Lite uppslukad av Hjärtats prestation i Durban där- correction! sydafrikan vann och kom trea och prispallen är åt fel håll?
…. Men jag har tränat också! Jag har satt ett ganska väldigt hårt mål för mitt nästa ultralopp: Black River Run 100 miles 21 september. Jag ska in under 20 timmar. Att klara 100 miles under 24 timmar är bra! Att försöka ta sig in under 20 timmar på sitt andra 100 miles lopp och femte ultralopp någonsin- ja det är lite sturskt men så har jag tänkt.
Men jag har liksom inte kommit igång med ultraträningen efter TEC som jag tänkt. Det har varit lite annat kan man säga med jobb, egen firma, Tjejmarathon och mammalivet. Så ser livet ut och så ska det vara.
Jag fick ju till 50 km för två veckor sen men de kändes inte bra. Fel känsla. Alldeles för tunna skor för så mycket asfalt.
Igår bad jag familjen om hjälp med Lillan. Satte klockan på 05.15 och smög iväg i en underbart vacker värmländsk morgon på en lång tur. Hur lång visste jag inte- berodde på hur mycket tid jag hade.
Det finns massor av fina grusvägar här runtomkring men risken att springa fel är stor, täckningen dålig och jag avskyr att stanna för att leta på google maps var jag är. Därför fick det bli en del asfalt och jag springer gärna upp til 4 mil i tunna tunna skor utan dämpning men uppemot 6 mil- då vill jag ha lite mer under.
Jag har beställt ett par Hoka One One (lätt sko med mycket dämpning) men se de har inte kommit så jag rotade lite i min skokyrkogård jag har här på landet. Hittade mina gamla asics GT gel nånting nånting som ja köpnte 2006. De fick duga.
Så tuffade jag iväg med en kopp kaffe och 4 stycken BCAA (aminosyror) i magen genom en sanslöst vacker morgon. Såg både rådjur, harar, rovfåglar och allt var så stilla. Bara njöt av att få ha en helt egen stund. Det är, som jag skrivit flera gånger tidigare, att möta naturen som man är, ensam, som är en stor del av min ultralöpning och det jag längtar till. Det finns inga intervall eller backpass som mättar den längtan.
Sprang in mot Karlskoga på små grusvägar för att köpa Resorb, tekakor, vindruvor och juice som är det jag helst äter när jag springer långt.
Sen styrde jag benen ut från stan igen på en slinga jag sprang i vintras. Då var det – 10 grader och det var betydligt trevligare än de nära 30 graderna jag hade igår. Avskyr värmen och kände hur jag fick sakta ned.
När jag tröttnat på tystnaden (som ändå störs av skumpet av vatten i vätskesäcken) slog jag på P1 Morgon, Upploppet (bra program på P1 som jag själv varit med i förra året!) och så förstås Ask the Ultrarunner som så många andra långpasslöpare med mig (fast i USA).
Sen tog jag fel grusväg och hamnade ute på asfalten. 42 kilometer i benen och 18 hem. Värmen var bedrövlig och vattnet började ta slut. Syrrans kille fiskade i närheten så hade chans att få skjuts hem från cirka 50 km. Men nej. Äntligen fick jag kontakt med det där #vavavoom jag inte känt av sen TEC. Dedikering. Hängivelse. Envishet. Kärlek. Mina ledord. Klart f*n jag ska fixa 6 mil- det var ju det jag hade sagt. Bara ena foten framför den andra.
Syrrans kille droppade en flaska kallt vatten till mig och det var det godaste vatten jag druckit!
Det var inte vackert. Det gick inte fort. Men hem kom jag. 6 mil.
Och dagen efter mådde jag kalas! Inga problem- och det ska det inte vara heller på sex mil löpning när man tränar för 16. Stelheten jag kände när jag kom hem gick över fort med mina trix* (som jag ska skriva mer om) och igår när jag testade benen som uppvärmning för ett styrkepass kändes de bra. Inte lika rappa i ökningarna men det får man ge dem.
Jag har kommit igång alldeles för sent med ultrafokuset inför det här loppet. Det är osäkert om jag kommer hinna komma i den form jag tänkt men det är 8 veckor kvar och jag ska göra allt jag kan.
