Silverleden – Race report – When the tough gets going


Sitter här ett dygn och några timmar efter målgång och mår betydligt bättre än jag trodde jag skulle må idag. 

Som jag skrev i förra inlägget- jag har slarvat med de riktigt långa passen sen TEC 50 miles i april och vet att min uthållighet inte är ”som den brukar”. Jag har överhuvudtaget slarvat en del med träningen, inte med motionen. Inte med sömnen. Inte med kosten. Det mentala är riktigt riktigt starkt. 

Så jag var inte nervös inför start men realistisk. Vi tar dagen från början!

Dagen innan:

Ni som är tjejer vet kanske. Annars: några dagar i månaden. Som att ha en midjeväska med tung vätska innan för magen. Hemsk känsla. Krypande. Svullet. Segt. Inget att göra åt alls.

Kosten: Undvek laktos. Åt extra mackor hela dagen och tre stora portioner snabbmakaroner med örtsalt. Magen mådde fan frecken tastic! Note to self: Snabbmackisar it is inför lopp.

Somnade gott. Inte ett dugg nervös. Bara för att väcka hela familjen när…

05.45 

…väckarklockan ringer. Annars vaknar jag av min lilla tjej men idag vaknade jag alltså före. Hon vaknade dock ganska snart och började sjunga ”björnen sover” och jag hann ge henne ett paket och kram och puss- hon fyllde 2 år i lördags! Hurra!

Kokade kaffe, åt lite snabbmakaroner med örtsalt och smög ut med mina väskor till min fasters bil som jag skulle låna. Rullade iväg i regnet mot Hällefors som liger 5 mil från vårt ställe i Värmland. Åt två bananer till i bilen, drack kaffe och sjöng väldigt högt till Pearl Jam, Jack Johnson, Dave Mattews Band och Stone Roses. Bästa uppladdningen!

07:20

Framme! Starten gick vid Hurtigtorpet som är en motionscentral, mysig stämning, många som kände varandra. Många hade stavar..jag svalde och undrade om jag fattat hur brant det skulle bli.  Regnet strilade och det var runt 14 grader tror jag.

Fick nummerlapp och hittade mina ultravänner Nina, Magda, Lupita och träffade Viola som var med för första gången. Man kunde springa allt från 7- 64 km, alltså bryta längs vägen vid vätskestationerna och Nina, Magda och Viola skulle springa ”ett tag”. 

07:50 Lyckats få på mig nummerlapp. Hade mina gamla Inov-8 xtalon som fått flytta till landet- inte så bra dobbar kvar på dem. Mina gamla fläckiga målarshorts, världens skönaste Falke sport-bh  och en gammal yllemixtshirt från Icebreaker. Min inov-8 ultravest rygga  och en extra regnjacka utifall jag skulle bli stilla. Säkerhet före allt. 

Känsla: Lite disträ. Visste inte åt vilket håll vi skulle starta. Kom på att den enda planen jag hade var att ”inte rusa”, ”ta ut mig totalt” men med respekt för att jag visste att jag nog skulle ”hålla” fram till runt maratonmarkeringen och sen bara få slita på.

Visste att jag brukar ställa mig för långt bak och min ”flowfart” är lite snabbare än vad jag tror så ställde mig ganska långt fram och det var bara tre fyra som sprang om mig de första kilometerna så det var ganska bra bedömt. 

08:00 – första halvan- 0-32 km

Smal stig mestadels. Ibland så man inte såg den. Såg man en höjd visste man att man skulle upp för den. Regnet strilade. Jag var pigg och magen- magen! Den kändes fantastisk! ”Jag tassar på bara” tänkte jag- gå på känslan!

Ute på ett kalhygge surrar det plötsligt till och sticker som attan i först ena vaden sen andra. Getingar! De sitter kvar och jag får ett stick till innan jag lyckas slå bort dem. Får lite panik: jag har fått allergiska reaktioner när jag var runt 17 år och fått åka in till akuten med en arm som svullnade hejdlöst. Hade alltid antihistamin med mig förut men inte blivit stucken på säkert 10 år så blivit..disträ. F”n! 

Springer vidare med världens adrenalinpåslag. Sen händer det igen! En svärm runt kroppen denna gång och jag får inte bort dem, får panik, blir stucken i armen, i tinningen och..i halsen! Nu får jag riktig panik- om detta svullnar vad gör jag då? Är grinfärdig och livrädd- jag vågar knappt ut på ett kalhygge till och jag har sen länge hamnat mellan två klungor och springer själv och vill inte stanna. 

Kommer fram till andra vätskestationen med dessa fantastiska  funktionärer- berättar vad som hänt och det är fler som blivit stuckna- inte lugnande direkt. De tittar på min hals men det är inte svullet. Det gör ont i vaderna, armen, halsen och huvudet där sticken sitter men jag är arg som..ja ett bi! Jag tänker inte bryta på grund av detta även om jag bränt massa energi på det. Vidare! Så fin pepp, överallt man passerade en grusväg där bilar kunde köra stod det folk (ofta som man sett tidigare) och hejade! Kärlek på er!

Jag utrustade mig med en STOR lövruska för att slå getingar med och sprang vidare. Ganska skärrad. Stack foten i en sjö så det hjälpte lite. Fick lite sällis med en snäll kille som undrade hur det var med mig- vi hann ifatt varandra vid flera vätskestationer annars var jag ganska själv i mitten av loppet.

Det var brötigt. Stenar. Gegga. Halt. Högt gräs. Ljung. Stenar. Spänger. Mestadels smal stig och jag njöt så när det var grusvägssträckor så jag för en kort stund fick känna igen mitt löpsteg för sen var det terrängbröt igen. Smultron. Hjortron. Blåbär. Upp upp upp upp. Tassade uppför de flesta backarna, lite förvånad över att jag pallade utan att dra på mig syra. Kände mig stark som fasen i stigningarna, svagare utför då mina slitna sulor och min rädsla för att ramla på grund av allt strul jag haft med ryggen tog över.

Försökte efterkonstruera någon lopplan. Tog av mig klockan som jag ändå bara struntade i- jag visste ju vad som hände i kroppen, kan kroppen så bra så jag vet vad för intensitet jag ligger i och vid varje vätskestation (8 st så cirka 8 km mellan dem) kunde jag fråga vad klockan var. Kom på att mentalt så kunde jag ta sikte på just 42 km markeringen och sen räkna ned. Fick reda på att jag låg trea ganska tidigt så tänkte att det vore ju skoj att ta tredjeplats men det var lite svårt att uppbåda tävlingsinstinkt när jag skulle vara lyrisk över att klara av banan som ju var rejält tuff!

Hade tänkt byta skor till Altra Olympus  ( en riktig trökig men trygg nolldroppsko med rejäl sula) för att jag trodde jag skulle ha ont i fötterna och knäna efter tre mil, samt byta till torr tröja men jag kände mig bara lite trött i benen. Inte öm och blöt som en hund skulle jag bara bli igen- inget skav. Ville ha Inov-8s nära kontakt med marken för att kunna parera bättre i den svåra terrängen så struntade i bytet.

Drack Umara sportdryck, lite blåbärssoppa, lite russin, två kakor och  kanske totalt en banan längs hela vägen. Stark fettdrft- inga problem! 

Andra halvan- pannben som hämtat ur en järngruva

Ok. Nu började det kännas det jag visste skulle kännas: Inte så uthållig just nu. Svårt att förklara. Jag tar liksom inte slut- jag kan nog fortsätta hela natten om så behövs men jag ”tappade” steget. Tappar det naturliga momentumet framåt. Fick den där känslan när man måste driva på sig själv för att springa. Inte hela tiden – jag fick flow flera gånger och tyckte jag ”flög fram” men det gick långsamt. Sprang nog saktare än jag någonsin gjort. Men sprang gjorde jag mestadels. Förutom i de brutala backarna- då gick jag och pustade högt.

Lyssnade på Gunhild Stordalens sommarprat och grät. Sprang ut ur en skogsdunge på en höjd på kanske 350 möh och blåskimrande dimhöljda Bergslagskullar välvde åt alla håll till horisonten..grät av ..ja kalla det runners high men det var nog mer Nature high. Det var så vackert, det var så fint att få vara där, min pappas släkt kommer från de här markerna. Ville stanna och fota men påminde mig själv om att jag skulle öva på att vara i tävling och inte hålla på och joxa med sånt. Tassade vidare.

Fortsatte titta på utsikten och det straffade sig direkt på den här banan-fanns inte många meter där man inte behövde kolla var fötterna landade så stöp i någon gegga.

Sprang ut på ett kalhygge och lyckades springa in i någon gammal järn”tråd” som ”slog upp” över mina lår. Två gånger.

Började bli trött. Var hungrig men visste att min mage inte tål vad som helst. Hade ont av sticken.

Drog igång världens bästa (väldigt subjektivt) spellista och dansade till Justin Timberlake utför en sluttning. Självklart blir jag omsprungen just då. Ja ja, jag bjuder på det.

Vackert vackert. Trolsk skog. Alla typer av miljöer. Fantastiska funktionärer, goa gubbar o gummor, barn och vuxna. Personligt och kärleksfullt. 

Geggigt. Tungt. Ett steg fram, ett halk.

Går in och ut ur total utmattning och uppgivenhet sista två milen och eufori och ”jag är så stark, åh så bra det går”. Eftersom jag inte har klocka så går jag på min inre GPS. Den ballar väl ur totalt mot slutet och jag blir ARG på kilometerna som inte går:

Inre monolog Annie mellan sista vätskekontrollen och 60 km markeringen:

Var är den förb””” markeringen? Den ska vara här NU”. ”

Nu går jag ..NEJ du springer, du orkar, du skulle ta ut dig till max det här är inte max, du ska ragla fram innan du stannar..spring spring.. 1,2 1,2 1,2″ 

”Oh nu känns det bra igen åh så härligt det är att springa. Åh jag har massa krafter kvar”

”Markeringen är BORTA säkert”

”Vart ska jag nu..hit? Ja hit….NEJ! Måste vara fel, jag springer tillbaka.”

”Nej. Fel, det var rätt” jä/¤k#)”

2.3 km kvar till mål. Får höra att ” det är en jävulsk backe kvar”. Tänkte att jag har väl passserat 100 jävulska backar redan- kan inte bli värre än dem.

Det kunde det.

Jag är grinfärdig efter felspringningen, som inte alls var lång men för lång för min hungriga trötta, getingstuckna kropp och hjärna som är på reptilstadiet.

Ser en kvinnlig figur närma sig bakifrån. ”Hej är det du som är Ann-Sofie?”

Det var Lillemor- hej Lillemor! 🙂 Hon ser stabil ut, rutinerad triatlet och löpare. Tassar förbi mig och jag säger att vi ses i mål och pratar mer. Jag GÅR uppförs. Tvingar mig själv till att springa sista biten och precis som alltid så har man ju exta ork att ta sig i mål och jag rasar inte alls ihop och så fort jag får i mig lite russin och salt så känns det helt ok. Det gör jämnont överallt. Viktigast av allt: Inga känningar i mina nervstrul. Trots den här otroligt utmanande banan. Inte ett enda besök i skogen av jobbiga skäl. Magen är lite för tom men å andra sidan helt lugn. 

Jag gick i mål på 8 timmar och 30 minuter något. Som fyra av alla damer. 2,5 minuter från pallen. Det spelar ingen roll.

Detta spelar roll:

Jag fick en sån självförtroendeboost av detta. Pepp inför träningen jag har föresatt mig. Jag behövde det här får att våga satsa på mitt träningsmål, för det kändes faktiskt inte så bra som jag hoppats efter TEC 50 miles. Den här känslan jag har idag, att komma hem, bära upp min 7- åring för trapporna, vakna efter sju timmar sömn och röja ute med kidsen hela dagen och vara superpigg- bara galet stel förstås- DET är en fantastisk känsla.

Jag är stolt över hur jag orkade utifrån förutsättningar, utmaningar under loppet, hur jag fixade att ta hand om min mage för första gången på ett långt pass på länge. Cracked the code tror jag, hoppas jag.

Jag drev på mig själv mentalt hela vägen. Jag tror inte jag hade haft mer att ge, säg att jag kunde sprungit 20 minuter snabbare kanske om jag varit tävlingsinriktad men det spelar ingen roll- jag kände mig riktigt stark och jag kände mig stabil! 

Jag är så otroligt stolt. Jag är så otroligt tacksam för att jag fick en plats till det här fantastiska loppet- åh så fint arrangerat! Så proffsigt, så personligt, så mycket värme- HURRA för såna här lopp!

Här hittar du info- anmälan inför nästa år är redan öppnad.

Tack tack tack alla inblandade. Tack för att du läste! 

Gör inte ens marginellt rättvisa till hur fint det var! Bild: Silverleden


Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Spontan brutal ultra


When in Rome… och when in need.  

I september ska jag springa 100 miles igen. 16,1 tuffa långa mil. Nyckelpassen är förstås de här riktigt långa passen, gärna med lite ofräscha ben så det ”tar mer från början” om ni fattar. Jag varken hinner eller vill springa dem så ofta men var tredje vecka fram till  början av september ska jag ha ett riktigt långt grisigt pass.

Man kan ju göra de här passen lite trevliga. Det tänkte jag göra nu.

På lördag går nämligen Silverleden på en dag. En minst sagt kuperad 6,4 mil lång utmaning bara några mil från vårt paradis i Värmland. 

Fiffigt va?

Det är inget lätt lopp. 1400 höjdmeter  och 6,4 mil- det är bara 400 höjdmeter färre än Axa Fjällmarathon, men 2 mil längre.

Jag är verkligen inte i form för att racea det här loppet. Att genomföra det är inga problem om jag inte skadar mig och min trassliga vänsterhöft inte börjar spöka.

Jag ser fram en härligt lerig (det ska regna) dag i bergslagsskogarna med vacker utsikt och fruktansvärt stumma ben efter några mil.

Arrangemanget är precis sådär som jag gillar: Litet, personligt och mycket hjärta.

Det kommer göra ont överallt. Det kommer ta all energi jag har och lite till. Det kommer ge en enorm eufori! 

Uppladdning

Inget speciellt. Äter rödbetor, tar Omega-3, drar ned på träningen rejält sista veckan..nåja sista 5 dagarna iallafall. Tänker positivt. Tänker på vad jag ska tänka på när jag flåsar så lungorna vänds ut och in. Äter lite mer kolhydrater på fredag- har man två tankar och den ena alltid är full (jag har bra fettdrift) men den andra töms ofta så får man ta hand om den lite extra. Den tanken behövs också. 

Det ska bli väldigt spännande att se hur det här loppet kommer gå. Jag har inga förhoppningar om en bra prestation tidsmässigt- men ge allt kommer jag förstås att göra. 

Lopprapport kommer!

Hämta styrka


Livet är ingen dans på rosor. Det vet säkert ni också. Precis som alla andra har jag konflikter, sorger och olyckor i mitt liv. Jag jobbar väldigt mycket med att tillåta mig själv att glädjas åt det som är bra, fokusera på det som är bra, och se att jag måste ha det så bra det går för att orka med det som är åt helskotta.

Det är kanske inget jag skriver om så mycket men tro mig, det är en kamp. Jag är otroligt orolig och det är inget hittepå- jag oroar mig för sånt som hänt som kan hända igen och jag oroar mig för människor omkring mig.

Men jag är också väldigt duktig på att vara glad och tacksam. Och stark. Jag är stark mentalt. Det har jag inte varit. Bara de senaste 6-7 åren ungefär. Och det måste man mata.

Jag gör det med att göra rätt saker, omge mig med rätt människor och jag gör det genom att hämta styrka. 

Göra sånt som får mig att känna mig stark. Utmanar mig och låter mig känna att jag klarar av något lite eller mycket svårt.


Löpningen handlar för mig om att känna mig stark och fri. Det är helt enkelt att tanka energi av naturen. Inte att testa min uthållighet eller maxa varenda gång. Långt ifrån. Men när jag springer känner jag mig antingen just fri, nära naturen, nära livet i dess renaste form. 

Eller så utmanar jag mig och får känna mig stark. Inte snabbast men att jag orkar.

Jag skulle aldrig börja styrketräna flera gånger i veckan på ett gym eller svettas i en spinningsal. Jag hämtar min styrka i enkelheten utomhus.

Ibland vill jag springa så långt jag kan. ibland så hårt jag kan. Då känner jag mig klen som en skit en stund men alltid starkare efteråt. Känner att jag orkar med nästan vad som helst som väntar när jag kommer tillbaka till mitt långt ifrån perfekta liv. Det är som att ut och håva i sig energi till det mentala att springa en sväng när det är tufft i övrigt.

Jag tror alla behöver någonstans där de hämtar styrka. Jag tror inte det är löpning för alla. Jag tror det mycket väl kan vara på ett gym, men där kan man också känna sig svag och börja jämföra sig. Jag tror mycket på frisk luft och spegellös tillvaro. Mycket på känsla, rörelse och natur. Samvaro och sammanhang av något slag.

Att springa ligger högt på min prio-lista. Och jag har nog länge vetat att det är viktigt för mig men det var först igår efter mitt galna 16 km intervallpass som jag fick en sån där uppenbarelse att det var hur mycket starkare jag kände mig som gav den största kicken då.

Jag orkar med tuffa saker i livet bättre när jag springer.

För löpningen gör att jag känner mig stark.

Så himla självklart förstås. Men jag ska vara noga noga med att inte tappa löpningen när det blir tufft nästa gång.

Var hämtar du styrka? Hitta det!

Vem styr din konsumtion?


Det här ämnet har jag nog skrivit om tidigare.

Här om downshift och hållbarhet.

Här om fem steg att gå igenom innan du köper nytt.

Vi är så lurade. Vi är så i händerna på företagen som vill sälja saker. Oavsett hur saker och ting paketeras och vad för aktiviteter och värderingar som företag försöker baka in i försäljningen så är det att kränga saker de vill. Under sommaren är det REA överallt för att locka in oss i butikerna istället för att vara utomhus. Eller locka oss till datorn för att handla online.

Det är inte så att jag menar att alla företag som säljer produkter är av ondo- men när vi konsumerar som vi gör, så matar vi den typen av verksamhet: Att köpa mycket, ofta, slit och släng. Flera goda exempel finns på företag som, kunddrivet, förändrat sin verksamhet mot hållbarhet och med högre miljövänlighet. Det går! Titta på till exempel Nudie Jeans, Haglöfs, Patagona med fler.

Och visst kan man längta efter nya löparskor och en skön sommarklänning. Men uppstår inte många behov av att vi får signaler utifrån att vi behöver saker? 

Jag tror det enklaste men kanske inte lättaste steget till att bara köpa sånt man behöver är att bara köpa sånt som man uppfattar att man behöver inifrån. 

Inte som man kommer på att man behöver för att man ser det.

Inte för att det är billigt.

Inte för att det står att det är en must have.

Inte tro att man kan köpa en känsla.

Lita på att det mesta du behöver, det har du redan. 

Att du blir rikare både monetärt och känslomässigt av att ta hand om det du har och återanvända. 

Att du spar jordens resurser och också faktiskt styr marknadens utbud och  deras hållbarhetsbeteende genom hur just du konsumerar. Vad du köper. Vad du INTE köper. Hur mycket du köper.

Jag gick in på HM häromdagen för att köpa en sån där byxdress för det har min stora tjej önskat sig i födelsedagspresent länge. Det var rea, det var jättefina kläder överallt. Det uppstod ett sug över att köpa på mig saker för att de var fina och de var billiga.

Jag gick inte i fällan men det är för att jag jobbat fram en strategi där jag tänker på:

1) Vad jag redan har hemma som liknar

2) Jag har laddat värdet av att ha få saker som jag använder flera år med en känsla av att det är COOLT!

3) Jag funderade på om jag verkligen behövde det?

4) Jag tänkte på alla andra impulsköp jag avstått och hur mycket pengar jag sparat in (inte tjänat som vissa säger, man tjänar inte på att inte ha utgifter…#ekonomentalar)

5) Jag tog the bigger picture och tänkte, yes superpräktigt, på hur vår konsumtion skapar ohållbar miljöpåverkan. 

Och så det krassa- hur galet är det inte att vi som tror att vi gör saker av fri vilja styrs av vad andra säger?

Vi köper ett plaggs eller en produkts metafysiska egenskaper men jag tror inte vi får ut hälften av den känslan som vi lockas av.

Jag är inte på något sätt perfekt- men jag har verkligen förändrat mitt beteende. Vad gäller träningskläder så nöter jag både skor och kläder tills de inte håller. Köper få och lite dyrare plagg som jag vill ha flera år. I mitt badrumsskåp finns få produkter och jag försöker köpa miljövänliga eller ekologiska rakt igenom. (fail på mitt ID-puder men det är det enda smink jag har och det går två burkar per år bara)l

Helt enkelt. Vem styr din konsumtion? Hur lurad blir du? Testa dig själv i sommarrean är mitt tips! 

De här skorna fortsätter leva år efter år!

#måndagspeppen Semestertips från hälsostrategen


Det är inte alltid lätt att ha semester. Det borde ju vara det. Man är ledig. Själva ordet indikerar att man ska vara fri från något men många upplever både stress, ångest och måsten under den tid som borde vara återkoppling från jobb och vardag.

Allas behov är olika. Vad vi behöver vara ledig ifrån- det är också olika. Vanor är svåra att bryta. Det är inte bara att sätta out-of-office och tro att man ska kunna insupa hängmattementalitet. Man måste kanske aktivt jobba lite med att kunna ta till sig sin ledighet. Här är några tips till dig.

Vad är ”ledig”? Vad är ”utvilad”? Vad är ”ladda batterierna”?

Om semestern ska vara just ledighet och en period för att vila ut sig och ladda inför hösten – vad är det då som ger dig energi? Att som stillavarande kontorsarbetare byta skjorta mot en gammal t-shirt och gå lös på flagande målarfärg kan absolut vara återhämtning. Men det gäller att identifiera vad det är som ger dig paus och vila från det du vanligtvis gör. Vad är kravlöst i ditt liv? Måste semestern vara kravlös? Kanske inte men det som skulle kunna vara krav kanske kan få vara roliga utmaningar som man kommer överens med sig själv om får ryka om lusten istället anbefaller något annat.

Det som på pappret låter som skön semester kanske egentligen känns stressande. Visuasliera det som är planerat, vill du det? Blir det plus på energikontot? Vad stressar du upp dig över? Kan du strunta i de bitarna och intala dig att det faktiskt inte spelar någon roll?

Fokusera på att göra det du gör enkelt och avkopplat. Istället för att försöka baka rawfoodbollar och raka benen till strandbesöket- bre mackor, se till att ha med något så du ligger/sitter bekvämt i stället och gör samhället en tjänst och gå hårig (normbrytande på bästa sätt) och fokusera på att njuta av att vara ledig på stranden. Inte allt krusidull runtomkring.

Kanske är att vara ledig att strunta i detaljer. Kanske är det att ta sig tid att fokusera på dem. Men den gemensamma nämnaren är att det inte är stressigt, inget måste och det du gör ger dig en positiv känsla. Inte en känsla av genomförande. Kanske måste en del heliga kor ryka.

Aktivitet eller ansats

Ett exempel är användandet av dator och smartphone. Den använder du gissningsvis både i arbete och när du är ledig. Kanske behöver du vara helt ledig från den. Kanske behöver du vara ledig från hur du använder den. Kanske är det inte semester att förbjuda sig själv från att använda dem. En del måste ta en officiell paus från Instagram, Facebook och annat- de har kanske ett knepigt förhållningssätt. 

Träning. Rutinerna förändras för de flesta under semestern. Man är kanske inte hemma, man ska inte till sitt jobb och det finns antingen mer tid att träna, eller som jag känner, mindre tid eftersom min transportlöp försvinner och alla träningspass innebär att jag inte är med barnen (styrka funkar hyfsat). Du behöver nog inte vila från träningen, men kanske från ansatsen till den. Genomföra pass, men utan hårda krav. Låta det bli lite vad det blir. Trampa på en gammal tanthoj på outforskade grusvägar, simma sig sopslut i armarna. Springa fartleksintervaller och bada efteråt. Köra styrka med det som finns tillgängligt. Göra det. Men inte mäta så hårt hur. 

Kanske träna andra saker än du brukar. Andra aktiviteter. 
Annan ansats till maten. Att det inte gör något om det blir mackor till lunch en dag och glass till mellis en annan. Inte stressa upp sig över att man inte testade ett enda recept från det där glossiga magasinet. En annan ansats till mat. 

Eller laga andra saker på annat sätt. En annan aktivitet runt mat.

Ni fattar. Semester och ledighet kanske får vara att göra helt andra saker, eller ha en annan ansats till det man gör.

FOMO

Fear of missing out. Jag är högst delskyldig till att pumpa ut sommaridyllbilder på Instagram. Och jag är inte ensam. Alla berättar var de är, hur fint det är, hur härligt man har det osv osv. Inget fel. I en perfekt värld så unnar vi varandra det, gläds med varandra och kanske inspireras. Men många känner att alla andra har det så bra. Alla andra är så fina. Alla andra tränar och njuter. Så är det inte. Det är bilder. Ofta med filter. Det är massa saker som inte är i bild.

Den värsta missing out du kan göra är ju att vara så inne i att kolla vad andra gör eller fundera på hur du ska bildkommunicera det du gör så du inte är där du är och upplever det du gör. Inte gör det fullt ut. Inte är fullt där.

Du kan bara vara där du är och om du gör det så bra det går så vinner du över FOMO-terrorbalansen.  

Reflektera. Vad missar du om du inte ser alla bilder på Instagram? Läser allt som skrivs på Facebook? På riktigt. Hur får det du ser dig att må? Blir du glad? Blir du stressad?

Om stressad- stäng ned. Eller avfölj de som inte ger dig energi och inspirerar dig. Det är faktiskt så enkelt att man i de här fallen kan välja vad man matas med. Till skillnad från omvärldsnyheter där jag tycker vi bör ta in vad som sker så kan man strunta i folk som ger en prestationsångest eller irriterar en. Gör det stegvis om det hjälper. 

Gör där du är så bra det går. Ha inte FOMO över sånt du aldrig kan uppleva. Var där du är och maxa det.

Sommarblogg

Jag älskar att skriva. Men jag älskar att läsa också. Och spela gitarr. Och har massor med jobb att göra på husen på landet i sommar. För mig är det semester att inte ha några krav på mig själv om när jag ska vara på datorn. Däremot har jag min telefon med mig hela tiden för jag knarkar poddar och Sommarprat. Så. Det kommer några inlägg då och då. Men från och med den här veckan och  tre veckor framöver blir det lite sporadiskt. Däremot kommer jag dela recept, boktips, träningstips, rörlighetsövningar och annat på min instagram. Det, för mig, är kravlöst och roligt!

Så följ mig på @ansofisticated så lovar jag att köra ärliga sommarinlägg hela juli.

Ha en riktigt fin sommar!

Helgens lyssningstips


Prestera Mera är som tidigare nämnt en favorit i poddvälden. Konkreta och enkla avsnitt med praktiska tips. Nu senast lyssnade jag på deras avsnitt om naturliga prestationshöjare.

Det finns faktiskt sånt som funkar. Utan hokus pokus men, för oss som fascineras av kroppens unktioner, lite magi ändå! Och det är för oss motionärer som det faktiskt kan spela en del skillnad. Att tima kolhydratintag rätt, boosta blodet och öka genomströmningen av blod- det är liksom att trimma motorn.

Hur du kan göra, från en vecka innan fram till mållinjen tipsar Simon och Tommy om här.

Sen måste måste måste du lyssna på intervjun med Yuri Elkaim. Det är så mycket i det han säger som jag skriver under på och själv föresoråkar när jag föreläser. Förutom det där med kaffet.  Låt bli mitt kaffe säger jag!

Happy listening!