Äventyrsredo
Jag är i Åre. Och jobbar. Men jobb i Åre blir aldrig riktigt..som jobb brukar vara. Brukade vara. Jag nyper mig mentalt i armen varje dag fortfarande- är det här på riktigt? Kan jag springa här i skogen och reflektera och det kan få vara del av mitt jobb?
Jag kom hit igår och det började med att jag hoppade av i Undersåker och väntade på Sara o Katrin på Ica Strandbergs. Här har jag stannat till måååånga gånger när jag bodde här och hjärtat sa ”hemma” när jag stod där med min packning. Det är hemma här för mig och än mer hemma är att få åka vägen rätt upp på fjället mot Vålådalen, oftast förstås till Ottsjö. Och det gjorde vi nu fast vi åkte vidare till Storån. Både Sara och Katrin har saker som ved och äventyrprylar i bilen. Det är lätt att spontanutonjuta då. Och det är egentligen inte mycket man behöver men lite ved, en kniv, vatten och tändstickor så har man kommit långt på väg.
Katrin hade som vanligt fixat gott att äta- vi grillade mackor i hennes mackjärn. Solen gick ned och vi mös runt brasan. Så otroligt långt från den rusningsträngsel på T-centralen jag varit i på morgonen. En fantastisk start på några dagar i Jämtland, att få vara med fina vänner på en av mina favoritplatser i hela världen.
Det blev mörkt och stjärnklart och vi fick lysa oss tillbaka till bilen med pannlampa. Kändes som vi var helt ensamma därute med fjällen runtomkring.
Och så tänker man lätt att det här, det går bara att göra häruppe i Jämtland. Och det är klart att den otroligt lugna omgivningen med Ottfjället som fond, det går ju inte att få i en dunge utanför Stockholm.
Men jag tror på att ha lite äventyrsberedskap. Där man är. Ett sittunderlag i ryggsäcken. En termos. Lite frukt. Kanske ”friluftskniv” och tändstickor. För det behöver inte vara så komplext och avancerat. Natur finns överallt. Det gäller bara att ta sig tiden att stanna upp. Vara äventyrsredo!
För fina bilder- kika in på Saras inlägg. Jag fotar ju bara med ajfån så det blir som det blir. Men ni hajar!
