En aktiv och hållbar konferens, hela agendan med mer energi

Poddar går varma i mina öron. Dels av rent intresse, dels för omvärldsbevakning ur mitt företags perspektiv. Och dels för att hålla koll på vad andra poddar gör utifrån att jag och Boel driver en själva.

Så jag lyssnar en hel del och glömmer nog att tipsa om dem men ska bli bättre. Här är tre där jag själv är med i två. Jag har svårt att lyssna på min egen röst- visst är det knasigt? Man är liksom aldrig nöjd men jag gilllar sammanhangen man får vara med i!

1) Health for Wealth – Vad driver oss egentligen

Vi pratar med Sofie Sagfossen som forskar om consumer marketing på Handelshögskolan i Stockholm. Givande både om du vill ha motivation till jobb eller annat!

2) Moderna Kompetenser – Hälsa på jobbet – är vi dumsnåla med vår tid?

Jag blev inbjuden till David och Pelle för att prata om varför vi inte gör det vi borde göra när det kommer till hälsa på arbetsplatsen.

3) Träningsglädje Talks –

Sara gör en poddserie i samarbete med Pågen men det handlar inte om bröd (fast spana in recepten i hennes blogg!) Senast med kloka Åsa om form och prestation. Mycket intressanta personer i avsnitten- som jag har äran att känna privat!

Har du lyssnat på något riktigt bra på senare tid du vill tipsa om?

Panorama från Mayrhofen uppe på Ahorn

Starten på Ursvik Ultra gick 15.00. Tidigare startade man vid midnatt och det har aldrig varit intressant för en sömnsnobbig småbarnsförälder som jag men nu blev det ju intressant och eftersom jag inte har ro att resa långt för lopp med tanke på familj och att jag reser en del i jobbet och ville ha ett lopp nära hemma.

Jag hade som sagt från början planerat att springa 75 km varianten och dessutom gå på min fina vän Elins 40-årsfest. Men när jag sen började räkna på tiden, även om jag bytte till 45 kilometer, så insåg jag snabbt att det inte skulle gå.

Och klockan 13.30 hade jag bestämt mig för att inte starta. Vi hade barnvakt, N var och skrev högskoleprovet och jag låg under en filt hemma med lite roligt jobb, en god kopp té och ba aaaah mmmm vad skönt. Efter en hektisk jobbperiod. Noga med återhämtningen.

Men jobbperioden har varit i huvudet. Jag har rört mig betydligt mindre än vanligt- kroppen var egentligen pigg. Men jag hade ändå bestämt mig för att inte starta. Det var så skönt där i soffan, jag kunde köra ett pass söndag morgon tänkte jag.

Tog upp telefonen för att skicka ett sms till N om att jag blev hemma. Precis då ringer han och övertalar mig att starta. Han känner mig bättre än någon. Klockan är alltså 90 minuter till start och jag är i myskläder hemma.

Men det är ju inte så mycket som ska med: Blandar lite Umara Intend och lägger lite lakrits och russin i tre olika påsar för tre varv, två bananer och så pannlampan och överdragskläder. Det är varmt ute och jag tar på underställströja och min Bob Marley-t,shirt. Sen blir det bråttom och jag hittar inte mina sportglasögon eller bra pannband så det blir ett bomullspannband och inser att jag har gått hemifrån i mina mystights!

Ursvik Ultra går ändå bara 2 km hemifrån så gå-joggar dit och är där strax innan 14:30. Hinner krama om ultravänner och göra i ordning sportdryck i flaskor. Misstag 1: Varvet är 15 km och eftersom jag ska ta det lugnt kommer det ta lång tid. 5 dl flaska är för lite för ett varv, speciellt när det är varmt och jag ätit innan och har mer salt i kroppen än på morgonen.

Starten går och jag tassar iväg med Jan-Erik och vi pratar om ditten o datten nästan hela första varvet. Springer långt bak i fältet och noterar som alltid att tempot för många ofta är högre i början, alla är pigga och det är lite..ja..adrenalin och testosteronpartaj.

När det är några kilometer kvar till varvning är vätskan slut och jag är törstig. Och magen är inte van att börja springa såhär på eftermiddagen. Men sen blir det bättre och andra varvet känns helt ok. Drack lite mer vatten än vad magen pallade i varvning- var så törstig men det gav sig sen. Tog med en extra flaska, åt lite godis.

Solen började gå ned och fåglarna kvittrade. Det var så vackert i skogen, lerigt på sina ställen. Det är min skog, jag kände mig hemma.

Jag har aldrig sprungit mer än ett helt varv på den här tuffa kuperade banan. Nu skulle jag springa tre. Sista varvet tog jag med pannlampa, 1 liter vatten och skrev till N att jag var på väg ut så han skulle kunna planera  när han skulle hämta mig.

Andra halvan av sista varvet var det mörkt och månen lyste. Lite mysigt att få en stund med pannlampan på och verkligen vara i sin lilla bubbla.

Jag sprang om ganska många både näst sista och sista varvet. Det är ofta man får en förklaring ” magen” ”kramp” osv. Så är det att springa långt.

Hade aldrig någon dipp, min mentala uthållighet är min styrka. Det är så lustigt hur jag till vardags är väldigt otålig men har ett enormt lugn och fokus under långa långa perioder när jag springer. Det är så skönt för huvudet med det här lugna enkla matandet av steg efter steg i vacker natur. Det sliter som fasen, men det gör så gott ändå.

Jag hade pulsmätaren på klockan och ingen fokus alls på fart men lyckades ändå hålla jämn fart per varv.

Det var en fantastiskt känsla att veta precis hur oförberedd jag var. Veta precis vad jag hade att ge. Klara av att ställa om till en fart, intensitet och ansats som stämde med den kapacitet jag hade. Springa mitt lopp, på mitt sätt, i min fart utan att vägga eller krascha längs vägen. Veta att jag klarar det men inte med fart. Och jag vet fortfarande inte min exakta sluttid- spelar ingen roll, jag kom runt, det gick bra, kändes bra, givet förutsättningarna.

Att känna sin kropp- en vinst i sig. Tack för ett fint arrangemang!

Vilken vecka! Det känns inte direkt som jag sprungit alls och det är helt rätt. Det finns massor av saker som är viktigare än att snöra på sig skorna även om det har en viktig roll i mitt liv som skallrensning och återhämtning från att vara stilla och tänka och bli bombarderad med intryck. Men de senaste dagarna har det varit annat som varit viktigare. Sjuka barn, jobb och utbildning till exempel. Så kan och ska det få vara ett tag. Inte för länge.

Men åh vad jag saknar löpningen när den inte får ta plats. Saknar att vara ute i min skog. Ensam med mina tankar, med träden och jorden under fötterna.

Jag har jobbat i 12 dar i sträck nu- vissa dagar mer, vissa mindre och jag är ganska trött som sig bör, Samtidigt bara otroligt inspirerad och peppad men det ska bli fint med en ledig helg innan jag drar igång igen.

Jag har varit egen företagare i två månader nu och när folk frågar hur det går så svarar jag genuint Det är helt fantastiskt!

Det är absolut inte lugnt ekonomiskt, jag är inte fullbokad. Alls. Det är högst osäkert vad pengarna ska komma ifrån men jag visste ju det så jag tar det lugnt.

Friheten är underbar. UNDER.BAR. I love it. Jag är driven men högst medveten om mina behov och hur min prestation funkar så det håller.

Den här veckan började med VAB. Båda barnen hemma är lite som att ha vilda djur i bur- kul men utmananande!

I tisdags var jag på en workshop för att lära mig utbilda i föreskriften Organsatorisk och Soclal arbetsmiljö
som ju är lag sen exakt ett år sen idag. Arbetsmiljöverket är ute och granskar att detta efterlevs och det är många organisationer som inte har det på plats. Förutom att uppfylla och efterfölja lagen så finns det en enorm möjlighet utifrån ett hälso- och effektivitetsperspektiv att arbeta med detta.

I onsdags hade jag en späckad dag planerad men eftersom vi hade en liten febris (som då förvisso var feberfri) var jag hemma på förmiddagen.

På kvällen höll jag en föreläsning för Svenska Försäkringsföreningen om hållbar hälsa. En föreläsning jag skruvar efter vilka som lyssnar och också funkar med ett företagsperspektiv.

Torsdag och fredag har jag gått en kurs i Facilitering- och är nu certifierad workshopledare via NFI. Otroligt bra utbildning med flera verktyg och dessutom var vi en liten trevlig grupp!

Igårkväll höll jag också en föreläsning. Sent. Typ läggdags. För en avdelning med cirka 80 medarbetare på PwC. De skulle på konferens i Åre och jag föreläste innan de skulle ta nattåget. På engelska och jag glömde vad harv hette. Man kan fråga sig varför jag använder ordet harv men det vet ni som hört mig prata om hälsa då och nu. Harrow heter det för övrigt.

I helgen var det tänkt att jag skulle springa Ursvik Ultra 75 km. Men jag är inte på långa vägar förberedd på den distansen rent fysiskt. De senaste veckorna har jag också slarvat med mina prehabövningar och min konstiga vänstersida beter sig lite hipp som happ.

45 kilometer är ett alternativ men det har kliat i halsen i två dagar, jag har sovit för lite (kom hem efter 22.00 igår efter föreläsningen). Jag har ingen koll riktigt på något känner jag men det är 23 timmar till start i skrivande stund så det hinner ju lösa sig.

Jag springer om jag har lust helt enkelt. Är man småbarnsförälder, heltidsarbetande och motionär- ja då ska löpningen verkligen inte vara någon press överhuvudtaget. Det ska vara härligt och kul.

Så känns det härligt och kul imorgon- då springer jag.

Hoppas du ska ha en fin helg!

 Det här inlägget skriver jag på ett flygplan från Munchen till Stockholm. Jag undviker att flyga så gott det går eftersom mitt fokus är holistisk hållbarhet men försöker tänka att det finns en marginaleffekt där tid och miljö står emot varandra och här var helt klart flyget försvarbart känner jag.

Jag har varit i vackra Mayrhofen med ett fantastiskt företag som firar 10 år. Min roll var att stötta dem i deras fokus på hållbarhet utifrån ett medarbetar och teamsperspektiv. Vissa faktorer kan och ska man arbeta med på grupp och organisationsnivå men det måste även finnas plats för individens unika behov.

En del jag tog med som både verktyg och uppgift att jobba med var de tre ”system” som man kan beskriva hjärnans funktion utifrån. De här begreppen kommer från studier om compassion  alltså medkänsla och jag ser en stor potential i att använda dem för sin egen hälsa utan att behöva ändra så mycket i vad man gör, vilket kan vara svårt i ett liv där det ibland känns som man är instuvad mellan att vakna och få till logistik runt jobbet och allt annat man ska hinna med.

Vi har tre system och det är förstås hormoner kopplade till när vi är i vilket system.

HOT säger sig självt- vi känner oss hotade. Upplever negativ stress. Konflikt, otydlighet, rädsla och oro.

PRESTATION – Kanske på jobbet. Oftast. Men för många också när de går därifrån. Vi utmanar oss. Blir det för pressat så slår det lätt över till hotsystemet. Men även när vi utmanar oss under till exempel träning.

TRYGGHET – Mycket oxytosin, samvaro, kärlek, närhet, lugnt och tryggt. Kravlöst.

Förenklade förklaringar. Det intressanta är att komma till insikt om när vi är i vilket system. Kanske inse att vi inte är så mycket i trygghet som vi borde. Att vi tror att vi utmanar oss men att det ofta slår över till hotsystemet vilket faktiskt gör att vi presterar sämre.

Att vi går från jobbet efter en hel dag i både hot och prestation- men bara går till nya prestation och hot genom att stressa över hämtning, middag, tvätthögar och to-do’s som ingen annan än vi själva bryr oss om de blir klara lite senare.

Så steg 1: Hur mycket presterar jag varje dag? (Eller försöker prestera). Hur mycket stress upplever jag i de saker jag gör? Hur ofta känner jag lugn och trygghet? (Som hjärnan prioriterar högt och vill ha på plats för att våga sig ut i utmaning, inlärning kreativitet, samarbete och så vidare). Är jag kanske nästan hela vakentiden i hot eller prestation? Och skulle behöva och må fantastiskt bra av att vara i trygghetssystemet oftare?

Steg 2: Kan jag förändra hur jag känner för det jag gör? Om jag ska hämta på dagis 1000 dagar till- kan jag förändra sättet jag upplever den tiden så det är en trygg och rogivande stund? Ja jag vet att några kanske ba mohahaha yeah right för att man har små människor med dubbelt så mycket humör som centimeter lång men- vad är  alternativet? Acceptera det man måste, göra skillnad på där man kan och vill. Om jag måste pendla varje dag- kan jag göra det till en trygg stund? Kan att ta hand om mitt hem vara en lugn stund, inte stressande eller presterande när jag redan presterat hela dagen.

Kan min träning och eller motion få vara en trygg stund? Kan jag backa från prestation, om det är det jag varit i hela dagen? Kan jag förstå att hjärnan låser sig och inte orkar pusha på mer när jag både stressat och presterat hela dagen? Att det får räcka där och nu behöver jag få må gott? Det betyder att inte göra, det betyder att ändra sitt mindset runt det man gör.

Det är inte att ge tappt. Det är att balansera upp. Skapa förutsättningar för prestation när det verkligen ska till, inte gå runt och omedvetet spänna bågen utan att det behövs. Stressa över sånt som verkligen inte spelar någon roll när livet händer på riktigt. Göra det som måste göras till något som inte tar energi.

Det är inte alls så lätt som jag kanske får det att låta. Men det är inte svårare än så heller. Kan du ändra hur du tänker på något? Berätta! Själv fick jag battla med att inte stressa över VAB idag. Det gick, efter en stund!

Imorse vaknade jag efter alldeles för få timmars sömn men studsade ur sängen. Tacksam, inspirerad och motiverad från tårna efter den helg jag haft där jag jobbat (och haft superkul!) med en väldigt cool konferensgrupp i Österrikiska alperna.

Fick tips av hotellpersonalen om en fin promenadväg längs ån Zillern som går i dalen som Mayrhofen ligger i.
Men jag ville ju upp upp upp! Tassade iväg och hittade en stig med oklar destination men den gick rakt uppför. Började mata på. Flygtransfern gick 2 timmar senare så det var inte snack om att springa vilse nu.

Upp upp upp. Ovant. Sega ben men lätt hjärta. Molnen låg fortfarande i knävecken på bergen. Byn var sommartidsomställningslugn.

Matade på och kom till slut upp till en stängd restaurang som måste ha någon annan väganslutning än den lilla stig jag knatade på.

Såg en annan stig nedåt där det stod Mayrhofen och tänkte att det kan ju inte vara så långt? Men ändå, pirr i magen över att inte riktigt veta var den gick..och transfern som skulle gå.

Studsade nedför med alpovana ben i mina nya Inov-8 Xtalon. Kom mycket riktigt ned till vattnet och byn igen och lade till en extra lov och bara sprang där och sööööög in naturen och lyckan över att bara få vara där i all sin enkelhet men ändå liksom … epicitet.  Blir nästan grinfärdig av …hänfördhet. Hänförd är ordet. Astounded det är mitt ledord i år och det kanske låter skitnödigt men det handlar inte om att göra dramatiska grejer egentligen. Det är att se det stora i det enkla. Jag var ute och sprang i en alpby där jag var för att jag startat eget och ett företag ville ha med mig på sin konferens. Det kändes stort. Att springa är alltid enkelt. Men den dag jag slutar bli hänförd av att vara ute och röra mig i naturen, då har jag tappat perspektivet, då har jag navigerat fel.

Det här var stort. Det var en fin morgon. Hänförd.

Ahorn igår. Hyfsat hänförd då också