60 km divine running #ultra


20130815-150727.jpg

Det var 5 grader ute när jag klev upp klockan 03.30 inatt.

För att vi skulle komma i rimlig tid till Högbo ikväll var jag tvungen att gå upp så tidigt om jag ville få in mina sex mil. I helgen har jag inte barnvakt och jag behöver verkligen få in de här långa passen om jag ska ha en chans att ens försöka springa 100 miles på sub 20 timmar.

Det är inte så svårt egentligen- klockan ringer och man är lika trött då som klockan fem eller sju.

Drog på mig mina Trimtex trekvartstights, bhlinne från Lululemon, tunn ylle t-shirt från Icebreaker och min suveräna cykeljacka från Trimtex. Pannband och rygga med vatten, russin, BCAA, och ett paket vitt bröd.

Drack kaffe ur termos jag förberett, tog 4 BCAA och så stack jag iväg. Så jobbar jag.

Molnen låg som en rullgardin över anarisfjällen men solen skymtade efter ett tag i horisonten. Svängde efter 5 km ut på Vålådalsvägen och började den kuperade väg jag hade framför mig.

Såg tre älgar annars var det bara jag. Benen var förvånansvärt pigga efter den senaste veckans eskapader och planen var att springa 6 mil i planerad ”race pace” som är runt 6.20 fart för de första 8 milen. Det ska kännas lätt och jag ska hinna stanna och både kissa och äta på den farten.

När jag var på väg utförs mot Undersåker bröt solen plötsligt fram lågt långt borta i fjällhorisonten och allt badade i ett rosa ljus. Om det inte var religiöst så inte vet jag. Tappade nästan andan. Allt var så stilla och mäktigt och det var så häftigt att vara därute ensam klockan fem med en stark kropp. Tårarna vällde fram. Tänk att man får vara med om så här underbara saker- bara genom att sticka iväg ensam!

Sen var det ett abrukt avbrott på härligheten när jag tagit mig uppför backen i Undersåker för E14 är verkligen ingen charmig rutt. Vacker- men asftalt alltså. Suck. Och uuuuuppp och ned. Uuuuupp och ned. Men jag höll gott mod.

Fram till Järpen är det väldigt fint och stannade på macken för att dricka juice och köpa smågodis. Lösgodis är den perfekta energin- glukos går bara rätt smackabang ut i musklerna och håller hjärnan lite skärpt. Annars behöver jag inte så mycket energi- fettmotorn är igång.

Men efter Mörsil någonstans så fick jag verkligen koncentrera mig. Bara skog och slakmotor. Men jag följde planen: 30 km på 3.14, 40 på 4:18,

Nu lossnade det och jag kunde bara rulla på. Tick tack, vissa kilometer i 5:40 fart (som är min mysfart annars) och några som var uppför mer 6.40. Inte trött. Bara stum i knäna av all asfalt. Hade mina Dynafit på som jag inte gillade så bra i lördags och nu gjorde de blodmos av mina hälar och kände blåsor också. Har ju inga asfaltsskor direkt!

Smsade N, för att se hur det gick för dem, som tyckte jag skulle ”kötta på” och ”klipp en mil till vi kommer snart”.

Svängde äntligen av på E45 mot vackra Hallen men än var det bara skog. Solen stekte i nyllet, vattnet var slut men jag bara njöt. Inga problem. Stannade klockan precis på 6 mil på strax under sex och en halv timme- precis enligt plan- och väntade vid en parkeringsficka medan jag stretchade. Efter en liten stund kom en fullpackad bil med N, syster, Minime och hunden Frasse och så åkter vi vidare.

Det kändes så bra att få till det här passet. Även om det fortfarande känns hiskeligt att försöka springa på under 20 timmar. Det är ett mål men det bästa med att träna för det är de här magiska stunderna jag får till. De gör mig alldeles ullig inombords, långt långt efteråt.

Och jag är inte ensam där jag springer. Pappa sitter där uppe någonstans, han är med mig överallt och jag hör hans enka effektiva träningsfilosofi i mina öron:

”Spring tills du inte orkar mer, sen springer du lite te”

20130815-150849.jpg

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sista dagen #trail


20130814-161250.jpg

När jag bodde här uppe gjorde jag lite som man inte ska: tog omgivningarna för givet. Jag sprang inte så mycket då heller – jobbade desto mer.
Det var nog sex år sen jag sprang Blanktjärnsrundan- en 12 km runda över myrar, genom skog och på åsar med små fjällbjörkar längs med de magiskt turkosa blanktjärnarna.
En perfekt runda idag för mig och N.
Imorgon åker vi söderut med stopp på underbara Högbo Brukshotell.
Jag ska försöka klämma in ett 65 km löppass innan. Heja mig ibland alltså.

20130814-161144.jpg
20130814-161157.jpg
20130814-161212.jpg
20130814-161219.jpg
20130814-161308.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Min första mil


20130812-195554.jpg

Jag springer inte milen mycket. Alls någonsin. Har faktiskt aldrig sprungit en mil på ett lopp eller på träning eller försökt klocka mig själv eller något!
Mitt kortaste lopp är halvmara så det finns liksom inte något intresse i det egentligen mer än att springa tröskel och räkna ut lite träningsfarter.
Idag var min lilltå öm, det regn som öst ned hela dagen gjorde oss sega och benen var klassiskt 2-dagar-efter-långpass sega.
Lilltån skulle definitivt inte funka i terräng idag så jag beslöt att springa ut till Vålådalsvägen och tillbaka i distansfart för att få igång benen lite. Sen sa jag på skoj till N att vi kanske skulle springa ”en snabb mil”.
Startade klockan men stannade och pillade lite med armbandet och joggade en bit. Sen vred jag upp farten till 4:40 och tänkte att jag lägger mig där. Det gick hur bra som helst. Skippade sista stigningen ute vid stora vägen och vände. Var liksom inga problem. Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt. Andningen var lätt och inte förrän vid 7 km började jag känna att jag ville sakta lite. Men det var det inte snack om nu. Nu skulle jag hålla farten i 10 km!
N låg hela tiden cirka 50 meter framför och hans ryggtavla är en trygg punkt att vila ögonen på. För honom är en mil i den här farten inga problem – han vill in under 40 minuter!
Vid 8 km fick jag sakta ned för att ta mig igenom vår grannes fårskock som var ute på vägen (!!!) och sen var det bara att tugga på.
Om man räknar bort fårpassage och ståpaus i starten så tog nog den här flacka milen runt 48 minuter. Och jag var helt ok efteråt och joggade ned lugnt.
Måste säga att det kändes kul att det ändå gick så lätt.
Nu är ju fokuset på 15 mil till men det vore kul att testa att träna för ett millopp kanske någongång. Kanske sub 45 skulle gå att träna för?
Ja det får vi inte veta på länge nu iallafall. Hej ultrafokus! Shit så taggad jag är!

20130812-195606.jpg
Liten öm tå


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sugen på Fjällmaraton?


20130812-090351.jpg

Jag kommer att vara funktionär på Fjällmaraton nästa år! Jag har lite andra planer för sommaren 2014 men jag är ju här i Ottsjö minst två veckor och när jag var funktionär och massör 2011 var det jätteroligt!
Är du sugen så tycker jag du ska signa upp för Nyhetsbrevet för att hålla koll på vad som händer och veta när det är dags att anmäla sig!
Vill du ha hjälp med din träning så onlinecoachar jag med inriktning på trail- och ultralöpning. Just nu har jag plats för 3 onlineadepter till så först till kvarn gäller!
Här kan du se filmen från årets lopp! Se och njut!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En helt underbar skitdag på fjället #Axa Fjällmaraton


20130811-084008.jpg

Ja vad ska man säga? Ibland är inte benen med! Men allt annat var så underbart idag så vad gjorde väl det?!
Vaknade tidigt utsövd, var så glad över att ha Nicke med till starten och att vi skulle starta ihop på samma lopp! Kul!
Åkte med mina fina vänner och träffade fler på plats! Så kul! Även en bloggläsare- Anna- kom fram! Såg att det gick jättebra för dig! Grattis!
Ställde mig i 6-7 timmars fållan fast jag ju hade tänkt att sub 6 inte skulle vara några problem direkt. Jag hade ingen måltid, ingen direkt plan men vet att jag har bra kapacitet.
Men så fort vi började tugga uppför kände jag direkt att benen inte svarade. De surade och kändes ”darriga”.
Så jag rättade in mig i lämmeltåget uppför istället för att springa om och var inställd på att bryta i Ottsjö.
Allt kändes fel. Jag kände inte att jag skulle orka ta mig igenom 43 km över tre fjäll med de här benen. Dessutom var jag rädd för att snubbla och stuka något om jag sprang med sega ben och med en tiomils träningsvecka efteråt kändes det inte alls bra.
Mellan första stämplingen ned till Ottsjö var det som vanligt roligt att springa även om jag inte hade något tryck. Men jag ångrade skovalet- jag hade velat haft mina Inov-8 som jag tycker greppar bättre än de Dynafit jag hade. Dock är Dynafit stabilare och med mina snubbelfötter idag så var det kanske ett bra val.
Samtidigt var inte mitt hjärta heller riktigt i steget- det var hos Nicke som sprang någonstans bakom mig. Funderade på att vänta in honom men tänkte att jag gör det senare isåfall.
När jag svängde ut på grusvägen vid Värdshuset i Ottsjö spelade ett par ”Just idag är jag stark” på flöjt och fiol(?) och jag som tänkt bryta började skratta. Man kan inte bryta när någon peppar på blockflöjt! Jag såg molnen skingras och visste att det skulle bli en helt magisk dag på Ottfjället och bestämde att jag självklar skulle springa i mål! Jag är inte en DNFare! Och vad gjorde det om jag fick gå halva vägen?
Så jag stannade och kramade om lilla E, fikade ordentligt, joggade lugnt längs den enda asfaltssträckan i byn och hejade på alla jag kände och sen knatade jag hela nästa stigning.
Mellan Ottsjö och Hållfjället springer man med vacker utsikt och jag kom även ifatt Marie som jag hann prata lite med och glömde nästan bort att det var ett lopp jag var med på. Stundtals var det enormt geggigt och fötterna och knäna slets än hit än dit.
Väl framme i Nordbottnen vid 27 km med ungefär 800 stigmeter kvar träffade jag Linda som tvingats bryta. Sa att jag hade en skitdag och hon erbjöd mig skjuts hem men jag sa att jag tar mig runt iallafall. Sen började jag den beryktade stigningen. Det går inte att springa där. Det är galet brant men sen planar det ut lite. Något springa blev det inte idag dock. Jag gick hela vägen upp med korta avbrott för lite jogg.
Fikat vid stationen på Ottfjället är fantastiskt! Alla funktionärer är för övrigt fantastiska! Det var gott med lite kaffe.
Längs vägen peppade jag två tjejer som inte mådde så bra och stannade vid en kille som hade kramp. Tufft när det väl börjat krampa!
Om det var någon fördel med att ta det lugnt var det att jag hann prata med så många längs vägen och verkligen njuta av utsikten som idag var helt fantastiskt! Vissa dagar ser man inte långt alls!
Jag klämde lilltån mellan två vippande stenblock och hela resan utför var lite halvläskig eftersom jag nu är så medveten om mitt brytningsfel som gör att jag sätter fötterna lite fel. Men som förra året så sprang jag säkert om 5-10 pers för utför är verkligen lite för roligt!
Jag hade ingen koll på tiden längre och nu drog molnen in och jag var bara väldigt glad att jag lyckats övertala två sega ben att bära mig så långt, så brant med så gott humör. Den aspekten kändes stark. Jag var liksom pigg i huvudet och andning, bra i magen och kanske hade druckit lite lite bara. Allt ok utom benen alltså!
Speakern sa 6:38 eller något när jag stämplade in och i mål var också Nicke som brutit i Nordbottnen. Det var andra gången i hans liv han sprang längre än
20 km så att göra det med två fjäll och galen terräng inblandat räckte nog väl.
I mål blev det kramkalas med Cattis som sprungit korta banan, flera från Twitter och några hade gjort riktiga kanonlopp och det var så himla kul att höra och se hur glada de var så jag glömde bort mitt misslyckande. Både Vic och Cecilia från Tjejmaran gjorde dunderdebuttider på runt 7 timmar. Helena och Marlenefrån Arvidsjaur körde duo och var superglada. Gylle persade med 20
min, Lona tog en 13e plats och vann gjorde Kleist på nytt banrekord! Coyntha slipade också på sin tid.
Syster och mamma och förstås lilla E hämtade oss och det var skönt att komma hem och äta och duscha.
Idag mår jag förutom en öm lilltå (överkomligt!) helt ok. Fördelen med att inte gasa på är ju att det inte gör så ont dagen efter!
Tusen tack till Vertexgänget för ett superarrangemang i år igen! Nästa år är jag garanterat funktionär och massör igen!

20130811-084036.jpg

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in