Silver för min guldkille!


Nicke tog silver imorse! 5000 meter på 19.38 på en kuperad bana genom Durban. Etta och trea blev två etiopiska löpare. Riktigt strongt! Hoppas på bild från prisutdelningen snart!
Han är jättenöjd med sin insats och det är det viktigaste för mig!
Han tackar för allt stöd och jag är också varm och glad över allas hejarop. Det är så fint och härligt att få fira en framgång, en seger på alla sätt efter allt som varit de senaste två åren! Svårt att förklara men att få fira och belysa något enbart positivt, sprunget ur hårt slit och glädje snarare än att berätta att något på sjukhuset gått bra. Ja ni fattar tror jag!
Har ingen bild som sagt men såhär såg han ut när jag piskade honom på ett banpass tidigare i år och såhär glada är vi:

20130729-131654.jpg
20130729-132353.jpg

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mot seger- med vinst från start


Ett väldigt speciellt blogginlägg. Min älskade Niklas gästbloggar om sitt 5000 meter lopp på World Transplant Games i Durban, Sydafrika, som startar 09.00 imorgon. För snart två år sen fick Niklas en ny lever och en ny chans till livet. Han har slitit hårt för att komma i bra form efter ett av de mest avancerade ingrepp man kan göra i kroppen. Men mindre än två veckor innan Lidingöloppet förra året fick han tarmvred och fick börja från början med träningen. Helt enormt starkt.
Han är min livskamrat, mitt bästa stöd, support och den jag skrattar mest med. Det gör ont att inte kunna vara med i Sydafrika men våra liv är ibland pussel med lite ojämna bitar. Nu får Niklas ordet:
”Jag har visualiserat det här loppet i två års tid. Under varje träningspass har jag sett mig själv springa längs banan på Durbans gator och snedda in på stadion till publikens jubel. Självklart ligger jag först. Självklart är sluttiden helt sjukt bra. Jag spyr på mållinjen och klappar ihop. Sjukvårdare springer in men jag reser mig och skakar av mig dem och får äntligen sträcka mina knutna nävar i luften som en segrare. Äntligen är resan slut, äntligen har jag nått mitt mål. Sen har jag haft lite olika versioner om jag måste ta mig in till sjukhus eller inte. Men i takt med att träningen gått allt bättre har drömbilden styrts bort från sjukhuset till att jag faktiskt tar mig vidare från mållinjen direkt till volleybollturneringen, som startar samma tid som 5000 m, och hoppar in i vårt svenska lag.
Allvarligt talat, att sätta långa mål är bra, men det här är helt rubbat. Jag har tränat, tänkt, ätit och levt för ett 5000 m lopp i två års tid. I min skalle har jag det senaste året haft en rakt av dålig jämförelse. Min älskade A sprang och vann ett 16 milslopp och tränade fokuserat just för det i åtta månader. Det kan jag liksom förstå. Men jag ska bara springa 5000 m. Och jag har tränat för det i två år.
Men då kanske ni kan förstå att ?Loppet?, eller snarare mina tankar om loppet, har blivit en konstant i mitt nya liv och att jag har tryckt in så mycket känslor i det. Det har funnits med mig ända sedan jag blev nr 13 på väntelistan för levertransplantation. När saker och ting känts tungt så har jag ju kunnat fokusera på varje enskild jäkla meter och drömt mig bort. Mitt lopp har blivit en stor del av mig. Jag kommer att sakna det när det väl är över. Men samtidigt är jag så trött på att prata om det, träna för det och tänka på det. Jag kräks på det. Bildligt talat.
När jag tänker tillbaka på min träning kan jag inte säga att jag skulle ha gjort någonting annorlunda. Jag har gett mitt yttersta. Jag är verkligen nöjd med min satsning och går helhjärtat in för vinst. Men vinsten är inte allt. Inte här. Jag har fått möjligheten att få tävla i de svenska färgerna i ett mästerskap som bara har vinnare. Jag kommer att få träffa inspirerande personer med otroliga livsöden. Personer som vunnit tillbaka sina liv. Som får känna den otroliga glädjen i att få vakna ytterligare en morgon bredvid den man älskar. Vi har alla valt att ta oss till Sydafrika för att få vara med om något större än själva tävlingarna. Jag ser dessa spel som en hyllning till min och våra donatorer och en hyllning till mina nära och kära och alla som ställt upp för mig. Utan er hade det inte varit möjligt.
Men självklart vill jag vinna. Redan från början på Huddinge sjukhus har det varit en tävling. Jag skulle upp och gå på kortast tid, upp för den högsta trappan på kortast tid, skulle hem från sjukhuset på kortast tid, springa milen på kortast tid. Och även om jag kanske inte nådde alla mina mål på kortast tid har jag ändå i Niklas värld vunnit alla mina tävlingar. Kan bland annat tala om att jag enbart de sista sex månaderna segrat i Premiärmilen, Kungsholmen runt, Blodomloppet i Uppsala och Stockholm och SM i Duathlon. Så ja, jag åker till Sydafrika för att vinna (i samtliga reella som imaginära världar). Skillnaden med detta lopp är att det är slutet på en period och början på en annan. Jag ser fram emot att få lägga det bakom mig och gå vidare mot något nytt.
Om fem dagar (i skrivande stund) springer jag det äntligen. Och mest av allt ska jag njuta/ha ont i kroppen/svettas/vara slutkörd.
Vill man se resultat och följa tävlingarna live (så mycket live som det går) kan man kolla in www.wtg2013.com eller Mer Organdonations fb-sida. Är du sugen på att rädda liv? Kolla då in: livsviktigt.se och geblod.nu
Tack A för att jag har fått dela med mig. Tack för ditt stöd, ditt engagemang och din kärlek. Ord räcker inte till. Du betyder världen för mig.””

20130728-172055.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Också ett träningspass


Alla de som på Instagram och andra sociala medier hävdar att det är 100%igt underbart att semestra med barn- ljuger! Ibland är det ett slit att ta sig igenom där en stund för sig själv, tex på toaletten är själva paradiset.
En vanlig dag innebär: Logistik, utfodring, säkerhet, diplomati, fredsmäklari och på sommaren tillkommer även drunkning till alla de triljarder sätt som de här varelserna försöker ha ihjäl sig själva på varje dag.
Missförstå mig rätt. Jag älskar min dotter över allt annat, saknar henne när vi är ifrån varandra och hennes sällskap är det bästa men vissa dagar när hon från 07.00 till när hon behagar somna vid 20.30 är en förvisso helt underbar virvelvind av energi, badglädje med hybris, envishet, 4-års trots och mammighet- ja då, ibland, vill jag bara ta mina löparskor och springa iväg. En stund. Bara en stund. Så får man inte säga va? Det skiter jag i. Så känner jag ibland och så känner fler med mig.
Att varannan dag få till ett träningspass blir liksom så himla viktigt. Jag känner mig jätteego, jag borde bara vara glad att jag har ett barn att ta hand om men hands up. Jag är bara mänsklig, såhär känner jag. Jag vill träna. Jag mår så himla bra då. Jag får eoner av tålamod.
Men igår gick det inte. Tiden räckte på något sätt inte till och hon ville vara med mig- hela tiden!
Lösning! Jag, syster, stora E, MiniMe och hunden ( nåja, stor kanin) Frasse stack ut tillsammans innan maten. Vi joggade allihop en kilometer som uppvärmning och jag knep en 800 meter till i snabb fart. Sen turades vi om att köra backintervaller och en passade Lillan som såg till att man i vilan gjorde armhävningar. Sen hände en liten olycka vilket resulterade i att kjol och trosor åkte av och sen ville hon inte vara åskådare mer utan också springa backe förstås. Sin mammas dotter liksom. Så barrumpad 4-åring, liten hund, stor karl och två systrar Forsmark uppför backen. Helt klart en syn!
Jag knep lite fler vändor och en snabb runda runt åkern och fick ihop 7 km iallafall. Också ett träningspass!

20130727-211846.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bilder med känslor


Jag och Madde har just knåpat ihop en artikel om Tjejmarathon till en tidning. Det är ibland svårt att beskriva allt som Tjejmaran står för i en artikel. Det är så mycket! Årets lopp blev så himla bra! Alla var så glada och kämpade så fint. Starka fina insatser och ett teamwork utan dess like. Jag blir alldeles LilleSkuttig i ögonen när jag ser bilderna.

Coynthas man Göran fotade i år igen och jag tycker nog att hans bilder förmedlar mycket av glädjen och gemenskapen som vi vill uppnå!

Klicka här och scrolla så får ni se själva!

Tjejmarathon är mycket kärlek-här Magda och Nina!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Just nu är allt bra.


Jag har precis skiljts åt från den man jag älskar mest i hela världen. Skiljts åt för att vara ifrån varandra längre än vi varit sen vi träffades första gången. Det är inte någon publik löpsedelshistoria vad jag gått igenom för några år sen men låt oss säga att lita på någon, det har inte varit min starka sida.

Det krävs någon alldeles speciell för att jag ska ge upp den här trygga ensamheten som det är att vara separerad småbarnsmamma. Han är speciell. Att ge sig i kast med mig som vet bäst jämt och dessutom har en dotter som också gärna vill veta bäst- ja då måste man vara en riktigt stark och klok kille.

Det har hänt så mycket de senaste 2,5 åren för honom. Men nu är det på riktigt, nu åker han till Sydafrika och World Transplant Games för att försöka slå världsrekord för transplanterade på 5000 meter. Och han ska få berätta själv om det här på bloggen!

Jag slåss inte med biverkningar från immunsuppresiva mediciner och kortison. Jag slåss bara med Luther. Och en oro för att något ska hända. Det har hänt massa jobbiga saker de senaste tre åren. Många fantastiska också men några riktigt riktigt omkullkastande saker som gör att jag blir kallsvettig när jag ser ambulanser och bölar som Lille Skutt för minsta lilla. Men nu tycker jag det varit lite lugnt de senaste 10 månaderna. Förhållandevis alltså. Men det har varit svårt att koppla av. Våga tro att det ska vara bra nu. Ingen ska dö. Vara nära att dö. Lura mig.

Jag är bra på att leva. Bra på att göra det som gör mig lycklig och sätta livet före kutym och borden. Men jag är värdelös på att unna mig själv att säga att nu är det bra. Du är bra! Och jag är urusel på att inte oroa mig.

Alla mammor oroar sig men för mig räcker det med ett missat samtal från okänt nummer för att jag ska tro att något allvarligt hänt min dotter eller N. Och för den senare personer är det liiite befogat faktiskt.

Och jag jagas genom semestern av den där piskan jag snidat helt själv- du borde jobba. Du borde göra något vettigt. Slappna inte av för då händer det något! Men jag har börjat vifta bort den lite. Jag vet inte hur. Men som vanligt med lite perspektiv. Just nu är allt bra. Den lilla kärleken mår bra, riktigt bra. Är trygg glad och framåt. Den stora kärleken mår också bra. Det har varit tufft, det kommer att vara tufft men just nu är det jättebra.

Och jag är ledig. Länge. Faktiskt. Och jo- jag jobbar lite då och då på semestern. Sånt är mitt jobb. Men det är helt ok att vara ledig för det allra mesta. En del semester, en del föräldraledighet. Flera veckor i Värmland och flera i Jämtland. Ta sig tid att läsa flera böcker vid nattning för det inte finns något jobb att ta itu med direkt när MiniMe somnat. Vi hinner diskutera vad träd kommer ifrån, blåsa såpbubblor och gunga hammock. Hinner umgås med min syster, min faster, träffa gamla vänner och fika bort en halv dag i skuggan. Göra inte ett jota vettigt en hel dag. Det måste vara bra. Det intalar jag mig, om och om igen. Det här är bra!

Det har varit tufft i livet. Flera gånger. Det kommer det bli igen. Kanske till och med snart. Men just just nu. Är det bra. Riktigt bra.

20130725-143948.jpg
20130725-144352.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sweet for my sweets eller don efter person


Man ska inte konstra till det så mycket. Ska man springa ett långt lopp- springt långt! Ska man springa kort och fort- spring kort och fort.

Sen kan man fixa och trixa och greja men oftast har vi motionärer inte så mycket tid så att fokusera på att göra det man verkligen behöver torde vara i fokus!
En studie på längdskidåkare ger också vatten på den kvarn som talar för att vi som pysslar med uthållighetsidrott förstås har mest att hämta i form av syreupptagsförbättring från längre intervaller (5-10 minuter) snarare än korta.
Jag vill inte heller konstla till det: mina lopp går i terräng, är kuperade och jobbiga så då försöker jag träna så. Idag blev det 20 km med Extremespåret i Ursvik. Träningsvärken från backintervallerna i måndags kom som ett brev på posten samtidigt och det var tungt och slitigt. Men underbart!

20130724-150811.jpg
20130724-150820.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in