Kost under långa lopp – del 1

Vi har en jäkligt stökig balkong. Jag drar varje år igång ett projekt därute som skulle få Bosse Rappne från Trädgårdsdags att ta sig för pannan. Det ska odlas grönkål, rädisor, morot, blommor. Det ska göras fint och det ska prunka. Förra året satte vi en humle också som i och för sig började leta sig uppför väggen. Men vi tog inte hand om den så den dog och nu är hela balkongen en sorglig avlastningsplats för saker som jag ”ska ta hand om sen”. Döda växter, mina misslyckade inläggningar från före jul (!!). Säckar med grejer jag ska åka med till flyktingar på andra sidan stan. Ja ni hajar.

Vi ser den hela tiden, vår skräpiga balkong. För vi har inte tid att ta hand om det. Som med vår kolonilott som vi skaffade, försummade i några månader, hälsade på en gång och knappt hittade under all grönskande ogräs. Man såg den från E18 och den sved som en tistel i min och mannens själ. Så vi sade upp den.

För. Vi har inte tid.

Eller. Vi  prioriterar faktiskt annat.

Och på senare tid har jag börjat tänka att allt som är ogjort och ostädat och o-lagat och o-sytt, ofixat, o-odlat. Det är faktiskt i de allra allra flesta fall ett tecken på att man prioriterar jäkligt bra. Att man har perspektiv på vad som är viktigt. Att jag nästan tänker vara lite stolt över att jag inte sytt kuddar till soffan, inte städat på balkongen – det är faktiskt ett kvitto på stora framsteg i livet. Jag prioriterar annat. Och det jag prioriterat är sånt jag valt med hjärtat. (Den här förklaringen har inte helt köpts av min man som pekar på balkongen och undrar när mitt bös ska åtgärdas men jag tänker att det ger sig.)

Vi har trots allt bara 24 timmar per dygn. 8 av dem bör vi vila och göra f’ all. Runt 8 brukar de flesta jobba och utöver dem har vi alltså 8 kvar till att ta oss från och till jobb, utfodra oss och eventuella barn, tvätta, städa och …leva. Och så oftast två dagar ledigt. Det är inte mycket. Men det är ofta mycket man vill och så tar man på sig det kommersiella budskap kommunicerar att man ska vilja också. Man är driven och gillar att göra allting bra och vips står man där med en agenda som bågnar som en surdeg på söder. Med en känsla av att inte hinna någonting. Aldrig hinna med. Hur hinner alla andra? Hur är det tänkt att man ska hinna? När ska jag hinna?

Och man är en av de rikaste i hela världen med mat på bordet, tak över huvudet, vänner man aldrig hinner träffa, jobb där det ska utvecklas och omorganiseras och förändras och man är så rik så rik materiellt sätt. Så högt högt på Maslows behovstrappa men känner sig sliten. Otillräcklig. Långt ifrån perfekt.

Men. Perfekt är bara ett, förvisso stort, mindshift bort. Varken mer eller mindre.

För det kommer alltid vara jättemycket man vill göra. Det kommer alltid dyka upp grejer och agendan kommer alltid sk**a sig. I skrivande stund skulle jag ha jobbat men min minsta ligger och slumrar med feber framför Pippi. Man kommer aldrig någonsin hinna ens hälften av det man vill göra. Och om perfekt står för att hinna med att ha både ordning, koll, framförhållning, rent och prydligt och hemgjort på livets alla fronter då är det ganska kört.

Så. Låt oss skapa ett nytt ”perfekt”. Låt oss högt och tydligt hylla ett sunt och genuint perfekt genom att ta en rejäl funderare på våra perspektiv och prioriteringar. Man behöver inte vara så melodramatisk att man tänker att ” vad skulle jag göra idag om jag dog imorgon?”. Men. Vad är viktigt för dig just nu och sen- egentligen?

För, givet våra 24 timmar per dygn kanske vi ska fundera lite på hur folks liv ser ut egentligen om det alltid är perfekt perfekt perfekt (enligt den gamla paradigmen) överallt. Vissa kanske är såna där så hinner med precis allt men många kanske egentligen skulle vilja lägga tiden på annat.

Vad kan vi göra? Råden nedan är grovt förenklade, när jag coachar i proaktiv stresshantering och livsstil går jag på djupet men det går inte att skriva ut allt här- förstås!

1) Red ut för dig själv vad du faktiskt tycker är viktigt. Det kan ju vara att ha fint hemma- men red ut om det är du som bryr dig eller om det är någon annan. Och om tiden alltid tryter till det- försök avsätta tid till att göra det enkelt att hålla rent och städat så det går smidigt. Givet att du har den tid du har- vad vill du lägga den på? Det kommer krävas ett medvetet val för att få till det för annars tar någon annans agenda över. Och har du garden nere översköljs du av kommersiella påtryckningar om allt du ska köpa och ha (och sen köpa nytt förstås).

2) Red ut vad som är realistiskt. Det du inser aldrig kommer hinnas med- ta bort det från din radar. Det ska inte ligga där och dra energi och få dig att känna dig som du inte hinner med det. Bara bort med det. Som vår kolonilott- helt orimligt. Bort med den!

3) Skapa ett sätt att hitta ett mindshift att ta till när du fastnar i att du inte hinner. (För som sagt, du kommer inte hinna en massa saker). Ta ett kliv tillbaka och titta på din dag, vecka, månad. Vissa saker är som de är, de kan du inte rucka på.  Skapa ett sätt att vända det till att du väljer aktivt. Så i slutet på dagen, veckan när det smyger in massa saker på näthinnan du inte gjort så vet du att det du faktiskt gjorde – det var viktigare. Det valde du. Autonomt.

3) Prata om hur du prioriterar. Sluta ursäkta att det inte är städat hemma. Visa stolt på grus och röra och berätta att ni prioriterat att dra ut i skogen, till parken, simhallen, museum, grannarna, mormor, bygga ett legoslott – whatever istället för att städa nitiskt för att visa vänner och bekanta att ni minsann har ordning.

4) Förstå hur andra prioriterar och vad det kanske betyder bakom fasaden. Om någon alltid har det helt perfekt hemma, alltid nybakat till föräldramötet, alltid verkar vara på yoga 06.30 på morgonen, träna på lunchen, äta näringsmässigt perfekt sammansatta luncher och ha en perfekt garderob. Förstå att det betyder att man prioriterat bort något annat. Som man kanske egentligen skulle må bättre av.

Vi har bara 24 timmar per dygn. Vi har bara ett liv. Låt oss hylla ett sundare förhållningssätt till tid och prioriteringar. Det är ett mindshift bort. Kanske att dra ned persiennen till de skitiga fönstren, ge dem fingret, ta barnen i handen och gå ut i skogen.

Trevlig helg!

---

Eftersom jag inte coachar individuellt längre (pga hinner inte med mitt nystartade företag) men inte kan låta bli att engagera mig har jag startat en ultraträningsgrupp. Jag brinner också för att löpning just ska vara en härlig fritidssysselsättning och inte något som är förenat med ångest och press.

Där tipsar jag om allt möjligt, delar tankar och det blir även ett forum för de som vill satsa hållbart på löpningen som det härliga intresse det borde vara för de allra flesta som inte livnär sig på det.

Förra veckan skrev jag tankar om långpass efter frågor om det. Tänkte jag delar dem här också men vill du få svar på frågor först är det Sustainable Ultra Training Group du ska följa.

Här är inlägget:

Träning inför ett ultralopp – del ett: Den fysiska förberedelsen

1) Syftet med volym och då ffa långpass är ju att vänja kroppen vid den distans som ska avverkas under loppet. Det är flera saker som påverkas och som man förstås vill träna upp
1) Senor och ligament som påverkas under en lång tid
2) Magen och energiupptaget- det är skillnad på att äta efter en ..två…sex timmar.
3) Det mentala. Det gör ont och min förvåning är ofta hur oförberedda folk är på just att det gör ont! Det kommer absolut inte vara en glassig resa om du utmanar dig.

Det här första inlägget handlar om det fysiska. Om hur långt du behöver springa och hur du kan tänka runt det i en hektisk vardag där du inte har tid att lägga otaliga timmar på att springa.
Konditionen är en sak- alltså din förmåga att förflytta syre till de arbetande musklerna. Det brukar inte vara det avgörande eftersom du springer relativt långsamt. Om det är en kuperad och trixig bana så kan det däremot bli utmanande just med kupering.
Men regel 1 är att springa dina långpass i den typ av terräng som loppet går i. Kanske också lite ”värre” Men du måste vänja dig att springa trött bland stenar och rötter om det är så loppet är. Är det backigt- spring backigt. Risken för kramp minskar när din kropp är van vid skiftningarna.
2) Hur långt ska man springa?
Det här är väldigt svårt att svara på. Volym går ju att bygga på fler sätt än vid ett pass. Tränar du för ett lopp om runt 40-50 kilometer är det förstås lättare att komma nära den distansen på träning än om du springer 100 miles.
• Marginaleffekten av passet avtar också efter sisådär tre timmar men det kan vara viktigt för det mentala att ha sprungit längre.
• Du ska kunna återhämta dig från passet så det måste du ha i åtanke, annars blir det bara nedbrytande.
• Passet ”tar” olika beroende på vad du gjort innan: Har du många mil i benen får du effekt tidigare. Så är tiden knapp kan du med fördel sprida ut volymen på fler dagar och ”gå in” i passet lite nedbruten för att komma undan med kortare tid.
• Du tränar för att klara slutet av loppet. Inte början, då är du pigg! Ha det i åtanke.
Så det handlar alltså om ALL träning du gör- inte bara långpassen. Och hur gör man då inför ett 40, 80 km lopp? 100 miles? Här är några tankar!

1) Sikta på att springa långt minst varannan vecka, men kanske inte varje vecka. För din agenda kommer först! Jobbet, livet. Bygg volym genom flera kortare pass om det passar bättre och lägg in ett längre varannan helg
2) Återhämtar du dig snabbt kan du köra det längsta två veckor ut från loppet, annars tre veckor. Var ärlig med dig själv. Och förstå att det kommer vara frestande att ”träna på” nära loppet men det ger inte någon effekt. Du kan inte kompensera då för dålig grundträning så bygg hellre kontinuitet med flera korta pass om det är lättare. Gå på känsla, lita på kroppen.

3) Inför ett lopp som kommer ta dig runt 6 hr kan du med fördel bygga upp till att 1,5 månad ut vara nära 4 hr på långpasset. Det kanske räcker med 2 såna för att du ska vara redo om du har en bra grund.

4) Inför ett 50 miles, alltså 80 km som för de flesta tar runt 8-12 timmar kan du sikta på att komma upp flera gånger runt 4 timmar och om du känner dig hållbar och återhämtar dig starkt köra 5 hr. Det går också att dela upp- kanske 3 hr morgon och 2 hr kväll. Senor och ligament hinner inte återhämta sig men det är skonsammare för dig.

5) Inför ett 100 mileslopp krävs något helt annat. Om vi pratar om att vara hållbar. För det första tycker jag att man ska ha vant kroppen vid att springa länge (runt 4-5 timmar) över en längre tid cirka var 10e dag eller varannan vecka. Där man kanske gör det 4 ggr under två månader. Det kommer att vara mörkt och du kommer missa sömn- det är en helt annan grej än ett dagslopp. Det går inte att komma nära distansen på ett träningspass- det sliter så mycket mer än det tar. Däremot kan du med fördel, med en grund som ovan, sikta på att ”stöta upp” distansen till 12-16 mil per vecka kanske 6-4 veckor ut från loppet. Du får volymbelastningen, men inte slitaget av att köra för mycket på ett bräde. Inför mina tre 100-miles lopp har jag som längst sprungit 6 mil på ett bräde. Men att dela upp morgon och kväll och kväll och morgonen efter är ett sätt. Det ska dock inte gå för länge mellan passen för då blir det som två olika pass och inte back-to-back.

Sammanfattningsvis så måste livet komma först, och träningen anpassas in i det. Man ska börja tidigt, ha marginal för förkylning och avbrott och våga tänka att volym byggs under en vecka, inte en lördag förmiddag

---

Dela artikeln: