Straffrundan42: Getpolo i Kirgizistan och hundräddning i Kazakstan

Dagens soundtrack: Magnus Uggla – Varning på stan

Straffrunda 1: Bishkek, Kirgizistan: Dolon Omurzakov Stadium, 4,2 km

Straffrunda 2: Bishkek, Kirgizistan: Azattyk Arena, 4,2 km

Centralasien, de där fem ”stan-länderna” som ligger typ lika otillgängligt som ett gäddrag i Marianergraven, i alla fall mentalt. Utan att ens ha kollat fakta har jag under alla år målat upp en bild av att det krävs en orgie av pappersarbete för att ta sig in i dessa nationer.

Det fanns därmed inte minsta lilla tanke på att ta ut en östlig kompassriktning när jag började fundera på hur jag skulle förvalta våren. Ursprungstanken var istället att luffa runt i den egna tidszonen med antingen cykel eller löpardojjor/tåg. Men var skulle resan starta? Palermo och Gibraltar låg bra till innan atlasen så småningom stretchades ut allt längre österut och till sist landade i stan-länderna. En snabb googling avslöjade att fyra av de fem centralasiatiska länderna faktiskt var visumfria och mitt huvudspår tog därmed en helt annan riktning. En annan viktig poäng var att det inte verkade finnas krav på uppvisande av returbiljett vid inresa i länderna, en extra bonus för alla besökare som inte vill planera ihjäl sig utan ta dagen som den kommer.

Jag hade bestämt mig för att lämna Sverige onsdagen den 29 april, men det var inte förrän på måndagskvällen som jag fick upp ögonen för Centralasien. Nu gällde det att handla snabbt, bokstavlig talat.

Glädjande nog visade sig resor till stan-länderna vara oförskämt billiga. Den ”flygande spikmattan” Pegasus Airlines (turkiskt lågprisbolag) är kanske inte den allra bekvämaste transportören, men brukar ändå leverera trots att det ingår en mellanlandning på Sabiha Gökçen i Istanbul. En överbefolkad flygplats som påminner om en korsbefruktning av ett food court och Kiviks marknad, och vars ”gratis wifi” kräver minst 800 högskolepoäng för att förstå.

Jag kvistade snabbt iväg den summa som krävdes för biljetten och ordnade därefter första natten i Bishkek, ett centralt beläget vandrarhem för sketna hundralappen. För att slippa stresspåslaget vid ankomst bokade jag dessutom, för allra första gången, en flygplatstransfer för ungefär samma summa. Samt shoppade ett e-sim som täcker hela Centralasien (Yesim) och som skulle sparka igång så fort piloten fällde ut noshjulen.

Ankomstdagen i den kirgiziska huvudstaden Bishkek var därmed som en bal på slottet och kunde dessutom avslutas i stor stil med en joggingtur/sightseeing på 4.2 km runt nationalarenan i fotboll, Dolon Omurzakov Stadium. Den första av 42 arenor/straffområden som ska utforskas under de kommande sex veckorna.

Redan nästa morgon väntade en ny joggingtur runt en fotbollsarena i Bishkek, denna gång den framtida nationalstadion Azattyk Arena. En vacker skapelse som när den står klar i augusti ska innehålla 51 000 sittplatser och därmed bli den allra största i Centralasien.

Bollen är alltså i rullning, stay tuned!

Den 11 juni blåser domaren igång årets fotbolls-VM då det vankas Mexiko-Sydafrika på menyn. Premiärmatchen spelas på klassiska Aztekastadion i Mexiko City (numera Estadio Banorte), en skönhet som vid två tillfällen levererat VM-finaler och där både Pelé (1970) och Maradona (1986) har fått höja bucklan.

Men nu är det alltså invigningsmatch som gäller och eftersom den gregorianska kalendern avslöjar att det är valborgsmässoafton så har vi enligt kulramen 42 dagar kvar tills fotbollsfesten startar. Låter siffran obehagligt bekant..? Ja, i maratonkretsar är den naturligtvis det, såvida man nu inte väljer att mäta maratonlopp med obskyra brittiska måttenheter.

Och eftersom det här är en löparblogg så är det därmed en utmärkt ursäkt för att blanda in en skvätt fotboll i texterna. Eller rättare sagt en anledning att kombinera löpning med groundhopping och springa runt fotbollsarenor i olika delar av planeten.

Resan startas i Centralasien med en runda förbi den kirgiziska nationalarenan, Dolen Omurzakovstadion. Vilka de andra 41 arenorna/straffområdena blir? Ingen aning, kom gärna med förslag. Annars gör vi som Ralf Edström i den klassiska matchen mot Västtyskland 1974 och tar det på volley.

Och vill ni beställa en löprunda förbi just er favoritarena så går det alldeles utmärkt. Kravet är att den ligger inom en någorlunda tillgänglig del av solsystemet och att ni har en bra motivering. Det kostar dessutom ett valfritt bidrag på minst en hundralapp till barncancerfonden.

(OBS! Detta erbjudande gäller inte arenorna tillhörande Manchester City och Chelsea. Jag äter hellre en burk daggmask än besudlar mina löparskor utanför dessa domäner.)

Instagram: straffrundan42 (foton från de olika arenorna)

För en sjuttonåring som aldrig varit utanför Nordeuropa var annonsen i Springtime (tidningen som senare blev Runner’s World Sweden) minst sagt lockande. Vajande palmer och en temperatur som var exakt likadan som den i Hälsingland på nyårsaftonen, fast med den marginella skillnaden att det var ett plus istället för minus framför siffran 30.

Namnet på loppet lät också spännande, Sylvesterloppet. Året var 1984 men tiden var inte riktigt mogen än, och framförallt inte bankkontot. Studiebidraget på den tiden täckte knappt ens tågresan till Arlanda.

Det skulle dröja ytterligare tio år innan drömmen blev verklighet, det vill säga samma år som brassarna tog VM-guld på straffsparkar mot Italien, men även det år som nationalidolen Ayrton Senna omkom under San Marino Grand Prix på Imolabanan.

Mitt första möte med det klassiska Sylvesterloppet skedde alltså 1994 och alltsedan dess har det blivit ytterligare 13 nyårsbesök i São Paulo, inklusive den där gången loppet var utsålt och det istället blev läktarplats. Inte illa det heller, stämningen är helgalen på paradgatan Avenida Paulista.

Mitt senaste nyårsbesök i São Paulo var i samband med 90-årsjubileet av tävlingen 2014 och det har naturligtvis hunnit flyta enorma mängder vatten under broarna sedan dess, men i grund och botten är det ändå samma tävling som tidigare. Då som nu är det klassiska Sylvesterloppet först och främst en enorm fest för att gå in i det nya året med bästa möjliga samvete.

Och naturligtvis vill alla löpare på startlinjen njuta så länge det går innan de tar klivet in i nästa kalenderblad, en anledning till att det här mer påminner om ett karnevalståg än en OS-final på hundratio meter häck.

Utstyrslarna är av det unika slaget och det finns ingen övre gräns för kreativiteten. The sky is the limit. Men precis som 1994 är det fortfarande vanligt med löpare som hedrar Ayrton Senna med att springa i overall och hjälm med nedfällt visir. Brassarna glömmer aldrig vad som hände den där dagen på Imolabanan.

Femton kilometer kanske inte känns sådär avskräckande, men då ska läggas till ett tropiskt väder och en kuperad bana. Och trots att banprofilen visar en skön nedförsbacke under den första tredjedelen av loppet så kan även det avsnittet upplevas jobbigt om man inte är van vid att hantera höjdkurvor.

Den här tuffa backen får man senare tillbaka i loppet, fast då uppför i form av den sugande och mycket jobbiga Avenida Brigadeiro Luís Antônio. En sträcka som många brasilianska föräldrar antagligen skrämmer sina barn med om de inte har varit snälla.

Hur man vet när Avenida Brigadeiro Luís Antônio uppenbarar sig? Man hör det. Det finns nämligen alltid en klick i publiken som roar sig med (precis som vid Västerbron under Stockholm Marathon) att skandera ”Brigadeiro” när löparna viker in på den ökända gatan.

Många väljer att promenera hela Brigadeiro. Eller hela banan, vilket också går alldeles utmärkt. Man har tre timmar på sig att fullfölja loppet innan det är dags för arrangören att plocka ihop målskynket för att ge plats åt det som på kvällen ska bli ett av Brasiliens allra största nyårsfiranden. Även det hålls på Avenida Paulista med en scenshow långt in på natten.

Men först ska naturligtvis alla löpare ges chansen att korsa mållinjen i loppet. En efterlängtad plats som möter löparna efter ett kort upplopp på São Paulos paradgata. Många är utpumpade när de välförtjänt tar emot sina medaljer, men det brukar snart gå över. Redan nästa år brukar de stå där på startlinjen igen.

Den bästa egenskapen hos en löpare är nämligen inte starka ben och stora lungor. Det finns en kvalitet som är än bättre: Dåligt minne…

Nästa år är det 100-årsjubileum av tävlingen. Ses vi där..?

Almost there… Nja, det är fortfarande en bit kvar när man springer in på Queens…

52 bilder säger mer än tusen ord (om jag lyckades räkna rätt). Följ med från start till mål i New York City Marathon med hjälp av kameralinsen och se vyer från Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx, Manhattan, samt… Empire State Building.

Och.. blir ni sugna på att följa med till New York nästa år så har Springtime Travels förtidsanmälan redan öppnat. Just do it!

Susannah Scaroni, segrare i New York City Marathon 2024. Hon vann även tävlingen 2022.

Under Paralympics i Tokyo vann hon 5000 meter, något som hon följde upp med ett silver på samma distans under årets tävlingar i Paris. Där tog hon även brons på 800 meter, 1500 meter och maraton. Totalt har den 33-åriga amerikanskan från Burns i Oregon tagit 9 medaljer i VM och Paralympics.

Susannah Scaroni har dessutom en diger meritlista när det gäller tävlingarna ingående i World Marathon Majors. Eller vad sägs om vinster i New York, Boston och Chicago, samt pallplatser i London, Berlin och Tokyo.

I årets New York City Marathon vann hon för andra gången, denna gång på tiden 1:48:05.

Segrarna i årets New York City Marathon tillsammans med tävlingsledaren till vänster och VD:n för New York Road Runners till höger. Från vänster: Ted Metellus, Daniel Romanchuk, Sheila Chepkirui, Abdi Nageeye, Susannah Scaroni och Rob Simmelkjaer.

I årets New York Marathon tog Susannah Scaroni en tidig ledning och behöll den hela vägen in i mål. Hon vann till slut med över tio minuters marginal till tvåan Tatyana McFadden.

Runner’s World Sweden fick en intervju med henne dagen efter tävlingen.

Kan du berätta mer om ditt lopp?

– Jag tycker om att klättra och jag körde så hårt jag kunde och hoppades på att skapa en lucka. Lyckligtvis fick jag den redan efter första bron. Sedan försökte jag hålla en jämn ekonomisk takt och behålla gapet, och det lyckades bra.

Vad tycker du om årets marathon jämfört med de tidigare i New York?

– Vädret var fantastiskt! Jag har dessutom sovit jättebra under dagarna innan tävlingen. Det har varit otroliga förutsättningar och jag hade förmånen att känna mig stark på tävlingsdagen.

Vad tycker du om publiken?

– Och kära nån! Det var så många där ute som hejade på i det vackra vädret. Det var uppumpad stämning hela vägen från starten.

Vad tycker du om folktäta gatan Lafayette Avenue i Brooklyn?

– Varje område av loppet var coolt. Men att få vara ensam i ledning genom den sträckan och få alla ovationer för sig själv var helt fantastiskt.

Hur känner du dig just nu dagen efter New York Marathon?

– Jag är sliten så klart och väldigt tacksam för att det är en vilodag. Men lycklig, så lycklig!

Sheila Chepkirui och Abdi Nageeye njuter av vyn från Empire State Building i New York.

Susannah Scaroni får snart besöka IKEA för att köpa ett större skåp för alla pokaler och medaljer…

Traditionsenligt vinnarfoto av segrarna i Empire State Building dagen efter maratonloppet.

Daniel Romanchuk och Susannah Scaroni, segrare i New York City Marathon 2024.

Abdi Nageeye, Nederländerna och Sheila Chepkirui, Kenya.

Susannah Scaroni trivs i Empire State Building, så här såg det ut 2022 när hon visade upp sin medalj dagen efter vinsten i New York City Marathon.

Segrarna i New York City Marathon 2022, Susannah Scaroni och Marcel Hug. Den schweiziska silverkulan Hug har vunnit loppet 6 gånger, men fick i år se sig besegrad av Daniel Romanchuk som tog sin tredje seger i tävlingen.