MEST LÄSTA

Ursvik ultra, George Mallory och ryggskott


Ja hur hänger de tre ihop egentligen? Vi reder ut det.

Det här var tänkte jag skriva men banne mig det ÄR året då jag är tillbaka inom ultra på riktigt. Tillbaka för mig är att jag ska klara 100 miles igen.

Siktet var inställt på 100 miles på TEC i Täby i april och jag vet att man aldrig står där på startlinjen och känner sig redo utan det kommer alltid bakslag, sidoknockar och fallgropar.

Först kände jag av en förkylning och i mitt jobb står jag ofta inför grupper och är beroende av min röst så jag ”fegvilar” så fort jag känner av något. Där rök en vecka.

Sen var jag lite väl utmanande med min känsliga korsrygg på landet. Klippte med motorhäcksax över huvudet, lutad framåt. Klippte vidare. Klippte tre granar. Körde lite rygg. Kände något. Strunt i det.

Tisdag veckan efter. Lite styrka. Lite upphopp? Jajemen. Lite stelt. Hoppa på och så …PANG. Alltså verkligen PANG. Hela ryggen låser sig och jag kommer inte vare sig ned eller upp. Är som tur var några hundra meter hemifrån och haltar hem. Gråter av smärta och har svårt att röra mig över huvud taget. Med hjälp av Louise Gottlinds tips via telefon som handlar om rörelse rörelse rörelse, värme, smärtstillande så lyckas jag få bukt med det. Jag gick och gick och gick. Satt nästan ingenting.

En vecka senare joggar jag några kilometer. Med smärta, men det skulle vara ok. Joggade lite till dagen efter.  Det blev bättre! Jogga mer. Lite till. Testade lite fart.

Men frågan var ju om jag skulle kunna starta på Ursvik Ultra? Det saknades väldigt mycket långpass. Oftast springer man dem ju inte en vecka innan själva loppet men jag kände att jag behövde testa, och jag vet att jag återhämtar mig bra. Så lördag en vecka innan joggar jag två varv på Extremen. Låååångsamt gick det, både av val och att jag verkligen tappat syreupptag, den lilla jag hade jobbat upp.

Jag tänkte att jag byter till 45 kilometer men så såg jag att starten då gick 18.00. Och jag ville starta på eftermiddagen så jag lät platsen vara kvar på 75 kilometer och tänkte att jag DNF efter 4 varv.

Det var lite nojigt. Ryggen var fortfarande stel och jag kände mig så otroligt ur form. Men det var underbart att komma till starten och heja på alla, träffa några ultrakompisar och det var en otroligt vacker och solig kväll i skogen. Jag tassade på och försökte njuta. Långsamt gick det men på tredje varvet kände jag mig stark.Lite av den där känslan jag hade för länge sen. Ultrastark! Men vips dog min alldeles nya pannlampa… Fick nödlösa genom att lysa med mobilficklampan i 6 långsamma trixiga kilometer in till varvning där min älskade man hade fått springa ned till start och lämna barnens enkla pannlampa. Ut på sista varvet och det kändes bara stelt och jag såg väldigt dåligt. När jag kommit cirka 6 kilometer gav jag upp. Fysiskt och mentalt. Tassade tillbaka till starten med bra musik i öronen och försökte peppa mig själv till att ha genomfört ett riktigt bra långpass- längre än jag tagit mig på en dag sen juni förra året. 52 kilometer- ändå!

Lite surt att inte komma fyra varv, men skönt idag när allt känns helt och ok. Tusen tack Ursvik Ultra för ett toppenarrangemang som alltid. Visste ni att det är Sveriges första ultralopp? Sen 2000 har man varit igång.

Men Mallory då?

Jo det har säkert för många varit svårt att sortera tankarna kring Coronavirusets effekter. För egen del har det aldrig varit svårt att se löpningens roll i mitt liv, speciellt dessa dagar. Att för det första inte orsaka eller drabbas av smitta. Att sortera tankar. Att … fortsätta göra det man älskar.

Men hur mycket tid och energi känner jag att jag kan lägga på det nu? Ja förvånande mycket ändå. Det ger kraft till att göra mer av annat.

Och i veckan släppte jag och Boel ett poddavsnitt som vi spelat in om mentala verktyg och fokus. Vi pratade om våra respektive fritidsintressen och jag blev tvungen att fundera över den där frågan som man ofta får när man berättar att man frivilligt springer tills det gör ont överallt, tånaglarna ryker och allt bara estetiskt är så långt från Svansjön man kan komma på samma planet.

Jag saknar ofta ett enkelt svar. Det blir invecklat, filosfiskt, existensiellt och knasigt på samma gång.

Men så läste jag om George Mallory som gång på gång försökte ta sig upp på Mt Everest på 20-talet (det förra). Det pågick inget Coronavirus då, mig veterligen, men livet var nog inte en dans på rosor ändå.  Trots det skulle han upp på ett berg, lockades av äventyret. Varför? Frågades han av en tidningsjournalist. ”För att det ligger där”. Det var ju inget svar på frågan. Eller så var det ett svar. Ett svar som definierar oss som människor. Ett svar en människa kan ge när hon har basbehoven på plats. Ett svar som kan leda till intressanta diskussioner, om perspektiv, om vad man lägger tiden på.

För egen del blir ultralöpningen en paus som i sig ger kraft och energi åt resten av livet. Livet som händer på alla de sätt man både kan och inte kan ana. Tills vidare, springer jag vidare. Sköt om er!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.

#utonjut – Passen som stannar kvar i kroppen.


Bild: Från paus vid Njunjes på Padjelantaleden i somras.

Det händer inte under de strukturerade passen. Inte när jag fokuserar på tid. Distans. Intensitet. Hastighet. På prestation.

Inte när jag pressar ur mig. Ska nå något. När jag har fokus på vad jag ska ut med. När jag ska genomföra. Prestera.

Det händer på de långa, lugna passen. När det handlar om att tappa tiden. Där distansen blir vad den blir. En intensitet på en nivå som möjliggör att ta in och uppleva omgivningen.

När jag kan titta upp och omkring. När blicken är mjuk och vid. När det handlar om att ta in. Ta in skogen. Marken. Luften. Naturen. Länge. Länge.

Då. Då känns det som naturen kommer in i kroppen. Den etsar sig fast på näthinnan, känns i hela kroppe.. Känslan stannar kvar efteråt. Känslan av naturen i kroppen. Den snarare än siffror. När man tagit in snarare än pressat ur.

Pass som stannar kvar i kroppen. De tror jag vi behöver fler av.

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vardagsäventyr: Utonjut på Sörmlandsleden


Sen i höstas har jag försökt få till ”äventyrsdag” en dag i veckan. Det går inte alltid att göra längre utvsvävningar för jobbet behöver få prioriteras när det ställs på sin spets. Men jag har en längtan och prioriterar högt, brottar in, tid att vara ute i naturen mycket. Ensam. Upptäcka. Njuta.

Idag. Idag höll jag fri. Och det var sol. Och jag var så peppad för att testa en sträcka jag fått höra så fint om, den mellan Mölnbo och Järna. Därtill har jag sprungit på en del leder här i Mälardalen men jag är inte så bekant med Sörmlandsleden. Och ville få in ett långpass. Win win win!

Sträckan Ulriksdal- Mölnbo- Järna- Ulriksdal- förskolan

Jag klev upp som vanligt vid 06, drack kaffe och tassade iväg vid 07.00 (fastnade i ett korsord, bah!). Hann med cirka 8 kilometer i min fina Ursviksskog innan jag provianterade med kaffe, juice, bröd och frukt vid Ulriksdal Station. Kallt och soligt och fint!

Åkte tåg till Mölnbo som ligger på Gnestalinjen. Det tog ungefär 1,5 timme så jag hann beta av lite jobbmail och annat.

Väl framme hade jag druckit upp kaffet. Och mycket juice. Jag var kall och nå så sjukt kissnödig. Fick nästan panik och ingenstans såg jag något som var öppet. Fick springa in i en skogsdunge i panik. Failz!

Det var markerat bra fram till där leden startade vid idrottsplatsen och sen var det bara som att springa in i en annan värld. Underbart fin stig längs vattendrag och sjöar. Solen sken, det var stilla och tyst och bara jag som tassade fram.

Blev lite förvirrad efter 5 kilometer där man kunde välja en annan rutt men förstod inte om den sen gick ihop…så fortsatte mot Järna. Tog en sväng på en runda kring en mosse och sen fortsatte leden genom ett gammalt gruvområde. Det blev mycket stopp och titta och inte optimalt ur träningssynpunkt tänkte jag på men det gjorde inget!

Efter cirka 19 kilometer var jag framme i Järna där jag inte hade bra timing med tågen men roade mig med att köpa mer frukt, mer bröd, lite russin och fyllde på vätskeblåsan.

På tåget hann jag fika och svara på lite jobbmail igen och väl framme i Ursvik var det väldans stelt. Jag håller på och bygger upp distans igen och kroppen ställer upp men knotar lite.

Jag tassade runt där en sväng för att få ihop de 4 mil jag bestämt mig för och svängde sen av mot förskolan och kunde hämta tidigt.

Några tips för ett dagsäventyr

  •  Se till att någon vet var du är och om du som jag oftast är ensam kanske vill du skicka uppdateringar. Jag använder appen Glympse och skickar till min man var jag är då och då så han vet.
  •  Riskerar du att bli blöt om fötterna och det är minusgrader- ha ylle närmast!
  • Jag övar på att äta för att kunna äta under mina långa lopp. Idag hade jag med mig banan, russin och hyfsat vitt bröd. Vatten i vätskeblåsa och BCAA-tabletter. Ta med det du kan och vill äta, det är tråkigt att bli hungrig!
  • En torr underställströja, en mössa och en dunjacka är bra att ha med för att kunna dra på efteråt på tåget eller om du behöver vänta någonstans. Eller om något händer!
  • En påse för att ta med skräp- visst lämnar vi bara fotspår?

Jag ska definitivt ta den här fina rundan igen och fortsätta upptäcka Sörmlandsleden på mina vardagsäventyr. Tänkte lägga in bilder för det var så otroligt vackert men de hamnar på sniskan?? De finns på min Instagram @ansofisticated.

Utonjut på er! / Annie



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår

Steg att springa, ord att skriva. Bloggen återuppstår


Hej!

Det var ett tag sen och allt är mitt fel även om det hade varit underbart att få lite mer respons från Runners World också. Jag har trots allt haft bloggen här sen.. 2012? Det är 8 långa år och under vilka jag ur ett löparperspektiv gjort en del som det varit härligt att få skriva om. Som till exempel:

  • Co-startat Sveriges första ultralopp för välgörenhet
  •  Sprungit 3 st 100-miles varav ett på sub 20 hr
  • Gjort flera löparäventyr, som att springa hela Padjelantaleden på under 70 timmar
  • Tipsat om energiupplägg både för och under och efter lopp och träning.

Det var så länge sen jag skrev så jag visste inte om min inloggning funkar men det gjorde den. Så jag känner mig lite som en.. hackare! Jag hackar mig in på Runners World Sverige och börjar skriva igen. Får se om jag blir stoppad…eller om någon ens märker det.

Hur som. Jag fick en kommentar om att någon hittat min blogg här och läst och verkligen uppskattade den och jag har genom åren fått så fina berättelser och kontakter härifrån, fastnade i gamla minnen och framförallt läste jag ett otroligt fint skrivet blogginlägg på Trailrunner Mag av Katie Arnold och då vaknade lusten att skriva igen.

Om löpning bortom klockor och senaste skorna. Om löpning bortom sekunder och trösklar. Om löpning bortom jämförelser. Om löpning bortom prylar, piller, pryttlar. Om den löpning som jag vet att jag delar med många av er. Den vi verkligen behöver mer av.

Den enkla löpningen. Den som känns, som inte mäts.

Den som upplevs snarare än loggas som en siffra.

Den som får oss att växa i oss själva, får oss att känna oss pyttesmå och jättestora, inte på samma gång för båda känslorna ska ha sin tid.

Den löpningen som inte går igenom på Instagram men kan väcka förnimmelser där.

Den löpningen som kan ske i gamla R90 (men är de inte bäst?) och tubsockar. Där skon är viktig för att skydda mot marken, inte för att rädda ett löpsteg.

Löpningen som ibland fyller livet, ibland hjälper oss att hålla ihop i det.

Kanske, för några av oss, den löpningen som tar oss till vår gräns. Där jag varit och dit jag vill igen. 100 miles är gränsen nu igen, känns länge sen, nästan övermäktigt men ändå… ett underbart äventyr framför mig.

Den löpningen, jag tror ni vet vad jag menar. Ni gillar den också. Jag tror vi behöver mer av den.

Om den vill jag skriva, jag hoppas ni vill läsa.

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ultra Snowdonia 2019 Så vackert, så tufft


Jag hade en jobbresa till London för tre veckor sen och eftersom jag ogillar att flyga i onödan tänkte jag att jag skulle försöka kombinera resan med något…trevligt! Fint!

Jag har bott i Storbritannien i totalt 4 år så har ganska bra koll. Wales hade jag dock aldrig varit i men alltid längtat till. Framförallt Snowdonia National Park. Nu såg jag att det gick ett ultralopp där och det skulle funka väldigt bra logistiskt att åka dit. Man kunde välja olika distanser och jag är inte alls i löparform men uthållig är jag och jag ville verkligen se så mycket som möjligt så jag anmälde mig till den längsta sträckan. 6,3 mil och 3000 höjdmeter. Tufft men borde vara görbart tänkte jag.

Veckorna innan letade jag upp varenda backe jag kunde hitta. Jag hölls bara i backar. Matade upp och ned i (ö)kända Arons Backe i Ursvik. Hade ingen fart men visste att jag skulle orka mata på.

Jag tog tåget från London via Chester till Bangor i Wales på fredagen. En alldeles underbart vacker resa bara det. Strålande höstsol och mycket varmare än vad jag tänkt. Sen en buss som åkte in på varenda liten småväg som fanns men vad gjorde det- fick se det fantastiskt vackra landskapet och bara njöt!

Väl framme i Llanberis höll Maverick Race, de proffsiga arrangörerna, på att rodda inför loppet. Jag hämtade nummerlapp och installerade mig på det ganska dyra boendet på ett ”inn” ovanpå en pub. Det var ett strålande väder.

Kroppen kändes fantastisk! Jag åt en rejäl middag och sov som en stock i 8 timmar.

Pre race- vad är det jag gett mig in på?

Det var en härlig morgon och skulle bli en fin dag- inte helt vanligt i det här området. Vid starten såg alla som vanligt väldigt proffsiga ut. Vid race briefingen berättade race director Ben om banan. Det var första gången de körde en ultradistans, de som skulle köra maratondistansen och kortare skulle starta en timme senare. Vi startade klockan 8. Första cut-offen var 13 kilometer och dit var det 2,5 timmar. Vi skulle upp på Mt Snowdon (1085 möh) och sen ned. Hur svårt ska det vara tänkte jag? Tills Ben sa att det var en tight cut-off. Då började jag undra vad det var för underlag vi skulle forcera?

Nåja. Inget att göra åt det. Bara att börja tugga på.

Och det gick DIREKT uppför. Det var bara upp upp upp. Först genom den fina byn och sen ut på leden uppför. Jag var helt hänförd. Det var så otroligt vackert och eftersom jag bott inte långt härifrån på lilla Isle of Man ute i Irländska sjön så vet jag hur otippat det är att det är helt klar himmel. Hade gåshud. Såhär fint var det:

Väl uppe på toppen tyckte jag att jag hade gott om tid ned till första vätskestationen och cut-offen. En timme cirka. Men jag var inte förberedd på skifferunderlaget- som taggiga spetsar man fick skutta ned över. Ibland hålla i sig med händerna. Här fotade de så följande foton är inte tagna av mig. Herregud så fint! Jag bara njöt trots att jag förstod att det skulle bli tufft. Vi skulle upp här igen!

Ja det är jag! Det blåser halv storm!

Jag fortsatte studsa/klättra nedåt. Pigg och glad men när stormvindarna nu låg på andra sidan var det stilla och varmt. Rejält varmt. Klockan gick, det var tekniskt som attan. Så insåg jag att jag tappat min mobil! Panik! Vände om och som tur var såg jag den mot det ljusa underlaget nästan direkt. Men kom liksom av mig lite. Insåg att jag var på väg att missa cut-offen. Precis med några minuter- det skulle väl inte göra något?

Nere i dalen var det lite svalare och jättefin vägvisning in till första vätskestationen. Men direkt aviserade de att man inte fick fortsätta på ultradistansen om man inte var där i tid. Uh? Tufft men vad göra? Bara att ställa om till maratondistans och slippa/missa att ta sig upp på Mt Snowdon en gång till. Helt plötsligt hade jag massor av tid. Jag fikade ordentligt, stannade säkert över en kvart.

Vattenmelon var underbart och tada- Jaffa Cakes!

Nu var det riktigt varmt. Grusväg först och sen smal trixig stig upp på mer höjder, ner igen, och att kalla det stig är att överdriva.. Väldigt tekniskt och svårsprunget. Vid andra vätskestationen kokade jag och många andra i värmen. Vi fortsatte längs en liten å som det var lite småforsar i. Jag var i flera gånger och kylde ned händer och huvud. Hade ju inte bråttom.

Sen skulle vi komma till ”a real boggy bit”. Alltså klafsigt. Men först upp på en blockstensstig:

Jag var bara tvungen att garva åt det. INTE löpbart!

Sen var det gegga och myrmark fast med högt gräs. Bra markerat med blå knutna band men ändå svårt att se en bra väg. Det var bara att knata på och hålla humöret uppe. Hade lite sällskap med ett gäng grabbar. Det kändes som det tog en evighet men var verkligen inte löpbart på en såhär lång distans. Sen lättade det och blev lättsprungen grusväg längs en otroligt fin dalgång. Men jag räknade ut att det måste komma mer uppför snart.

Sista vätskestationen var jag ganska seg. Inte less men efter den helt otroligt knepiga och varierade terräng vi varit igenom var jag förberedd på ALLT. ALLT. Och tänkte att det skulle bli trixig terräng igen.

Men med 1 mil kvar fick vi först jogga på asfalt. Det var faktiskt underbart. Några kilometer och sen vek det av tvärt uppför på en grusig smal väg. Bara att mata på och jag var faktiskt fortfarande pigg men så

hade jag ju mest gått så det var skönt när vi passerade passet och det började gå nedför igen.

Mina Altra Timp gjorde ett rock-solidjobb.

Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt var på väg mot mål. Lite konstig känsla- kroppen var laddad för längre distans men jag hade såsat runt så mycket och pausat och plaskat så det hade gått nästan åtta timmar ändå. Solen hade stekt också. Lite stumt men… inte så segt som jag var inställd på förstås med 1000 höjdmeter mindre i benen.

Tassade in i Llanberis i härlig eftermiddagssol, förbi pub med utseservering där folk njöt i solen, bland vandrare och ett engagerat klappande i målområdet. Fick en superfin medalj och … en starköl? Ungefär det sista jag ville ha men drack en iskall cola och åt en ”sticky fudge cake” och bara låg i solen och njöt lite och hann ikapp mig själv. Det var första gången jag inte klarat en cut-off, och det gjorde inget, var bara tvungen att landa i det. Det blev 45 km istället och det räckte gott. Jag hade haft en så fantastisk dag så det saknar motstycke. Jag har verkligen aldrig njutit så mycket av naturen under ett lopp.  Jag är så glad över att kunna njuta så utan att känna press och stress över tider och prestation. Så himla glad jag fick till den här resan. Känner fortfarande i hela kroppen hur fantastiskt det var.

Avslutar med en bild från de duktiga fotograferna från Maverick Race. Alla bilder och mer om deras fantastiska lopp kan du se här.