Min första mil

Jag springer inte milen mycket. Alls någonsin. Har faktiskt aldrig sprungit en mil på ett lopp eller på träning eller försökt klocka mig själv eller något!
Mitt kortaste lopp är halvmara så det finns liksom inte något intresse i det egentligen mer än att springa tröskel och räkna ut lite träningsfarter.
Idag var min lilltå öm, det regn som öst ned hela dagen gjorde oss sega och benen var klassiskt 2-dagar-efter-långpass sega.
Lilltån skulle definitivt inte funka i terräng idag så jag beslöt att springa ut till Vålådalsvägen och tillbaka i distansfart för att få igång benen lite. Sen sa jag på skoj till N att vi kanske skulle springa ”en snabb mil”.
Startade klockan men stannade och pillade lite med armbandet och joggade en bit. Sen vred jag upp farten till 4:40 och tänkte att jag lägger mig där. Det gick hur bra som helst. Skippade sista stigningen ute vid stora vägen och vände. Var liksom inga problem. Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt. Andningen var lätt och inte förrän vid 7 km började jag känna att jag ville sakta lite. Men det var det inte snack om nu. Nu skulle jag hålla farten i 10 km!
N låg hela tiden cirka 50 meter framför och hans ryggtavla är en trygg punkt att vila ögonen på. För honom är en mil i den här farten inga problem – han vill in under 40 minuter!
Vid 8 km fick jag sakta ned för att ta mig igenom vår grannes fårskock som var ute på vägen (!!!) och sen var det bara att tugga på.
Om man räknar bort fårpassage och ståpaus i starten så tog nog den här flacka milen runt 48 minuter. Och jag var helt ok efteråt och joggade ned lugnt.
Måste säga att det kändes kul att det ändå gick så lätt.
Nu är ju fokuset på 15 mil till men det vore kul att testa att träna för ett millopp kanske någongång. Kanske sub 45 skulle gå att träna för?
Ja det får vi inte veta på länge nu iallafall. Hej ultrafokus! Shit så taggad jag är!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in