Ja vad är det för rubrik egentligen? Hur kan en DNF vara lyckad?

Vi får ta det från en kort början.

Täby Extreme Challenge, TEC ligger mig varmt om hjärtat. 2011 sprang jag 5 mil där. På den tiden fanns det distanser just från 5 mil upp till 100 miles- 16,1 mil.

Loppet har verkligen utvecklats både i antal löpare men även distansmässigt: Nu går det att springa 50 miles dag, 50 miles natt, 100 miles, 200 miles (!!) vilket gör att löparna startar fredag eftermiddag och har tills söndag em att gå i mål, 48 timmar. Men det som består sen början är den där genuina kärnan av glädje och engagemang och att alla hejar på alla. Alla prestationer räknas och vi tar hand om varandra. Man vill vara på TEC, det är bara så. Svårt att sätta exakt ord på vad men de som vet vet!

Det finns även ett s k ”backyard ultra” lopp där det är start varje timme på en slinga som är 6,7 kilometer och siste löpare som är kvar vinner. Mentalt kan jag inte riktigt få ihop detta i mitt huvud men det finns det de som kan!

Jag har sprungit TEC 2011 (50 km)

2012: 50 miles  alltså 8 mil då det var snöoväder

2013: 100 miles och klarade då sub 22 timmar på mitt första försök på 100 miles.

2014: födde jag vår lilla tjej så var funktionär med stor mage och förkärlek för lakrits

2015: För tidigt att springa så långt efter förlossningen

2016: Sprang jag 50 miles som träning inför att klara 100 miles på under 20 timmar. (Det gjorde jag på Black River Run senare det året)

Sen har jag varit upptagen med att starta eget och ultralöpningen fick det lugna sig lite med men jag har också haft problem med min vänstersida och faktiskt sen 2017 i november inte riktigt kunna springa. Det har blivit bakslag och det har inte riktigt varit så tydligt var det beror på. Diskarna i ryggen ser helt ok ut men jag får problem om jag inte sköter min rehab ordentligt.

Jag har också helt ärligt inte riktigt haft sugen på att träna så hårt. För mig har det varit så att när jag utmanar mig så mycket i mitt företag så behöver fritiden få vara väldigt kravlöst så jag har varit ganska nöjd med att rehabba och njuta av att springa kortare pass i skogen.

Men… suget finns ju där. Och med tryggheten i att inget går sönder när jag springer, det bara ”stramar o spänner” i nerven i vänsterbenet så har jag i år smugit igång ultraträningen igen. TEC är dessutom alltid TEC- det är…magiskt!

Som alltid har planen på pappret varit mer ambitiös än det som faktiskt skett. Lustigt det där. Det ser så enkelt ut! Nu har jag ingen träningsplan på papper men i huvudet står det tydligt ”Långpass” varannan helg. Utfallet? Ja inför Ursvik Ultra 45 km hade jag fått till ungefär tre långpass över 20 km på ett halvår.

Men det loppet gick hur bra som helst- joggade runt utan krav på något utom att inte ramla.

Innan loppet

Sen var det fem veckor till TEC. Plenty time! tyckte jag men livet hände någonstans på vägen och jag fick till endast ett längre pass som iofs var på 40 kilometer i snigelfart två veckor innan. Nerven stramade hela tiden, men mådde som alltid bättre efteråt så tänkte att jag startar!

Det har varit kallt. Och så blev det varmt. Jag och många andra avskyr att springa i värme. Verkligen avskyr. Jag värmereglerar väldigt dåligt och har flera gånger tidigare  fått gå och mått dåligt när det blir över 20 grader.

Nu var det inte så varmt men det var iallafall runt 18 grader och sol och vi var flera som inte sprungit ett enda långpass i år i värme.

Jag hade haft en väldigt hektisk jobbvecka men det visste jag om. Dagen innan satt jag och svor på ett tåg från Göteborg, min telefon gick sönder så kvällen innan hade jag inga direkta tankar på att springa 8 mil utan var på Den Stora Gallerian och fick köpa ny telefon. Åt på stående fot och fick ägna kvällen åt att installera nya telefonen. Men jag tänkte att ” jag ska ju bara jogga 8 mil och ta mig runt, det är lugnt”

Innan loppet

Att jogga 8 mil är inget man bara gör så det var inte alls lugnt. Jag fick bråttom iväg, glömde plånbok och hade inget bankID el Swish på nya luren så hade nog dagens högsta puls redan innan loppet. Fick skjuts av snälla Johan halva vägen till Täby och med åkte också Sebastian som sen vann 100-milesklassen- så jäkla stark!

Fick krama om alla ultravänner, känna på hur det kokade inne i tältet där man har sina grejer för varvning, fick känna den där anspänningen hos alla andra men var själv helt… disträ faktiskt.  Verkligen avspänd och fast i det här att ”jag ska ju bara jogga runt och se om jag håller”. Det var ett misstag.

Start och början

När vi joggade iväg kändes det inte bra. På en gång. Inte bra. Kroppen stark men bara- inte igång! Magen kändes inte bra.  Men jag joggade på och försökte njuta av upplevelsen, naturen, vitsipporna- TEC går olika helger varje år och det här var första gången för mig att springa i så långt gången vår- underbart!

Varvade och hade otroligt fin hjälp av Stefan som hjälpte grymma Suss som tog hem damklassen på 50-miles- BAM. Jag insåg att jag inte skulle kunna äta så mycket så gick över till dubbla flaskor sportdryck istället för vatten + sportdryck. Hade med cirka 8 dl vätska ut per varv och varven är 11, 5 kilometer. Joggade lugnt. Fokus på att inte dra på mjölksyra och gå i backarna men jag är egentligen ganska backstark just nu så skulle nog joggat fler backar och fått mer flyt i steget.

Magen höll på. Gick åt sidan och satt i skogen flera gånger. Försökte dricka varje kvart och ta BCAA varje timme. Det tog tid, oj vad långsamt det kändes även om jag försökte att inte tänka på tiden. Det var inte att springa långsamt som störde mig utan att jag inte kunde släppa hur sent det skulle bli att komma hem. Så. Dumt! Det ska man ju aldrig tänka på, det ska ju inte spela roll men jag visste att jag skulle behöva sova ordentligt för att vara pigg dagen efter.

Det där satte sig och energin och fokuset börja sjunka när magen inte kunde ta in något att äta. Jag blir otroligt sur i magen utan fast föda och allt kändes bara..prutt liksom.

Efter tre varv, cirka 34,5 kilometer räknade jag ut att om jag sprang 5 av 7 varv skulle jag kunna vara hemma till nattning och ändå ha fått ihop ett rejält långpass på nästan 6 mil. Kroppen var verkligen ok, det stramade förstås i vänsterbenet men det blir också bättre ju mer jag springer men jag hade 1) ingen energi 2) ingen mental reserv att bita ihop. Den där jag verkligen brukar kunna plocka fram. Men jag hade också sprungit längre än jag gjort på 2,5 år.

Det sista varvet gick jag energimässigt verkligen på fälgarna. Jag var yr och rötterna kändes luriga. Jag är supernojig att sparka i något då kan nerven börja balla ur totalt. Det enda jag längtade efter var att lägga mig ned så världen skulle sluta snurra.

Det gjorde jag och lyckades pricka in min kompis Emelie som tog hand om mig där jag låg och ynkade osmakligt mycket för att ha joggat 6 mil när alla andra skulle springa mycket längre. Som tur var skulle hon och Henrik hemåt åt samma håll som jag så jag fick ynka av mig och fick i mig lite bubbelvatten och vindruvor och världen var åt rätt håll igen.

Att bryta kan vara som att kissa på sig- skönt först och sen känns det bara vidrigt och drygt men så var det inte den här gången. Jag var så glad att jag kunde starta, att jag kunde ta mig så långt, det längsta på mycket länge. Att kroppen höll och inte verkade speciellt berörd. Att få vara där bland alla underbara människor och få heja på folk längs vägen och ta del av alla fantastiska prestationer. Alltså MAKEN till resultat och insatser i värmen- jag är så impad av er!

Två varv till hade gjort att jag varit paj i en vecka, nu sprang jag upp o ned till ett vindsförråd och bar kartonger och andra tunga grejer hos min syster dagen efter och just då var jag extra tacksam att jag inte försökte gå i mål.

Men oj vad taggad jag är på att träna på nu. Jag har svårt att gå igång på att försöka göra en bättre tid på 100 miles- sub 20 är riktigt bra tycker jag för en glad motionär men…ja.. vi får se! Men fler ultralopp blir det i år. Nu tar jag sikte på ett lopp där jag i och för sig tror jag kommer gå mer än jag ska springa för jag ska njuta, fota och bara ha det bäst i ett dygn: High Coast Ultra!

TACK David och alla underbara funktionärer på TEC.

TACK alla löpare för all inspiration- jäklar vad bra ni är! Vill ni läsa riktiga race reports och få insikt och tips kika på TEC’s Facebooksida . Riktigt inspirerande oavsett om du tänkte ge dig på en lång distans eller vill inspireras av mentalt fokus utöver det vanliga.

Nästa år. Då. Då ska jag springa mitt 4e 100 miles på TEC. Då ska jag vara förberedd. Och jag har beställt 12 grader, mulet och torrt i skogen!

Sköt om er – #utonjut/ Annie

Vem har det egentligen? Vad är det?

Begreppet började användas någongång på 70- 80-talet och enligt Wikipedia är det en term som beskriver balansen som en individ behöver mellan tid för arbete och andra områden i livet.

Det stämmer också med den definition som OECD har där de faktiskt följer Worklife Balance i de 36 länder som ingår i OECD (Organisation  for Economic Co-operation and Development). Där ligger Sverige bra till. En av åtta individer i OECD-länder jobbar mer än 50 timmar i veckan. I Sverige står det att vi lägger 15,2 timmar per dygn på ”leisure and personal care”. Däri ska vår löpning ligga för övrigt.

Begreppet worklife balance, eller balans mellan arbete och privatliv som det ju faktiskt heter på svenska, är ju inte lika svartvit längre när digitalisering gör att många rent fysiskt går från jobbet men kan fortsätta jobba annorstädes.

Det som OECD mäter tar heller inte hänsyn till hur vi mår under de här timmarna. Man kan ha worklife-balance på pappret, men de flesta av oss håller nog med om att det likt hälsa är något man upplever både fysiskt, mentalt och socialt.

Jag möter begreppet ur fyra dimensioner

För egen del- min egen worklife balanace

Bland mina vänner

Ur min yrkesroll där jag jobbar med, och märker ett enormt fokus från företag på, att hjälpa medarbetare till just balans mellan arbete och privatliv.

Och så genom det jag läser, både i studier och forskning såväl som i sociala medier.

Jag har den stora äran som sagt att få jobba med att stötta människor till att prestera hållbart. Jag gör det genom stöd både på organisationsnivå, ledarskapsutveckling och medarbetarstöd med fokus på hållbart självledarskap.

Och sen har jag förstås min egen fajt för att få till den här balansen. Att älska att jobba och lätt dras med i att ta på sig för mycket. Att låta osäkerhet över ens egen prestation följa med lite överallt. Att samtidigt vara trygg i insikten att det verkligen inte är antal timmar man jobbar som gör skillnad, utan vad man gör med dem och vad fritiden faktiskt ägnas åt. Vara trygg i sina prioriteringar och ha sin inre kompass välrattad för det allra mesta.

Och jag tycker jag lyckas bra. Jag önskar som de flesta att ”det fanns mer tid”, jag har ibland dåligt samvete för att jag tycker jag ska vara en bättre mamma, ibland för att min planering i jobbet kör ihop sig och för att …ja nä faktiskt. Inget annat. Har lyckats släppa det. Men det är inget som bara löste sig och nu är det inte ett problem längre. Så funkar det inte med worklife balance. Tror jag. Här är några insikter jag gjort genom mitt arbete och intresse för just det här med att klara av att ha ett jobb och ett liv på sidan om som kan vara hållbara, kännas meningsfulla och ge välmående både för sig och tillsammans

1 Det handlar om att leva sina värderingar

Det är få som har värderingar som rimmar med att tokhetsa på jobbet så det känns som annat får stå tillbaka, att sätta sin träning före familjen eller att inte ta hand om sin hälsa. Ju mer man landar i sina värderingar, alltså vad som är viktigt för mig och vad jag vill stå för, desto lättare är det att ta beslut och agera efter dem i sin vardag. Det är din inre kompass och dina värderingar för dig sällan mot ohälsa. De tar dig hem från jobbet, får dig att lägga bort mobilen när du träffar någon du verkligen vill träffa och de gör att du inte dömer dig själv som person när senaste intervallpasset blev en timme på soffan.

Att följa sina värderingar ger inte en räkmackaresa genom livet direkt. Det kräver mod, att vara obekväm och kanske rädd då och då men de leder dig rätt och när du tittar bak på dagen, veckan, året så ser du att du gjorde rätt. De hjälper dig vara och välja hållbart.

2 Det är inget man hittar, det är något man får jobba med hela tiden

I ett samhälle där det känns som man sugs in i osäkerhet, konsumtion, prestationshets och allmän känsla av otillräcklighet får man träna sin hållbarhet som en muskel. Hela tiden vända blicken och känslan inåt- är det här rätt för mig? Är det här vad jag vill stå för? Tar det här mig dit jag vill?

3 It’s the relationships baby

Ingen ligger på sin dödsbädd och ångrar timmar man inte jobbade. Ångrar att man inte nojade lite mer över den där rapporten man lämnade in. Att man inte tränade lite mer. Det handlar om relationer. Det är hur vi tar hand om dem som speglar hur vi agerar på våra värderingar. Den med oss själva. Den med vår familj. Våra vänner. Hur vi möter de vi inte känner som korsar vår väg. Tiden vi tar till att ta hand om relationer. Hur närvarande vi är när vi har chansen att vara det. Klara av att vara ickedömande mot andra. Och mot oss själva. Då kan vi släppa ned axlarna. Då kan vi andas. Och när vi andas kan vi hitta balansen.

Har du någon gång varit med om att du gjort en träningsplan och sen har den inte hållit? Då är du precis som alla andra. För så är det. Så blir det. Livet händer och tar inte hänsyn till inplanerade träningspass.

Om vi tror att träningen ska ske enligt ett schema vi skriver ned i förtid- då blir vi väldigt ofta besvikna. För även om det inte är något tråkigt som en skada eller sjukdom så brukar schemat förändras under veckan ändå. Jobbet och familjen kommer förhoppningsvis före träningen. Inte före motionen, den ska vi sätta på pidestal men våra tröskelpass och intervaller- de får ofta med rätta stå tillbaka för viktigare saker som sker akut. Men över tid vill vi ju få till dem. Hur?

Att planera in när vad och hur något ska göras det är att vara taktisk. Och det låter ju bra. Bra mycket bättre än att bara ha en lös idé och hoppas att det blir av när man får lite sug eller lust.

Att vara taktisk är att vara strategisk och att planera med fokus på ett långsiktigt mål. Men det tar ofta inte hänsyn till oförutsedda händelser. Redan Lord Nelson tänkte på detta vid slaget vid Trafalgar 1805. De hade en enkel taktisk plan- men den avgörande framgången var att de olika skeppens kaptener fick bestämma mycket själva utifrån hur slaget utvecklades. Det är att vara adaptiv. Och problemlösande om man så vill men jag vill göra distinktionen att vara problemlösande är att agera när problemet uppstått och att planera adaptivt är att redan från början utgå ifrån att det inte kommer bli exakt som vi planerar men att vi ska få till det ändå. Samma syfte med våra träningspass, men ha flexibilitet i när och hur de utförs.

Det är att tänka adaptivt. Och det har jag snott rakt av från det arbete med hållbart och coachande ledarskap jag jobbar med i mitt företag. Jag kom på att det här funkar ju precis lika bra för träningen.

Istället för att rakt av skriva in ett fyrkantigt träningsschema testa att även planera såhär:

• Istället för ”långpass söndag förmiddag” testa: Kan jag hitta tre tillfällen att få till långpasset under veckan? Du kanske får transportlöpa. Kanske dela upp det. Men hitta flera tillfällen att välja från
• Ponera att du inte skulle komma iväg till gymmet. Fundera ut två andra sätt att få till styrketräningen samma vecka.
• Säg att tekniken inte funkar- hur kan jag köra intervaller utan att mäta med klockan?
• Du ska på konferens med späckat schema- hur får du till dina pass runt middag och raster? Kan du skaffa ett gummiband och ta med ett sittunderlag och fått till ett bra pass?
• Du måste VABa – fundera ut sätt att få till ett flåsigt pass ändå. Springa i trappuppgången? Springa runt huset?

Ni hajar. Preppa er själva med problemlösning för de utmaningar som ni ställs inför i livet så är ni förberedda och kan få till träningen ändå!