Ifjol bytte Johan Larsson (f.1983) från Strömstad till Malmö AI, och avslutade året med att göra 29:38 på Sylvesterloppet 10 km i Helsingborg. Siktet ställdes in på Sevilla marathon, men en inflammation i knäet tvingade honom att lämna återbud. Det blev många månader med vattenlöpning och crosstrainer innan han kunde träna ordentligt igen mot slutet av sommaren. För sju veckor sedan anmälde han sig till Pisa marathon. Uppladdningen blev inte den bästa. De nya skorna kom på posten först två timmar innan avresa, och sedan blev flyget mellan München och Pisa inställt. Johan Larsson och hans tränare Daniel Ekman fick övernatta en natt i Tyskland, och när de kom fram kvällen innan start meddelade arrangören att privat langning innebar omedelbar diskvalificering. Vätskeplanen fick göras om, och för en löpare vars signum är ordning och tydliga strukturer blev det stressigt. Målsättningen var ändå att klara VM-kvalgränsen på 2:16:00. Kl 09.00 gick startskottet i ett något blåsigt Pisa med ett par plusgrader på termometern.

– Inne i staden var det okej, säger Johan Larsson på telefon från flygplatsen. Men sen gick loppet ut till Marina di Pisa vid havet, och när man vek upp därifrån och sprang inåt landet fick man en ganska hård i ansiktet. Fram till 30 km hoppades jag klara VM-kvalgränsen, men sedan blev det för mycket vind.

Johan hade först tänkt springa i Valencia, där det varit gott om folk runt hans tider, men han fick ingen startplats och tvingades i stället göra hela jobbet själv. De första 28 km låg en löpare i rygg på honom, men Johan lyckades skaka av sig honom precis innan de vände upp mot vinden. Förföljaren väggade och tappade elva minuter.

Skorna som kom fram precis innan avresa var – naturligtvis – Vaporfly 4 %. Johan hann med en kort jogg – men de första kilometerna gav ingen positiv känsla.

– Aldrig att jag springer med de skorna, tänkte jag. Men sedan mjukade de till och idag tyckte jag att de var jättesköna.

Johans längsta träningspass har varit på 27 km. Nu upplevde han biten mellan 32 och 35 km som den jobbigaste, men det berodde mest på att de sprang på en öppen och vindkänslig väg.

Tänkte du på alla pass med vattenlöpning och crosstrainer när det tog emot?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag tänkte hela tiden att jag kommer att fixa det här. Jag hade förberett mig på att det skulle bli jäkligt jobbigt, men att jag skulle slå undan de tankarna och ta mig i mål vad som än händer . Men jag kände lite i halsen i veckan, och var rädd att jag kanske skulle ha någon infektion.

Så det har blivit mycket handsprit på jobbet?
– Så in i helvete! Det har varit grymt många medarbetare som haft halsont och feber. Det tycker jag är jättejobbigt, med mitt jobb (enhetschef i Malmö kommun) kan man inte dra sig undan. När loppet svängde tillbaka till centrala Pisa avtog vinden och Johan fick ner sina kilometertider. Då kunde han också slappna av och konstatera att vätskan fungerat okej, även om han tappat lite tid.
– Visst var det ett problem. Ekman gjorde mina flaskor på vätskestationerna jättesynliga, men ibland stod de längst inne på bordet. Vid två tillfällen fick jag stanna helt, men jag tänkte att jag hellre skulle tappa lite rytm och några sekunder än att inte få i mig vätskan. Vid 35 km missade jag flaskan, det var en funktionär som stod i vägen, och vid 40 struntade jag i den, då var jag ändå snart i mål. Men jag väggade aldrig, och även om jag inte hade nytta av Ekman under själva loppet var det ett jättestöd att ha honom på plats.

Ropade han kilometertider?
– Nej. När jag springer vill jag ha det helt tyst. Det var däremot en italienare som cyklade bredvid mig mellan 30 och 42. Han pratade med halvmarathonlöparna och jag störde mig nästan lite med honom. Men det var okej i slutet när han var med och pushade.

15 sekunder från VM-kvalgränsen. Hur känns det?
– Bra! Även om jag inte gick under 2:16 är jag är jättenöjd med prestationen. Det var rätt så tuffa förhållanden. Jag har fått mersmak för maraton nu. Kanske vill jag hitta en riktigt snabb i mars, kanske Sevilla. Eller kanske Stockholm. Men först ska jag smälta detta och se hur kroppen svarar.

Hur är det nu, fyra timmar efter målgång?
– Jag känner mig jättepigg, även om det varit svårt att ta några trappsteg. Det känns i låren att det inte bara var ett vanligt distanspass.

I morgon blir det en vanlig arbetsdag?
– Nej. Vi kommer hem sent ikväll och jag hade tänkt gå till jobbet efter lunch, men en kollega och chefen sa: ”Nu ska du vara ledig!”

Läs mer om Johan Larsson i På andra sidan väggen – en reportagebok om utbrändhet inom elitidrotten.

Johan Larsson mot 2.16.14 i Pisa Marathon. Foto: Daniel Ekman

TOPP-FOTO: Deca Text & Bild (2015)

I sommar körs en deltävling i den internationella stafettserien Reebok Ragnar Relays för första gången i Norden: Reebok Ragnar Lake Mälaren. Den 15 juni går starten vid Gripsholms slott i Mariefred. Sedan ska deltagarna i varje lag, som består av fem eller tio personer, turas om att springa 270 kilometer i ett sträck. Löparna har 36 timmar, två dagar och en natt, på sig att ta sig till målet vid Drottningholms slott utanför Stockholm.

Samla ihop tio vänner som älskar löpning lika mycket som du – eller som bara gillar en annorlunda och lite lätt galen utmaning – och tävla om en startplats för ert lag (värde cirka 10 000 kronor). I potten ligger också ett fullständigt tävlingskit från Reebok, inklusive de tokhyllade löparskorna Reebok Floatride Run, till alla tio deltagarna i det lag som vinner tävlingen!

Så här gör du för att tävla om en startplats!

• Svara på frågan: Vad är det fullständiga namnet på vikingen Ragnar i den fornnordiska saga som namnet är hämtat från?
• Berätta ert lagnamn och beskriv hur ert lag kommer att klä ut sig under själva loppet!
• Motivera varför just ert lag ska vinna en startplats inklusive utrustning från Reebok!
• Fyll i tävlingsformuläret här senast 14 december 2018

Vinnarna tas ut av en jury bestående av Runner’s Worlds redaktion och arrangören Marathongruppen. Resultatet presenteras på runnersworld.se och i Runner’s Worlds övriga sociala medier, samt i tidningen.

Det här är Reebok Ragnar Lake Mälaren!

Datum: 15–16 juni 2019.
Distans: 270 km på 36 timmar.
Klasser: Öppet för lag om fem eller tio löpare (minimiålder 18 år).
Sista anmälningsdag: 8 maj.
Bonus: Alla lagkaptener får ett par Reebok Floatride Run-skor.
Läs mer: runragnar.com/se
Direkt till anmälan

David förbättrade sitt personliga rekord med nästan en och en halv minut – och sänkte därmed det svenska rekordet på halvmaraton med 20 sekunder. Davids tid på 1.02.09 räckte till en suverän 5:e plats i oerhört tuff konkurrens. Ageo Half Marathon är troligen det lopp i världen med bäst toppbredd. I 2018 års upplaga gick otroliga 55 löpare under 1.04 och segrartiden – som också är det nya banrekordet – blev 1.01.19. Det var Kenyafödde Vincent Laimoi som vann, som springer för ett japanskt universitetsteam.

Stort grattis till nytt svenskt rekord och ett grymt bra lopp. Hade du på känn att det skulle bli rekord?
– Målet har under lång tid varit att försöka slå rekordet, men dagarna innan loppet trodde jag inte att det skulle gå. Jag kom till Japan på tisdagen, och redan på onsdagen körde jag ett förhållandevis tufft pass. Jag sprang 13 kilometer lugn uppvärmning, följt av bra rörlighetsträning innan jag körde 10 kilometer på 36 minuter. Det kändes riktigt bra, men var kanske lite för tufft egentligen så nära inpå resan.

– På torsdagen hade jag planerat att springa 2 x 5 kilometer i maratonfart som sista fartpass innan loppet. På båda loppen hade jag runt 16 minuter, så det var helt okej men känslan var inte så bra. Ännu sämre var den på fredagens jogg. Då skulle jag bara ut och springa riktigt lugnt och började i 6-minutersfart. Sedan borde farten ha ökat efterhand jag kom igång men jag kom inte under 5-fart och snittet på 37 minuters löpning blev 5.22 per kilometer enligt min träningsklocka.

– Då blev jag lite orolig att onsdagspasset varit för hårt. Men på lördagen och på uppvärmningen var känslan klart bättre. Så det var skönt, men jag kunde inte känna att det skulle bli rekord.

Ageo är ett lopp med grym toppbredd, kan du berätta om loppet och varför du valde att springa just där?
– Ja, jag tror att loppet är på väg att bli det lopp med störst toppbredd om man ser till antalet löpare under tidsgränser som 65 eller 70 minuter. Jag kan tänka mig att jag är den första europeiska elitlöpare som springer loppet, för i grunden är det ett så kallat collegelopp för universitetslöpare. Så det var svårt att få springa loppet, det svenska friidrottsförbundet fick skriva ett brev till det japanska förbundet som i sin tur fick kontakta Internationella friidrottsförbundet. Men till sist kom jag med i loppet, vilket jag är glad för nu.

Trodde du att du skulle komma så högt upp som 5:a i loppet?
– Det var riktigt bra förhållanden. Utifrån det och tidigare resultat i loppet räknade jag med att ungefär tio löpare skulle gå under svenska rekordet. Så även om jag inte kunde utläsa startlistan hade jag rätt bra koll på var jag skulle behöva ligga i loppet för att ha en chans att slå rekordet.

Med så många snabba löpare i fältet, var det stressigt innan start?
– Nej, det var väldigt bra organiserat. Kanske hade de lite dåligt samvete för att de först inte ville släppa in mig i loppet. Så innan loppet blev jag presenterad för flera tävlingsledare, jag fick ett eget rum att byta om i och blev lotsad därifrån direkt till startlinjen. Till och med de andra toppseedade löparna stod bakom mig i början. Den enda som kom in senare var Yuki Kawauchi (den japanske löparen som vann Boston Marathon 2018 och har sprungit de två senaste upplagorna av Stockholm Marathon), som kände igen mig från Stockholm Marathon. När han tog mig i hand innan loppet fick de andra topplöparna än mer respekt för mig. Så det var väldigt speciellt där i starten.

Kan du berätta om loppet från start till mål?
– Vi startade inne på en arena och eftersom passagen ut därifrån var ganska tight så startade jag ganska snabbt och låg trea där. Så första 500 meterna gick snabbt och jag tror första kilometern gick på runt 2.47.

Filmklipp när löparna i det imponerande fältet lämnat arenan med David i täten.
(Flimcredd: Annika Svedenstrand)

Men väl ute från arenan var taktiken att inte vara för ivrig i början utan att ligga med i tätklungan. – Direkt efter den snabba första kilometern stabiliserades farten. Det kändes bra och jag placerade mig i klungan utifrån den taktik jag bestämt mig för innan start. Sedan ökade farten igen mot både 5- och 10-kilometerspasseringen, men även om det gick fort kändes det som jag hade kontroll. Nu i efterhand vet jag att vi passerade 5 kilometer på 14.32 och 10 kilometer på 29.06 – men det visste jag inte då. Jag visste bara att jag låg där jag ville, i tredje ledet i den stora klungan

Visste du inte under loppet att ni passerade så snabbt?
– Nej, det fanns ingen klocka vid varken 5 eller 10 kilometer och jag förstod inte vad de ropade för mellantider. Jag valde att inte springa med egen klocka just för att inte lägga för mycket energi på att springa och kolla på klockan. Men så här i efterhand var det förmodligen bara bra, för mitt personbästa på 10 kilometer är bara några sekunder snabbare än passeringen på 10 kilometer. Hade jag vetat det hade jag nog blivit skraj, och kanske blivit mentalt blockerad.

Hur utvecklade sig loppet efter 10-kilometerspasseringen?
– Vid 10 kilometer var vi nog runt 15 löpare samlade i tätklungan. Där vände man 360 grader runt en hög kon. Strax därefter faller en löpare och jag får göra en häckklippning över honom för att inte dras med. Alla i klungan blev lite skärrade även om det gick bra. Jag kände att jag fick lite syra av den lilla fartförändringen. Några löpare ryckte och gick loss, men efter fallet stabiliserade sig farten igen i den större tätklungan.

Hade du en bra klunga att springa i sedan in mot mål?
– Nej, någon kilometer senare sprack fältet verkligen upp. Då valde jag att försöka ta rygg på den löpare som hade bäst fart. Det började jag ångra sen, för jag hade det riktigt jobbigt där några kilometer av den hårda farten och av motvinden. Jag tänkte att jag hade sabbat loppet genom att inte vara lite kyligare och ligga kvar med de något långsammare löparna i tätklungan.

– Men när jag väl har en rygg att ligga bakom är jag ganska bra på att hänga i, så jag tänkte att om jag bara hängde i till 15 kilometer så skulle jag i alla fall få en bra mellantid och något bra att ta med mig hem. Men vid 15 kilometer såg jag till slut klockan för första gången, och när den visade 43.45 blev jag nästan chockad. Att det hade gått så fort trodde jag inte. Då började jag inse att jag hade stor chans att ta det svenska rekordet om jag fortsatte att hänga i.

Visste du att det var den japanske rekordhållaren på halvmaran, Yuta Shitara, som du hade tagit rygg på?
– Nej, det hade jag inte förstått men jag hörde någon ropa Yuta och började tro att det kanske var han för det var ju bara en till japan framför oss. Det inspirerade ju så klart.
– Men från 15 kilometer tog jag det kilometer för kilometer. Vid 17 kilometer var jag riktigt trött, så då tänkte jag att jag skulle hänga i till 18 kilometer – men det kom aldrig någon skylt vilket förstås var lite knäckande. ”En kilometer kan inte vara så här lång” tänkte jag.

– Men så kom 19-kilometersskylten i stället och det var ju en oerhörd lättnad. Sen fick Yuta vittring på en löpare framför oss, så farten höjdes ytterligare. Efter en viadukt fick jag släppa och då hoppades jag på en ny klocka vid 20-kilometerspasseringen. Tanken var att om jag passerade där på 59.00 skulle jag ha stor chans på rekordet – men självklart var det ingen klocka vid 20 kilometer heller. Strax därefter hörde jag Brett Larner, som var den som hjälpte mig in i loppet, ropa att jag hade chans på 62 minuter. Då förstod jag att jag skulle ta rekordet.

– Sen var det nästan skönt att jag inne på stadion såg att tiden för att gå under 62 minuter hade gått ut. För då kunde jag njuta mer och slapp tokspurta för att ändå kanske missa just den gränsen med någon sekund.

Du hade siktat in dig ganska länge på att satsa mot rekordet, tror du att det hade betydelse för att du verkligen lyckades?
– Ja, det tror jag absolut. Jag har haft loppet i åtanke länge eftersom banan är erkänt snabb och loppet samlar många löpare som springer fort. Under sommaren var jag långt ifrån i form, då kändes det kanske inte som att rekordet var inom räckhåll, men samtidigt jobbade jag på och tänkte ändå att det skulle vara mitt mål.

Vad blir nästa mål?
– Jag stannar i Japan i ytterligare två veckor, och avslutar vistelsen här med ett 10-mileslopp (16,1 kilometer). Det finns inga officiella svenska rekord på den distansen, men det finns ett 25 år gammalt Sverige-bästa som jag siktar in mig på att slå. (Sverige bästa noteringen på 10 miles är på 48:34, vilket gjordes av Valter af Donner i Verona 1993)

Runner’s World tackar för intervjun och önskar David stort lycka till!

Igår avgjordes världens största och för många det mest åtråvärda maratonloppet: TCS New York Marathon. För eliten gick det riktigt fort och ur svensk synvinkel fick Hässelbys Caroline Almkvist ett internationellt genombrott som maratonlöpare när hon förbättrade sitt personbästa med 8 minuter och sprang på 2:36:50.

New York Marathon är en folkfest och årets upplagan av loppet avgjordes i perfekt löpväder med strålande sol som värmde utan att det blev för varmt för löparna. Imponerande 52 800 löpare fullföljde loppet, vilket är det mesta någonsin i ett maratonlopp. 58 % av de fullföljande var män och snitt-sluttiden för alla löpare låg på 4 timmar och 40 minuter.

En som drog ner denna snitt-tid var alltså Caroline som imponerande och passerade halvvägs på 1:19:00 och ökade alltså farten på andra halvan på den erkänt tuffa banan. 5 km mellantiderna gick på 18:46-18:41-18:42-18:46-18:42-18:08-18:21-18:39!

Caroline som Runner´s World haft med som elitlöparen i print-tidningen tidigare i år fick sitt första genombrott i årets Stockholm Marathon där hon något överraskande noterade 2:44.
Caroline är 23 år och debuterade på maran hösten 2016 i Helsingborg då hon sprang på 3:24:53, så hennes utveckling som löpare har minst sagt gått fort.

I kampen om att bli New York Marathon Champion återvände kenyanskan Mary Keitany till toppen av podiet i och tog sin fjärde titel på fem år. Damloppet startade avvaktande och man passerade halva loppet på 1:15:49. Strax därefter ökade farten markant och Keitany gjorde en makalös avslutning på loppet och 5 km delen mellan 25-30 km gick på 15:19 och hon följde upp det med 15:34 på efterföljande 5 km del.

Den andra halvan av loppet gick på 1:06:58 – den snabbaste avslutningen någonsin i ett kvinnligt maraton och segertiden för Keitany blev 2:22:48. Bakom henne kom landsmaninnan från Kenya Vivian Cheruiyot i mål på 2:26:02 i sin debut i New York City, och på bronsplats kom hemma hoppet Flanagan som med 2:26:22 var 31 sekunder snabbare än när han vann loppet ifjol.

Även elitherrarna startade relativt något avvaktande med 30:48 på första milen. Den slutliga tvåan Shura Kitata från Etiopien drog upp tempot under loppets andra halva och vid 30 km hade tätklungan decimerats till 4 löpare. Slutligen blev det Kitana och hans landsman Lelisa Desisa som gjorde upp om segern.

Tvåfaldiga Boston Marathon vinnaren Desisa var starkast och vann slutligen på i New York sammanhang riktigt snabba 2.05.59 – två sekunder före Kitata.

Noteras att i herrklassen kom 43 åriga tvåfaldiga olympiska 1500 meter medaljören Bernard Lagat från USA på 18:e plats i sin debut på sträckan med imponerande 2.17:20.

Desisa och Keitany fick 100 000 dollar för sina segrar, och deras tidsbonus gav ytterligare 45 000 dollar.

Alla resultaten från New York Marathon hittar du här

FOTO: New York Road Runners och Deca Text & Bild