5 tips för ett bättre 2016


Det sker ungefär samma fenomen runt nyår som runt melodifestivalen, snöfall eller kanelbullens dag: Folk känner ett stort behov av att ta ställning för eller emot. ”Nyårslöften är inget för mig”, ” Jag tittar på (det som är på en annan kanal)” och vägrar Mello. ”Åh nej, lappmögel” (om snö).

Att ta avstamp, att reflektera, att ladda om, att sätta planer, att vilja förändra något till det bättre- nej det kan jag inte vara emot. Jag vill inte håna de som vill göra en positiv förändring inför det nya året. Ny kalender- nya tag. Varför inte? Det är bra att ladda om. Jag är inte psykolog eller expert på just något men jag är en #getshitdone person. Jag är bra på att genomföra saker, jag är bra på att hålla motivation och jag är bra på att vara ihärdig

Här får du mina fem bästa tips:

1 Positiva formuleringar- positiv ansats- positiv känsla

Att fokusera på negativa saker brukar inte hjälpa våra komplexa men ibland brutalt enkelspåriga hjärnor. Att ”sluta XYZ” betyder att vi betonar något som vi inte ska göra. Ska vi inte äta godis blir det lätt en hang up. Väljer vi saker vi ska göra blir det just det vi fokuserar på. Vänd på det. Fokusera på det du ska, tänk positivt- bli positiv.

2 Vad, hur, när, VARFÖR och vad kostar det?

Smarta mål. Vad är det du ska göra? Hur ska du ta dig dit? När? Men viktigast av allt- varför? En del saker tar mycket energi, tid och kraft och kanske är ”stört omöjliga” just nu. Om du tar in hela bilden.

Om du ser på all tid och energi du har- vad vill du lägga det på? På något som tar mycket energi och tid men kanske inte ger så mycket vare sig längs vägen eller när du nått fram? Vad kostar målet? Vad är det du måste välja bort som du skulle kunna göra istället? Är det värt det? Vems mål är det? Ditt eller press från Instagram? Är det viktigt för dig att klara ett maraton? 10 chins? Yoga varje dag? Eller är det som är viktigt för dig mer diffust, inte så lätt att krysta fram 31a december? Ta dig tid att sätta ord på just ditt mål och gör det konkret för dig. Skit i om ingen annan fattar. ”Må bra” kanske några hytter med fingret åt för att det är vagt- men iallafall jag vet precis vad ”må bra” betyder för mig. Det är konkret-abstrakt. Spelar ingen roll om ingen annan fattar.

3 Ta hand om din hälsa och skit i den sen!

Sov ordentligt. Prioritera sömnen. Alltid. Det kanske betyder att du är lite tråkig två timmar per dygn för att du lägger dig tidigt men ba äger 16  andra. Vad vill du helst ha? Jag är 100% övertygad om att jag klarat mig så bra (tex inte varit rejält sjuk på flera år) och klarat vardagen genom flera riktiga krissituationer för att jag alltid tar hand om min sömn. Att ”sova bra” kommer oftast inte gratis utan du måste jobba in en sömnrutik och hitta verktyg för att kunna somna och sova bra. Men det är bannemig den bästa investeringen i din hälsa du kan göra.

 Ät bra. Du vet vad som är bra. Du vet att du behöver mat då och då, inte jämt. Du vet att du inte blir sjuk av lite gluten men att massa bröd och pasta inte är så näringsrikt. Du vet att om du investerar lite tid i att förbereda och planera vad du ska äta för det mesta så är det lättare att äta både gott och nyttigt och så kan du verkligen njuta av den där kladdkakan någongång ibland. Du vet vad du mår bra av långsiktigt och du vet vad som ger värsta kicken för stunden. Tänk långsiktigt 9 gånger av 10 och gå bananas den tionde! Och alltid- VET vad du äter. Ta reda på vad det får för effekt i dig och på miljön runtomkring dig. Välj hållbart därefter.

Rör på dig. Ofta. Så mycket det går. Stå på buss och tunnelbana. Cykla. Jogga. Promenera och fika. Sitt inte bara och prata. Sopa, lyft, bär, släpa, dra och bjud in till alla snart uråldriga sätt att leva i vardagen utan tekniska förenklingar.  Se ansträngning som en blessing in disguise snarare än ett straff. Utöver det kan du träna då om du inte lyfter, skjutsar och drar tillräckligt i din vardag men tro inte att massor av träning har något med hälsa att göra. En del träning gör dig gott. För mycket gör dig mest illa. Gillar du det så får du räkna med att behöva stötta hälsan lite för att hantera din mjölksura hobby.

Ta hand om dig. Lär dig sova bra, försök äta bra och rör på dig mycket. Men gräv inte ned dig. Att uppnå hälsa är inte gjort i detaljer. Det är att ha grepp om helheten. De stora dragen. När allt är bra, släpp det och gör större saker än att stressa över gröna smoothies, periodisk fasta och sekunder hit och dit på intervaller. Om något av det är en hobby som du går igång på utan ångest- för all del- grotta vidare. Men tro inte att du når högre lycka för att du letar perfekt hälsa i en perfekt kropp, den renaste kosten eller att klara ett rigoröst volymöst minutiöst träningsupplägg.

Det är, tror jag, ofta här problemen börjar med prestationsångest och hälsostress. Vi släpper inte hälsan när den är ok, när vi egentligen är på toppen och borde se litegrann om hur det är för andra som inte har det lika bra. Vi försöker sträva vidare fast vi är uppe bland molnen. Det går att jaga korta kickar. Men den där riktigt djupa sanna glädjen den tror jag vi når genom att vara i…

4 Gemenskap och medmänsklighet

Det är så mycket jag-jag-jag. Det här är jag och jag gör det här och- ja jag är likadan! Titta vad jag gör, här är vad jag gör och bla bla och jag blir trött på mig själv ibland. Det är det absolut viktigaste du gör att ta hand om dig. Men ingen är en egen ö. Vi är alla beroende av andra. Vi lever i ett samhälle som bara kan vara det för att vi är i förhållande till varandra. Vi år så många som mår dåligt över ondska och utanförskap och det är inget av det som blir bättre av att vi bara försöker lyfta tungt eller springa långt. Mår vi bra av att lyfta tungt eller springa långt så kan vi använda lite av den energin vi får av det till att vara den bästa medmänniska vi kan vara tillbaka till någon eller några i vårt samhälle. Jag och fästmannen har pratat om det under ledigheten- tänk om alla försökte vara medmänniskor utanför sin vanliga bekvämlighetszon. Tänk om alla var en riktigt sjuhelsikkes medmänniska till en person som behöver oss. Eller fler. Alla som hjälpt någon med något vet hur fantastiskt det känns. Alla som fått hjälp vet att man blir mer motiverad att själv hjälpa någon annan då. Det är pay it forward .

Jag utmanar dig att sätta ett mål, en plan för 2016 att vara en sjuhelsikkes medmänniska. Du kanske redan är det? Var det igen och ge gärna tips i kommentarsfältet. Jag tror det handlar om att se människor. Föreställa sig människor bakom saker du läser innan du svarar. Stanna upp i alla möten. Fundera över hur du kan lämna något positivt i det mötet. Söka upp ett möte med en person du inte annars skulle träffa. Inte bara ge pengar på autogiro. Agera på riktigt. Jag tittar på att bli rastvakt eller läxhjälp via Rädda Barnen eller Röda Korset.

5 These will always be the least of my worries

Jag har bott utomlands i nästan 7 år och vissa tankar hänger kvar på engelska. Problem och orosmoment kommer man alltid ha. Alltid. Det är bara på olika allvarlig nivå. Är man på flykt undan eller mitt i krig- då är det på liv och död. Har man inte mat för dagen- liv och död. Är någon nära anhörig allvarligt sjuk- riktigt jä**a illa. 

När jag blir stressad över saker som konflikter på jobbet, orolig för att någon är sur på mig, har prestationsångest, ”FOMO” (Fear of missing out) , att alla andra verkar göra massa balla grejer och jag glömmer att jag gör typ det ballaste som finns- fått föda barn och lotsa två tjejer igenom början av livet, att jag inte blev läkare för att jag är lite för feg osv osv. Då brukar jag mentalt käfsmälla mig själv med att det här är de mest banala problem du någonsin kommer ha.

Att få oroa sig för saker som karriär och att inte kunna dra iväg på surfäventyr och ha en vän som kan bli sur på en- det är en ynnest. När skiten träffar fläkten, som den gjort och säkert kommer göra igen. Då bryr jag mig inte om det där det minsta. Så när jag surar lite över utebliven träning, surf och karriärssues då vet jag att livet är riktigt bra. Därmed inte sagt att strävan inte fortgår mot det bättre. Men jag vet att allt är #braskit och kan vila tacksamt i det en stund varje dag. Det är en rikedom som kostat mycket sorg och oro men något bra ska man väl ha ut av all skit man gått igenom. Säkert kan du ta fram samma perspektiv för få är det som går genom livet utan att det händer på riktigt.

Så. Nu gör vi 2016 till ett riktigt #vavavoom år.

Mycket termoskaffe ska det bli också.

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Eva- tack så mycket!! Gott nytt!
Evelina- tack och vad kul att vi tänker lika!
Sara- ja det är inspirerande- och man hoppas att det håller i sig!
LG- nej jag vet 🙂 Men du klarar ju dig så bra ändå!!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

2015- 2016 struggle and thrive


En vän frågade på Facebook om ett ord som definierade 2015 och ett som man ville att 2016 skulle stå för.

Jag tycker 2015 har varit ett tufft år. Det handlar inte alls så mycket om att jag rehabbat 9 månader som att livet liksom hänt på riktigt. Massor av fina saker har hänt- jag har haft ett fantastiskt år med min familj och mina barn. Verkligen prioriterat rätt saker.

Men det har hänt tuffa grejer som gjort livets skörhet så brutalt klar så det har varit svårt att känna stor avslappnad glädje och tillförsikt.

Jag skriver inte ut så ofta om vad som sker privat men det har varit tufft några gånger. Som anhörig är man förstås inte rent fysiskt drabbad men att oroa sig sliter enormt. Och man ska inte oroa sig över saker man inte kan påverka men det är inte så jäkla lätt alla gånger när det handlar om den man älskar mest och det faktiskt hänt läskiga saker. Innan jul var det hemskt. Hemskt. Nu är det bra och vi är så tacksamma och glada. Men ja, jag brottas med oro och det är något jag måste lära mig.

Så ett löfte jag har till mig själv är att lära mig leva bättre med oro under 2016. Det är ett privat löfte men jag delar det här för jag vill lyfta fram att det finns så mycket mer än att lova att ”våga mer”  och lägga till saker. Det kan ibland behöva handla om att få saker att hålla ihop. Ha missade samtal från okänt nummer utan maxpuls. Sånt vill jag klara av.

2015 har känt lite som att trampa i sirap. Det har gått trögt. Det har hänt saker, bilolyckan med dödlig utgång mitt i sommaren som fortfarande påverkar mig. Terroristattacker, att se hur samhällets främlingsfientlighet ökar.

Samtidigt se så mycket godhet-  alla som engagerar sig ideellt. Se hur bra det fungerar i dotterns skola. Kontraster.

Men jag är så hoppfull inför 2016. Jag och N är det. Det känns bra. Jag vet var jag ska både i vad jag prioriterar mest, vad jag vill med mitt jobb (mina tre jobb..erm..) och så har jag ju min löpning med mål förstås. De är min lilla godispåse att plocka ur och jag har inte bestämt riktigt ännu. Det måste liksom inte vara klart 1a januari. Inlägg om det kommer.

Men om 2015 har varit hashtaggen #struggle så ska 2016 bli när jag #thrive ar. Jag tänkte faktiskt tjuvstarta redan idag.

Följ mig på instagram- ansofisticated för provocerande käcka snöbilder förresten och för att veta om jag lyckas med mitt lilla äventyr idag.

GOTT NYTT ÅR på dig som läser, tack för att du gör det, tack för alla fina, kloka, tänkvärda kommentarer. 2016 kommer rocka.

Styrkecirkel i snö


I andan att träning inte ska vara krånglig och den träning är bra som blir av körde jag och N ett styrkepass igår ute på uppfarten där han skottat. Barnen var inne med faster och röjde.

Vi var ganska varma efter sparkåkning så det vara bara att köra med det vi hade: Min 16 kg kettlebell.

Körde 5 varv av:

10 armhävningar

10 svingar

10 squatjumps

20 mountainclimbers

Jag ökade på till 15 svingar och hopp och 50 mountainclimbers de två sista varven.

Det var inte det tyngsta passet och inte det bästa men det blev ganska bra ändå. Idag hade jag träningsvärk på insida lår men det var den här filurens fel. Det var 2 år sen jag red men det kändes hur bra som helst och jag har verkligen saknat det. Mer ridning 2016!

Lyssningstips: Bästa tipsen


Igår lyssnade jag på två poddar delar av min runda.

Först Bubbel och Mjölksyra och du bara MÅSTE höra hur Madde redogör fför hur styrketräning fungerar och varför BodyPump INTE fungerar. Sök på Bubbel och Mjölksyra inne på podcasts eller vad du använder för feed. Jag hittar ingen länk just nu!

Sen lyssnade jag på Prestera Merapoddens ”krönikeavsnitt” där de sammanfattade alla saker de pratat om under hösten. Riktigt bra sammanfattning för dig som håller på med uthållighetsidrott. Drog en lättnadens suck då de förespråkar allt jag både föreläser, coachar och praktiserar själv- förutom bikarbonatet. Jag ba vägrar det. Men lyssna så kanske du blir sugen! Här hittar du den.

Hälsningar från Värmland!

Min träningsfilosofi


Jag är inte mycket för att krångla till det. Jag har inget behov av det. Jag har inte loggat min träning, följer inget nedskrivet träningsprogram för jag kan ändå inte göra annat än att utgå ifrån där jag är. Det finns alla fördelar med ett program, som en karta mot ett mål men lika mycket för att se till att alla de delar som behöver vara med mot målet får sin plats. Men under rehab kan det vara lättare att bara utgå ifrån där man är utan att se att man inte nått dit man tänkt när man inte vet hur det ska utveckla sig. Jag ska börja göra ett träningsprogram nu för nu har jag ”maxtestat mig” och vårens tuffa pussel kommer kräva ett motiverande schema för att jag ska nå mina träningsmål.

Att planera in pass är jag dock en fena på för det blir inte av annars. Med två barn, familj, jobb så finns det inte tomma ytor av tid till att träna utan man får stuva in det. Ibland blir det ur ett rent fysiologiskt perspektiv suboptimal träning men ur min livssituation sett optimalt. Och jag tänker ofta på att bara att vara en sån rik sate så man kan fundera över om favoritstrumporna är i tvätten och det blir svårt att hinna med långpass den här veckan- det är så sjukt rika problem så det är inte problem alls.

Är man inte på en elitnivå i träningen så är det heller inte milimetrar som gör den stora skillnaden- det är att man tränar, tränar det man vill bli bra på, gör det regelbundet, tänker långsiktigt, progressivt, återhämtar sig.

Siktar dit man ska men utgår ifrån var man är just nu. Och utifrån vad som är viktigast.
Motionen är jätteviktig för mig. Frisk luft. Träning- inte lika viktigt. Motion för mig är att leka med barnen, greja och springa lite hit och dit när tid ges. Eller gå. Sen tränar jag en del också.

Jag vill bli bra på att springa långt på hög andel fettoxidation. Så det försöker jag träna på. DÄremot har jag mer energi, kraft och motivation än jag har tid till träningen (lyckosamt läge eller hur?). Och där jag är nu behöver kroppen utmanas en del för att inte platåa. Det är som bekant utmaningen och stressen som gör att kroppen adapterar.

Att tex springa MAF samma volym månad ut och månad in kommer göra att man platåar.

Jag tror på att utmana kroppen och att köra skiten ur sig då och då. Att det är när vi gör det alldeles för sällan det kan bli farligt. Jag tror många gör det för krångligt. Jag tror alla har ett alldeles eget sätt att röra sig mycket på om de lärde sig hitta det. Har det blivit för mycket stillasittande och konstig träning så kan man tappa bort det, bli osäker och få för sig att man behöver ett gymmedlemskap för att få rätsida. Så är det inte.

Imorse var ett typiskt bra pass för mig. Jag åt middag igår vid 6-tiden sen äter jag inte mer. Jag håller inte på med periodisk fasta, jag bara låter magen vila minst 12 timmar per dygn från mat. Oftast blir det kanske lite mer om man bortser från kaffe med lite mjölk och en apelsin på morgonen. Vilket är vad jag åt imorse innan jag tassade iväg i det här trollska vinterlandskapet. Ingen klocka, ingen fokus på tid bara lätt känsla. Klockan var 9 så jag hade inte ätit på 15 timmar ungefär. Jag vill inte att det ska vara ett problem, det var inte ett problem. Det kändes lite sugande i magen framåt 12 km men 14 km blev det och sen åt jag en bastant brunch på det.

Jag tassade helt ensam ut i skogen till tjärnen och runt den. Det var bara jag och solen och otrampad snö. Kroppen som kändes stark och stegen som gick av sig själva. Det var en sån där stund jag kan ta med mig och ta fram en bild och känsla av när betong och jobb står mig i halsen.

Jag vill vara uthållig, stark, smidig, ha bra balans och jag vill klara milen på under 45 minuter. Jag vill ta med alla de delarna framåt i min träning men det viktigaste är att jag rör på mig och  mår bra. Träningen ska vara tuff, kul, enkel och den ska ge mig inspiration och kraft till resten av livet.

Den får inte ta så mycket kraft och tid att jag glömmer att jag finns i ett samhälle där vi som är på femte trappsteget i Maslows behovstrappa ska hjälpa de upp som inte har chansen att drömma om att ens sänka sin miltid. De som springer från annat. Jag. Du. Vi får aldrig fastna så djupt i vårt träningsfokus att vi glömmer att vi är de som ska hjälpa de som inte har det så bra att de också kan få njuta av ett fritidsintresse.

Träning är ingenting utan återhämtning och hälsa. Men ibland kan ett mål man satt kräva att man tullar lite på hälsan. Lånar lite. Men då får man vara beredd på att ge tillbaka sen. Räntan kan bli dyr.

Jag är inte min löparidentitet. Jag är löpare men löpningen gör mig inte mer värd. Den gör att jag orkar bära en massa oro. Den är min vardagsmotion så jag håller mig frisk och ibland är den det som naggar på min hälsa när jag använder den för att testa gränser.

Den är mitt hjärtas olja, hjärnans tvättmedel, min lagliga drog vars kickar jag kommer jaga tills benen inte bär.

Foto: Katarina Jansson Tröja: Falke

Mellandagstankar


Eftersom jag jobbar mycket vid dator så blir det viktigt att vara ifrån den när jag är ledig. Således inte så mycket bloggande.

Och så är det ju så att tiden inte riktigt räcker till, och ska ju kanske inte det, till att sitta vid datorn när man är ledig med nära och kära. Jag har reflekterat mycket över hur det verkar ha blivit kutym att hålla på med sin telefon när man umgås med andra. Visst kan man väl svara på sms och kolla upp något men det verkar som en del umgås med sina mobiler som en naturlig del av samvaron. Med sina barn! Och det verkar vara helt ok att barnen sitter bakom en skärm de också. Vi har inget förbud på Ipad men min äldsta, 6,5 år, frågar inte ens efter den. Den kommer fram kanske varannan vecka och istället hittar hon på lekar och läser böcker. Det är nog ingen slump att hon läser och räknar hur bra som helst.

Nog om det. Men att reflektera över hur mycket man måste kolla vad andra gör och hur mycket av ens dopaminkällor som kommer via elektronik är nog sunt.

Jag funderar mycket på 2016 just nu. På samhället. På jag-jag-jagsamhället. På att vi som har det bäst av alla i världen fortsätter jaga uppåt fast vi är på högsta trappsteget på behovstrappan. På att vi lägger både massor av pengar, tid och energi på att försöka självförverkliga oss själva och blir deprimerade och utbrända på kuppen. På alla de som bara önskar de vore friska. Vore i trygghet.¨

Ifrågasätter mig själv. Lägger jag tiden på rätt saker?

Så tänker jag på ett år sen. På att jag var ”skadad” och vilade från löpningen. På att det tog 8 långa månader medan jag försökte förstå logiken i vad det var som var fel men till slut kom till rätt person som på en halvtimme vände allting rätt. Jag jobbade med fel muskler. Nu går kroppen som en maskin. På tre besök hos en fantastisk sjukgymnast som verkligen tittade på hur jag rörde mig och hur jag ser ut muskulärt. Jag är som en ny löpare nu gentemot då. Vill du komma i kontakt med henne- maila mig.

Nu väntar en vecka på landet. Jag ska träna, hugga ved, mysa med barnen och läsa.Tvingar mig själv att läsa skönlitterärt för att vila ”inlärningshjärnan” lite. Förbereda Tjejmarathons anmälningssläpp. Om jag får lust så ska jag bloggga. Är det något särskilt du vill att jag ska skriva om så kommentera gärna.

Önskar dig en fortsatt fin jul!