#fredagsgottis – otippat god sallad och matfilosoferande

Jo men så är det. För TEC har lagt till den charmiga distansen 200 miles. Det är av förståeliga skäl inte så många som kommer starta. Det är ingen distans man snyter ur skorna bara sådär. Det vet Torbjörn Gyllebring som ska springa.

Jag tycker Tobbe är en skön prick med distans till löpningen. Och så gillar jag att han sprang och ska springa Tjejmaran i år. Han vann förra året trots att han sprang massor av extrakilometer.

Inför helgen intervjuade jag honom:

Tobbe- berätta vem du är?
Tobbe är en ganska ordinär soffpotatis som 2007 föll för grupptrycket
och sprang Midnattsloppet.
Det gjorde mest ont och var inte roligt alls. Men föll dit igen året
efter, och hittade något i löpningen. Eller i lugn jogg.

Ibland säger jag att jag springer när jag är frustrerad, och jag har sprungit ganska långt. När jag inte springer jobbar jag på kontor, försöker hjälpa individer, grupper och
hela organisationer förstå sig själva och leverera bättre mjukvara. Eller så gömmer jag mig i ett hörn och kodar själv.

Varför ultra?

Ultafamiljen!
Eller så gillar jag inte att träna så det gör ont, sådär som ”riktiga”
löpare gör. Däremot att få springa runt en dag i vacker miljö, ta fika paus och
göra något väldigt konstigt ensam men endå tillsammans. Det är grejjer det.

Jag är inte speciellt snabb, men rätt envis så ultra passar mig. Jag
är lixom ingen bra löpare, till den grad att jag inte ens är speciellt bra på att ge upp.

Tidigare lopp du speciellt kommer ihåg?

TEC100 står för många minnen, första gången när jag gick från Marathon
till 100 miles i ett kliv var fantastiskt, jag hittade Ultra nånstans när jag klev över tolv mil
och insåg att ja, jäklar, det kommer gå!  Nu är det ju bara ett Marathon kvar!

TEC 2012 var också rejält märkligt, det var vår när jag la mig och vi
hade typ 2dm snö när starten gick, och då hade man skjutit på den från klockan tio till ett, vilket med vetskapen att man skall vara ute nästan ett dygn var rejält tungt. Alla andra gav upp så jag kom 3:a. (6minuter efter Johan Steene, tänk om det skulle hända igen. Det var nog där jag peakade i resultatlistan)

Premärupplagan av Sweden Sky Race 24 förra sommaren var en rakt igenom
underbar tillställning, första gången jag sprang i fjällen, 114km i Björkliden. Så bedårande vackert på alla sätt. Dock insåg jag att det är inte höjdmeter uppåt som är problemet, att nöta uppför Hammarbybacken var ungefär lika användbart som att spela krocket.
Det är utför och att springa på blocksten som är tricket. Men vilket
lopp. Vilka minnen.

Tjejmarathon 2014 var också helt fantastiskt, märkligt. Jag sprang så hysteriskt fel hela tiden. När jag passerade checkpointen vid 15km hade jag 21km på klockan och var övertygad om att jag var sist. Nånstans på mitten så stod en stor arg hund och reste ragg.
Därimellan så sken solen och jag bara sprang. Sprang om löpare. Sprang fel. Sprang om samma löpare.
Med en mil kvar tyckte jag någon sa i vätskekontrollen att jag var trea, jag antog att dom menade att det var tre kvar efter mig.
När jag väl kom in i mål så fick jag vända för att jag kom in i målet
från fel håll… Man är inte så uppmärksam på snittslingen efter många timmar i solen tydligen. Sen vann jag. Jag har aldrig vunnit nått förut. Det var jättekonstigt. Och skoj.
(Annie vill här betona att det inte kommer vara såna problem i år)

Vårvädret håller i sig så vi har ~10-15 grader och sol på dan och torrt.
Jag hoppas kunna springa i ett relativt jämnt tempo rakt igenom hela
loppet med korta depåstop, förra året snittade jag 40sekunder i depåområdet per varv. Kommer klart att unna mig lite mer än så nu när det är 200miles men vill inte stå still.

Hoppas på att det likt förra året dyker upp bekanta och andra som går
varvet baklänges och hejjar, det ger så himla mycket energi. Ser väldigt mycket fram emot när 100/50 startar då det spåret kommer fyllas med goda vänner och bekanta, det blir lite festligt så.

Och sedan så ser jag fram emot nattlöpningen, så länge det inte blir frysgrader så är att jaga natten mot soluppgång och fågelkvitter en magisk känsla.

Alltså: Låt vädret hålla i sig. Hoppas folk kommer ut och hejjar.Snabba smidiga varvningar. Då kommer det bli magi.

Största lycka till Tobbe!

Jag kommer förstås att skriva mer om TEC i helgen och vara på plats och heja och hjälpa fyra adepter som debuterar på 50 miles.

---

TJejmarathon har massor av platser kvar. Är du sugen och klarar i dagsläget runt 15- 20 km på ett långpass kan jag hjälpa dig med ett enkelt träningsprogram fram till loppet. Under de tre åren vi kört har jag sett och hjälpt flera som inte varit i närheten av 50 km att klara loppet.

Det är kanske det GODaste loppet du kan springa. Vi siktar på att bli ekologiska också och du kan läsa mer här och här

Men nu tänkte jag tipsa om ett lopp som går på min födelsedag. Med en organisation jag själv stött sen flera år- Amnesty.

Amnestyloppet belyser frågan om tortyr och deras arbete mot detta runtom i världen. På plats kan du även skriva på petitioner mot tortyr.

Starten går 15.00 och du kan välja mellan 5 eller 10 kilometer.

På hemsidan står att ”eventuella intäkter” går till Amnesty vilket nog ska betyda att eventuellt överskott går dit.

Läs mer här

---

Det börjar bli varmare..och så blir det vips  lite kallt men vi har faktiskt vår i större delen av landet.

Med värme kommer mer svett och alla har vi vårt speciella förhållande till det. Jag störs ofta inte, med mina Falkeunderställ kan jag komma hem och sen glömma att duscha ibland för de blir liksom aldrig blöta. Lite lätt fuktiga om jag tar i förstås, men sen försvinner det magiskt.

1) Svettas man mycket har man generellt inte fler svettkörtlar utan de är större och ”mer aktiva”. En del svettas mycket. En del mindre. En del får vita ränder av salt.

2) Vältränade är generellt bättre på att återabsorbera natrium och klorid under huden vid svettning men svettas man mycket hinner inte lika mycket återabsorberas. Värmeacklimatiserade kan ha upp till 50% lägre natriumsalt i sitt svett än otränade. (Allan et al 1971). Vissa människor svettas mer natrium än andra.

3) Vid runt 1-2 % vätskeförlust blir vi generellt törstiga och påverkas fysiologiskt men även det mentala kan påverkas.

4) Elitidrottare svettas så mycket som uppemot 3 liter i timme.

5) Vätska finns i kroppen inne i cellen, utanför cellen som blodplasma och vätska mellan celler, så kallad vävnadsvätska och som lymfa. När vi svettas är det först och främst vävnadsvätskan vi svettas ut men vätska kan då även sugas ut ur cellen om vi blir uttorkade. I värsta fall minskar blodvolymen.

Hur mycket man ska dricka under träning är individuellt och därför vill jag inte skriva generella riktlinjer. Det beror på vätskestatus innan, hur hårt du tränar,, hur länge du ska träna, hur mycket du svettas, elektrolytbalans och vad annat du stoppar i dig. Magsäckens tömningshastighet kan vara runt 2 liter i timmen men det beror på intensitet- ju högre intensitet desto lägre tömningshastighet generellt. Att under längre pass dricka lite varje kvart om vätska behövs kan vara ett sätt att testa.

Hos motionärer som inte anstränger sig så hårt finns dock en risk att dricka för mycket vatten, som kan störa kroppens elektrolytbalans och leda till hyponatremi.

Fråga på om du vill veta mer så kan jag skriva ett till inlägg!

Korviga fingrar och svullen- svårt att hålla vätskenivåerna perfekta under ett 16-mils lopp!

---

Med alla de sociala medier som vi omger oss med, all input vi tar in visuellt är det lätt att glömma det som verkligen spelar roll:

Hur det känns.

Hur kroppen känns. Hur träningen känns. Hur livet känns. Hur något vi gör känns inombords, snarare än hur det uppfattas av andra.

Det kan vara betydligt annorlunda än hur det ser ut. Vi lägger massor av energi på att lyfta fram saker vi gör så det ska uppfattas på ett visst sätt. Pass vi tränar. Mat vi äter. En attityd vi har.

Vi försöker förmedla en känsla och vi gör det visuellt, för ofta är det genom skärmen vi kommunicerar. En selfie där vi tycker vi är snygga, men skriver om att må bra.

Det blir så lätt fel fokus. Vi går så lätt runt och fokuserar på fel sak.

Ganska ofta är det läge att skita i hur saker ser ut. Hur du ser ut. Och fokusera på hur det känns.

---

Jag tänkte skriva om veckans träning. Men jag har inte tränat så mycket. Däremot har jag rört på mig. Motionerat. Sprungit. Det har kanske haft träningseffekt. Men det har inte varit syftet.

Jag brukar bli lite förkyld exakt den här tiden varje år. Nästan så jag tror det är en allergi. Aldrig sjuk, men..hängig! Snorig. Lite täppt i bihålorna. Och då tränar inte jag. Kände av det redan i måndags efter jag tassat runt 90 minuter och letat stigar utanför Norberg i Västmanland.

Vilade från träningen tre dagar. Tassade ut i fredags, kändes ok. Körde lätt styrka igår. Kändes ok.

Tassade en mil i Ursvik idag. Kändes fantastiskt. Letade vårtecken. Testade en ny stig. Planlöst rent löparmässigt. Otroligt målinriktat på rekreation helt omedvetet.

Jag tränar mot mål nu och som typ-A människa blir de här målen lätt väldigt viktiga. De blir lätt fler också. Och det ska gärna gå bra.

I löpningen trängs både mål jag satt upp, och en aktivitet jag gör av ren glädje. Jag har bestämt att det inte alltid behöver vara roligt men det måste vara glädje när jag tänker på löpningen i mitt liv, som helhet. Allt annat vore knas: Ingen annan än jag kan må bra av att jag satsnar på löpning, ingen annan har nytta av det. Det är en ren egotripp. Då ska det ha sin plats som det också.

När det är tufft med andra saker, ska löpningen vara en fristad. Och det är den. Jag blir glad och lätt i sinnet när jag tänker på träningen framåt. När andra delar i livet är tuffa så tar jag en liten paus och springer, eller tänker på löpning, eller tankar löparglädje av andra.

Tänker på och planerar mina små vardagsäventyr- springa till Bålsta, ta tåget hem. Sånt. Även de tuffa passen. Loppet i sig. Det är roligt.

Det kanske gör att jag inte kommer bli mitt bästa fysiska löparjag. Men mitt bästa och mest hållbara löparjag i mitt liv. En hållbarhet som innefattar relationer till andra. Mina barn. Min familj.

Livet är svårt. Då ska löpningen vara enkel. Inte lätt alla gånger. Men enkel i sitt sätt. 180 steg. Per minut. Ibland många minuter, ibland få.

Den här veckan ser jag inte att jag tränat egentligen. Jag har sprungit. Utan träningssyfte. Utan träningsmål. Men för att hämta något.

Hämtat kraft. Rensat tankar. Varit i naturen. På mina fötter, i min kropp, i mitt andetag. Varit där jag var.

Nu är jag fulltankad. Nu kan jag börja träna igen.

---