Jag har spontananmält mig till ett jättejobbigt lopp. Igen! Har hybris sen min rygg skött sig så bra (nåja ett bakslag) de senaste månaderna. Ett ultralopp på 6,4 mil och 3000 + höjdmeter. I jobbig terräng.

Hur gick det till? Jo. Jag ska till England i mitt företag och eftersom jag inte gillar att flyga av klimathänsyn tänkte jag att då passar jag på att också springa i Wales. Något jag skjutit på eftersom jag inte bara vill flyga för den sakens skull. Detta har lett till att jag faktiskt aldrig sprungit ett lopp utomlands sen jag bodde i England. Då sprang jag tre halvmaror när jag jobbade som PT. Det var snart 20 år sen och att få springa i Snowdonia i Wales har varit en dröm. Nu är det så lyckosamt att Ultra Snowdonia 2019 går helgen innan mitt uppdrag i London. Så först träningskläder, höjdmetrar och lera och sen dressy HR-event i London. Livet är extremer!

Och jag har inte riktigt tränat  för långa lopp sen jag typ fick hasa mig fram den 13 milen i juni på High Coast Ultra. Men med 14 mil på Padjelantaleden i slutet av juli så är kroppen defintivt uthållig. Men, igen, det är massor av höjdmeter och brutal terräng. Men det kommer gå jättebra. Igen. Helt övertygad.

Men det är många som går runt och är onödigt nervösa inför lopp. Många är nervösa över att inte klara det trots att de förberett sig. Här har jag ingen studie men jag upplever empiriskt att det är väldigt övervägande av kvinnligt kön som känner så. Sen finns det de som inte förberett sig men ändå kommer klara loppet utan någon större risk för skador och då finns det också bättre saker att lägga krutet på än att oroa sig. Det är, som någon sagt, som att gunga. Man kommer ingenvart. Det bästa är att reda ut orosmolnen och lämna plats för de där härliga loppfjärilarna som man kan njuta av, inte må dåligt över.

Så. Med erfa från att springa lopp på allt från 4 mil till 16 mil både mycket förberedd, springa väldigt oförberedd, springa medan min (nu) man genomgår en levertransplantation (en annan galen story och det var läkarens förslag!), springa utan prestation, springa med ett djävulskt hårt mål (sub 20 på 100 miles), typ gå 13 mil (High Coast Ultra i år) så vill jag dela med mig lite tips och tankar som kanske kan hjälpa dig lugna tankarna och foka’ på rätt saker inför nästa utmaning!

1. Skriv ned dina farhågor

Ibland snurrar nervositeten bara runt och då är det bra att skriva ned oron. Eller beta av den mentalt. Såhär har jag till exempel fått göra inför mitt äventyr i Wales:

Men tänk om jag inte orkar? Då får jag gå.

Men tänk om jag inte klarar reptiderna? Då får jag bryta och så får jag en skön eftermiddag.

Men tänk om jag börjar må sådär illa? Då får jag sätta mig ned en stund med huvudet mellan benen och ta något riktigt sött.

Men tänk om jag springer fel? Jag får ta det extra lugnt och prioritera att se markeringar före att det ska gå undan.

Och så farhågor jag inte bryr mig om men jag hört från andra:

Tänk om jag kommer sist? Ja. Vad gör det? Någon måste komma sist och ingen annan bryr sig om något annat än sin prestation ändå! Om ett år kommer det vara världens bästa story att dra, om inte direkt efter målgång!

Tänk om det blir jättedåligt väder? Ja då får alla det. Och du är inte gjord av socker. Ta med regnkläder och/varmt ombyte. Kolla väderprognosen men lita inte på den, och förbered dig!

Och så vidare. När man reder ut svaren på sin oro så ser man ofta att det inte är någon fara. Man reder ut sin plan A, B osv innan loppet och går igenom de lugnande svaren så man kan ge dem till sig själv när oron börjar bubbla. Som jag brukar säga, har man råd, tid och fysisk kapacitet att ställa sig på en startlinje till ett lopp- då är man väldigt lyckligt lottad här i världen!

Fler saker som är bra att förbereda:

1. Förbered så du kan skapa lugn! i huvudet dagarna innan loppet. Kroppen bär dig men det är det hjärnan som driver kroppen. Hjärnan hämtar kraft från samma hink till både jobb och lopp så har du stressat dagarna och ffa dagen innan har du redan börjat nalla av den mentala styrka du behöver. Åter till farhågorna ovan- att ha lugn i sina förberedelser minskar belastningen på det mentala batteri du kommer behöva under loppet. Att sålla i kalendern så du inte flänger runt som en tok (som jag gjorde en gång med föreläsning och intervju inför en loppstart- pas bien) är ett bra sätt att förbereda sig. Tvinga in extra pauser när du bara chillar- går lugnt i skogen, tittar på något kul på tv, garvar med vänner, lattjar med barnen osv.
2. Sov gott dagarna innan! Gissningsvis kommer du sova lite sådär natten innan, och det gör ingenting alls. Men se till att sova ordentligt nätterna innan sista natten. Igen- det laddar det mentala batteriet, buffrar mot infektioner och ger kroppen återhämtning inför vad som komma skall.
3. Ha koll på banan! …och träna efter den. Många tror att kramp beror på saltbrist men för många är det att musklerna inte är vana vid att anstränga sig så länge eller i den ”vinkeln”. Är loppet bara backar är det lika viktigt att ”mekaniskt” vara förberedd för det som att ha syreupptaget för den typen av bana. Och är loppet kuperat finns det ingen anledning att springa flackt. Ultra Snowdonia börjar med två berg, det ser ut som runt 2500 höjdmeter betas av i början av loppet så jag kör alla mina pass nu med backar och framförallt backar i början av passet. Kör ingen asfalt och letar ”stök” i skogen för att vänja mig. Finns ingen anledning att lägga tid på annat. Så läs in dig på banprofilen, och spring som den. Att vara mentalt förberedd på hur banan ser ut är också att skapa trygghet. ”Jaha nu kommer den backen, det visste jag”.
4. Ha koll på banan som går att äta! På vätskekontrollerna. Hur många är de? Vad finns på dem? Träna på att äta utefter det också och bära det du kommer behöva bära under loppet.
5. Koll på och van vid din utrustning Kan verka självklart men att ha testat allt, veta var du har allt, i vilken ficka osv. Hur ryggan sitter när den är full, hur dina gaiters sitter om du har såna…och så vidare. Det är så värt att testa det.

Helt enkelt- allt ska vara bekant förutom den unika upplevelsen av din kropp på loppet just den dagen. Du kommer aldrig kunna förbereda dig på hur det kommer kännas, men du kan göra allt för att vara förberedd på hur du ska reagera på det. Efter alla dessa år som löpare, som löpcoach men framförallt som människa har jag fått perspektiv på hur lite noja det borde vara kring att starta ett lopp. Det är så få i världen som ens kan ta sig tiden och orken att både planera och träna för en såpass tuff fysisk utmaning. Visst måste man gräva där man står och ta hand om sin nervositet och kanske rakt av oro. Men lite perspektiv på hur lyckligt lottad man är kanske hjälper att känna den där härliga pirrande känslan där förväntan och spänning är övervägande, ett leende rycker lite i mungipan och man längtar till att testa sina gränser, där de är just den dagen!

Lycka till med ditt nästa lopp!/ Annie

Det är inte helt lätt att vara spontan vad gäller ett flerdagsäventyr som förälder. Jag vill inte gärna åka från mina barn någon längre period, framförallt inte på sommaren och framförallt inte när jag och mannen har semester tillsammans.

Men så öppnade det sig en lucka. Jag fick loss 5 dygn. Självklart var det fjällen som gällde. Från förra årets äventyr på Kungsleden hade jag med mig att jag ville göra något där det kanske var lite mindre folk. Och kroppen tillät ju att jag sprang nu så det ville jag gärna testa. I min bok där jag skriver upp sånt jag drömmer om att göra stod det ”Padjelantaleden”.

Googlade. Blev mer sugen. Såg att den var 14 mil, 14,5 stod det på sina håll. Kollade logistiken. Hade fem dygn där två skulle gå åt till resa och tre skulle kunna läggas på vandring. Det är långt att åka till norrnorra Sverige! Leden är 14 mil cirka. Nu gällde det att få ihop det med tåg, bussar och apostlahästakraft!

Det här var en resa som rörde om långt inne i själen och hjärtat på mig. Naturen jag fick uppleva, de långa dagarna i löparskorna i lugnt tempo. Att vara ensam men känna sig så totalt omsluten av naturen- det är svårt att sätta ord på det utan att det låter tokflummigt. Men, herreminje. Wow alltså. När kan jag komma tillbaka? Kände jag redan första stegen på leden.

Resan

Padjelantaleden går mellan Ritsem och Kvikkjokk men på båda ställena är det vatten så från Ritsem kan man ta båt över till Änonjalme och vid Kvikkjokk kan man få båtskjuts från det som kallas ”Bobäcken”. Det finns turlistor och det är hittills STF som sköter trafiken.

Jag skulle köra leden från norr till söder och tog så nattåg från Stockholm till Gällivare. Därifrån går buss till Ritsem och så får man vänta på båten men det finns en STF Station så man kan roa sig. Resan med bussen är också otroligt vacker. Nattåget klev jag på, med lite förseningar, kl 19.30 cirka och var framme i Gällivare cirka åtta på morgonen. Bussen tog några timmar men utsikten- wow!

Resan hem var med buss från Kvikkjokk till metropolen Murjek, en resa med flera bra depåstopp på några timmar. I Murjek finns att göra om man gillar att knata runt och titta men har man just gjort det i många mil kanske man hellre vill ha lite fika. Det fanns icke och jag hoppade på ett tidigare tåg till Boden och väntade in tåget där istället. Dessutom hann jag då in på hotell Bodensia och använda deras spa till att ta en skön dusch, basta och köpa på mig lite proviant i det fall SJ skulle vara sena nästa dag (och de var de med flera timmar så yay för det).

Leden

Padjelantaleden ligger liksom ”bakom” Sarek. Den är förvånansvärt lättgången. Det är inte sådär stenigt som det blir på Kungsleden där så många fötter trampar. Välmarkerad och fint omhändertagen. Framförallt norra delen är lätt att gå, sen är det mer sten och ”bröt” söderut. Och mer mygg. Stugor ligger med 8- 19 km mellanrum och det är både STF och BDT (samisk förening med hemsidan padjelanta.com) som driver dem. De är väl omhändertagna, det finns mat att köpa på alla ställen men varierat utbud. Men det viktigaste: Det är så otroligt vackert. Det var så vackert så jag baxnade. Jag var så hänförd så tårarna rann flera gånger. Dessutom så lugnt- jag stack iväg tidigt för det var riktigt varma soliga dagar där i månadskiftet juli-augusti och kunde vara igång i timmar innan jag mötte någon.

Upplägget- många mil, få dagar

Det hade helt klart varit helt underbart att ha haft en vecka minst för att hinna göra avstickare, stanna längre och bara dumglo på de vackra vyerna men nu hade inte jag det. Och jag njöt massor under mina långa dagar.

Båten var en halvtimme sen så jag startade från Änonjalme cirka kl 16.00 måndag eftermiddag. Solen sken och jag hade haft sällskap av tre riktigt goa grabbar från Västerås – Mattias, Ivan och Magnus- TACK för alla skratt och kul snack på resan upp! Vi hittade varandra för att de alla tre kom knatande till bistron på tåget i Altra- precis som jag. Det är verkligen fjällöpardojan det. De skulle också springa leden men med en lite annan etappindelning och sedan vidare. Jag var betydligt mer morgonpigg så kom ikapp dem dag två på morgonen, vid lunch och sen på eftermiddagen men sen låg de för långt före mig. Men det var lite kul grej att speja mot nästa stuga och se de tre profilerna utanför, snacka lite men göra sin egen grej.

Men dag 1 alltså: Änonjalme till Gisuris via Akkastugan var 16 kilometer toknjutning. Jag var superpigg, solen sken, det var så vackert in mot Sarek så jag baxnade. Tog det lugnt, tassade lite men hade bestämt att ta det lugnt eftersom packningen var som tyngst nu (7,5 kilo ungefär). Hinna vänja sig och känna att mina diskar pallade med.

Kom fram vid 18.30, blaskade av mig i en iskall bäck, tvättade ur kläderna med vatten. Åt risnudlar med tapenad och lite choklad. Isäng klockan 21 i mid sidensovpåse i en skön säng och sov som en stock efter att jag pga platsbrist på tåget fått sitta på vägen upp.

Dag 2: Gisuris  – Staluloukta 49 km

Jag vaknade vid 05.30, kokade kaffe och hällde hett vatten över en stor portion granolamusli med blåbär. Packade iordning så tyst jag kunde men flera var vakna. Solen sken, vindstilla. Skulle bli en fin och varm dag. Tassade iväg strax innan klockan sju med frukosten med- jag har svårt att äta tidigt på morgonen, måste jaga maten först 😊. Det var en helt magisk morgon. Jag vände mig om flera gånger för att titta mot Akkamassivet. Helt stilla, men fågellivet var igång. Mötte ingen på många timmar och bara gick/tassade fram i min egen värld. Så saligt lycklig. Packningen satt bra. Satte mig på en sten och åt min stora portion musli förstärkt med lite nötter. Tog några kapslar BCAA (”småprotein” som musklerna gillar). Drack friskt fjällvatten. Njöt så det bara sjön om det.

Vid 11 hade jag redan grinat en gång av hänförelse- sjön Virijaure är en av Sveriges djupaste och ligger på cirka 580 meter över havet. Den utsikten, att vara ute och röra på sig, hel och oskadad efter en så lång och dryg rehab- wow alltså. Jag ryser nu när jag tänker på det.

Kom till nästa stuga och döm om min förvåning när de tre gräbsen inte tagit sig iväg än. Jag fick kaffe och hakade på dem en halvtimme- timme ungefär men sen var det för mycket spring på dem. De hade också hälften av min packning då de inte bar mat och jag ville göra min grej i min takt. Släppte iväg dem och kom ifatt vid Arosloukta, en stuga där jag köpte renkött och pausade för en oglamorös men perfekt lunch för min mage: Bröd utan något på, nötter och russin.

Nu stod solen högt, det var varmt och jag hade 13 kilometer kvar till Staluloukta. Det gick så lätt! Gick och tassade bara där jag kände för det. Följde naturen och underlaget som det dikterade takt och sätt att röra sig.

Vid 16-tiden var jag framme i Staluloukta som är en ganska stor stuga och dit många flyger in med helikopter. Här finns Parfas Kiosk med stort utbud. Jag köpte en rökt fjällröding, hittade en sängplats i ett rum med tre supertrevliga tjejer från Uppsala. Gick ned till Virijauhre och tänkte att- jag badar! Det var inte så kallt som jag trodde och det var så mäktigt att stå där i vattnet och låta det kyla ned benen. Tvättade mig och kläderna med min lilla ekologiska tvål. Stretchade lite. Njöt och njöt. Lagade middag med dubbel portion äggnudlar och den rökta rödingen till. Lite choklad, lite korsord, lite samtal med andra. Enkelt och härligt! Kroppen kändes lite stel i låren men i övrigt mest masserad av den varierande terrängen jag rört mig i.

Isäng vid 22 för jag skulle upp tidigt igen. Sov som en stock igen.

Dag 3 Staluloukta- Sammarlappa 45 km Kall, klar och solig morgon. De här soliga varma dagarna bara radade upp sig. Knatade iväg men nu var det myggigt! En passage på några kilometer med mycket buskage och mygg. Bara att tugga på! Efter ett tag kom jag upp till en bro, över Ballavrjåhkå med magisk utsikt. Tog fram min ”musligröt” i ziplockpåse och åt den och småfnissade åt hur lyxigt det kändes i sin enkelhet. Mer kalfjäll, mindre mygg, mer magi! Hade en riktigt fin morgon med en paus i stugan i Douttar där man kan betala 60 kr för att använda en dagstuga. Jag kokade bara vatten till kaffe innan jag tassade vidare. Passerade fler stugor men behövde inte köpa något- hade den energi och mat jag behövde i packningen. Kanske att man hade velat ha mer riktig mat om det varit svalare och vandrat mer men jag var bara sugen på lätta grejer så bröd, nötter, russin räckte gott för mig. Men inte i små mängder direkt. Mot eftermiddagen kom jag ned i Tarradalen och nu blev det mer mygg, mer växtlighet, mer brötig stig. Saknade att vara uppe på högfjäll och fick jobba lite mentalt för att njuta och inte sura över stenar och rötter. Men så stämde jag av på kartan och såg att… det var inte långt till Sammarlappa nu. Två dygn och 11 mil i benen var jag helt förvånad över hur pigg jag var. Var lite orolig för sängplats i Sammarlappa med bara 16 bäddar men det var bara jag och två äldre danska par på plats så fick ett eget rum med 8 bäddar och 1 miljon mygg. Badade i det breda vattendraget, sköljde upp kläderna igen. Kollade över fötter- inte en tillstymmelse till blåsor någonstans. Mådde finfint men var väldigt hungrig. Unnade mig en tomatsås och en burk inlagd frukt från ”butiken”.

De tre tidigare etapperna hade jag ingen tid att passa men nu var det enligt utsago ganska brötig terräng stora delar av 3,3 mil till Bobäcken där båten skulle gå 13.30. Hur mycket kräm hade jag kvar i benen? Hur tidigt skulle jag behöva starta? Eftersom NJUTNING var fokus för den här resan bestämde jag mig för att börja riktigt tidigt så jag skulle ha nästan 7 timmar på mig dit. Med potentiellt trötta ben, stenar och rötter är det stor risk att ramla och min rygg reagerar otroligt starkt om den tror jag ska slå mig- inte bra om jag skulle få ryggskott därute…

Lade mig tidigt efter att ha slagit ihjäl ALLA mygg i rummet. Istället för att läsa bok lite sådär..

Dag 4 Sammarlappa till Bobäcken

Klev upp 05.30 och gjorde samma rutin som innan: Kokade vatten, drack två koppar kaffe. Lät musligröten svälla i hett vatten, ned i ziplockpåse och iväg. Tog BCAA också, cirka 10 per dag blev det. Strax efter klockan 06 tassade jag iväg med lite mer fokus än tidigare.

Men nu blev jag osäker. Det var en skylt mot en stig men inga orangea markeringar. Fortsatte en stund men inga markeringar. Visste det skulle komma en bro efter cirka 1 km. Såg ingen. Beslöt att vända och dubbelkolla. Men såg ingen annan stig och enligt kartan och alla tecken så var jag på väg åt rätt håll så fortsatte. Och så kom bron och jag såg en markering- PHU! Inte läge hamna fel. I övrigt helt omöjligt springa fel på denna led.

Gick, tassade omvartannat. Tog kaffepaus i Tarrekaisestugan med stugvärden och en gäst. Så lugnt och efter avstämning med stugvärden om ettaperna framför mig förstod jag att jag hade goooott om tid.

Knatade vidare i den varierade terrängen. Ömsom lättgånget/sprunget. Ömsom stenigt och brötigt.

Kom fram till Njunjesstugan klockan 10. Inte en själ här. Stugvärden var ute. Solen sken och vinden hade börjat blåsa litegrann. Lade mig i ljungen och bara njöt litegrann innan jag tassade vidare. Nu gassade solen igen och jag hade bara 13 kilometer kvar ungefär.

Nu var det skog och låglandsterräng. Som hemma tänkte jag och blev lite uttråkad när utsikten försvann. Knatade på och bara reflekterade över vilken otrolig resa det varit. 14 mil på under tre dygn och visst var jag lite seg men det var sådär skönt seg som man är när man varit ute jättemycket.

Vid Bobäcken var det fler som skulle med båten- blev bjuden på finkaffe (kokkaffe) och hade trevligt sällskap på väg till Kvikkjokk. Gick i vattendraget och lät benen kylas Gick igenom kroppen- inte en blåsa, inget skav, inte ont. Alla tånaglar intakta.

På STF-stationen i Kvikkjokk försökte jag trycka i mig mat eftersom jag visste att det kunde bli brist på det sen. Det var inte så lätt- mest sugen på isglass. Vägde ryggan, nu 5 kilo. Ätit 2 kg mat. Rimligt med en energiåtgång som den jag haft samt legat på runt 4000 kcal per dag.

Mina Altra Timp och fjällglim. Suveräna nolldropskor med bra sula, torkar fort när de blir blöta och den breda tåboxen låter fötterna göra sin sak.

En skön bussresa med tid att reflektera och höra av sig på sociala medier. Som sagt, dusch i Boden och sen sov jag faktiskt som en sten på nattåget och vaknade upp betydligt mer norrut än jag önskat pga nattens tågproblem…. men det är en annan story.

I Änonjalme hjälpte vi lossa ryggsäckar från båten för alla vandrare. Jag förfasades över hur tungt många bar. Visst behöver man grejer i fjällen men att bära för tungt förtar mycket av njutningen. Jag bär lätt men saknar ingenting. Har lovat återkomma med packlista och vad jag åt men jag vill avsluta med att verkligen slå ett slag för Padjelantaleden i löparskor. Otroligt maffigt vacker. Ta hand om dig, andra och naturen och utonjut på dig!

Den vanligaste frågan jag får av framförallt släktingar när man såhär i semestertider sticker iväg på sin motionsrunda. ”Hur långt blev det?”

”Vad gör du milen på?” är en annan vanlig fråga.

Jag vet oftast inte svaren på någon av frågorna. Jag är en glad motionär som har ett fritidsintresse i att trötta ut mig i naturen. Oftast ensam och helst utan en nummerlapp.

Men visst. Jag har absolut haft tidsmål. En gång- då skulle jag klara 16 mil på sub 20 timmar. Det tog två försök, mycket pannben och en träningsstrategi snarare än ett träningsprogram. Men i övrigt har jag väldigt svårt att tagga till för vare sig tidsmål eller att tävla med någon annan.

Jag har en träningsklocka och ibland är den suverän som verktyg för att inte lata mig på träningspass. Men jag tränar så sällan. Jag kör kanske i snitt 1-2 träningspass i veckan, resten är motion och rörelse och då behövs inte någon klocka. Ett av träningspassen försöker jag köra intervaller. Det är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt. Jag gillar inte när det är jobbigt, jag vill njuta när jag springer.

Men under ett intervallpass blir lätt mina vilopauser lite väl långa så då använder jag ibland klockan för att piska igång mig. Och intervallerna kör jag för att jag ska kunna njuta mer på mina långa utflykter annars skulle jag strunta i dem också.

Under mina träningspass där jag tränar på att springa långt, vilket jag gör ungefär varannan vecka när kroppen är hel, är en träningsklocka också ganska överflödig- jag har ett vanligt armbandsur som talar om hur länge jag varit ute och vad klockan är. Träningen går ut på att röra sig länge i natur och äta samtidigt. Det hjälper klockan inget med alls.

De allra flesta som beskriver sin löpning pratar inte om minuter, kilometer, pulsslag. De pratar om en upplevelse. Skönt. Fint. Jobbigt. Svettigt. Segt. Motigt först, härligt sen. Kul! Nöjd. Stark. Eller som ett ex till mig från Australien sa efter sitt första triathlon: Det känns som jag kan göra vad som helst just nu förutom att stå upp eller sitta ned.

Så varför fastnar vi i kvantifierbara detaljer från en skärm?

Självklart är det viktigt med siffrorna om ett mål man har handlar just om det. Att klara milen under x minuter. Att springa just en mil. Eller 4,2. Om man tränar enligt MAF (Max Aerobic Function) är pulsen navet i hela träningen.

Det kan vara motiverande och en hjälp, en spark i baken. Det kan vara kul att räkna kilometer under en vecka, en månad, ett år. Det kan ge en bild av om du blir snabbare, orkar längre.

Men. Jag vågar påstå att det aldrig kommer kunna mäta om du får ut det du verkligen helst av ha av din löpning: Upplevelsen. Alla känslorna. Att vara en löpare, att kunna springa hela livet.

När vi planerar vår löpning efter tid och distans. När vi under själva löpningen fokuserar på hastighet och avverkade /kvarvarande kilometrar. När vi efteråt utvärderar hur det gick med hjälp av klockan. När det är lite bråttom hela tiden så vi inte stannar upp och känner efter och reflekterar utan bara läser av och bedömer.

Vad händer då med själva hjärtat av löpningen?

Missförstå mig rätt nu. Bara för att vi är ett gäng som inte mäter på klocka betyder inte det att vi inte vill utmana oss. Utvecklas. Nå mål. Nej det handlar bara om att de parametrar vi utvärderar oss på  ligger inom oss snarare än på armen eller i en graf. Jag hade nog inte klarat mina 100miles som den amatör jag är utan att vara helt in tune med min kropp och träna efter den. Det var därför det gick så bra.

Att springa på känsla kan handla om att planera sin träningsvecka med  1-2 pass för att springa sig riktigt trött i omgångar. Att springa långpass lite längre än sist (då kan ett armbandsur vara bra för att veta ungefär hur länge man är ute). Att under passet utvärdera om jag tar i som jag tänkt? Om jag orkar en backe/intervall till? Om jag bara är trött eller faktiskt sliten? Att efter passet känna om jag njöt? Vad såg jag under löpningen? Vilken känsla har jag nu? Tog jag i så mycket jag planerade? Om inte- varför?

Om det känns läskigt att släppa klockan- gör det ett pass i veckan och utvärdera hur det känns. Testa sen ett pass till..osv.

Att lägga utvärderingsloopen från hjärnan till kroppen istället för från hjärnan till skärmen på armen. Låta din riktiga kropp vara kompassen, din true north. Som du alltid har med dig. Som alltid talar sanning. Din sanning. Som låter känsla och upplevelse vara i fokus.

Det är #bohemianrunning

Tack för att du läste, tack för att du springer. Sköt om dig därute / Annie