Löpningen åt sidan men alltid vid min sida

 Det här inlägget skriver jag på ett flygplan från Munchen till Stockholm. Jag undviker att flyga så gott det går eftersom mitt fokus är holistisk hållbarhet men försöker tänka att det finns en marginaleffekt där tid och miljö står emot varandra och här var helt klart flyget försvarbart känner jag.

Jag har varit i vackra Mayrhofen med ett fantastiskt företag som firar 10 år. Min roll var att stötta dem i deras fokus på hållbarhet utifrån ett medarbetar och teamsperspektiv. Vissa faktorer kan och ska man arbeta med på grupp och organisationsnivå men det måste även finnas plats för individens unika behov.

En del jag tog med som både verktyg och uppgift att jobba med var de tre ”system” som man kan beskriva hjärnans funktion utifrån. De här begreppen kommer från studier om compassion  alltså medkänsla och jag ser en stor potential i att använda dem för sin egen hälsa utan att behöva ändra så mycket i vad man gör, vilket kan vara svårt i ett liv där det ibland känns som man är instuvad mellan att vakna och få till logistik runt jobbet och allt annat man ska hinna med.

Vi har tre system och det är förstås hormoner kopplade till när vi är i vilket system.

HOT säger sig självt- vi känner oss hotade. Upplever negativ stress. Konflikt, otydlighet, rädsla och oro.

PRESTATION – Kanske på jobbet. Oftast. Men för många också när de går därifrån. Vi utmanar oss. Blir det för pressat så slår det lätt över till hotsystemet. Men även när vi utmanar oss under till exempel träning.

TRYGGHET – Mycket oxytosin, samvaro, kärlek, närhet, lugnt och tryggt. Kravlöst.

Förenklade förklaringar. Det intressanta är att komma till insikt om när vi är i vilket system. Kanske inse att vi inte är så mycket i trygghet som vi borde. Att vi tror att vi utmanar oss men att det ofta slår över till hotsystemet vilket faktiskt gör att vi presterar sämre.

Att vi går från jobbet efter en hel dag i både hot och prestation- men bara går till nya prestation och hot genom att stressa över hämtning, middag, tvätthögar och to-do’s som ingen annan än vi själva bryr oss om de blir klara lite senare.

Så steg 1: Hur mycket presterar jag varje dag? (Eller försöker prestera). Hur mycket stress upplever jag i de saker jag gör? Hur ofta känner jag lugn och trygghet? (Som hjärnan prioriterar högt och vill ha på plats för att våga sig ut i utmaning, inlärning kreativitet, samarbete och så vidare). Är jag kanske nästan hela vakentiden i hot eller prestation? Och skulle behöva och må fantastiskt bra av att vara i trygghetssystemet oftare?

Steg 2: Kan jag förändra hur jag känner för det jag gör? Om jag ska hämta på dagis 1000 dagar till- kan jag förändra sättet jag upplever den tiden så det är en trygg och rogivande stund? Ja jag vet att några kanske ba mohahaha yeah right för att man har små människor med dubbelt så mycket humör som centimeter lång men- vad är  alternativet? Acceptera det man måste, göra skillnad på där man kan och vill. Om jag måste pendla varje dag- kan jag göra det till en trygg stund? Kan att ta hand om mitt hem vara en lugn stund, inte stressande eller presterande när jag redan presterat hela dagen.

Kan min träning och eller motion få vara en trygg stund? Kan jag backa från prestation, om det är det jag varit i hela dagen? Kan jag förstå att hjärnan låser sig och inte orkar pusha på mer när jag både stressat och presterat hela dagen? Att det får räcka där och nu behöver jag få må gott? Det betyder att inte göra, det betyder att ändra sitt mindset runt det man gör.

Det är inte att ge tappt. Det är att balansera upp. Skapa förutsättningar för prestation när det verkligen ska till, inte gå runt och omedvetet spänna bågen utan att det behövs. Stressa över sånt som verkligen inte spelar någon roll när livet händer på riktigt. Göra det som måste göras till något som inte tar energi.

Det är inte alls så lätt som jag kanske får det att låta. Men det är inte svårare än så heller. Kan du ändra hur du tänker på något? Berätta! Själv fick jag battla med att inte stressa över VAB idag. Det gick, efter en stund!

Imorse vaknade jag efter alldeles för få timmars sömn men studsade ur sängen. Tacksam, inspirerad och motiverad från tårna efter den helg jag haft där jag jobbat (och haft superkul!) med en väldigt cool konferensgrupp i Österrikiska alperna.

Fick tips av hotellpersonalen om en fin promenadväg längs ån Zillern som går i dalen som Mayrhofen ligger i.
Men jag ville ju upp upp upp! Tassade iväg och hittade en stig med oklar destination men den gick rakt uppför. Började mata på. Flygtransfern gick 2 timmar senare så det var inte snack om att springa vilse nu.

Upp upp upp. Ovant. Sega ben men lätt hjärta. Molnen låg fortfarande i knävecken på bergen. Byn var sommartidsomställningslugn.

Matade på och kom till slut upp till en stängd restaurang som måste ha någon annan väganslutning än den lilla stig jag knatade på.

Såg en annan stig nedåt där det stod Mayrhofen och tänkte att det kan ju inte vara så långt? Men ändå, pirr i magen över att inte riktigt veta var den gick..och transfern som skulle gå.

Studsade nedför med alpovana ben i mina nya Inov-8 Xtalon. Kom mycket riktigt ned till vattnet och byn igen och lade till en extra lov och bara sprang där och sööööög in naturen och lyckan över att bara få vara där i all sin enkelhet men ändå liksom … epicitet.  Blir nästan grinfärdig av …hänfördhet. Hänförd är ordet. Astounded det är mitt ledord i år och det kanske låter skitnödigt men det handlar inte om att göra dramatiska grejer egentligen. Det är att se det stora i det enkla. Jag var ute och sprang i en alpby där jag var för att jag startat eget och ett företag ville ha med mig på sin konferens. Det kändes stort. Att springa är alltid enkelt. Men den dag jag slutar bli hänförd av att vara ute och röra mig i naturen, då har jag tappat perspektivet, då har jag navigerat fel.

Det här var stort. Det var en fin morgon. Hänförd.

Ahorn igår. Hyfsat hänförd då också

Ni har säkert hört om marshmallowtestet som forskare på Stanford utförde på barn? Begreppet delayed gratification är du säkert också bekant med. Vi ba- höhö ja det där lär man sig ju sen, som vuxen. Marshmallowtestet alltså. I takt med att frontalloben utvecklas.

Eller?

Vår motsvarighet torde ju att vara uthålliga i att veta att för att uppnå belöning så kan vi behöva avstå något som ger en direkt kick. Men jag tror att vi både på individ och organisationsnivå ibland failar det här testet om och om igen. Ibland blir resultatet bara en suck och axelryckning. Ibland både ohälsa och ganska dyrt.

Exempel!

Sömn

Vi vet att vi mår bra av att sova mer. Vi får belöningen ganska snabbt- ofta dagen efter genom att vi vaknar utsövda- hurra! Men ändå har många svårt att komma i säng i vettig tid. Den där dopaminkicken av att vara kvar i sociala medier, eller se ett till avsnitt av något…vad det än är. Varför ba’ lägger vi oss inte?

Träning och motion

Nu är ju jag en person som inte förespråkar hård träning när det är mycket annat. Men de flesta mår bra av att träna regelbundet och motionera varje dag. Vi vet att vi kan få till enkel och effektiv motion genom att kliva av eller på tåg/buss/t-bana tidigare eller senare. Ta cykeln istället för att åka kommunalt eller ta bilen. Att gå ut på lunchen. Att vi typ aldrig ångrar ett träningspass eller en promenad. Men ändå fastnar vi i det vi gör och skippar det.

På jobbet

Vi vet att vi borde fokusera på XYZ men istället kollar vi mailen stup-i-kvarten och har push-notiser igång på telefonen. Det är som att säga att hey jag gör förvisso det här men det är inte så viktigt så jag låter mig bli störd av allt möjligt. Krasst. Vi duttar och dittar och det vi borde göra blir inte gjort. Vi har möten där vi fysiskt är på en plats men låtsas ha en hjärna som funkar som ingen annan mänsklig hjärna gör och kollar mobilen eller har datorn öppen samtidigt.

Vi vet att vi behöver mer kommunikation, mer feedback, mer tydlighet och face time men istället så bara kör vi på. Tar oss inte tiden att prata om hur vi har det och vill ha det eftersom vi ju måste fokusera på verksamhetsmål och affärsplansmål. Här finns ofta förvisso långsiktiga mål, men vi jobbar mestadels kortsiktigt. Och ofta ofta, tror jag, när vi inte uppnår de där långsiktiga målen så handlar det om att vi jagat enkla kortsiktiga lösningar och strutsat för den där känslan inombords att vi nog borde fokusera på det som känns rätt i magen.

Varför gör vi inte det vi vet att vi borde? Frågar man sig. Och den frågan fick jag faktiskt under en poddinspelning med Moderna Kompetenser i veckan.

Ja. Varför? Jag har inte svaret men tankar om det. För det första har vi vår hjärna som lätt blir beroende av snabba dopaminkickar. Det krävs också viljestyrka att gå emot en stark impuls och därtill att inte agera i vårt hotsystem utan stanna upp och låta tankarna landa, stoppa impulsen och styra valet till det vi egentligen vill. Sen har vi ofta alldeles för mycket i huvudet för att just kunna parera de impulser som sköljer över oss. Och det drabbar ju aggregerat också på organisationsnivå där det ofta sitter strukturer som främjar kortsiktiga och kvantifierbara åtgärder snarare än långsiktiga kvalitativa initiativ.

What to do?

Jag släpper organisationsutmaningen därhän, men det är mycket det jag arbetar med i företaget.

För egen del, för att bli bättre på att göra det som får oss att må bra i långa loppet, göra det vi egentligen vill, inte det vår överbelamrade skalle vill finns iallafall tre saker att tänka på:

1) Acceptera att det är svårt. Hela samhället och alla sociala medier är en jakt på snabba kickar som ibland går på tvärsen mot det vi vill uppnå över tid. Att acceptera att det kommer bli en fajt att förändra är ett första steg mot att inte bli förvånad och besviken över att det blir precis som förut om man inte skapar en strategi för sin förändring. Acceptera att det kräver fokus och energi.

2) Ett starkt varför. Det är som en snabb belöning faktiskt. Ett supertydligt varför som du har känslor för har du enorm nytta av när du ska göra A istället för B. Gör det konkret och ladda det med starka känslor! Utan ett varför finns det inget att hänga upp motivationen på.

3) Tvinga dig själv att ladda system 2.  Det tar lite längre för tankar att landa i vårt resonerande kloka system. Det finns en anledning, vi ska kunna agera på impuls utan att tänka på det. Men vill vi göra något nytt eller annorlunda så måste vi skapa medvetenhet och göra ett aktivt val. Det kanske tar några sekunder att tänka om, fråga sig varför man är på väg att göra eller inte göra det man står inför. Men det är där man börjar när man ska klara det vuxna marshmallowtestet!

Jag battlar med det här förstås, som de flesta. Absolut inte på alla områden men några. Men med en förståelse av hur hjärnan funkar och mer tid att reflektera över hur sociala medier fungerar har det blivit mycket lättare. Men det är helt klart en utmaning!

Idag kom en hemsk men kanske inte så förvånande rapport från Arbetsmiljöverket ut om hur arbetsmiljön är i skolan. Ur en fysisk aspekt: smutsigt och bullrigt. Men därtill stressigt och hög arbetsbelastning samt hot och våld. I många fall. Inte överallt förstås. Men vi nås om och om igen om ökande problem med arbetsmiljön och arbetsbelastningen inom till exempel vården. Och det är vård, skola och omsorg som bygger vårt samhälle. Det är fundamentet. Funkar det inte här, och inom flera andra offentliga sektorjobb, då spelar det ingen roll hur många coola startups som bildas.

Inom vård, skola och omsorg kan det få konsekvenser för människors liv om lärare, förskollärare, läkare, sjuksköterskor,  undersköterskor, vårdpersonal osv inte har det så bra så de kan, vill och orkar fokusera på sitt jobb.

Och om inte fler vill, kan och orkar arbeta inom vård, skola omsorg, polis, som socialsekreterare och så vidare. Då börjar samhället rasa.

Det river i något djupt inne i hjärtat hos mig när jag hör om dåliga förhållanden inom vård, skola och omsorg och uttryckningsyrken. Alltså alla som jobbar med att ta hand om och skydda människor helt enkelt.

Arbetsmiljön inom skola, vård och omsorg berör oss alla. Kanske du inte berörs av den just nu, eller så har du som vi regelbundet behov av att skola, barnomsorg och sjukvård fungerar bra. För att vi ska må bra. Har du inte behov av att nyttja det just nu så är det bara en tidsfråga.  Du blir kanske varse om långa väntetider, köer. Om att det är rörigt på barnens skola eller förskola. Få pedagoger- var det verkligen såhär när jag var liten undrar man? Såhär få pedagoger per barn? Kanske inte. (Personligen har jag aldrig gått på dagis och är bara helt fascinerad av fenomenet förskola!)

Vi är helt beroende av att det fungerar bra inom de här yrkena. Det handlar om liv. Om människors hälsa – som på alla arbetsplatser men konsekvenserna här får effekt på andras liv. Direkt.

Vi kan förfasas över hur det är. Inse att det är problem på riktigt när det saknas lärare, pedagoger, undersköterskor, sjuksköterskor som ska ta hand om oss alla på ett eller annat sätt.

Vi kan skylla på det politiska styret men det är vi också med våra krav som gör att politikerna i sin tur trycker ned femtioelva målkrav på olika verksamheter. Vi kanske ska fundera på vad vi kräver, fundera på om det inte är de som faktiskt arbetar inom de här yrkena som själva vet hur det bäst ska bedrivas. De flesta sökte sig dit för att de vill arbeta med människor och göra skillnad.

Vi kan kanske inte förändra just det tills imorgon. Men vi som konsumenter, som vi faktiskt är, kan göra det vi kan för att förbättra arbetsmiljön för de vi kommer i kontakt med.

Fråga personal på förskola och skola hur vi som föräldrar kan stötta arbetet i skolan/förskolan. Hur vi kan underlätta. I kontakt med vården göra skillnad på person och organisation- det är sällan personen vi möter som bär skulden för det vi blir arga på. Tacka, visa uppskattning.

Jag är så evinnerligt tacksam vareviga dag för er som arbetar med att bygga vårt mänskliga samhälle. Vårda det. Skydda det. Kanske knappt får komma från arbetsplatsen på en APT eller konferens för att det är skattebetalarnas pengar medan privata företag flådar på med fina konferensanläggningar.

Ni som tar hand om våra små när de som allra mest behöver trygghet och kärlek. Orkar ta fajter och konflikter. Pallar ljudnivån, klä av och på små filurer, trösta. Guidar och lär.

Som lär ut kunskap, fakta. Möjliggör självkänsla och självförtroende. Ser individer. Hanterar föräldrar.

Vårdar de som är sjuka. Möter anhöriga. Tar hand om våra äldre och ger dem den meningsfulla fina miljö de förtjänar.

Till dig som jobbar med att bygga och vårda vårt mänskliga samhälle, jag hoppas du känner uppskattning från oss som är beroende av dig. Jag hoppas du som inte har den arbetsmiljö både fysiska, organisatoriska och sociala som du förtjänar, kommer få det. Att det verkligen händer något.

Den här veckan har jag haft det lite lugnare med prestation i företaget och då får jag mer energi till att träna. Jag pushar bara en grej i taget och träningen har fått stå tillbaka länge nu till förmån för att motionera och spänna bågen på andra fronter.

Men jag GILLAR att utmana mig själv. Gillar att ta i. Och så har jag ju anmält mig till årets första lopp: Ursvik Ultra.

Först var tanken att jag skulle springa 75 km, alltså 5 varv på den tuffa kuperade banan. Men jag har inte tränat för det. Inga ursäkter- bara inte velat vara borta så länge, inte kommit igång tillräckligt bra med längre pass och därtill har mitt vänsterben spökat enormt.

Jag står kvar som anmäld till 75 km men jag insåg nog när jag sprang 30 km varav 25 km i Ursvik förra söndagen att dubbla den distansen om, nu, 2 veckor..nja.

Men det var ett fint pass. Det är vårkänslor i skogen och jag njöt enormt av att tassa runt där.

I måndags gick jag massor istället. SOMAde lite och yogade lite som vanligt. Den dagliga rutinen.

I tisdags joggade jag 7 kilometer på morgonen, körde SOMA med fantastiska Frida i sällis av Amira på UCSP på lunchen och joggade sen hem.

I onsdags körde jag 8 x 300 m brant backe och det kändes bra. Tungt men stabilt.

Igår torsdag var det bara vanlig motion- men det blev 16 kilometer promenad totalt. Härlig kvällspromenad med fina vänner och promenad och tankar mellan möten på dagen.

Idag blev det 6 km ”jobbjogg” in till St Eriksplan. Funderade på det poddavsnitt jag och Boel skulle spela in och lite annat. Åt ORDENTLIG frukost på cafe och så spelade vi in podden. Sen körde jag 4 x 1 km på vägen hem. Seg och tung men…stabil!

Nu åker vi till landet och imorgon blir det mycket utonjut med familjen och lite styrka.

På söndag ska jag köra två varv på extremen i Ursvik för att se om jag är redo för iallafall 45 km- tre varv- på loppet den 1a april.

Förra året skrev jag ned alla mina kilometer i ett exceldokument. Jag kommer inte ens ihåg vad det landade på- cirka 3200 km? Över 300 mil. Men märker att jag inte bryr mig ett dugg om vare sig fart eller distans. Kikar på pulsen då och då under intervaller och vid vila men..nä det är känslan i kroppen jag tunar in på. Den är absolut. Den är viktig och den minns jag. Den styr vad jag ska göra, inte en klocka. Inte ett program. Det här kommer bli ett spontant och njutningsfullt löparår. En del pannben, blodsmak och mjölksyra men mest en väldigt bra ursäkt att vara ute i skogen.

Good enough is a fantastic place to be.

Ha en fin helg!