Att känna sin kropp, att springa ett lopp
Starten på Ursvik Ultra gick 15.00. Tidigare startade man vid midnatt och det har aldrig varit intressant för en sömnsnobbig småbarnsförälder som jag men nu blev det ju intressant och eftersom jag inte har ro att resa långt för lopp med tanke på familj och att jag reser en del i jobbet och ville ha ett lopp nära hemma.
Jag hade som sagt från början planerat att springa 75 km varianten och dessutom gå på min fina vän Elins 40-årsfest. Men när jag sen började räkna på tiden, även om jag bytte till 45 kilometer, så insåg jag snabbt att det inte skulle gå.
Och klockan 13.30 hade jag bestämt mig för att inte starta. Vi hade barnvakt, N var och skrev högskoleprovet och jag låg under en filt hemma med lite roligt jobb, en god kopp té och ba aaaah mmmm vad skönt. Efter en hektisk jobbperiod. Noga med återhämtningen.
Men jobbperioden har varit i huvudet. Jag har rört mig betydligt mindre än vanligt- kroppen var egentligen pigg. Men jag hade ändå bestämt mig för att inte starta. Det var så skönt där i soffan, jag kunde köra ett pass söndag morgon tänkte jag.
Tog upp telefonen för att skicka ett sms till N om att jag blev hemma. Precis då ringer han och övertalar mig att starta. Han känner mig bättre än någon. Klockan är alltså 90 minuter till start och jag är i myskläder hemma.
Men det är ju inte så mycket som ska med: Blandar lite Umara Intend och lägger lite lakrits och russin i tre olika påsar för tre varv, två bananer och så pannlampan och överdragskläder. Det är varmt ute och jag tar på underställströja och min Bob Marley-t,shirt. Sen blir det bråttom och jag hittar inte mina sportglasögon eller bra pannband så det blir ett bomullspannband och inser att jag har gått hemifrån i mina mystights!
Ursvik Ultra går ändå bara 2 km hemifrån så gå-joggar dit och är där strax innan 14:30. Hinner krama om ultravänner och göra i ordning sportdryck i flaskor. Misstag 1: Varvet är 15 km och eftersom jag ska ta det lugnt kommer det ta lång tid. 5 dl flaska är för lite för ett varv, speciellt när det är varmt och jag ätit innan och har mer salt i kroppen än på morgonen.
Starten går och jag tassar iväg med Jan-Erik och vi pratar om ditten o datten nästan hela första varvet. Springer långt bak i fältet och noterar som alltid att tempot för många ofta är högre i början, alla är pigga och det är lite..ja..adrenalin och testosteronpartaj.
När det är några kilometer kvar till varvning är vätskan slut och jag är törstig. Och magen är inte van att börja springa såhär på eftermiddagen. Men sen blir det bättre och andra varvet känns helt ok. Drack lite mer vatten än vad magen pallade i varvning- var så törstig men det gav sig sen. Tog med en extra flaska, åt lite godis.
Solen började gå ned och fåglarna kvittrade. Det var så vackert i skogen, lerigt på sina ställen. Det är min skog, jag kände mig hemma.
Jag har aldrig sprungit mer än ett helt varv på den här tuffa kuperade banan. Nu skulle jag springa tre. Sista varvet tog jag med pannlampa, 1 liter vatten och skrev till N att jag var på väg ut så han skulle kunna planera när han skulle hämta mig.
Andra halvan av sista varvet var det mörkt och månen lyste. Lite mysigt att få en stund med pannlampan på och verkligen vara i sin lilla bubbla.
Jag sprang om ganska många både näst sista och sista varvet. Det är ofta man får en förklaring ” magen” ”kramp” osv. Så är det att springa långt.
Hade aldrig någon dipp, min mentala uthållighet är min styrka. Det är så lustigt hur jag till vardags är väldigt otålig men har ett enormt lugn och fokus under långa långa perioder när jag springer. Det är så skönt för huvudet med det här lugna enkla matandet av steg efter steg i vacker natur. Det sliter som fasen, men det gör så gott ändå.
Jag hade pulsmätaren på klockan och ingen fokus alls på fart men lyckades ändå hålla jämn fart per varv.
Det var en fantastiskt känsla att veta precis hur oförberedd jag var. Veta precis vad jag hade att ge. Klara av att ställa om till en fart, intensitet och ansats som stämde med den kapacitet jag hade. Springa mitt lopp, på mitt sätt, i min fart utan att vägga eller krascha längs vägen. Veta att jag klarar det men inte med fart. Och jag vet fortfarande inte min exakta sluttid- spelar ingen roll, jag kom runt, det gick bra, kändes bra, givet förutsättningarna.
Att känna sin kropp- en vinst i sig. Tack för ett fint arrangemang!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in