MEST LÄSTA
Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF

Täby Extreme Challenge 2019- En lyckad lycklig DNF


Ja vad är det för rubrik egentligen? Hur kan en DNF vara lyckad?

Vi får ta det från en kort början.

Täby Extreme Challenge, TEC ligger mig varmt om hjärtat. 2011 sprang jag 5 mil där. På den tiden fanns det distanser just från 5 mil upp till 100 miles- 16,1 mil.

Loppet har verkligen utvecklats både i antal löpare men även distansmässigt: Nu går det att springa 50 miles dag, 50 miles natt, 100 miles, 200 miles (!!) vilket gör att löparna startar fredag eftermiddag och har tills söndag em att gå i mål, 48 timmar. Men det som består sen början är den där genuina kärnan av glädje och engagemang och att alla hejar på alla. Alla prestationer räknas och vi tar hand om varandra. Man vill vara på TEC, det är bara så. Svårt att sätta exakt ord på vad men de som vet vet!

Det finns även ett s k ”backyard ultra” lopp där det är start varje timme på en slinga som är 6,7 kilometer och siste löpare som är kvar vinner. Mentalt kan jag inte riktigt få ihop detta i mitt huvud men det finns det de som kan!

Jag har sprungit TEC 2011 (50 km)

2012: 50 miles  alltså 8 mil då det var snöoväder

2013: 100 miles och klarade då sub 22 timmar på mitt första försök på 100 miles.

2014: födde jag vår lilla tjej så var funktionär med stor mage och förkärlek för lakrits

2015: För tidigt att springa så långt efter förlossningen

2016: Sprang jag 50 miles som träning inför att klara 100 miles på under 20 timmar. (Det gjorde jag på Black River Run senare det året)

Sen har jag varit upptagen med att starta eget och ultralöpningen fick det lugna sig lite med men jag har också haft problem med min vänstersida och faktiskt sen 2017 i november inte riktigt kunna springa. Det har blivit bakslag och det har inte riktigt varit så tydligt var det beror på. Diskarna i ryggen ser helt ok ut men jag får problem om jag inte sköter min rehab ordentligt.

Jag har också helt ärligt inte riktigt haft sugen på att träna så hårt. För mig har det varit så att när jag utmanar mig så mycket i mitt företag så behöver fritiden få vara väldigt kravlöst så jag har varit ganska nöjd med att rehabba och njuta av att springa kortare pass i skogen.

Men… suget finns ju där. Och med tryggheten i att inget går sönder när jag springer, det bara ”stramar o spänner” i nerven i vänsterbenet så har jag i år smugit igång ultraträningen igen. TEC är dessutom alltid TEC- det är…magiskt!

Som alltid har planen på pappret varit mer ambitiös än det som faktiskt skett. Lustigt det där. Det ser så enkelt ut! Nu har jag ingen träningsplan på papper men i huvudet står det tydligt ”Långpass” varannan helg. Utfallet? Ja inför Ursvik Ultra 45 km hade jag fått till ungefär tre långpass över 20 km på ett halvår.

Men det loppet gick hur bra som helst- joggade runt utan krav på något utom att inte ramla.

Innan loppet

Sen var det fem veckor till TEC. Plenty time! tyckte jag men livet hände någonstans på vägen och jag fick till endast ett längre pass som iofs var på 40 kilometer i snigelfart två veckor innan. Nerven stramade hela tiden, men mådde som alltid bättre efteråt så tänkte att jag startar!

Det har varit kallt. Och så blev det varmt. Jag och många andra avskyr att springa i värme. Verkligen avskyr. Jag värmereglerar väldigt dåligt och har flera gånger tidigare  fått gå och mått dåligt när det blir över 20 grader.

Nu var det inte varmt men det var iallafall runt 18 grader och sol och vi var flera som inte sprungit ett enda långpass i år i värme.

Jag hade haft en väldigt hektisk jobbvecka men det visste jag om. Dagen innan satt jag och svor på ett tåg från Göteborg, min telefon gick sönder så kvällen innan hade jag inga direkta tankar på att springa 8 mil utan var på Den Stora Gallerian och fick köpa ny telefon. Åt på stående fot och fick ägna kvällen åt att installera nya telefonen. Men jag tänkte att ” jag ska ju bara jogga 8 mil och ta mig runt, det är lugnt”

Innan loppet

Att jogga 8 mil är inget man bara gör så det var inte alls lugnt. Jag fick bråttom iväg, glömde plånbok och hade inget bankID el Swish på nya luren så hade nog dagens högsta puls redan innan loppet. Fick skjuts av snälla Johan halva vägen till Täby och med åkte också Sebastian som sen vann 100-milesklassen- så jäkla stark!

Fick krama om alla ultravänner, känna på hur det kokade inne i tältet där man har sina grejer för varvning, fick känna den där anspänningen hos alla andra men var själv helt… disträ faktiskt.  Verkligen avspänd och fast i det här att ”jag ska ju bara jogga runt och se om jag håller”. Det var ett misstag.

Start och början

När vi joggade iväg kändes det inte bra. På en gång. Inte bra. Kroppen stark men bara- inte igång! Magen kändes inte bra.  Men jag joggade på och försökte njuta av upplevelsen, naturen, vitsipporna- TEC går olika helger varje år och det här var första gången för mig att springa i så långt gången vår- underbart!

Varvade och hade otroligt fin hjälp av Stefan som hjälpte grymma Suss som tog hem damklassen på 50-miles- BAM. Jag insåg att jag inte skulle kunna äta så mycket så gick över till dubbla flaskor sportdryck istället för vatten + sportdryck. Hade med cirka 8 dl vätska ut per varv och varven är 11, 5 kilometer. Joggade lugnt. Fokus på att inte dra på mjölksyra och gå i backarna men jag är egentligen ganska backstark just nu så skulle nog joggat fler backar och fått mer flyt i steget.

Magen höll på. Gick åt sidan och satt i skogen flera gånger. Försökte dricka varje kvart och ta BCAA varje timme. Det tog tid, oj vad långsamt det kändes även om jag försökte att inte tänka på tiden. Det var inte att springa långsamt som störde mig utan att jag inte kunde släppa hur sent det skulle bli att komma hem. Så. Dumt! Det ska man ju aldrig tänka på, det ska ju inte spela roll men jag visste att jag skulle behöva sova ordentligt för att vara pigg dagen efter.

Det där satte sig och energin och fokuset börja sjunka när magen inte kunde ta in något att äta. Jag blir otroligt sur i magen utan fast föda och allt kändes bara..prutt liksom.

Efter tre varv, cirka 34,5 kilometer räknade jag ut att om jag sprang 5 av 7 varv skulle jag kunna vara hemma till nattning och ändå ha fått ihop ett rejält långpass på nästan 6 mil. Kroppen var verkligen ok, det stramade förstås i vänsterbenet men det blir också bättre ju mer jag springer men jag hade 1) ingen energi 2) ingen mental reserv att bita ihop. Den där jag verkligen brukar kunna plocka fram. Men jag hade också sprungit längre än jag gjort på 2,5 år.

Det sista varvet gick jag energimässigt verkligen på fälgarna. Jag var yr och rötterna kändes luriga. Jag är supernojig att sparka i något då kan nerven börja balla ur totalt. Det enda jag längtade efter var att lägga mig ned så världen skulle sluta snurra.

Det gjorde jag och lyckades pricka in min kompis Emelie som tog hand om mig där jag låg och ynkade osmakligt mycket för att ha joggat 6 mil när alla andra skulle springa mycket längre. Som tur var skulle hon och Henrik hemåt åt samma håll som jag så jag fick ynka av mig och fick i mig lite bubbelvatten och vindruvor och världen var åt rätt håll igen.

Att bryta kan vara som att kissa på sig- skönt först och sen känns det bara vidrigt och drygt men så var det inte den här gången. Jag var så glad att jag kunde starta, att jag kunde ta mig så långt, det längsta på mycket länge. Att kroppen höll och inte verkade speciellt berörd. Att få vara där bland alla underbara människor och få heja på folk längs vägen och ta del av alla fantastiska prestationer. Alltså MAKEN till resultat och insatser i värmen- jag är så impad av er!

Två varv till hade gjort att jag varit paj i en vecka, nu sprang jag upp o ned till ett vindsförråd och bar kartonger och andra tunga grejer hos min syster dagen efter och just då var jag extra tacksam att jag inte försökte gå i mål.

Men oj vad taggad jag är på att träna på nu. Jag har svårt att gå igång på att försöka göra en bättre tid på 100 miles- sub 20 är riktigt bra tycker jag för en glad motionär men…ja.. vi får se! Men fler ultralopp blir det i år. Nu tar jag sikte på ett lopp där jag i och för sig tror jag kommer mer än jag ska springa för jag ska njuta, fota och bara ha det bäst i ett dygn: High Coast Ultra!

TACK David och alla underbara funktionärer på TEC.

TACK alla löpare för all inspiration- jäklar vad bra ni är! Vill ni läsa riktiga race reports och få insikt och tips kika på TEC’s Facebooksida . Riktigt inspirerande oavsett om du tänkte ge dig på en lång distans eller vill inspireras av mentalt fokus utöver det vanliga.

Nästa år. Då. Då ska jag springa mitt 4e 100 miles på TEC. Då ska jag vara förberedd. Och jag har beställt 12 grader, mulet och torrt i skogen!

Sköt om er – #utonjut/ Annie

 


En lång rehabresa till ända- Race report Ursvik Ultra 45


Det här känns alldeles fantastiskt. Jag har sprungit ett lopp. Det var 1,5 år sen och då bröt jag Sätila Trail efter 6 mil av två anledningar:

Det akuta var att jag sträckt insidan av knäet. Det mindre akuta men det som var anledning till att jag sträckte knäet var att mitt vänsterben inte funkade. Hade inte funkat jättebra på flera år faktiskt, har alltid haft lite problem med vänsterbenet. Jag har varit förskonad från skador. Aldrig haft något muskulärt, inget löparknä, hälsporre eller något löparrelaterat men min ischiasnerv har stökat till det och i november 2017 så insåg jag att det. går. inte.

Jag fick börja om. Jag hade varit hos flera olika terapeuter som hade lite olika förklaringar och råd. Inget hade funkat. Nu bad jag om råd från en jag litar på och han sa ”Filip på Access Rehab Vasastan”. På den vägen är det. Jag har bara varit där några gånger dessa cirka 17 månaderna men det har gjort all skillnad.

Jag gör inte så mycket nytt men har slutat hålla på med avancerade 3D-övningar. Jobbat med rumpan. Jobbat med steget. Andningen. Det mentala, för det här har satt sig i skallen nå jävulskt.

Bakslag. Börjat om igen. I somras kom jag en dag upp i 30 km totalt med flera pauser.

I höstas har jag prioriterat företaget och inte tränat så fokuserat. Det har gått ok att springa men varit struligt ibland mellan. Haft svårt att sitta länge Dålig aktivering i rumpan.  Men sprungit regelbundet utan direkt förhoppning.  Men efter nyår började jag iallafall sikta att springa längre på horisonten. Inte för att jag trodde att jag skulle klara det. Men för att jag längtade så mycket. Jag kör ju aldrig med träningsprogram utan har en papperskalender där jag på sina ställen skriver ned distanser jag vill klara, aldrig fart. Men försöker mest springa mycket i terräng,

Ursvik Ultra går utanför dörren. Nästan bokstavligt talat. I min hemmaskog. Om jag skulle testa mig så skulle det vara här. När allt självförtroende i löpningen var borta så behövde allt annat vara väldigt bekant.

Jag lyckades tre veckor ut få till ett långpass på 26 kilometer som kändes ok både under och efter. Nerven är alltid igång och ”på vakt” men jag mådde bra efteråt. Så jag bestämde att jag skulle köra trots att jag verkligen inte haft kontinuitet.

Men så på ett annat lätt joggpass någon vecka senare sparkar jag i en sten och det tjongar till i baksida lår, högt upp i skinkan. Tror det är nerven men den ger sig inte. Bokar en tid med Filip till två dagar innan loppet. Går igenom kroppen och tittar med ultraljud men där syns ingen skada någonstans. Men testerna säger något. ”Hördudu det är muskelfästet säger han”. Jag blir så glad att det inte är nerven, som alltså nu mår ganska gött, så jag vill typ high-five’a honom. Han bara skrattar åt mig- ”är det bra det tycker du?”.

Jag blir så förundrad eftersom en av mina favoritövningar är ganska tuffa hopp med explosivitet och de har gått bra med bara lite känning- det är alltså absolut ingen direkt skada, men det är irriterat och då blir signalerna lite konstiga mellan muskel och hjärna och blir man trött blir det större skaderisk.

Kloka Filip råder mig att inte springa men om jag ska springa så ta det för sjutton lugnt. Jag tänker att jag såklart inte ska springa- om nu nerven mår bra ska jag väl inte riskera en annan skada, jag som aldrig haft andra problem.

Men. På lördagen efter en maffig, spretig jobbvecka är det enda jag vill göra att springa långt  och länge i skogen. Få vara i det där monotona med rörelse framåt i pannlampans sken. Verkligen längtar till det. Så strunt i benet tänker jag. Jag tar det lugnt. Blir det några veckor TILL av rehab så må det så va hänt. Jag behöver det här.

Smyger ned till starten där jag träffar lite ultravänner. Gör mig iordning, allt känns ovant, har glömt byta tights och har ”mysbyxtights” på mig, udda strumpor, allt är lite hejkon bejkon men inne i huvudet är allting solklart. Vad jag ska äta, hur jag ska springa. När startsignalen går så bara bubblar det inom mig. Jag börjar tjoa och bara känner ”det här kommer gå sk**bra” trots att jag verkligen inte har distansen i kroppen.

Ursvik Ultra har tre distanser, 75 km (5 varv), 45 km (3 varv) och 15, (1 varv). Första start för 75 är 15.00. VI startar 17.00 och solen är på väg ned, det är soligt och blåsigt men en vacker stjärnklar och månklar kväll. Banan är ganska torr men också lerig som attan på sina håll och några partier is.

Mitt fokus det första varvet är bara att känna om det faktiskt går att springa? Hur ont kommer det göra? Tanken är att gå i backarna för att inte reta fästet men jag går inte, Jag tassar långsamt runt och njuter av att det är dagsljus fortfarande. Det känns helt ofantligt bra men vet att när det gör det ska man ta det lugnt. På ultralopp har man inte råd att dra på sig syra tidigt. Det dubbelstraffar sig sen.

Kommer in för varvning där jag snittat 7.00-fart på den kuperade banan och är på ett jättegott humör. Svårt att äta som vanligt men de har en för mig ny sportdryck som inte är så söt- den fyller jag två mjuka 5 dl. flaskor med, tar med lite bananbitar och så ut igen. Tassa tassa. Sätter på musik och ser fram emot att vara i min spellista i mörkret resten av loppet. Hejar lite på de jag passerar och de som passerar mig. Men vill helst vara i min bubbla. Väntar på att det ska kännas segt men det kommer inte. Tittar på löjligt långsamma kilometertider på andra varvet och tänker att hallå- det spelar ingen roll! Pulsen är låg och stabil, jag är jättepigg och superfokuserad. Jag får inte ramla det vet jag, då kommer baksidan gå bananas. Tass tass. Nu känns Arons backe riktigt brant men sen känns det bra igen, Men min pannlampa är värdelös. Jag ser inte konturerna på marken och blir feg och det går långsamt. Men som sagt, inte bråttom. Dricker regelbundet, försöker äta lite banan och lite Umara bars men har en stark fettdrift så behöver mest vätskan och lite kolhydrater för skallen.

Blir passerad av två killar som snackar isländska- grymt peppande språk. Skojar lite med dem men springer själv säkert 14 av av de 15 kilometerna på varvet.

Kommer in för andra varvningen efter ett långsamt varv. Bara ett varv kvar, hur är det möjligt? Plockar på mig lite banan, fyller sportdryck, dricker en mugg blåbärssoppa och tassar iväg.

Nu säger kroppen till att det här är mycket längre än vad den är van vid. Men det gör inte ont. Någonstans. Det är bara stumt. Men jag tassar på, går bara i de värsta backarna och där det är mycket rötter och jag inte litar till mitt dåliga ljus. Jag tar inte slut på något sätt det går bara så långsamt i terrängen. Där det är flackt springer jag på i min vanliga joggfart men sen går det så långsamt igen. Tillåter mig börja räkna ned när det är 10 km kvar. Bara låter mig sugas in mot mål. Och vad händer då? 1,5 km från mål sparkar jag i, inte ens en sten, utan något vid den lilla plankbron för er som vet. PANG. Faller och tänker att nu smäller det. Men inget. Det är som att den spänning som varit i muskeln i benet faktiskt försvinner där och då. Nu är det bara hemåt och om någon filmat mina sista 500 meter så såg det inte ut som jag just avverkat 1000 höjdmeter och 44.5 kilometer. Jag dundrar in i mål med armarna över huvudet och är så lycklig så jag kan grina. Jag höll. Det höll. Benet höll. Muskeln höll.

Jag bara står där och undrar vad sjutton som hände? Det gör inte ont någonstans. Det är som att det onda är borta överallt. Och det visar sig inte vara endorfiner för idag, 24 timmar senare snart så gör det fortfarande inte ont någonstans. Stel. Seg. Sömnig av sömnbristen men … känner mig helare än innan start.

Det var ett jättefint arrangemang, topp support i mål o varvning. Tack för det!

Några bra saker jag tar med mig är:

Mitt fokus och det mentala upplägget.

Det jag måste ändra är:

Pannlampan! Den är 6 år gammal. Det går inte. Visade ljuskäglan i mål och Jonas som också sprang tyckte också den såg värdelös ut.  Låt vara att jag ogillar att köpa nya prylar men ny pannlampa blir det.

Nu är jag jättetaggad för att faktiskt börja träna för längre lopp igen. Inte med träningsprogram utan känsla. Med känsla och glädjen i att springa som ledstjärna. Tacksamheten att kroppen, just nu, verkar hålla för såna här äventyr ändå.

Men lovar skriva lite tips, tricks och insikter.
Ursvik Ultra banan är magiskt fin. I höstskrud är den ofta torr och färgsprakande, Blir du sugen på att springa den? 5, 15 eller 50 kilometer så är du varmt välkommen första helgen i oktober då vi kör Tjejmarathon där. Som är öppet för både tjejer och killar förstås!

Så. en race report. Vem hade kunnat tro det?

Må så gott, tassa fint därute!

 


Worklife Balance är inget man hittar

Worklife Balance är inget man hittar


Vem har det egentligen? Vad är det?

Begreppet började användas någongång på 70- 80-talet och enligt Wikipedia är det en term som beskriver balansen som en individ behöver mellan tid för arbete och andra områden i livet.

Det stämmer också med den definition som OECD har där de faktiskt följer Worklife Balance i de 36 länder som ingår i OECD (Organisation  for Economic Co-operation and Development). Där ligger Sverige bra till. En av åtta individer i OECD-länder jobbar mer än 50 timmar i veckan. I Sverige står det att vi lägger 15,2 timmar per dygn på ”leisure and personal care”. Däri ska vår löpning ligga för övrigt.

Begreppet worklife balance, eller balans mellan arbete och privatliv som det ju faktiskt heter på svenska, är ju inte lika svartvit längre när digitalisering gör att många rent fysiskt går från jobbet men kan fortsätta jobba annorstädes.

Det som OECD mäter tar heller inte hänsyn till hur vi mår under de här timmarna. Man kan ha worklife-balance på pappret, men de flesta av oss håller nog med om att det likt hälsa är något man upplever både fysiskt, mentalt och socialt.

Jag möter begreppet ur fyra dimensioner

För egen del- min egen worklife balanace

Bland mina vänner

Ur min yrkesroll där jag jobbar med, och märker ett enormt fokus från företag på, att hjälpa medarbetare till just balans mellan arbete och privatliv.

Och så genom det jag läser, både i studier och forskning såväl som i sociala medier.

Jag har den stora äran som sagt att få jobba med att stötta människor till att prestera hållbart. Jag gör det genom stöd både på organisationsnivå, ledarskapsutveckling och medarbetarstöd med fokus på hållbart självledarskap.

Och sen har jag förstås min egen fajt för att få till den här balansen. Att älska att jobba och lätt dras med i att ta på sig för mycket. Att låta osäkerhet över ens egen prestation följa med lite överallt. Att samtidigt vara trygg i insikten att det verkligen inte är antal timmar man jobbar som gör skillnad, utan vad man gör med dem och vad fritiden faktiskt ägnas åt. Vara trygg i sina prioriteringar och ha sin inre kompass välrattad för det allra mesta.

Och jag tycker jag lyckas bra. Jag önskar som de flesta att ”det fanns mer tid”, jag har ibland dåligt samvete för att jag tycker jag ska vara en bättre mamma, ibland för att min planering i jobbet kör ihop sig och för att …ja nä faktiskt. Inget annat. Har lyckats släppa det. Men det är inget som bara löste sig och nu är det inte ett problem längre. Så funkar det inte med worklife balance. Tror jag. Här är några insikter jag gjort genom mitt arbete och intresse för just det här med att klara av att ha ett jobb och ett liv på sidan om som kan vara hållbara, kännas meningsfulla och ge välmående både för sig och tillsammans

1 Det handlar om att leva sina värderingar

Det är få som har värderingar som rimmar med att tokhetsa på jobbet så det känns som annat får stå tillbaka, att sätta sin träning före familjen eller att inte ta hand om sin hälsa. Ju mer man landar i sina värderingar, alltså vad som är viktigt för mig och vad jag vill stå för, desto lättare är det att ta beslut och agera efter dem i sin vardag. Det är din inre kompass och dina värderingar för dig sällan mot ohälsa. De tar dig hem från jobbet, får dig att lägga bort mobilen när du träffar någon du verkligen vill träffa och de gör att du inte dömer dig själv som person när senaste intervallpasset blev en timme på soffan.

Att följa sina värderingar ger inte en räkmackaresa genom livet direkt. Det kräver mod, att vara obekväm och kanske rädd då och då men de leder dig rätt och när du tittar bak på dagen, veckan, året så ser du att du gjorde rätt. De hjälper dig vara och välja hållbart.

2 Det är inget man hittar, det är något man får jobba med hela tiden

I ett samhälle där det känns som man sugs in i osäkerhet, konsumtion, prestationshets och allmän känsla av otillräcklighet får man träna sin hållbarhet som en muskel. Hela tiden vända blicken och känslan inåt- är det här rätt för mig? Är det här vad jag vill stå för? Tar det här mig dit jag vill?

3 It’s the relationships baby

Ingen ligger på sin dödsbädd och ångrar timmar man inte jobbade. Ångrar att man inte nojade lite mer över den där rapporten man lämnade in. Att man inte tränade lite mer. Det handlar om relationer. Det är hur vi tar hand om dem som speglar hur vi agerar på våra värderingar. Den med oss själva. Den med vår familj. Våra vänner. Hur vi möter de vi inte känner som korsar vår väg. Tiden vi tar till att ta hand om relationer. Hur närvarande vi är när vi har chansen att vara det. Klara av att vara ickedömande mot andra. Och mot oss själva. Då kan vi släppa ned axlarna. Då kan vi andas. Och när vi andas kan vi hitta balansen.

 

 


Lyckas med träningsschemat- planera adaptivt

Lyckas med träningsschemat- planera adaptivt


Har du någon gång varit med om att du gjort en träningsplan och sen har den inte hållit? Då är du precis som alla andra. För så är det. Så blir det. Livet händer och tar inte hänsyn till inplanerade träningspass.

Om vi tror att träningen ska ske enligt ett schema vi skriver ned i förtid- då blir vi väldigt ofta besvikna. För även om det inte är något tråkigt som en skada eller sjukdom så brukar schemat förändras under veckan ändå. Jobbet och familjen kommer förhoppningsvis före träningen. Inte före motionen, den ska vi sätta på pidestal men våra tröskelpass och intervaller- de får ofta med rätta stå tillbaka för viktigare saker som sker akut. Men över tid vill vi ju få till dem. Hur?

Att planera in när vad och hur något ska göras det är att vara taktisk. Och det låter ju bra. Bra mycket bättre än att bara ha en lös idé och hoppas att det blir av när man får lite sug eller lust.

Att vara taktisk är att vara strategisk och att planera med fokus på ett långsiktigt mål. Men det tar ofta inte hänsyn till oförutsedda händelser. Redan Lord Nelson tänkte på detta vid slaget vid Trafalgar 1805. De hade en enkel taktisk plan- men den avgörande framgången var att de olika skeppens kaptener fick bestämma mycket själva utifrån hur slaget utvecklades. Det är att vara adaptiv. Och problemlösande om man så vill men jag vill göra distinktionen att vara problemlösande är att agera när problemet uppstått och att planera adaptivt är att redan från början utgå ifrån att det inte kommer bli exakt som vi planerar men att vi ska få till det ändå. Samma syfte med våra träningspass, men ha flexibilitet i när och hur de utförs.

Det är att tänka adaptivt. Och det har jag snott rakt av från det arbete med hållbart och coachande ledarskap jag jobbar med i mitt företag. Jag kom på att det här funkar ju precis lika bra för träningen.

Istället för att rakt av skriva in ett fyrkantigt träningsschema testa att även planera såhär:

  • Istället för ”långpass söndag förmiddag” testa: Kan jag hitta tre tillfällen att få till långpasset under veckan? Du kanske får transportlöpa. Kanske dela upp det. Men hitta flera tillfällen att välja från
  • Ponera att du inte skulle komma iväg till gymmet. Fundera ut två andra sätt att få till styrketräningen samma vecka.
  • Säg att tekniken inte funkar- hur kan jag köra intervaller utan att mäta med klockan?
  • Du ska på konferens med späckat schema- hur får du till dina pass runt middag och raster? Kan du skaffa ett gummiband och ta med ett sittunderlag och fått till ett bra pass?
  • Du måste VABa – fundera ut sätt att få till ett flåsigt pass ändå. Springa i trappuppgången? Springa runt huset?

Ni hajar. Preppa er själva med problemlösning för de utmaningar som ni ställs inför i livet så är ni förberedda och kan få till träningen ändå!

 


Tips för vegovariation

Tips för vegovariation


I mitt tidigare inlägg med tips för att äta mer vego skrev jag om en veckomeny med lite mjölkprodukter och lite ägg. Men resten vego. Nu tänkte jag tipsa vidare och förhoppningsvis ge mer argument för att vegomat är

  • God och verkligen smakrik
  • Varierande
  • Enkel att laga
  • Billig
  • Klimatsmart
  • Bra för hälsan

Jag är alltså inte vegetarian eller vegan fullt ut. Kommer aldrig bli. Serveras det renskav – då äter jag! Mina barn äter ”som vanligt” i skolan även om min kloka 9-åring säger att hon numer är ”dagsvegan” ibland vilket betyder att hon väljer vegetariskt/vegan till lunch. Inget vi pådyvlat men det är ju ofta godare! Vi äter vegan som bas kanske 4-5 middagar i veckan, ofta med lite parmesan eller salladsost som tillbehör. Någon rätt kyckling, mycket ägg via pannkaka och pajer. Kanske två gånger i månaden gör jag något med kött. Till exempel köttbullar med bönor i. Kan köpa en stor hamburgare ibland också och lätt smacka i mig men siktar på att alltid tänka att vi ska äta vegetariskt hemmavid och OJ så gott det är!

Men jag brinner för att förmedla hur enkelt och gott det faktiskt är att äta vegetariskt. Det är lätt att man byter ut kött mot typ haloumi eller bara sonika tar bort köttet och lagar en pasta med tomatsås och fattar jag verkligen att man inte blir mätt och inte känner att det var ett värdefullt byte. Så jag vill tipsa om sånt som både mättar och ger bra med protein för det är ju framförallt det och järn som är styrkan med köttet. Smaken – är unik men har du smakat en riktigt vällagad bönburgare så vet du att det är som en smakexplosion i munnen.

Men är det inte väldigt ensidigt?

Nej! Kött om något är väl mer ensidigt. Ko, fläsk, lamm.  Utan kryddor helt klart olika smak men ganska lika strukturer. Vego däremot. Now we are talking. Så dagens inlägg får handla om att ge inspiration till hur varierat man kan äta med vegetariskt som bas. Det finns ju så mycket att utgå ifrån och variera inom. Vi tar tre exempel: Ärtor, bönor, linser, nötter/frön. Alla proteinrika men med olika profiler vilket gör att de i kombination kan skapa en komplett proteinprofil som dessutom kommer med mycket fiber. Du behöver inte ens äta dem vid samma måltid- kroppen kan pussla ihop bra själv efterhand.

Jag har läst mycket om kosten i de så kallade blå zonerna och där äts det mycket vego. Mycket bönor och linser tex Gallo Pinto från Costa Rica. MUMS! Så gott, nyttigt, enkelt och klimatsmart. Yay för det!

1. Linser

En måltid kan vara en linsgryta med gröna eller röda linser. En indisk dahl tex.

Belugalinser, svarta och lite nötiga, är jättegoda i sallader eller som ”ris” med grönsaker i.

Röda linser är också goda i röda linsbiffar som är galet gott att äta som hamburgare.

Tre måltider bara där!

2. Ärtor

Kikärter går jättebra att göra en god gryta på med spiskummin och sesamfrön.

Falafel eller kikärtsbiffar är en annan variant. Gott med tahinidressing.

De går också att rosta i ugnen tex med tacokrydda.

Eller göra hummus.

Gröna ärtor finns nu som ärtprotein och ärtorna i sig man man göra ärthummus på och späda ut guacamole med. Går också att göra biffar och bollar på Hittade ett gott recept här på gröna ärtor och bönor.

Häromdagen kokade jag massor av gula ärtor och gjorde inte ärtsoppa utan istället formade jag bollar och stekte och sen gjorde jag hummus på resten.

Här är 11 tips på vad du kan göra med kikärter- men förstås andra ärter också.

3. Bönor

Igår gjorde jag helt makalöst goda burgare med kidneybönor och här hittade jag ett bbq-burgarrecept som jag ska testa!

Vita bönor passar bra att göra biffar på eller ha i matig soppa.

En god chiligryta gör du också lätt med bönor.

Till fredagstacos är det jättegott att använda vegofärs (soja) och mosa i svarta bönor med tacokryda.

4. Nötter och frön

Nötter är ganska energirika och fyllda med bra fetter om man inte rostar eller steker dem för hårt. Quinoa är till exempel ett frö som passar bra istället för ris, som bas i tex rödbetsbiffar, i gröt, om man har rester, i  pankissmet.

Nötter passar annars bra som förstärkning i en sallad, solrosfrön passar jättebra i nästan alla sorters biffar och även i vegotacosfärsmixen.

Nötter och frön passar också bra att ha i gröt och musli och som snabbt mellis.

Så. Smak- inga problem. Variation- inga problem det heller. Säg att vi siktar på vegobas för 9 av veckans 14 lunch och middag. Kanske ägg två resterande (två pankismiddagar gärna med soppa), en fet fisk och två med sojahalvfabrikat när det ska gå ännu snabbare. Kanske tre rätter med bönor, tre rätter med ärtor och tre med linser. Tre olika grytor. Tre sorter biffar/bollar/burgare. En vegotacos, en ”quinotto” och en med rester.

Enkelt- eller hur? Mer vego åt folket, mer smak, godare, enklare. Lycka till i köket! // Ann-Sofie