Straffrundan42: Långdistanssnack under ett maratonstopp i Bukarest
Dagens soundtrack: Mikis Theodorakis – Zorba’s Dance
Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM
Straffrunda 19: Kaftanzoglio Stadium, Thessaloniki
Straffrunda 20: Toumba Stadium, Thessaloniki
Planeringen har genast blivit mycket svårare när man har Europa som spelplan. I Centralasien fanns det ett tydligt A och B på resan eftersom de nyligen besökta Kirgizistan, Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan är omgivna av länder man inte sprintar igenom landvägen hur som helst. I Europa känns möjligheterna däremot oändliga och det blir därmed betydligt svårare att ta ut kompassriktningen för varje ny hållplats på resan.
Från Budapest gick resan till Karpaternas kronjuvel Brașov enbart för att jag lät ChatGPT avgöra beslutet. Men det kunde lika gärna ha blivit återbesök i Belgrad eller Zagreb. Nu blev det alltså Karpaterna och därifrån var naturligtvis den rumänska huvudstaden ett måste eftersom alla vägar leder till Bukarest i den här delen av Östeuropa.
Från Bukarest hade jag precis bestämt mig för att ta en nattkärra till Egypten när jag av en tillfällighet insåg att den rumänske nationalidolen Gheorghe Hagi har en fotbollsplan (och akademi) uppkallad efter sig i kuststaden Constanța vid Svarta havet. Det blev därmed en tågresa österut på kartan.
Eftersom Svarta havet denna helg även inkluderade svarta regnmoln, så blev det däremot bara en morgonjogg runt det som tidigare var Stadionul Gheorghe Hagi. En fotbollsarena som revs för tre år sedan och som snart ska ge plats för en ny modern arena.
Regnet påskyndade avgången från staden och nu var det återigen dags att ta ett beslut. Vart? Bulgarernas svar på Constanța heter Varna och är enligt mina ögon betydligt charmigare. Jag sprang maraton där för några år sedan och hade därmed inte svårt att övertala mig själv att åka tillbaka. Men trots den korta sträckan på ungefär 15 mil, så var det långt ifrån superlätt med logistiken. Det fungerade helt enkelt inte och istället blev det en maratonresa till den grekiska tvåan Thessaloniki. En transport som krävde bussbyte i Bukarest och en längre paus i den bulgariska huvudstaden Sofia.
En kvart före midnatt var bussen framme på den ogästvänliga stationen Autogara Militari i Bukarest och här väntade en nästan två timmar lång paus i avvaktan på den buss som skulle föra mig söderut mot värmen. Ett break som utvecklades till ett intressant maratonmöte i samma stund som en ungrare frågade mig om jag möjligtvis kände till någon plats som hade dygnet-runt-öppet i närheten i den svala natten. Han och hans flickvän hade nämligen precis sprungit Varna Marathon och var nu på väg hem till sin hemstad i södra Ungern, men det innebar en väntan på en anslutningsbuss som inte skulle komma förrän fyra på morgonkulan.
Maratonlöpare är lyckligtvis ett tålmodigt folk och mestadels förbaskat trevliga. Den trista väntan på anslutningsbussen utvecklades därmed till ett maratonsnack där åtminstone 45 minuter försvann i tröskelfart när vi skulle diskutera olika tävlingar och länder. Något jag inte alls hade väntat mig när jag klev ur bussen på Autogara Militari, en av planetens allra tråkigaste busstationer.
Medelhavet slog, återigen, Svarta havet med hästlängder. Bokstavlig talat. Thessaloniki är ju hemmaplan för Alexander den store och ett av de mest ikoniska monumenten i staden är därför inte oväntat den makedonske konungen till häst.
En annan hyllning till honom är stadens maratonlopp, The Alexander the Great Marathon, som går mellan hans födelseplats Pella och Thessalonikis i april varje år. Vore det inte för att jag numera springer som en låghalt passgångare med fotvårtor så skulle jag gärna ta mig an denna mara, men i skrivande stund har jag endast tillräckligt med hästkrafter för 4.2 kilometer runt fotbollsarenor.
Instagram: straffrundan42

























































































