En bättre människa

Under 1800-talet började begreppet bohem rota sig. Det handlar om en okonventionell livsstil förstås men till viss del kopplades det till frivillig fattigdom. Men den fattigdomen handlade förstås om brist på materiella saker. Och vad gäller löpningen tror jag många kan hitta rikedom i att minska pryttlandet. Lite som grundtanken med minimalism- minska på prylar för att öka friheten. En bohemisk approach till löpning tänker jag är att minska fokuset på detaljer och flera av de självskapade hinder många känner för att få en upplevelse av perfektion i löpningen.
Perfektion är ett relativt begrepp, förstås. Något jag tror går förlorat för många i en jakt på saker som går att kvantifiera. Tider. Distans. Antal. Saker som ska vara exakta och rätta: Skor, klocka, kläder.

Men för de allra flesta av oss spelar det inte så stor roll för den absoluta prestationen ändå. Vad vi har för klocka, kläder, skor, hur fort intervallen gick, exakt hur långt det var. Det går bra att träna för både milen, maraton, ultralopp utan att fokusera på detaljer. Utan att hänga upp sig på dem. Det går formodligen bättre faktiskt!

Tänk att du är ready to run nästan hur och var som helst. Att det inte måste vara speciella parametrar på plats: ätit på ett visst sätt, ha ett visst par skor, ”löparkläder”, en viss tid osv osv.

Många av oss blir också skadade. Ofta ofta handlar det om att vi inte lyssnat på kroppen. Det är klart att det inte löses enbart av att vi kastar klockan men jag är övertygad om att ett ökat fokus på att lyssna inåt och lära sig benchmarka mot kroppens signaler är ett sätt att bli hållbar. Att låta en klocka som mäter tid vara en sidogrej, inte huvudfokus.

Och det här med det perfekta passet. Perfektion är som sagt ett relativt begrepp och det är bara du som kan bestämma vad i din löpning som är perfekt. Inget utanför dig. För de allra flesta av oss, alla som inte är elitsatsande, så är det inte så viktigt med minuter hit o dit. Om intervallen blev fyra och en halv minut eller fem. Med starka fötter och en kropp i balans går det att springa i nästan vilka skor som helst. Ett vanligt linne. Bomull. Vanliga solglasögon. På tom mage. Efter en glass. Före en glass. Utan strumpor.

Ni hajar vad jag är ute efter. Minska de hinder och strunta i de onödiga detaljer och prylar som en hel industri och ganska många personer med social medialt utrymme lyfter fram att man behöver. Öka känslan av att tillgängligheten till löpningen är större. Att det är lättare att ”få till det”. Njuta av det och ta hem känslan av vad som är bra och vad som behövs till kroppen. Från scheman och elektronik och prylar.

Bohemianrunning är att ge förutsättningar för att få den där sköna YAYkänslan lite oftare. Minska hindren för att ta sig ut. Foka’ på kroppen, rörelsen. Det blir billigare och enklare och därtill, är jag övertygad om, en bättre upplevelse.

Så. Testa. Vad kan du förenkla? Vad har du för hinder du målar upp, prylar som ”måste” vara på plats som du kan prova att strunta i?

---

Vill du bara ha tips- scrolla ned!

Idag var jag och och min nyfunna vän Camilla ute på ett litet äventyr på Bergslagsleden.

Jag har tidigare sprungit några etapper vid en tvådagars löpning 2016 . Idag var det etapperna Ånnaboda- Suttarboda-Leken som stod på schemat. Vi ville få ihop 30 km. Ja eller mest Camilla som ville få ihop mil inför Ultravasan. Jag har ju bara joggat 20 km som längst i sträck i år och bara 15 km i terräng så jag var väldigt nöjd med allt över 20 km. Jag är sugen på att hitta på ett längre tuffare lopp nästa år där man måste vara team, men jag är ju en sån eremit när jag springer! Men Camilla funkar det super att springa med, vi hade så mycket att prata om och båda studsar rätt upp i luften vid sikte av orm. (Vi har massa annat gemensamt förutom det som tur var.)

Vi velade fram och tillbaka litegrann vilka sträckor vi skulle springa men det landade i att mötas vid Lekens badplats, ställa en bil där, köra den andra till Ånnaboda och börja där och sen skjutsa tillbaka den andra till Ånnaboda.

Bergslagsleden är en väl omhändertagen och markerad led. Det finns vatten vid alla etappmål (tror jag!). Superfin bergslagsnatur men som namnet indikerar- det går upp och ner! Vi passerade en tjärn där det var 25 grader i vattnet och fin stege rätt ned i det tébruna vattnet.

Vi började med en runda i Ånnaboda för att få fler kilometer och kom upp på Falkberget som är otroligt vackert! Sen fortsatte vi leden mot Suttarboda. Det var varmt idag. 30 grader och jag började lida ganska tidigt. Blev toktörstig, ville i vartenda vatten vi såg och tids nog blev jag yr. När det var några kilometer kvar var det riktigt jobbigt. Så yr! Jag släppte iväg Camilla att springa på fram och tillbaka lite och stapplade fram och drömde om isglass och bad.

Det fick jag till slut och uj så härligt det var! Vi vek av leden vid Leken och tog oss till badplatsen där och den härliga sjön. Sällan har ett bad suttit så fint. Sällan har isglass och såna där cornichoner eller vad de där smågurkorna på glasburk heter, smakat så gott. Jag hade ingen klocka men runt 26-27 kilometer stapplade jag ihop och det känns bra att börja bygga tid och distans för framtida utmaningar!

Tips för dig som vill springa Bergslagsleden

* Det går bussar till flera av etappstarterna. Runt Örebro tex kan du ta buss från Resecentrum till en etapp och ta buss hem från en annan. Det går således jättebra utan bil på många håll!

* En del spänger kan flippa upp ganska rejält och springer ni på led- håll avstånd!

* Ska du ut på ett parti där du får ormkänning- plocka några kottar eller stenar och kasta framför dig medan du springer så skrämmer du (kanske!) iväg dem

* Säkerhet – Vätska – Energi. Tre delar att tänka på! Synas, höras, nås och kunna hjälpa andra kan man också tänka på.

* Missa inte sevärdheterna. Grottor, förkastningar, utsiktsplatser, källor, stanna vid en tjärn och bada. Fornlämningar osv. Så lätt att bara springa förbi men passa på att pausa där det är något speciellt att se.

* Spring i badvänliga kläder och ta med typ vaselin eller Sportslick så du undviker skav. Underbara badplatser i fina små tjärnar på flera håll.

* Lämna bara fotspår. Bara bara. Såg inget skräp alls idag- det är glädjande!

Har du sprungit någon/några etapper? Vilken var finast tycker du?

---

För några veckor sen gick ett sånt där lopp av stapeln som många av oss inte ens i huvudet får till. Ett 6 dagar långt lopp. Sex dagar, nästan en vecka. ”Ja för på den sjunde dagen vilar man ju” sa Johnny när jag skickade iväg ett gäng frågor till honom.
Jag och Johnny ses inte ”irl” så ofta men we go way back. 2013 sprang vi till exempel Black River Run samtidigt. Johnny- jättefort! Jag- inte så fort. Johnny och Ellen driver Pace on Earth och har en podd jag varmt kan rekommendera.

Jag fascineras ju av både kropp och psyke vid såna här otroliga utmaningar. Man fokuserar ofta på loppet men för att det ska genomföras behöver det ligga gedigna förberedelser bakom. Så det ville jag också fråga om.

Loppet sprangs på en 1 mile (cirka 1,6 km) lång rundbana i New Jersey. Det var inte helt snällt väder hela tiden med kvav värme och sen ett rejält oväder. Utmanande på alla vis. 880,1 kilometer kom Johnny vilket alltså är nytt svenskt rekord.

Hur fasen gör man?

Här är intervjun med Johnny!

Varför 6-dagars?

6-dagars är den längsta distans som finns när det gäller officiella rekord och dylikt. Och i princip kan man ju tävla i att springa snabbt eller långt. Och det här är då det längsta man kan springa.
Upplevelsemässigt så händer det så spännande saker när man går utanför alla normer, så det är jag såklart väldigt nyfiken på att undersöka.

Såklart! Vad var det viktigaste i din uppladdning inför den här mastodontutmaningen?

Det var att hålla mig så frisk och stark som möjligt. Jag åt så nyttigt jag kunde och sov så mycket jag kunde i flera veckor innan loppet.

Vad blev du mest förvånad över ?

Att det trots allt var så ont om tid. Ju kortare sträckor desto mindre utrymme för misstag – men på 6-dagars har man möjlighet att rätta till och kompensera. Fast jag märkte att pressen att hålla mitt schema med rörelse/vila var enormt viktig. Jag kunde inte sova en stund extra för att ”jag behövde det” – det hade ruinerat planen och därmed resultatet.

När kände du dig som svagast?

På sätt och vis var jag som svagast under dygn två i den sanslöst kvava hettan innan stormen kom. Det var så varmt att jag verkligen inte kunde röra mig effektivt så jag var tvungen att gå och lägga mig.

…och som starkast?

Som starkast var nog också under dygn 2 – den sista timmen av det dygnet fick jag sällskap av Pete Kostelnick och vi hade några underbara varv i synk som ledde fram till att jag fick ett personligt rekord på 48h.

Man blir ju lite..ja tokig i huvudet när man springer såhär långt och länge- vad var det knasigaste som hände?

Det knasigaste var nog under sista dygnet när jag började tycka att de runt omkring mig pratade svenska….

Vad är nästa stora mål?

Nästa gigant-mål blir 6-dagars i USA igen, men i augusti 2019. Det kommer bli ett startfält med de allra bästa i världen i syfte att slå alla rekord som finns. Och både Johan Steene och jag planerar vara där.

Jag önskar förstås Johnny stort lycka till med det – ska bli spännande att följa!

Här är en länk till en pressrelease där du kan se fler bilder om du är intresserad!

Crazy Swede!!!

---

Jag väntar på att den ska komma. Motivationen. Till att springa jobbigt. Flåsigt.

Den kommer inte. Den kommer aldrig när det väl är dags. Varenda gång (en gång i veckan ungefär 11 månader per år bortsett från rehab) som jag tänker att det är dags för intervaller lägger själva tanken sordi på den löparglädje som jag oftast känner.

Det är så jobbigt. Det räcker väl med lågpuls? Jag skjuter på det.

Man säger att man inte är sugen. Som att man skulle kunna vara det, som normalt funtad människa. På att ta i så det blir jättejobbigt. När det finns ett alternativ som egentligen bara går lite långsammare. Men är så mycket trevligare. Lätt distans.

Och jag är väl motiverad?

Jorå. Men inte till 6 x cirka 1 km (mäter oftast inte men tror mig veta ungefär hur långt det är. Det är ungefär 900 steg). Jag är motiverad till att springa långt i skogen. Till att orka mata uppför massor av backar. Till att gå i mål på ett jättelångt ultralopp. Ett jättevackert ultralopp. Göra äventyr.

Inte till blodsmak före middagen.

Så jag får höja den inre blicken. Se och känna hur det är att försöka springa långt när jag inte har syreupptagningsförmågan jag vill ha. När jag inte orkar njuta för jag är för trött. När jag i huvudet flyger fram men kroppen hasar sig. Ser hur det är när det känns lätt. När mil efter mil rullar på och jag fortfarande orkar. Kopplar upp mig på september 2016 med 10 mil i benen när jag bara vet att jag klarar sex mil till.

Dit. Dit ska jag igen. Och vad är det då jag behöver göra idag för att ta mig dit?

Springa flåsigt är svaret. För igår vilade jag, imorgon hinner jag inte springa. Jag vet att jag håller för det, jag vet att jag mår bra av det. Jag vet att bita ihop de där 50 minuterna ger timmar tillbaka.

Att jag kan lirka mig ut, börja med den första. Inte tänka på de resterande 5. Göra dem en i taget och känna mig stark emellan i vilan. Att jag kan njuta av att gå på känsla. Släppa klockan och lägga den energin på att ta i lite till.

Att motivationen den kommer inte inför de här passen. Den kommer annars. Lite när den vill. Men engagemanget för löpningen brinner som en stark låga hela tiden.

Those on top of the mountain didn’t fall there.

---

Ja det blir det! Massor av spring. Sådär som det var förut. Det känns länge sen nu. Ett halvår av rehab har satt spår både på form och löparsjälvförtroende men nu är jag väldigt laddad för att sätta igång igen. Under våren har det varit fullt fokus på mitt företag, på familjen och på Tjejmarathon.

Det finns inte riktigt utrymme då för att träningen också ska vara kravfylld utan det har varit fokus på det som behövs för att vara hållbar och få hela kroppen att jobba som ett igen. Lite spring, lite styrka. Lite så.

Men nu är det semester och massor av tid och energi som kan styras om till det man vill. I mitt fall är det just löpningen som jag längtar efter.

Eller. Att få springa ute i naturen. Långt och länge. Och för att klara det behöver jag träna litegrann. Så de här långa turerna inte blir plågsamma.

Att mäta och följa program, det funkar inte för mig. Jag vill vara spontan och gå på känsla men det betyder inte att jag struntar i flåspass och styrketräning. Det blir bara lite som det blir, bara det blir av. Kan man säga.

Jag svor också på att inte någonsin ta för givet att jag kan springa, som jag nog gjort och sen fick revidera när ryggen pajade. (Det var något i rygg och säte och höft och jag kommer nog alltid ha problem men ryggen kraschade i höstas, hade dock mest ont utsida vad- ischias!)

Så glad, tacksam och peppad- det är väl ett finfint startläge för en springig sommar? Det tycker jag.

Här är vad jag ska försöka få till för att få göra roliga äventyr:

1) 2 x 30 minuter styrka varje vecka. Låter lite, känns tufft för jag tycker verkligen inte det är roligt. Idag körde jag squatjumps, armhävningar, utfallssteg med korsade kliv bakom för att aktivera rumpan. Lite bålövningar och så fick det vara klart.

2) Ett pass flåsiga backar. Inte svårt här i Bergslagen och inte svårt i Norberg där jag har Klackbergsbacken att tillgå. Det är bara att göra’t

3) Successivt springa längre långpass. Just nu är jag uppe på 17 km och då är jag ganska trött och stel efteråt. Långt ifrån ultraform alltså.

Här är vad jag ser fram emot att få göra om jag gör ovan:

1) Springa morgonpass hur jag vill utan fokus på vare sig tid, distans eller vad jag har på mig

2) Springa i Jämtlandsfjällen med lätt packning- planer pågår och jag ska förstås berätta om hur det ska ske här!

3) Springa långt med två av mina väldigt duktiga löparvänner

4) Springa långt i Ottsjö när vi är där med familjen

5) Köra swim-run med min älskade man

Sånt. Därför blir mina ”måsten” med löpningen ganska lätta att motivera sig till; De gör helt enkelt att jag kan göra allt det roliga.

Vad ska du springa i sommar?

Ottfjället. Fint att titta på, fint att springa på!

---