Syftet med det här blogginlägget är att inspirera till ett kravlöst förhållningssätt till löpningen som kan främja såväl fysiskt som mentalt välmående!

”När började du springa” frågade någon mig.

Vad svarar man? Hur definieras ”börja springa”. Här tänker jag inte ge mig in i diskussionerna om huruvida man är en ”riktig löpare” baserat på olika parametrar som olika människor lägger olika värde på. Det verkar som att de som har mest åsikt om det här med att vara riktig löpare är antingen de som springer mycket och känner sig pressade kring sin löparprestation och tycker att det är en status som urvattnas om någon som springer mycket mindre/långsammare också kallar sig löpare. Och påverkad av det är det många som just inte springer så mycket eller så fort som då känner att de inte kan kalla sig löpare. Springer du? Då är du just då en löpare. Springer du inte men identifierar dig som någon som springer- då är du löpare!

Jag började springa med syfte att springa ofta när jag var runt 19 år. Jag sprang med fokus på att prestera första gången i mars 2000 då jag tränade mig själv och ett gäng företagsgymmedlemmar att klara av Reading Half Marathon.

Sen dess har jag, ledd av min nyfikenhet och kärlek till att vara ute länge i naturen, sprungit maraton men framförallt längre distanser- ultralopp. Det har aldrig varit intressant att tävla mot någon annan. Placering och resultat har aldrig varit i fokus men däremot hade jag fram till 2016 ett mål om att klara 100 miles under 20 timmar. (Det gjorde jag, livets lopp helt klart!).

Sen gjorde jag ett aktivt val att inte pusha löpningen med fokus på prestation eftersom jag skulle starta eget och man kan inte spänna flera bågar samtidigt om man vill vara hållbar.

Och så kom käftsmällen med förmaksflimmer i april i år som jag skrev om i förra inlägget och fått mycket respons på. Det är absolut inte säkert att flimret (som verkligen inte varit något problem,  jag har endast haft två flimmer sen det första- båda har gått över av sig själva) har med löpningen att göra eftersom jag är född med ett retledningsfel redan innan. Men eftersom det finns en korrelation av ett hårt ansträngt hjärta över tid -> förstorad hjärtmuskel och förstorat område där flimmer kan uppstå så har jag valt att inte pusha löpningen över vad som klassas som hälsosamt- vilket förstås är ett spann. Jag har både blivit lite skrämd men också faktiskt tappat sugen på att pusha då kroppen inte svarat (troligtvis mer kopplat till att jag haft Covid) och att jag vill samla på mig lite frågor till läkaren innan /om jag kan springa långt igen.

Så sen april har jag fokuserat på att låta löpningen vara motion för hälsa. Både min fysiska hälsa men framförallt för min mentala med fokus på att hjälpa min ADHD då det hjälper dopaminbalansen, att reflektera, att få paus från intryck och framförallt! att få uppleva hänförelse. Det hjälper också min sociala hälsa då egentid i naturen gör att jag kommer hem som en bättre fru och mamma!

Så jag tänkte skriva lite om vad jag faktiskt gjort och vilken effekt jag upplever.

HUR JAG MOTIONERAT- WHO’s RIKTLINJER

Enligt WHO’s uppdaterade riktlinjer kan vi må bra av att blanda måttlig till hög intensitet upp till 300 minuter per vecka. Det motsvarar ju cirka fem timmar och det är det jag siktat in mig på. Därtill ska vi röra på oss lite varje timme och göra muskelstärkande övningar 2 ggr i veckan. Så jag har valt att följa dessa riktlinjer:

Jag har tagit bort långpasset jag när jag tränar för längre distanser försöker få in varje vecka- var tionde dag vilket jag ofta upplevt svårt att få till med såväl jobb som att jag börjat rida igen samt familjens aktiviteter. Jag har ju aldrig haft ett träningsprogram- inte ens när jag tränade för 100 miles men har försökt planera in olika sorts belastning under en vecka och förstås försökt få till en progression och utveckling som jag utvärderat i hur det känns.

Nu har jag istället: Planerat in två pass som är ”flåspass” på 30-40 minuter. Utan klocka (mer än vad klockan faktiskt är) har jag värmt upp och sen antingen kört fartlek eller backintervaller i runt 20 minuter och sen joggat hem igen.

Cirka 2-3 lätta joggar på 30 minuter. Bara sticker ut och kan ha lite vad som helst på mig för det spelar verkligen ingen roll.

Utöver det sett till att ta raska promenader och vara i rörelse mycket. Ta telefonsamtal utomhus osv.

Jag fortsätter försöka göra 2 korta cirkelpass styrka varje vecka men tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Cirka 4-6 övningar varje gång, fyra set av varje och kör så kallade ”superset”- då jag istället för att tex vila från 10 armhävningar kör utfallssteg – så blir jag klar snabbare! Det är inte att jag inte gillar att vara stark men det blir jag av att leva ett aktivt liv. Jag använder kroppen naturligt mycket i stallet och när jag jobbar ute och tänker ibland att tänk om fler gick och hjälpte tex en äldre granne bära något tungt eller hjälpa med tomten istället för att försöka efterlikna den belastningen med kettlebells på en dyr crossfitbox…

Jag har utan struktur lagt till några lite längre pass under de här månaderna- uppåt 14 kilometer i väldigt sakta mak. Mest för att jag tycker det är så roligt att planera in en fin tur någonstans.

RESULTAT

Jag mäter förstås inte min kondition eller hastighet eller så för det var ju inte syftet men jag utvärderar hur det känns när jag tar i på flåspassen och hur min ork är när jag har en väldigt aktiv dag- och den är god. Jag upplever mig väldigt hållbar, energisk, frisk och stark.

Jag har mer energi, känner mig betydligt mindre sliten och har förstås mer tid när jag inte lägger 10 timmar i veckan på att springa utan mer 5 timmar i veckan.

Jag upplever att jag sover bättre då kroppen inte belastas av träning.

Jag har ju alltid varit driven av och eftersträvat njutning och upplevelser i min löpning men nu är det verkligen 100 % av det. Det är så enormt kravlöst när jag inte tänker alls på att jag behöver uppnå en viss volym/hastighet/belastning utan njuter både i varje löpsteg men också kring löpningen när fokuset nu är att genomföra inte att prestera. Det tar aldrig emot att sticka ut utan jag längtar för det är bara njutning nu. Jag behöver förstås tänka på att ha ork för mina vandringsäventyr men det är inga problem.

Jag tänker att det är många som tror att de behöver träna för att vara hälsosamma men det handlar ju om att få till hälsofrämjande motion och då är både genomförande och ansats mentalt helt annorlunda.

Jag vet också att många redan belastar sig själva med jobb och andra åtaganden och då behöver, anser jag, löpningen vara en kravlös aktivitet som ger energi, inte stressar. Det gör ont i magen när jag hör om pusslande förändrar som försöker klämma in intervaller på en kort lunch- Du behöver inte det! Inte för hälsa. Snarare är det en belastning du kanske inte har utrymme för. Ut och jogga kravlöst i fin natur istället.

Jag känner också efter alla dessa år som löpcoach att jag vill fortsätta trumma in det jag kallar för bohemlöpning- att det går alldeles utmärkt att springa utan koll på klockan, tider och passupplägg.

Att springa för hälsa. Fysisk och mental. Det är så mycket mer tillgängligt och enkelt än vad vi leds att tro.

Sköt om dig! / Annie

-Blir det några lopp i sommar då? Frågan kom från min granne.

-Nja nej jag tror jag faktiskt pensionerat mig från ultralöpning, sa jag. Och kände helt plötsligt hur det var som att det var en person som sa det och en annan, jag, som tyckte det kändes lite .. trist. Och nej jag har inte pensionerat mig. Eller? Jag vet inte. Det beror på. Det beror på hjärtat.

Kort resumé: Jag är född med ett retledningsfel som heter AVNRT- Det står för av-nodal återkopplingstachykardi och betyder att det finns en extra retledningsbana i hjärtat som gör att hjärtats impulser ibland ”får frispel” och börjar slå jättefort när signalen inte går som den ska. Känns som att hjärtat bara står och slår som en galning men det kommer inte ut så mkt kraft i kroppen. Obehagligt men det var jag van vid till slut. Fick lägga mig på backen och slappna av och då gav det sig alltid.

Jag fick diagnosen 2003 (genom en fruktansvärd undersökning med elchocker inne i magsäcken- rekommenderar ej!) men struntade i den då för problemen var inte så stora. Men successivt blev det värre och värre och påverkade livet väldigt mycket. När jag skulle föda barn första gången var att få rusning min största skräck.

Så 2011 fick jag en tid för att åtgärda det, de ablaterade, frös bort, den extra retledningsbanan och the rest is history: Det var då jag kunde börja träna hårdare, och började med ultralöpning. Hjärtat skötte sig exemplariskt i tio år.

Men så en gång i november 2021, efter en väldigt hektisk jobbvecka, och första dagen på mensen så började hjärtat kännas som det slog ojämnt när jag stack ut o sprang. Det gav sig inte riktigt tyckte jag och med min bakgrund tog jag taxi till akuten. Där hade det förstås gett sig och allt såg väldigt bra ut. Men läkaren sa något i stil med ” ah du är en sån där som tränar mycket, vet du, jag remitterar dig till en expert på sånt här”.

Jag tänkte inte mer på det för hade inga problem. Men fick lite liknande känning cirka två månader senare, igen vid första dagen på mensen.

Sen hade jag omikronvarianten av Corona i januari- lite snuvig i några dagar. Vilade. Började träna igen men tyckte kroppen svarade enormt dåligt. Kände aldrig att jag fick någon effekt av träningen. Uthållig. Men långsam. blev jätteflåsig om jag tog i. Hälsomässigt allt bra.

Men så i slutet på mars, april hade jag både en intensiv jobbperiod och därtill var jag väldigt trött. Inget tecken på sjukdom men det var två dagar jag var väldigt trött och jag är aldrig trött.

Klarade av den fasen och den 7e april på kvällen lade jag mig med en stor pust av att nu skulle jag ha en lugn period.

Mitt i natten vaknar jag av att hjärtat slår väldigt ojämnt. Läskigt men tänker att jag måste få sova så jag somnar om. Vaknar som vanligt men det ojämna fortsätter. Jag tar en taxi till akuten och kopplas upp på EKG där det syns ett tydligt förmaksflimmer men som går i en förhållandevis väldigt lugn takt med 50-70 slag/minut. Alla värden ser i övrigt toppen ut, fint blodtryck, järnvärden, CRP (infektion) och en lång lista till på sånt som ska uteslutas.

Jag har dödsångest. Jag fattar ingenting och mår fruktansvärt dåligt psykiskt. Personalen däremot är hur chill som helst ”det här är inget farligt”.  Hon berättar att de har många ”som jag” som tränat hårt och utvecklat förmaksflimmer och hör till deras flimmercentrum. Samtidigt poängterar min läkare att det är mycket möjligt att jag fått det här delvis av att jag ju haft AVNRT obehandlat i många år- de vet helt enkelt inte men jag är inte ensam. Jag undrar också om det kan ha att göra med covid? Det är det ingen som responderar på och jag har absolut inga tecken på infektion i kroppen.

Jag får valet att elkonverteras då man ger hjärtat en elchock under kort sövning så den normala rytmen återställs eller, att åka hem och vänta ut att det ger sig. Jag väljer konvertering och inombords snurrar det: Det här är första gången min kropp behöver hjälp utifrån för att återställas. Det har ALDRIG hänt förut och jag är rejält omskakad och rädd. För jag kan inget om förmaksflimmer och förstår inte vad som händer.

När jag vaknar från narkosen och känner de lugna jämna slagen är jag fast besluten om att ta reda på vad jag kan göra för att inte få det här igen. Kan det vara den ökade träningsdosen? Kan det vara att jag haft covid?

De närmsta dagarna och veckorna är f r u k t a n s v ä r d a. Jag som är van att ha ett hoppigt hjärta men också vant mig av med det de senaste 10 åren går och känner efter hela tiden. Det ÄR annorlunda. Jag har fler dubbelslag. Det känns som hjärtat slår så hårt att hela kroppen vibrerar. Jag känner mig rädd. Jag känner mig ledsen. Och jag har under den här tiden otroligt svårt att ta del av ultrautmaningar på sociala medier. Jag tänker bara på den eventuella risken med att utveckla förmaksflimmer. Läser. Läser. Funderar.

Den 27e april är jag inbokad för ett arbetsprov för att mäta hjärtat i ansträngning. Det går superbra, en av Sveriges bästa kardiologer ringer och säger att ”det är bara att köra på Ann-Sofie, allt ser toppen ut”. Jag är också på återbesök på flimmeravdelningen hos en fantastisk sköterska som lugnar och säger att jag ska leva livet som vanligt. Det är ingen fara. Och hon berättar också om det här gänget med friska tränande som de har som går hos dem, ”du är ju en av dem”. Tack men det vill jag helst inte vara.

Jag slänger ut en fråga i FB-gruppen om ultralöpning om hur andra tänker? Tänker de på riskerna? Vet de om dem? Får alla möjliga svar: Några har förstås utvecklat förmaksflimmer och det är ju statistiskt rimligt även om det var en grupp för… tja fiolspelare! Så är det. Det är det vanligaste arytmiproblemet. Får också tvetydiga svar på när jag läser om forskning på risker. Å ena sidan ser det inte ut som det är någon fara upp till ganska höga nivåer av fysisk aktivitet. Å andra sidan öppnar SOK tillsammans med Karolinskas kardiologienhet upp en speciell mottagning för idrottare med hjärtproblem. Och av de tre hjärtläkare jag nu träffat har alla tre sagt att ”ja men det är klart att risken ökar när man tränar sådär mycket och länge”. Som en vedertagen lite odramatisk sanning. Men för mig blev det en riktig käftsmäll. Och jag vill, fast jag förstår att jag högst sannolikt kommer ha problem i framtiden när jag blir äldre, aldrig få en sån där passage igen.

Jag skulle sprungit ett riktigt tufft ultralopp i Skottland i början av maj. Redan innan incidenten med besöket på hjärtakuten och alla undersökningar känner jag mig osugen. Sen vill jag inte ens åka. Är livrädd- tänk om jag får flimmer och måste in på sjukhus? Så oansvarigt! Men kanske kan jag vandra istället? (Mer njuta av utsikten och få vara ensam för det längtar jag efter). Och både hjärtläkaren och den erfarna sköterskan säger åt mig att det är klart jag ska åka. Jag är frisk jag har ett ”lättretat hjärta” som sköterskan sa och det är jag ju född med- no news! Så jag åker. Spänner bågen till och med och kör en lång tuff vandring alldeles ensam med tält i skotska högländerna. Som ett stort fingerpekande åt oron. Hjärtat mår toppen. Sköter sig exemplariskt och jag mår helt fantastiskt. Får jobba mentalt då det under en brant stigning med min tunga packning då jag redan vandrat 4 mil den dagen i stark värme får känslan av att nu börjar det flimra. Men det gör det inte, har en EKG-klocka på armen som bara säger ”normalt”. Så jag har summa summarum bara haft en rejäl incident och sen dess- inget. Och allteftersom tiden gått sen den 8e april ser jag på mitt HRV och min vilopuls att hjärtat ”lugnat ned sig”. Som att det var för mycket med träningen och något skit i kroppen (post covid?). Som att nu när jag bara motionerar lätt så är det lagom. Och jag har inte testat något hårdare sen dess och nu har det gått nästan två månader.

Så. Jag har flera komponenter i bagaget som kan ha lett till att jag fick flimmer: Mitt medfödda hjärtfel, min tidigare hårda träning och att jag kanske haft något skit kvar i kroppen efter covid.

Varför skriver jag det här? Försöker jag skrämmas? Nej! Absolut inte. Att vara fysiskt aktiv är otroligt viktigt för hälsan och att tufft uthållighetsidrottande inte är det bästa för kroppen det vet vi ju- om man strikt ska eftersträva hälsofördelar. Då räcker det väldigt bra med mycket mindre mängd rörelse.

MEN. Man kan också ”komma undan ”med mycket löpning om man i övrigt är frisk. Kan må bra både socialt, mentalt och fysiskt av att ta sig an riktigt tuffa utmaningar. Och ser till att inte träna när man är det minsta sjuk. Lyssnar på kroppen- på riktigt.

Jag känner flera löpare med förmaksflimmer som springer på- rekommenderar varmt att lyssna på Pace on Earth i avsnittet där Johnny och Peppe pratar om sina hjärtproblem. Träningslära där Mats Börjesson reder ut mycket i det här avsnittet.

Personlig reflektion är att jag inte ser att jag skulle göra något annorlunda bakåt i tiden. Jag har aldrig tränat när jag haft en infektion, alltid varit supernoga med det. Rationellt fattar jag att eftersom jag är ung, i övrigt frisk som en nötkärna inte har direkt någon risk. Men det är obehagligt. Obehagligt att veta att det kan ”slå till” när som helst. Eller inte på jättelänge. Men jag har landat i det nu. Det är inte farligt nu. Längtan tillbaka till löpningen växer, jag vet inte exakt vad och hur jag vill springa framöver. Just nu njuter jag enormt av att springa kravlöst i skogen i vår fantastiska försommar med en enorm tacksamhet över kroppen, svensk sjukvård och att jag aldrig drivits av det tuffaste utan av att njuta av naturen i rörelse, och det gör jag, kanske ännu mer nu.

Tack för att du läste, sköt om dig, sköt om ditt hjärta! / Annie

För mig är det egentligen hur enkelt som helst:

Jag springer för att uppleva. Så mycket som möjligt.

Därför blir det aldrig på löpband även om ”det inte går att springa ute”.
För upplevelsen är att vara därute.
Därför har jag aldrig en löparklocka längre.
Den visar inget som har någon som helst betydelse.
Därför vet jag aldrig hur långt jag springer. Hur långsamt det går. Om jag blir bättre.
Det spelar ingen roll.
Jag mäter om jag orkar ta i. Hur det känns då.
Om jag orkar njuta även på slutet.

Men det måste alltid förklaras. Folk utgår alltid från att man:
❌Gillar att träna. (jag hatar att träna, älskar att röra mig kravlöst.)
❌Springer de stora loppen (ofta på asfalt, mkt folk, kommers o svårt njuta av naturen)
❌Följer ett program bara för att man ska springa långt. (Kroppen vet bäst vad du behöver o lär du dig lyssna och förstå den blir du hållbar. )
❌Måste springa programmerade pass.
(Jag orkar inte ens läsa såna där stegar o 70-20 o norska fyror. Jag springer så det blir flåsigt. I backar eller plant. Kort eller längre. Jag ska inte slå rekord bara orka ta mig långt.)
❌Mäter hur långt o snabbt (går på feeling o kollar på ett ungefär ibland.)
❌Har massa löparskor o kläder (springer i samma schletna Altra i flera år o gärna i bomull om det är ett vanligt pass)

Jag tror vi behöver vara många fler som visar på ett mer bohemiskt sätt att springa. Som kan ge alla positiva upplevelser löpningen har att erbjuda UTAN mycket av det som absolut kan vara ett nördigt intresse för någon men med detaljer o prylar som absolut inte krävs för att klara vare sig en mil eller ett ultralopp.

Jag är löpare. Jag springer med fokus på att uppleva naturen i löparsteget (inte ens alltid i löparskor).
Jag springer på känsla. Jag söker en känsla. Jag UPPLEVER hela vägen fram till loppet. Jag har ingen koll på något. Jag har full koll på det viktigaste.

Hur springer du? Vad för detaljer kan du släppa som kan frigöra en större upplevelse? #bohemianrunning #imarunner #löpning #tjejersomspringer

Ett år där jag fram tills juni hade problem med min nerv men sen varit helt smärtfri. Det gör 2022 till ett potentiellt RIKTIGT trevligt löparår.

Inga siffror noterade. MASSOR av upplevelser.
Hur långt? Så långt jag hade lust/tid till.
Hur många gånger? Alla gånger jag ville.
Hur många kilometer? Alla jag behövde.

Jag älskar att springa. Jag tror jag sprang de flesta dagarna förra året förutom när min nerv strulade.
Jag joggade ett maraton på ren rutin.
Jag sprang i skog. I fjäll. I snö, hagel, regn, sol, stormvindar.
Jag sprang allt jag ville. Jag bär med mig känslan i kroppen. På näthinnan. Jag behöver inga siffror, jag upplever. I år ska jag fortsätta uppleva. #bohemianrunning