kurrar jag måste ha mat så jag kan fortsätta greja här i min rosenrabatt”. De som inte tänker så mycket på hälsa som ett mål.

Hälsosträvare behövs. Berättelser om hur man tappat hälsan och söker efter den igen kan vara både inspirerande, livsomvälvande och lärorika.  Tips på hälsosamma val både vad gäller produkter, mat, motion, återhämtning- behövs.

Och jag tror aldrig att begreppet ”hälsoprofil” kommer bytas ut emot ”hälsosträvare”. Men kanske hjälper synsättet att många av oss som skriver om hälsa och tipsar om hälsa själva faktiskt strävar efter hälsa därför att vi inte helt naturligt bara har den. Inte har den som tandborstning i vardagen utan oroar oss för den. 

Kanske hjäler det att läsa alla tips och se alla bilder med ett filter som inte finns i din smartphone, ett filter med att det här är en bild, det här är uppfattning som en person vill att du ska ha om dem. 

Den är ofta sann. Men den har olika nyanser. 

Sammanfattningsvis av detta röriga tankeinlägg så tänker jag att man då och då behöver påminna sig själv om vad hälsa är när man läser saker som kategoriseras som ”hälsa”, att de inte nås genom att träna på ett visst sätt, äta på ett visst sätt, leva ”free from”. Den måste upplevas. Den kan inte kopieras. Den är din egen. Den är kanske att skita fullständigt i den där 10-minuters meditationen, ta en promenad istället och tjöta  med en kompis du inte ringt på länge fastän du just läste ett inlägg om att meditation helar hjärnan?

Fundera på om man ska hålla på med en träningssatsning som gör att man måste gå till naprapat för att knäcka rätt kroppen och sen ligga på en taggig gummirulle så det rinner kallsvett av smärta?

Nä vet ni vad, de som verkligen mår allra bäst- de tror jag faktiskt inte att vi läser om inom just kategorin ”hälsa”. De är för upptagna med annat.

Jag fortsätter växla mellan att må alldeles löjligt förträffligt, hantera min oro, göra våld på min hälsa för att det är så roligt att springa ultra, hantera min prestationsångest (på jobbet) stå emot att bry mig om min vikt och jag fortsätter försöka dela den del av min sanning som inte är privat. Jag är en hälsosträvare, kommer alltid vara.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Det bästa når inte hit #semester


Hörni hur går semestern?

Som jag skrivit tidigare blir min bättre och bättre för varje år. Förut tog jag knappt semester. Inte från pressen och stressen och tog med uppgifter som jag tänkte fixa.

Fem saker jag gjorde i år:

1) Trappade ned ordentligt.

2) Delade upp semestern i två delar så jag är inne och jobbar 4 dagar mitt i mina 5,5 veckor och kan lugnt tänka att ”jag fixar det då” när jag kommer att tänka på saker.

3) Har skrivit listor på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka så jag bara kan börja jobba utan att behöva planera för mycket.

4) Rivstartar inte på en gång utan mjukt med en torsdag och sen veckan efter.

5) Har väldigt klart för mig att inget jag gör är livsviktigt och hjärnan faktiskt behöver vila för att kicka rumpa i höst.

Och det är just i det där kravlösa tillståndet som jag får mina bästa idéer. De rullar runt, nöts, stöts och blöts undermedvetet och sen agerar jag på dem resten av året. Just nu…mycket tankar. Men mest njutning.

Jag jobbar. Men med kroppen. Skruvar, skrapar, målar och bankar. Det blir lite fel, får göra om. Otroligt lärorikt och samtidigt avkopplande.

Har också landat rätt skönt i att inte känna någon hets över att jag måste prestera sommarmaxade blogginlägg- det är ju så att det man skriver om alltid bara kommer vara en återkonstruktion av något man upplever. Och jag upplever helst.

Det där finaste, mysigaste, härligaste- det kan man inte få via en blogg. Det kanske man missar när man är vid  datorn. Det där man suktar efter som andra verkar ha genom det fönster man har av blogg, Instagram, Facebook eller Snapchat.  Slänger man igen datorn, stänger ned telefonen kanske det finns därute att hitta. 

Det måste upplevas på riktigt. Det är det som sätter spår i själen. Det bästa i livet det når inte hit.

(Sen har jag ganska mycket tid 1-2 gånger per dag när jag väntar på att barn ska somna då jag är inne på sociala medier)

Däremot har jag så mycket jag vill skriva om. Saker jag tänker och klurar på nu när hjärnan fått fritt spelrum utanför jobbets inramning.

Det kommer pö om pö. Häng med på instagram om du ändå vill ha bilder.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Superrecept för pankis/ugnspankis/våfflor #foodsforeverydaychamps


Eftersom ni bad om det!

Jag tycker pannkaka är grymt underskattad mat. Dränker man dem inte i söt sylt och använder bra ingredienser så kan man få till en riktigt god, lättlagad och näringsrik middag. 

Jag gjorde våfflor häromdagen på smeten nedan och idag när 5 vuxna och en 7-åring, en 2- åring och en snart 1-åring skulle utfordras så gjorde vi en typ tredubbel sats av den till ugnspankis och stekpankis. Så den funkar till allt. Och god är den!

Ungefär såhär till en sats- jag jobbar inte med exakta mått:

2 dl dinkelmjöl- men ta det du har

smula ned 1 stor näve havregryn

Rör ned 3 dl mjölk- använde havremjölk

Häll i 1 rågad dl keso och rör om igen

Krydda med kanel eller kardemumma

Rör ned 3 dl mjölk till

Knäck i fyra ägg och rör om mellan varje. Ha i ett ägg till why don’t you om du vill.

Stek i smör, grädda i våffellagg eller häll på bakplåtspapper på plåt så har du typ noll disk. Kör i 200 grader kanske 20 minuter.

Jag tycker de är goda som de är men du kan ju ha på alt från en klick kvarg, till mer keso till mosade jordgubbar.

Testa!


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Åh det låter faktiskt gott!!! 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Silverleden – Race report – When the tough gets going


Sitter här ett dygn och några timmar efter målgång och mår betydligt bättre än jag trodde jag skulle må idag. 

Som jag skrev i förra inlägget- jag har slarvat med de riktigt långa passen sen TEC 50 miles i april och vet att min uthållighet inte är ”som den brukar”. Jag har överhuvudtaget slarvat en del med träningen, inte med motionen. Inte med sömnen. Inte med kosten. Det mentala är riktigt riktigt starkt. 

Så jag var inte nervös inför start men realistisk. Vi tar dagen från början!

Dagen innan:

Ni som är tjejer vet kanske. Annars: några dagar i månaden. Som att ha en midjeväska med tung vätska innan för magen. Hemsk känsla. Krypande. Svullet. Segt. Inget att göra åt alls.

Kosten: Undvek laktos. Åt extra mackor hela dagen och tre stora portioner snabbmakaroner med örtsalt. Magen mådde fan frecken tastic! Note to self: Snabbmackisar it is inför lopp.

Somnade gott. Inte ett dugg nervös. Bara för att väcka hela familjen när…

05.45 

…väckarklockan ringer. Annars vaknar jag av min lilla tjej men idag vaknade jag alltså före. Hon vaknade dock ganska snart och började sjunga ”björnen sover” och jag hann ge henne ett paket och kram och puss- hon fyllde 2 år i lördags! Hurra!

Kokade kaffe, åt lite snabbmakaroner med örtsalt och smög ut med mina väskor till min fasters bil som jag skulle låna. Rullade iväg i regnet mot Hällefors som liger 5 mil från vårt ställe i Värmland. Åt två bananer till i bilen, drack kaffe och sjöng väldigt högt till Pearl Jam, Jack Johnson, Dave Mattews Band och Stone Roses. Bästa uppladdningen!

07:20

Framme! Starten gick vid Hurtigtorpet som är en motionscentral, mysig stämning, många som kände varandra. Många hade stavar..jag svalde och undrade om jag fattat hur brant det skulle bli.  Regnet strilade och det var runt 14 grader tror jag.

Fick nummerlapp och hittade mina ultravänner Nina, Magda, Lupita och träffade Viola som var med för första gången. Man kunde springa allt från 7- 64 km, alltså bryta längs vägen vid vätskestationerna och Nina, Magda och Viola skulle springa ”ett tag”. 

07:50 Lyckats få på mig nummerlapp. Hade mina gamla Inov-8 xtalon som fått flytta till landet- inte så bra dobbar kvar på dem. Mina gamla fläckiga målarshorts, världens skönaste Falke sport-bh  och en gammal yllemixtshirt från Icebreaker. Min inov-8 ultravest rygga  och en extra regnjacka utifall jag skulle bli stilla. Säkerhet före allt. 

Känsla: Lite disträ. Visste inte åt vilket håll vi skulle starta. Kom på att den enda planen jag hade var att ”inte rusa”, ”ta ut mig totalt” men med respekt för att jag visste att jag nog skulle ”hålla” fram till runt maratonmarkeringen och sen bara få slita på.

Visste att jag brukar ställa mig för långt bak och min ”flowfart” är lite snabbare än vad jag tror så ställde mig ganska långt fram och det var bara tre fyra som sprang om mig de första kilometerna så det var ganska bra bedömt. 

08:00 – första halvan- 0-32 km

Smal stig mestadels. Ibland så man inte såg den. Såg man en höjd visste man att man skulle upp för den. Regnet strilade. Jag var pigg och magen- magen! Den kändes fantastisk! ”Jag tassar på bara” tänkte jag- gå på känslan!

Ute på ett kalhygge surrar det plötsligt till och sticker som attan i först ena vaden sen andra. Getingar! De sitter kvar och jag får ett stick till innan jag lyckas slå bort dem. Får lite panik: jag har fått allergiska reaktioner när jag var runt 17 år och fått åka in till akuten med en arm som svullnade hejdlöst. Hade alltid antihistamin med mig förut men inte blivit stucken på säkert 10 år så blivit..disträ. F”n! 

Springer vidare med världens adrenalinpåslag. Sen händer det igen! En svärm runt kroppen denna gång och jag får inte bort dem, får panik, blir stucken i armen, i tinningen och..i halsen! Nu får jag riktig panik- om detta svullnar vad gör jag då? Är grinfärdig och livrädd- jag vågar knappt ut på ett kalhygge till och jag har sen länge hamnat mellan två klungor och springer själv och vill inte stanna. 

Kommer fram till andra vätskestationen med dessa fantastiska  funktionärer- berättar vad som hänt och det är fler som blivit stuckna- inte lugnande direkt. De tittar på min hals men det är inte svullet. Det gör ont i vaderna, armen, halsen och huvudet där sticken sitter men jag är arg som..ja ett bi! Jag tänker inte bryta på grund av detta även om jag bränt massa energi på det. Vidare! Så fin pepp, överallt man passerade en grusväg där bilar kunde köra stod det folk (ofta som man sett tidigare) och hejade! Kärlek på er!

Jag utrustade mig med en STOR lövruska för att slå getingar med och sprang vidare. Ganska skärrad. Stack foten i en sjö så det hjälpte lite. Fick lite sällis med en snäll kille som undrade hur det var med mig- vi hann ifatt varandra vid flera vätskestationer annars var jag ganska själv i mitten av loppet.

Det var brötigt. Stenar. Gegga. Halt. Högt gräs. Ljung. Stenar. Spänger. Mestadels smal stig och jag njöt så när det var grusvägssträckor så jag för en kort stund fick känna igen mitt löpsteg för sen var det terrängbröt igen. Smultron. Hjortron. Blåbär. Upp upp upp upp. Tassade uppför de flesta backarna, lite förvånad över att jag pallade utan att dra på mig syra. Kände mig stark som fasen i stigningarna, svagare utför då mina slitna sulor och min rädsla för att ramla på grund av allt strul jag haft med ryggen tog över.

Försökte efterkonstruera någon lopplan. Tog av mig klockan som jag ändå bara struntade i- jag visste ju vad som hände i kroppen, kan kroppen så bra så jag vet vad för intensitet jag ligger i och vid varje vätskestation (8 st så cirka 8 km mellan dem) kunde jag fråga vad klockan var. Kom på att mentalt så kunde jag ta sikte på just 42 km markeringen och sen räkna ned. Fick reda på att jag låg trea ganska tidigt så tänkte att det vore ju skoj att ta tredjeplats men det var lite svårt att uppbåda tävlingsinstinkt när jag skulle vara lyrisk över att klara av banan som ju var rejält tuff!

Hade tänkt byta skor till Altra Olympus  ( en riktig trökig men trygg nolldroppsko med rejäl sula) för att jag trodde jag skulle ha ont i fötterna och knäna efter tre mil, samt byta till torr tröja men jag kände mig bara lite trött i benen. Inte öm och blöt som en hund skulle jag bara bli igen- inget skav. Ville ha Inov-8s nära kontakt med marken för att kunna parera bättre i den svåra terrängen så struntade i bytet.

Drack Umara sportdryck, lite blåbärssoppa, lite russin, två kakor och  kanske totalt en banan längs hela vägen. Stark fettdrft- inga problem! 

Andra halvan- pannben som hämtat ur en järngruva

Ok. Nu började det kännas det jag visste skulle kännas: Inte så uthållig just nu. Svårt att förklara. Jag tar liksom inte slut- jag kan nog fortsätta hela natten om så behövs men jag ”tappade” steget. Tappar det naturliga momentumet framåt. Fick den där känslan när man måste driva på sig själv för att springa. Inte hela tiden – jag fick flow flera gånger och tyckte jag ”flög fram” men det gick långsamt. Sprang nog saktare än jag någonsin gjort. Men sprang gjorde jag mestadels. Förutom i de brutala backarna- då gick jag och pustade högt.

Lyssnade på Gunhild Stordalens sommarprat och grät. Sprang ut ur en skogsdunge på en höjd på kanske 350 möh och blåskimrande dimhöljda Bergslagskullar välvde åt alla håll till horisonten..grät av ..ja kalla det runners high men det var nog mer Nature high. Det var så vackert, det var så fint att få vara där, min pappas släkt kommer från de här markerna. Ville stanna och fota men påminde mig själv om att jag skulle öva på att vara i tävling och inte hålla på och joxa med sånt. Tassade vidare.

Fortsatte titta på utsikten och det straffade sig direkt på den här banan-fanns inte många meter där man inte behövde kolla var fötterna landade så stöp i någon gegga.

Sprang ut på ett kalhygge och lyckades springa in i någon gammal järn”tråd” som ”slog upp” över mina lår. Två gånger.

Började bli trött. Var hungrig men visste att min mage inte tål vad som helst. Hade ont av sticken.

Drog igång världens bästa (väldigt subjektivt) spellista och dansade till Justin Timberlake utför en sluttning. Självklart blir jag omsprungen just då. Ja ja, jag bjuder på det.

Vackert vackert. Trolsk skog. Alla typer av miljöer. Fantastiska funktionärer, goa gubbar o gummor, barn och vuxna. Personligt och kärleksfullt. 

Geggigt. Tungt. Ett steg fram, ett halk.

Går in och ut ur total utmattning och uppgivenhet sista två milen och eufori och ”jag är så stark, åh så bra det går”. Eftersom jag inte har klocka så går jag på min inre GPS. Den ballar väl ur totalt mot slutet och jag blir ARG på kilometerna som inte går:

Inre monolog Annie mellan sista vätskekontrollen och 60 km markeringen:

Var är den förb””” markeringen? Den ska vara här NU”. ”

Nu går jag ..NEJ du springer, du orkar, du skulle ta ut dig till max det här är inte max, du ska ragla fram innan du stannar..spring spring.. 1,2 1,2 1,2″ 

”Oh nu känns det bra igen åh så härligt det är att springa. Åh jag har massa krafter kvar”

”Markeringen är BORTA säkert”

”Vart ska jag nu..hit? Ja hit….NEJ! Måste vara fel, jag springer tillbaka.”

”Nej. Fel, det var rätt” jä/¤k#)”

2.3 km kvar till mål. Får höra att ” det är en jävulsk backe kvar”. Tänkte att jag har väl passserat 100 jävulska backar redan- kan inte bli värre än dem.

Det kunde det.

Jag är grinfärdig efter felspringningen, som inte alls var lång men för lång för min hungriga trötta, getingstuckna kropp och hjärna som är på reptilstadiet.

Ser en kvinnlig figur närma sig bakifrån. ”Hej är det du som är Ann-Sofie?”

Det var Lillemor- hej Lillemor! 🙂 Hon ser stabil ut, rutinerad triatlet och löpare. Tassar förbi mig och jag säger att vi ses i mål och pratar mer. Jag GÅR uppförs. Tvingar mig själv till att springa sista biten och precis som alltid så har man ju exta ork att ta sig i mål och jag rasar inte alls ihop och så fort jag får i mig lite russin och salt så känns det helt ok. Det gör jämnont överallt. Viktigast av allt: Inga känningar i mina nervstrul. Trots den här otroligt utmanande banan. Inte ett enda besök i skogen av jobbiga skäl. Magen är lite för tom men å andra sidan helt lugn. 

Jag gick i mål på 8 timmar och 30 minuter något. Som fyra av alla damer. 2,5 minuter från pallen. Det spelar ingen roll.

Detta spelar roll:

Jag fick en sån självförtroendeboost av detta. Pepp inför träningen jag har föresatt mig. Jag behövde det här får att våga satsa på mitt träningsmål, för det kändes faktiskt inte så bra som jag hoppats efter TEC 50 miles. Den här känslan jag har idag, att komma hem, bära upp min 7- åring för trapporna, vakna efter sju timmar sömn och röja ute med kidsen hela dagen och vara superpigg- bara galet stel förstås- DET är en fantastisk känsla.

Jag är stolt över hur jag orkade utifrån förutsättningar, utmaningar under loppet, hur jag fixade att ta hand om min mage för första gången på ett långt pass på länge. Cracked the code tror jag, hoppas jag.

Jag drev på mig själv mentalt hela vägen. Jag tror inte jag hade haft mer att ge, säg att jag kunde sprungit 20 minuter snabbare kanske om jag varit tävlingsinriktad men det spelar ingen roll- jag kände mig riktigt stark och jag kände mig stabil! 

Jag är så otroligt stolt. Jag är så otroligt tacksam för att jag fick en plats till det här fantastiska loppet- åh så fint arrangerat! Så proffsigt, så personligt, så mycket värme- HURRA för såna här lopp!

Här hittar du info- anmälan inför nästa år är redan öppnad.

Tack tack tack alla inblandade. Tack för att du läste! 

Gör inte ens marginellt rättvisa till hur fint det var! Bild: Silverleden




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Spontan brutal ultra


When in Rome… och when in need.  

I september ska jag springa 100 miles igen. 16,1 tuffa långa mil. Nyckelpassen är förstås de här riktigt långa passen, gärna med lite ofräscha ben så det ”tar mer från början” om ni fattar. Jag varken hinner eller vill springa dem så ofta men var tredje vecka fram till  början av september ska jag ha ett riktigt långt grisigt pass.

Man kan ju göra de här passen lite trevliga. Det tänkte jag göra nu.

På lördag går nämligen Silverleden på en dag. En minst sagt kuperad 6,4 mil lång utmaning bara några mil från vårt paradis i Värmland. 

Fiffigt va?

Det är inget lätt lopp. 1400 höjdmeter  och 6,4 mil- det är bara 400 höjdmeter färre än Axa Fjällmarathon, men 2 mil längre.

Jag är verkligen inte i form för att racea det här loppet. Att genomföra det är inga problem om jag inte skadar mig och min trassliga vänsterhöft inte börjar spöka.

Jag ser fram en härligt lerig (det ska regna) dag i bergslagsskogarna med vacker utsikt och fruktansvärt stumma ben efter några mil.

Arrangemanget är precis sådär som jag gillar: Litet, personligt och mycket hjärta.

Det kommer göra ont överallt. Det kommer ta all energi jag har och lite till. Det kommer ge en enorm eufori! 

Uppladdning

Inget speciellt. Äter rödbetor, tar Omega-3, drar ned på träningen rejält sista veckan..nåja sista 5 dagarna iallafall. Tänker positivt. Tänker på vad jag ska tänka på när jag flåsar så lungorna vänds ut och in. Äter lite mer kolhydrater på fredag- har man två tankar och den ena alltid är full (jag har bra fettdrift) men den andra töms ofta så får man ta hand om den lite extra. Den tanken behövs också. 

Det ska bli väldigt spännande att se hur det här loppet kommer gå. Jag har inga förhoppningar om en bra prestation tidsmässigt- men ge allt kommer jag förstås att göra. 

Lopprapport kommer!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*