Ursvik ultra, George Mallory och ryggskott
Ja hur hänger de tre ihop egentligen? Vi reder ut det.
Det här var tänkte jag skriva men banne mig det ÄR året då jag är tillbaka inom ultra på riktigt. Tillbaka för mig är att jag ska klara 100 miles igen.
Siktet var inställt på 100 miles på TEC i Täby i april och jag vet att man aldrig står där på startlinjen och känner sig redo utan det kommer alltid bakslag, sidoknockar och fallgropar.
Först kände jag av en förkylning och i mitt jobb står jag ofta inför grupper och är beroende av min röst så jag ”fegvilar” så fort jag känner av något. Där rök en vecka.
Sen var jag lite väl utmanande med min känsliga korsrygg på landet. Klippte med motorhäcksax över huvudet, lutad framåt. Klippte vidare. Klippte tre granar. Körde lite rygg. Kände något. Strunt i det.
Tisdag veckan efter. Lite styrka. Lite upphopp? Jajemen. Lite stelt. Hoppa på och så …PANG. Alltså verkligen PANG. Hela ryggen låser sig och jag kommer inte vare sig ned eller upp. Är som tur var några hundra meter hemifrån och haltar hem. Gråter av smärta och har svårt att röra mig över huvud taget. Med hjälp av Louise Gottlinds tips via telefon som handlar om rörelse rörelse rörelse, värme, smärtstillande så lyckas jag få bukt med det. Jag gick och gick och gick. Satt nästan ingenting.
En vecka senare joggar jag några kilometer. Med smärta, men det skulle vara ok. Joggade lite till dagen efter. Det blev bättre! Jogga mer. Lite till. Testade lite fart.
Men frågan var ju om jag skulle kunna starta på Ursvik Ultra? Det saknades väldigt mycket långpass. Oftast springer man dem ju inte en vecka innan själva loppet men jag kände att jag behövde testa, och jag vet att jag återhämtar mig bra. Så lördag en vecka innan joggar jag två varv på Extremen. Låååångsamt gick det, både av val och att jag verkligen tappat syreupptag, den lilla jag hade jobbat upp.
Jag tänkte att jag byter till 45 kilometer men så såg jag att starten då gick 18.00. Och jag ville starta på eftermiddagen så jag lät platsen vara kvar på 75 kilometer och tänkte att jag DNF efter 4 varv.
Det var lite nojigt. Ryggen var fortfarande stel och jag kände mig så otroligt ur form. Men det var underbart att komma till starten och heja på alla, träffa några ultrakompisar och det var en otroligt vacker och solig kväll i skogen. Jag tassade på och försökte njuta. Långsamt gick det men på tredje varvet kände jag mig stark.Lite av den där känslan jag hade för länge sen. Ultrastark! Men vips dog min alldeles nya pannlampa… Fick nödlösa genom att lysa med mobilficklampan i 6 långsamma trixiga kilometer in till varvning där min älskade man hade fått springa ned till start och lämna barnens enkla pannlampa. Ut på sista varvet och det kändes bara stelt och jag såg väldigt dåligt. När jag kommit cirka 6 kilometer gav jag upp. Fysiskt och mentalt. Tassade tillbaka till starten med bra musik i öronen och försökte peppa mig själv till att ha genomfört ett riktigt bra långpass- längre än jag tagit mig på en dag sen juni förra året. 52 kilometer- ändå!
Lite surt att inte komma fyra varv, men skönt idag när allt känns helt och ok. Tusen tack Ursvik Ultra för ett toppenarrangemang som alltid. Visste ni att det är Sveriges första ultralopp? Sen 2000 har man varit igång.
Men Mallory då?
Jo det har säkert för många varit svårt att sortera tankarna kring Coronavirusets effekter. För egen del har det aldrig varit svårt att se löpningens roll i mitt liv, speciellt dessa dagar. Att för det första inte orsaka eller drabbas av smitta. Att sortera tankar. Att … fortsätta göra det man älskar.
Men hur mycket tid och energi känner jag att jag kan lägga på det nu? Ja förvånande mycket ändå. Det ger kraft till att göra mer av annat.
Och i veckan släppte jag och Boel ett poddavsnitt som vi spelat in om mentala verktyg och fokus. Vi pratade om våra respektive fritidsintressen och jag blev tvungen att fundera över den där frågan som man ofta får när man berättar att man frivilligt springer tills det gör ont överallt, tånaglarna ryker och allt bara estetiskt är så långt från Svansjön man kan komma på samma planet.
Jag saknar ofta ett enkelt svar. Det blir invecklat, filosfiskt, existensiellt och knasigt på samma gång.
Men så läste jag om George Mallory som gång på gång försökte ta sig upp på Mt Everest på 20-talet (det förra). Det pågick inget Coronavirus då, mig veterligen, men livet var nog inte en dans på rosor ändå. Trots det skulle han upp på ett berg, lockades av äventyret. Varför? Frågades han av en tidningsjournalist. ”För att det ligger där”. Det var ju inget svar på frågan. Eller så var det ett svar. Ett svar som definierar oss som människor. Ett svar en människa kan ge när hon har basbehoven på plats. Ett svar som kan leda till intressanta diskussioner, om perspektiv, om vad man lägger tiden på.
För egen del blir ultralöpningen en paus som i sig ger kraft och energi åt resten av livet. Livet som händer på alla de sätt man både kan och inte kan ana. Tills vidare, springer jag vidare. Sköt om er!
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .