I helgen somnade Jonas Högsberg in. Jonas tillhör den exklusiva skara svenska löpare som har genomfört alla sex World Marathon Majors. Han genomförde dessutom tävlingarna med den obotliga hjärntumör som nu har ändat hans liv.

I dagsläget är det 228 svenskar som har sprungit alla sex world marathon majors, det vill säga de stora maratonloppen i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York.

En av dessa var Jonas Högsberg från Rimforsa i Östergötland. För sju år sedan sprang han in under målskynket i Boston och blev i samma ögonblick en ”six star finisher” – trots att han hade genomgått svåra operationer mellan tävlingarna.

Men alla operationer till trots så kunde inte läkarvetenskapen hjälpa honom längre. Jonas tid tog slut på lördagskvällen, då han lugnt och stilla fick somna in. Han blev 55 år.

Tidigare i höstas fick vi möjlighet att prata med Jonas om hans många maratonlopp och upplevelser, som startade i New York 2013 och som tog honom tre och ett halvt år att förverkliga. Här återpublicerar vi den intervjun till minne av Jonas.

Hur är din status just nu Jonas?

– Inga drastiska förändringar, men jag tror det är dagliga förändringar. Jag har under alla år kört på en acceptans att ”så här är det”. Den stora skillnaden är sedan i påskas, innan dess hade jag inga problem att köra bil till exempelvis Grövelsjön för att åka skidor i fjällen.

Jonas berättar att hjärntumören på senare tid även gett honom afasi. Han glömmer lätt bort ord och kan exempelvis säga långdistanslopp i stället för maraton.

– Det är ganska svårt att läsa när jag har fått ett sådant anfall. När jag skriver SMS är det som att jag går i ettan, jag får ljuda orden. Det tar sån jäkla tid. Samtal är att föredra.

Det här besvärar honom även i praktiska sammanhang, bland annat när han ska göra en så enkel sak som att koka kaffe.

– Jag har numera en espressobryggare för att det är så enkla moment. Annars måste man i med ett filter och man måste räkna kopparna. Och som före detta kock är det tungt att laga mat. Nu blir det mycket halvfabrikat och gröt. Det är små grejer som gör det jobbigt.

En annan sak som stökar till det för Jonas är att handla. Det har successivt blivit allt jobbigare med liv och rörelse, inte minst musiken som spelas i butikerna. Jonas berättar att han har träffat många med hjärnskador som grämer sig för att de inte längre kan gå på konserter apropå volymen.

– Jag har handlat i en affär de senaste 24 åren. Nu kan jag inte handla där på tisdagar eftersom det är så många pensionärer där. Man är i behov av egentid och av att ha kontroll av volymen på radion. Därför är det lustigt att jag har Japan som favoritland – med en huvudstad som har 37 miljoner invånare.

Vad är det som gör att du har fastnat för löpning?

– Det är den mentala hälsan i första hand, att man mår så mycket bättre av löpning.

Och hur kommer det sig att du började springa maraton?

– Det var en tillfällighet. Jag började med Stockholm Halvmarathon 2012 och det gick bra. Därefter anmälde jag mig till Stockholm Marathon.

Fysioterapeuten sade åt Jonas att han inte skulle springa Stockholm Marathon eftersom han hade skadat ett knä, men Jonas ställde sig ändå på startlinjen. Det lustiga vara att han inte kände av någon värk alls i sitt knä efter loppet.

– Min andra mara var i New York. Då bestämde jag mig för att springa alla majors. Det är min typ av löpning. Jag hade sprungit Blodomloppet, men varför ska man bara springa en mil? Det handlar om att hushålla med sin energi. Och efter ett antal maror lär man sig att det är en berg-och-dalbana. Det har även hjälpt mig i min sjukdomsbild: ”Det här är en bra dag och då gäller det att njuta av den.”

Vad är det som framför allt lockar med att springa maratonlopp runt om i världen?

– Det är så jäkla många roliga människor man träffar! En del pratar bara i några sekunder, men de kan vara trevliga ändå. Men framför allt är det den livsglädje som finns hos alla glada amatörer.

Efter att Jonas fick smak på internationella tävlingar började han även jaga andra långlopp. Totalt har han sprungit 25 maratonlopp och ultralopp utspritt över tio länder. Men det har även blivit andra utmaningar för Jonas – trots att han bär omkring på en hjärntumör, eller en ”clementin” som han själv kallar den.

– En gång var jag delaktig i en backyard och tänkte först bara springa fyra varv. Det slutade med att jag sprang alla 16 varv och totalt 108 kilometer. Men eftersom jag inte hade planerat för det var jag tvungen att ringa kompisar som fick koka ägg åt mig och hämta en pannlampa.

Sjukdomen till trots så är det inte förrän i år han har släppt tanken på att springa fler maratonlopp. Jonas är ursprungligen en Stockholmskille och ville gärna kröna prissamlingen med en tioårsmedalj från Stockholm Marathon. Han har visserligen redan sprungit tio gånger, men eftersom ett av loppen genomfördes virtuellt under pandemin så får han inte tillgodoräkna sig det.

– Det här var en av anledningarna till att jag ville genomföra Stockholm Marathon i år. Jag hade tänkt promenera men det kändes ändå för riskabelt. Energin kröp ner för mycket. Nu är det mest dagliga promenader med hunden. I går gick vi sju kilometer, men i morse grejade jag bara 500 meter.

Jonas berättar att när han till slut fick domen av läkarna så var det närmast som en befrielse, eftersom han har kämpat med sjukdomen i så många år.

Jonas berättar att när han till slut fick domen av läkarna så var det närmast som en befrielse, eftersom han har kämpat med sjukdomen i så många år. Tumören växer väldigt nära hjärnstammen vilket innebär att den kan stänga av andningen. Ändå är han inte orolig när han går och lägger sig på kvällarna. Eller som han själv säger: ”Jaha, jag vaknade i dag med.”

– Men jag har ingen dödsångest när jag går och lägger mig, det är sjukt så lite dödsångest jag har. Däremot är det andra saker jag tänker på, som hur klimatet kommer att se ut om fem år. Varken det eller Dals-Långed kommer jag nog kunna se från ovan, säger han och skrattar.

I våras hade han även en period då han tittade på mängder av gamla krigsfilmer.

– Jag tror det var en undermedveten terapi. ”Han var 18 år när han dog, vad hann han med?”. Jag har hunnit med så galet mycket under 55 år, så jag kan inte klaga.

Vad är det roligaste du har varit med om under alla de här åren?

– De är nog resandet, det har varit fantastiskt att få resa och springa som i exempelvis Japan. Om livet skulle fortsätta så skulle jag absolut fortsätta resa. Men karriär … nej.

Jonas trivs dessutom lika bra på asfalt som i vatten. Han har bland annat arbetat som dykinstruktör i både Thailand och i Stockholm.

– Att vara under vatten är som att få ”runners high”. Så fort jag kommer under vatten så blir det lite mindfulness och man släpper saker som exempelvis att tänka på räkningar som ska betalas. Att resa runt i världen och dyka, det skulle vara den absoluta drömmen.

Kan du resa även nu trots din sjukdomsstatus?

– I morse tänkte jag att ”jag kan ju inte sitta här och vänta”. När jag berättade om mitt läge på Facebook hörde många av sig och många har besökt mig. Men nu har det lagt sig, så i morse tänkte jag att jag åker till Japan. Dör jag på planet eller i ett ramen-kvarter (restauranggata reds. anm.) så dör jag i alla fall lycklig! Men det skulle nog vara en galen ansträngning. Japan saknar jag jättemycket, inte minst maten.

Du har själv arbetat som kock?

– Ja, jag jobbade som kock i 15 år och då skulle det också ha blivit mer resor. Som kock kan man ju få jobb var som helst i världen, men eftersom jag fick barn tidigt så var det inte aktuellt.

Sedan en tid tillbaka har även Jonas barn Viktor och Sara upptäckt löpningen.

– Viktor var med och sprang maraton i Skottland. Sara har sprungit ett tiotal halvmaror. Vi har sprungit halvmaraton i både Köpenhamn och New York. Jag vet inte om de hade upptäckt löpningen om det inte hade varit för att jag hade berättat hur bra jag mår av den.

Helst av allt hade alltså Jonas slutit sin maratoncirkel i Stockholm där han började sin långdistanskarriär, men han är ändå mycket nöjd med den senaste maratonupplevelsen.

– Jag gillar Skottland, det är nog mitt andra favoritland efter Japan. Det känns bra att Skottland blev mitt sista land.

Andra lopp som du gärna hade velat springa?

– Jag och barnen hade anmält oss till Medoc Marathon, men vi var tvungna att avboka. Det hade varit jäkligt kul. Jag har sprungit Angkor Wat halvmarathon, men det hade varit roligt att springa hela maran. Det vore kul att även springa New York Marathon igen.

Några speciellt roliga händelse från dina löparresor?

– När jag åkte till New York 2012 lärde jag känna Jonny Karlsson från Sävsjö och vi håller fortfarande kontakten. Vi satt och pratade i en och en halv timme på rummet efter att vi hade checkat in, han är rolig och omtänksam. Det var en helskön stämning på rummet.

Jonas och Jonny sedan dess bland annat bilat ner till Berlin för att springa maraton, och så brukar de försöka att träffas lite då och då.

– Jag har träffat ett tiotal riktigt goda vänner på mina resor. Allt från Jonny som är en lite långsammare löpare till Marie Dasler som är snabbare. Jag har nog sprungit tre majors med Marie. Jag har även gjort några maratonresor själv, men det är inte samma sak. Bekantskapsgrejen är viktigare än själva loppen.

Det är nog många löpare som har samma uppfattning – inte minst de som har träffat glädjespridaren Jonas Högsberg. Jonas menar att han han har upplevt så mycket skoj under de här åren som han kan blicka tillbaka på och glädjas åt.

– Om jag går bort nu vid 55 års ålder så har jag ändå gjort tillräckligt många roliga saker. Jag tog tillvara på tiden!

---