Att springa sex dagar i sträck- intervju med Johnny Hällneby

Jag väntar på att den ska komma. Motivationen. Till att springa jobbigt. Flåsigt.

Den kommer inte. Den kommer aldrig när det väl är dags. Varenda gång (en gång i veckan ungefär 11 månader per år bortsett från rehab) som jag tänker att det är dags för intervaller lägger själva tanken sordi på den löparglädje som jag oftast känner.

Det är så jobbigt. Det räcker väl med lågpuls? Jag skjuter på det.

Man säger att man inte är sugen. Som att man skulle kunna vara det, som normalt funtad människa. På att ta i så det blir jättejobbigt. När det finns ett alternativ som egentligen bara går lite långsammare. Men är så mycket trevligare. Lätt distans.

Och jag är väl motiverad?

Jorå. Men inte till 6 x cirka 1 km (mäter oftast inte men tror mig veta ungefär hur långt det är. Det är ungefär 900 steg). Jag är motiverad till att springa långt i skogen. Till att orka mata uppför massor av backar. Till att gå i mål på ett jättelångt ultralopp. Ett jättevackert ultralopp. Göra äventyr.

Inte till blodsmak före middagen.

Så jag får höja den inre blicken. Se och känna hur det är att försöka springa långt när jag inte har syreupptagningsförmågan jag vill ha. När jag inte orkar njuta för jag är för trött. När jag i huvudet flyger fram men kroppen hasar sig. Ser hur det är när det känns lätt. När mil efter mil rullar på och jag fortfarande orkar. Kopplar upp mig på september 2016 med 10 mil i benen när jag bara vet att jag klarar sex mil till.

Dit. Dit ska jag igen. Och vad är det då jag behöver göra idag för att ta mig dit?

Springa flåsigt är svaret. För igår vilade jag, imorgon hinner jag inte springa. Jag vet att jag håller för det, jag vet att jag mår bra av det. Jag vet att bita ihop de där 50 minuterna ger timmar tillbaka.

Att jag kan lirka mig ut, börja med den första. Inte tänka på de resterande 5. Göra dem en i taget och känna mig stark emellan i vilan. Att jag kan njuta av att gå på känsla. Släppa klockan och lägga den energin på att ta i lite till.

Att motivationen den kommer inte inför de här passen. Den kommer annars. Lite när den vill. Men engagemanget för löpningen brinner som en stark låga hela tiden.

Those on top of the mountain didn’t fall there.

---

Ja det blir det! Massor av spring. Sådär som det var förut. Det känns länge sen nu. Ett halvår av rehab har satt spår både på form och löparsjälvförtroende men nu är jag väldigt laddad för att sätta igång igen. Under våren har det varit fullt fokus på mitt företag, på familjen och på Tjejmarathon.

Det finns inte riktigt utrymme då för att träningen också ska vara kravfylld utan det har varit fokus på det som behövs för att vara hållbar och få hela kroppen att jobba som ett igen. Lite spring, lite styrka. Lite så.

Men nu är det semester och massor av tid och energi som kan styras om till det man vill. I mitt fall är det just löpningen som jag längtar efter.

Eller. Att få springa ute i naturen. Långt och länge. Och för att klara det behöver jag träna litegrann. Så de här långa turerna inte blir plågsamma.

Att mäta och följa program, det funkar inte för mig. Jag vill vara spontan och gå på känsla men det betyder inte att jag struntar i flåspass och styrketräning. Det blir bara lite som det blir, bara det blir av. Kan man säga.

Jag svor också på att inte någonsin ta för givet att jag kan springa, som jag nog gjort och sen fick revidera när ryggen pajade. (Det var något i rygg och säte och höft och jag kommer nog alltid ha problem men ryggen kraschade i höstas, hade dock mest ont utsida vad- ischias!)

Så glad, tacksam och peppad- det är väl ett finfint startläge för en springig sommar? Det tycker jag.

Här är vad jag ska försöka få till för att få göra roliga äventyr:

1) 2 x 30 minuter styrka varje vecka. Låter lite, känns tufft för jag tycker verkligen inte det är roligt. Idag körde jag squatjumps, armhävningar, utfallssteg med korsade kliv bakom för att aktivera rumpan. Lite bålövningar och så fick det vara klart.

2) Ett pass flåsiga backar. Inte svårt här i Bergslagen och inte svårt i Norberg där jag har Klackbergsbacken att tillgå. Det är bara att göra’t

3) Successivt springa längre långpass. Just nu är jag uppe på 17 km och då är jag ganska trött och stel efteråt. Långt ifrån ultraform alltså.

Här är vad jag ser fram emot att få göra om jag gör ovan:

1) Springa morgonpass hur jag vill utan fokus på vare sig tid, distans eller vad jag har på mig

2) Springa i Jämtlandsfjällen med lätt packning- planer pågår och jag ska förstås berätta om hur det ska ske här!

3) Springa långt med två av mina väldigt duktiga löparvänner

4) Springa långt i Ottsjö när vi är där med familjen

5) Köra swim-run med min älskade man

Sånt. Därför blir mina ”måsten” med löpningen ganska lätta att motivera sig till; De gör helt enkelt att jag kan göra allt det roliga.

Vad ska du springa i sommar?

Ottfjället. Fint att titta på, fint att springa på!

---

Så är den sjunde upplagan av Tjejmarathon genomfört. Ett riktigt teamwork- både av de som sprang och av oss som arrangerade!

På en ny bana som jag komponerat själv och ett lopp genomfört med hjälp av fantastiska vänner och familj som ställt upp som funktionärer.

Det blev så bra. Det är inte jag som säger det, det är de som var med och de som hjälpte till. SÅ BRA blev det och här är fem nycklar jag identifierat:

En väldigt vacker och varierande bana

De startade vid Björkebyskolan där Upplandsleden nästan startar vid Barkarby. Leden går längs med Mälaren upp och ner och genom skog, förbi Görvälns slott där vi hade första vätskekontrollen Vidare mot Kalhäll och så över till Järvafältet och så på Järvakilen till Ursvik för ett avslutande varv på Extremen. Tufft? Ja! Men ett tjejmarathon är tufft. Maken till vacker bana finns inte. Se bara på vår sistelöpare Henriks bild:

Fantastiska funktionärer

Det spelar ingen roll hur gott syftet är, hur fin banan är eller hur gott det serveras på vätskestationerna om de som är där inte är trevliga. Jag har världens bästa crew: Min man som varit med alla år och i år cyklade med och peppade o snitslade. Benen på bilden ovan hör till nämnda Henrik som tar hand om de som springer längst bak, mina vänner Magdalena, Camilla och nyvunnen vän Emelie hjälpte till i målet. Min mamma stod på första vätskestationen och min svåger Tobbe var med och cyklade precis som min kompis Jessica. Madde var inte på plats i år pga viktiga omständigheter men det finns mycket att göra som går att göra på distans också!

Ett gott syfte

Det känns väldigt fint att stå framför de som startar vid race briefingen och berätta varför vi arrangerar loppet. Att allt görs ideellt och varje krona vi kan avvara (i detta fall allt utom inköp av medaljer, pannband och lite utrustning eftersom jag stod för alla de tillstånd loppet krävde) skickas direkt till Panzisjukhuset. Att springa för att lyfta kvinnors lika rätt till löpning är en viktig stafettpinne vi tagit efter Kathrine Switzer som bröt sig in på Boston Maraton 1967 för att bli den första kvinnan att springa ett marathon. När tjejer googlar på tjejlopp – då ska vi komma upp också. Det ska finnas ett lopp som lyfter kvinnors styrka och uthållighet. Och vårt lopp ska stärka kvinnor och barn som har det svårt och därför stödjer vi Panzisjukhuset.

Säkerhet och logistik

Det går oftast bra men saker kan hända. Det måste finnas ett tänk med både sjukvård och att allt flyter på så det finns hjälp vid knixiga passager med vart man ska. I ett visst väldigt stort och känt lopp i juni sprang många fel trots det enorma arrangemang de har- det är inte helt lätt alltså för när man springer och ser folk framför sig funkar inte ens navigering som man tror. Det blev lite felspring här också – som det oftast blir i långa terränglopp på led men det gick väldigt bra. SMS-kedja med rapporter hit och dit gjorde att vi hade full koll på alla hela tiden!

Härliga löpare

Vi har verkligen tur – eller så ger det ena det andra; ett personligt coolt lopp med ett gott syfte som arrangeras med kärlek lockar fina människor. Våra löpare har genom åren genomgående varit helt underbara människor. Det blir fin stämning längs banan, nya vänskaper och fin energi som bär längs de många milen. Flera av dem har blivit goda vänner, så tacksam för det!

Det är en ära att få arrangera det här loppet. Det ”tar” tid, jag var helt slut idag men oj vad det ger energi och inspiration. Alla som kämpar, all glädje och positiv energi och allt stöd till Panzisjukhuset. Därtill inspireras jag så mycket av hur våra löpare utmanat sig under åren: Alla som sprungit längre än de någonsin gjort och kämparglöden vi får ta del av- jag är så peppad själv idag bara på grund av det.

Vi fortsätter samla in pengar i år och är jätteladdade för nästa år. Då blir det både ett Tjejmarathon 50 km + och ett Run for Panzi i Ursvik där både barn och vuxna kan vara med och springa eller gå så långt man vill.

Här kan du läsa mer. Kika gärna in på vår Facebooksida. Och varmt välkommen att vara med nästa år- långt eller kort, alla välkomna!

---

Missförstå mig rätt nu. Jag har skrivit träningsprogram själv till folk i snart 20 år men jag har personligen har nästan aldrig följt ett. Det är klart det har funnits en tanke bakom hur jag planerat in veckans träning men jag har aldrig haft ett träningsprogram. Vid ett tillfälle, 2013, när jag missade att klara 100 miles på under 20 hr anlitade jag världens i mina ögon bästa ultracoach, Tim Waggoner, aka Lucho som är experten i podcasten Endurance Planet.

Meeeen så blev jag gravid och sen gick det bra ändå det där med att klara sub 20. Utan träningsprogram och utan att följa upp exakt vad jag gjorde. Alla är olika, jag är en sån som behöver vara väldigt strukturerad och ordning på siffror och detaljer i jobbet och vill inte att löpningen ska vara så. Jag vill att kroppen ska få styra. Alltid. När den inte fick göra det, blev jag skadad i min rygg- det här jag rehabbat nu i ett halvår och är fri från. Kroppen är chefen och den behöver bli bra på ledarskap. Vi behöver, tror jag, lära oss att känna igen dess signaler, som är så tydliga och klara om vi bara pyssnar.

Så jag har bestämt mig för fortsätta utan att INTE följa träningsprogram. Och det kan ju vara lätt att säga när man har mycket kunskap om träning men jag tror att vi är många som skulle må bättre och prestera mer hållbart, njuta mer av löpningen och få det att funka i vardagen om vi satte kroppen i förarsätet och ett program fick åka med lite i handskfacket. Sådär.

För ju längre vi håller på med löpning, desto mer torde vi ju lära oss känna av kroppen och vad som funkar. Känna av om det är gas, broms eller rent av parkering en stund.

Många förespråkar att man ska dokumentera sin träning för att ha den statistiken till hjälp för att identifiera vad som ledde till något bra och vad som kanske kan härledas ha orsakat en skada. Det tycker jag också! Men det är ju mer än själva passet som påverkar- din sinnesstämning, stressnivåer, sömnkvalitet osv påverkar också. Själva löpningen tar ju för de flesta bara upp några % av dygnet och veckan. Alla tankar på det kan dock ta upp betydligt mer tid.

Så. Det här inlägget är kanske inte relevant för dig som älskar att ha ett träningsprogram med tydlighet och kvantitativ struktur. Utan för dig som sprungit ett tag, har erfarenhet av att träna löpning regelbundet och vill ha en mer, tja, bohemiskt förhållande till löpningen.

Steg 1- Vilka delar behöver jag få in?

Det går ju utmärkt att bara springa på känsla men om du vill fortsätta utvecklas i din löpning så behöver du spänna bågen då och då. Det man har att jobba med är ju längden på passet, hastigheten, intensitet (tex brantare backar) och att vid intervaller öka deras längd, antal och/eller minska vilan mellan repetitioner och set. Många parametrar att skruva på, gradvis helt enkelt. Därtill kan man ju spela med antal pass under en vecka, likväl som dess innehåll. Vill man till exempel bli snabbare kan man behöva lägga in fler intervallpass. Tränar man för ett längre lopp kommer det handla mer om att bygga volym för att vara stryktålig för distansen. Man blir bra på det man tränar helt enkelt så det man vill bli bättre på ska dominera. Lugna korta rundor i skogen gör mig inte snabb på bana. Flack löpning hjälper inte för kupering. Osv.

Men en typisk vecka kanske kan få bestå av:

Ett-två flåspass av olika slag. Ett kanske kuperat. Ett kEtt pass som successivt blir längre, så långt man behöver för det man tränar för. Det kan också fördelas på flera pass- sk back to back. Ett eller två styrkepass, beroende på behov. Jag kör två korta själv. Håller bättre då. Och så kanske ett morgonpass på tom mage för att känna på hur det är att gå tom. Vänja sig vid det. Framförallt på långa lopp kan det vara skönt att veta att man kan köra kroppen på vilja utan att äta om det skulle knipa mot slutet.

Så du kanske har en tanke om vilka pass som ska få sin plats. Hur de ska utvecklas. Men så händer livet och det kör ihop sig och ordningen falerar. Fast sen får du en chans igen att få till ett pass och hur kan man tänka då?

Här är tre frågor att ha med både för att ta beslut om vad du ska göra härnäst, men även för att planera veckan som kommer. Det tar avstamp i kroppen och låter den styra vad du gör. Och tar sikte på det du vill samt utvärderar vad du gjorde senast.

1) Hur känns kroppen? Vad är den redo för? Att vara slö är inte detsamma som att vara sliten. Lär dig skillnaden! Sliten = vila. Slö= Kör ba kör!

2) Vad är det jag tränar för? Vad vill jag förbättras inom? Hur ser jag till så det är det som får fokus och möjlighet att utvecklas?

3) Vad gjorde jag sist? Och näst sist? Körde jag distans istället för intervaller för jag var trött. Och så vart det ett distanspass igen fast jag tänkt långpass. Vad har jag gjort mycket av och vad behöver jag göra nu egentligen?

Genomtänkta svar på de frågorna och vavavoom så har du  planerat in rätt pass framför dig. Både kort och långsiktigt.

Sköt om er och löparglädjen- det ska mestadels vara härligt!

---

Jag springer igen! På riktigt. Det håller.

Skulle kunna skriva en bok om alla som haft åsikter om vad det är med min rygg, vad jag ska göra. ”Det är din fascia”. ”Det är din sneda fot”. ”Det är för att du gjorde ett ingrepp på hjärtat för 7 år sen”. Det mest logiska svaret fick jag av Filip på Access Rehab. ”Jag vet faktiskt inte varför det blivit såhär”.

Jag var hos Filip tre gånger men sen har jag hållits för mig själv. Jag har haft ont i nerven i stort sett varje dag. Nedanför knäet mest. Inte direkt i ryggen men efter min lilla Parkourgalenskap fick jag ett regelrätt ryggskott och kunde knappt ta mig i och ur vare sig säng eller bilen.

Vidrigt. Men jag vilade på, tog inte de inflammationshämmande man tydligen skulle ta och jag fick utskrivna. Körde lite ryggrullningar. Promenerade.

Körde styrka. Smärtan i ryggen försvann och kvar var bara stickandet utanför knäet som sen började flytta sig uppåt, mer baksida och rumpa. Pendlar lite upp o ned.

Mer styrka. Insåg att jag behövde lassa på vikter för att kunna köra benböj med vikt. Köpte ett gymkort efter mycket stånk och går nu nitiskt dit två gånger i veckan.

Började jogga i slutet av mars början av april. Cirka 5 veckor efter den akuta fasen av ryggskottet var över. Utan förväntningar. Några minuter jogg, några minuter gång. Det höll. Ökade på minuterna. Bäst gick det att köra i backar och det har vi gott om i Ursvik.

Ökade på successivt, höll i styrkan. För varje träningspass- ett pass med rehabövningar.

Stickningarna började avta. Komma senare. Flytta sig uppåt och mer kännas på baksida lår. Sluta kännas efter passen och bara mot slutet.

Där är jag nu. Det känns då och då. Det kan komma när jag varit för stilla. Oftast när jag slarvat med min hållning.

Det bästa är att göra några pistols eller benböj så verkar signalerna reboota sig.

Imorse joggade jag en hel mil med gångpauser. En helt underbar magisk mil ute på landet i solsken och fågelkvitter. Njöt från minut ett!

Det var helt ärligt några gånger då jag aldrig trodde jag skulle kunna springa igen. Nu funkar det. Och jag inser att jag alltid kommer få förhandla med min ischiasnerv och min rygg, min vänsterfot och att hela vänsterbenet inte jobbar som det ska utan att jag är ”på” det.

Men nu ska jag träna upp mig för att springa långt igen. Med en helt ny attityd, mycket större ödmjukhet, mycket mer styrka. Mycket mer motivation.

Jag har alltid varit bra på att känna in kroppen, strunta i detaljer, teknik och onödigt fokus på massa prylar. Det känner jag mig än mer rustad i. Jag känner också att jag är väldigt ointresserad av att berätta om exakt hur jag gör. Läste någon fråga igår i en tråd på FB om någon som hade problem med att ladda upp pass i sociala medier. Varför vill man ladda upp sitt pass? kan jag undra nu fast jag förstås förstår. Men känner själv att min löpning bara är min.

Däremot har jag nu snart 20 års erfarenhet av att både träna för och coacha andra och ser fram emot att dela med mig av tips på hur man kan låta löpningen vara ett okrångligt, härligt, både njutningsfullt och utmanande fritidsintresse snarare än något som känns dyrt, krångligt och tidskrävande. Jag föreläste om kost runt träning för Glädjeruset i onsdags och fick just kommentaren om att jag fick det att verka enkelt att äta bra. Att många krånglar till det. Jag är fullständigt allergisk mot att göra ett härligt fritidsintresse med hälsopotential krångligt. Jag kan inte ha det krångligt med familj och jobb. Så vart jag än ska löparmässigt ska det vara enkelt och härligt.

Den resan vill jag dela med mig av. Om hur man kan tänka runt träning, runt prylar, kost och återhämtning.

Inget mätt. Bara upplevt!

---