Skit i att du är seg.

Skit i rätt kläder.

Skit i hur du ser ut.

Skit i vad klockan säger.

Skit i hur andra springer.

Skit i eventuell allergi.

Skit i alla problem.

Skit i att-göra-lista.

Skit i att backen är brant.

Skit väldigt mycket i snoret på kinden.

Skit i snoret på handen också.

Skit i allt.

                                                                 Spring.

Ja hur hänger de ihop? Häng med så reder vi ut det.

Jag kan inte.

Alla andra tränar hela tiden.

Jag är så otränad.

Jag vill inte.

Jag orkar inte.

Jag borde…

Jag kommer inte orka…

Jag klarar inte…

Såna här tankar har överbelamrat mitt huvud de senaste veckorna. Jag tror några kanske känner igen sig. Jag har haft en fet svacka. En sån där så min fästman ba “gör något åt det för helskotta” för det går helt klart ut över honom. I kategorin “alla andra kan men inte jag” så var det förutom helt underbart att vara support på en ultratävling också helt fruktansvärt när man lätt glömmer att man fött barn och rehabbat en trasig rygg och bara konstaterar att man tycker en mil är långt och folk springer åtta och 16 mil “bara sådär”.

Edt: Det har inte bara handlat om löpning alltså utan livet generellt, saker på det privata planet och mycket förklarades av att jag varit förkyld/haft allergi

Man börjar lätt fokusera på vad andra gör och vad man själv inte kan.

Och det enda de här “inte” och negativa tankarna bör leda fram till är en sak. Att konstatera:

Såhär vill jag inte ha det.

Bara det. Och för all del- låt dem komma till det. Fort. Ös ur dig inombords vad du inte är nöjd med. Ta avstamp i att just konstatera att såhär vill jag inte ha det. Och ta sen ställning till om du är beredd att göra det som krävs för att ta dig ur det- vad det än må vara.

Sen är det dags att sätta en plan, tydliga mål bryta ned och sånt som tillhör andra inlägg.

Men nu kommer vi till de här fem kilona fett. För jag har hört det triljarders gånger ” jag skulle bara vilja gå ned fem kilo”. Och jag tror att så många lägger energi på att tänka att de ska göra det, vara lite extra motiverade på måndagar och sen rasar motivationen och fokuset på det mot helgen och så börjar man om. Men man lägger ganska mycket energi på både att tänka att man ska göra det och att må lite smådåligt över att man inte gör det.

Om man skulle summera alla tankar och all tid man lägger på att fundera över de här fem kilona (byt för all del ut 5 kilon med att deklarera/ röja garderob/whatever.) så är det en evinnerlig tid och massa negativa tankar som skulle kunna gå till något helt annat. Något som tar dig framåt och som får dig att må bättre.

Jag är all for att få tänka negativt ibland. Om det ger dig ett avstamp till att ändra ditt läge eller reda ut vad du mår bättre av att acceptera, släppa, skita i och foka på annat.

Idag kastar jag en sisådär 10 ruttna tankar ut ur fönstret och börjar  #gört istället.

Heja dig!

Vad står TEC för? undrade någon. Täby Extreme Challenge. Loppet som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Där jag ultradebuterade, blev kär i ultra, atmosfären och känslorna man får erfara- både som löpare och på sidan om.

“Fantastiskt”. “Imponerande”. “Otroligt” Har jag skrivit och sagt flera gånger under helgen. Jag har knappt fotat och bara kastat iväg några bilder på Insta men inte bloggat och inte “hängt med” i sociala medier vilket är bevis på en bra helg: Det har varit viktigare att prata med folk på riktigt och jag hade fullt upp med att heja, hjälpa adepter, hålla ordning på skrotmos och krama om fina ultravänner.

Men såhär va för er som inte var där:

I fredags klockan 10.00 startade de som skulle springa Sveriges första 200 miles (32,2 mil) lopp. Det var 11 killar och en, helt fantastisk tjej som heter Linda. En av grabbarna var Tobbe som jag skrev om i torsdags. Vet ni vad han gjorde? Han bara ÖSTE runt 28 varv på den 11,5 km långa fina terrängiga banan och flög igenom kontrollen varje varv. Det var helt magiskt att se honom och han vann förstås stort. Magiskt- sa jag det? Jag tror vi får intervjua honom igen. Skicka frågor i kommentarsfältet. Eller jaga honom på Tjejmarathon i år och fråga honom där.

Linda kämpade så målmedvetet hela helgen och kom faktiskt totaltvåa på distansen. Det var så starkt och rörande att se henne. Vilken tjej. Så stark och så fokuserad- hela helgen igenom.

Klockan 10.00 i lördags startade så 50 miles dag och 100 mileslöparna. Jag hade fyra tjejer som jag coachar som startade. Alla debutanter på sträckan och målet har varit att få till träningen i diverse hektiska vardagar, vara väl förberedda både fysiskt och mentalt och ha en plan och orka med även om det förstås är en utmaning.

Det gick jättebra för alla fyra och jag var så stolt och nöjd och makalöst trött när jag kom hem sent på lördagkvällen för att krypa ned mellan spjälsäng och stora tjejen.

På 100miles loppet var det fantastiskt att se allas resa genom en solig dag in i en mörk natt. På damsidan vann Lotta aka “Twinmarathon” Thörn på fantastiska 19.38. Jag såg supportteamets nitiska “tidsschema” där hon hade en klar plan för sub 20 timmar- Imponerande att satsa på och klara så starkt! Flera fina lopp gjorde andra ultrakompisar och på herrsidan var det full fart också med, för mig, flera nya namn.

Ja TEC måste upplevas och loppet växer för varje år. Arrangemanget är varmt och kärleksfullt men också väldigt proffsigt. Banan var så fin i år, för oss som gillar trail är det en dröm. Depån är som en varm famn och energiutbudet fantastiskt- både det som serveras och peppen löparna får från alla underbara människor som ställer upp. Det blir inte många timmars sömn för de som roddar hela helgen. Kudos!

Jag kunde inte “jobba” i år på grund av barnen och när jag tassat ett varv på kvällen kunde jag inte hålla värmen och halsen pep konstigt när jag sprang och snoret har runnit som öl på krogen (sorry för TMI!). Jag har mått kymigt i två veckor och har precis insett att jag har pollenallergi vilket förklarar allt.

Istället för att pacea (vara farthållare/hjälpare) under natten åkte jag alltså hem och sov och missade “festen” men hälsan och mammarollen kommer alltid först, och speciellt just nu.

Men jag längtar till nästa år och då kommer jag ta massa barnvaktshjälp för att springa 100 miles igen på den här fina nya banan.

TACK alla igen och GRATTIS till alla fina prestationer.

Hela resultatlistan hittar du här. Bilder vet jag inte riktigt var man ser dem bäst. Här är en på Tobbe när han har tre varv (34,5 km) kvar till 200 miles. Yes- still smiling!

Jag har inte tränat så mycket den senaste veckan. Och jag blir faktiskt inte lika hungrig. När jag inte ska träna något högintensivt på kvällen behöver jag inte äta så mycket kolhydrater till lunch och blir mer”nöjdmätt” och slipper sötsug vid tresnåret om jag äter mer fett och fibrer. Grönsaker älskar jag och är väldigt noga med att få med både lunch och middag.

Nu ska ni inte tro att jag går runt och överanalyserar vad jag äter. Jag har aldrig räknat kalrorier eller andelar kolhydrater/fett och protein i kosten men jag tänker till innan jag a) handlar b) lagar mat.

Dessutom så är mat för mig samvaro med, oftast, barnen och då en ganska rörig företeelse med en som ska matas och jag alltid lyckas ställa något för nära så hon får i handen i maten och klafs mellan fingrarna alt tippar något i backen alt häller ut vatten över sig själv. Den andra äter bra men har myror i brallan. Men det är mysigt.

Jag gillar god mat men är helt ok med att äta enligt homeostatisk hunger- aka, maskinen behöver matas. Det behöver inte vara något avancerat och jag skulle ibland gärna bara ta något så jag fick tyst på hungern, slapp disken och kunde fortsätta med vad jag nu gjorde men det gick visst inte och då lagar jag gärna

a) enkla (så lite disk det går) 

b) naturliga

c) näringsrika

d)mättande

e) goda grejer som ni får ta del av på bloggen alltsom oftast.

Enligt devisen:

a) Något med bra proteinhalt mättar.

b) Minst tre grönsaker

c) En bra fettkälla och

d) om jag ska träna en bra kolhydratkälla, gärna råris/quinoa och en hel del surdegsbröd.

Men nu har jag som sagt inte tränat så mycket alls och då behöver jag inte lassa på med massa kolhydrater utan fokuserar på grönsakerna istället. Och oj vad goda sallader jag ätit!

Jag har gjort en med vitkål, fänkål, citron, peppar, vinäger, olja och granatäpple. Men har frysen full med röda vinbär och tänkte att de är nog en bra ersättning för granatäpplen- en svensk tappning liksom.

Så jag gjorde en sallad med rödkål, vitkål, bladselleri,fänkål, morot och röda vinbär. Med saften av en halv citron, äppelcidervinäger och ganska mycket olivolja. Lite solrosfrön i. Till detta blev det stekta ägg med fetaost.

Friskt och gott. Och nu har jag gjort varianter på den här hela veckan. Varierat med blomkål, spenat, tomat, fryst persilja med mer. Det är bara att blanda på och testa och dränka i god dressing- svårt att äta bättre saker till maten!

Ät så gott!