Ansvar och möjlighet att sprida rörelseglädje (och om att bota professorns snöfobi) – Workout Åre 2017

Många säger att maj är så hektisk och det brukar det vara för mig också men jag hade i år en väldigt lugn månad. Inte helt självvalt men jag passade på att njuta som attan av mycket ledig tid med barnen,

Juni däremot är inte alls lugn. Det är endorfin, adrenalin dopamin och oxytosinrus rakt igenom.  Det börjar redan nu med att jag som vanligt är i Åre för Workout Åre. Jag skulle haft en föreläsning ikväll (utanför eventet) som tyvärr inte blir av men så får jag lite extra tid häruppe vilket är fantastiskt- det är så lugnt och igår hade jag hela badet nästan för mig själv!

1 Årets mesta bästa endorfinhelg

I helgen är det alltså som vanligt årets bästa träningsevent som på sitt elfte år ser ut att bli ännu bättre än tidigare. Det är helt fantastiska instruktörer på plats- bland annat Michael Dahlén som ska föreläsa, Kalle Zackari Wahlström leder pass och föreläser och så är förstås Linus och Cecilia här och kör Soma, Magnus Hagström, Katarina Woxnerud, Johanna Andersson osv osv osv. Jag är så ärad att jag får hålla tre pass i år:

1) WorkOutDoors som är ett glatt skönt träningspass med naturen och kompisarna som redskap

2) Trailfun som är en härlig tur uppåt och genom lera och utför och lite backteknik.

3) Toppturen. En klassiker! Vädret idag- omigod alltså, det blåser 10 sekundmeter nere i byn och snöade inatt så vi ska reka imorgon istället jag och Magnus.

2) Årets GODaste lopp

Nästa vecka har jag både stora tjejens första skolavslutning att gå på och så tar min fina Zeinep studenten. Tjejen jag blev mentor åt för 4 år sen går nu ut gymnasiet med badassbetyg och har siktet inställt på läkarlinjen. Så imponerad!

Dagen efter det är det dags för vårt 6e Tjejmarathon som blir ett ganska litet arrangemang i år men lika trevligt och viktigt. Så tacksam både Umara och Årstiderna stöttar med sportdryck respektive energi till loppet- då kan vi ge mer av anmälningsavgiften till Panzisjukhuset.

Om du är sugen på ett eller fler varv på 10kmbanan i Ursvik så finns det plats i stafettlag! Maila mig så ordnar jag ett lag till dig!

3) 80 km Ecotrail 17 juni

Alltså…jag har ganska bra koll på vad det är att vara förberedd på lopp och..ja jag har slarvat rejält med långpassen till förmån för att inte slarva med annat.  Det känns helt brutalt och klockan tickar på fram till två-veckor-kvarstrecket som jag vet är min gräns för att dunka på ett riktigt långt pass. Jag gör så gott jag kan med förberedelserna och så får jag slita mer eller mindre den 17e. Starten går 07.00 så jag har ju hela dagen på mig och banan ska vara riktigt fin- det kommer bli en slitig underbar upplevelse.

4) OW!

Alltså open water simning. Målet är att komma i vattnet i juni. Förstår inte att det ska vara så svårt att få till men det är ju inte lika spontant som löpning och jag undviker att sticka iväg på kvällarna- vill vara hemma med familjen! Med tanke på att jag och stortjejen badade förra helgen så ska väl det gå. Längtar till att simma. Har dock klippt sönder min våtdräkt men kanske kan få låna makens…. Men swimrun, det ska bli sommarens melodi Min man är dessutom också superpepp och han har tävlingshorn som växer ut, det har inte jag!

5) Midsommartrail på Storulvån

Jag kommer vara ledare för STF under midsommarhelgen och det ska bli så himla kul! Att få hänga med Christine och suga åt sig av hennes kunskap och energi, träffa andra som älskar att vara i fjällen och så få föreläsa om något jag inte gjort på ett tag- ultralöpning och hur man får till det med en full vardag. Tre dagar i löparskor på fjället och häng med familjen- underbart!

6) Spela gitarr på balkongen

Ursäkta alla grannar. Men nu är jag igång igen. Sicken periodare men det är som att när andra tar fram rosévinet då tar jag fram gitarren. Att sitta där på kvällarna och plinka- love it!

7) Jobba, föreläsa, workshoppa

Jobbet rullar på. Jag har en skön balans av föreläsningar och workshops och så ett långsiktigt uppdrag jag påbörjat. Därtill hör flera av sig och vill nätverka- det gillar jag! I juni har jag en lagom dos med jobb jag verkligen ser fram emot. Bland annat en föreläsning på engelska för ett agilt ungt IT-företag som växer snabbt, sen en frukostföreläsning om hur man kan hjälpa sig själv vara ledig- för det är inte så lätt alla gånger.  Sen har jag blivit återinbjuden till ett företag för inte en men två föreläsingar om en hållbar prestation på jobbet. Att få komma tillbaka- det värmer så gott! Och en del annat- men helt lagom och den 29e på kvällen avslutar jag med att leda en workshop för det IT-företag jag var i Alperna med tidigare. Återkoppling och sammanställning på det och sen är det semester!

8) Släppa två grymma poddavsnitt

Ni har väl inte missat Health for Wealthpodden? Det är en ynnest att få bjuda in så fantastiska människor och fråga dem saker. I juni släpper vi två avsnitt: 8e och 22a. Senast intervjuade vi en riktigt cool polischef- Hanna Bjärgård, senast en professor från GIH, och i nästa avsnitt pratar jag och Boel om hur man kan stressa ned och av inför semestern, under den och göra rätt inför återgång efter ledigheten. Sen några veckor samarbetar vi inte bara med grymma Twitch Health utan också med Skandia som är prisade av Fortune Magazine som ett av världens 50 bästa bolag för sitt hälsofrämjande arbete. Värdefulla samarbeten för oss och vi ser fram mot fortsättningen.

9) Läsa

Just nu läser jag Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer. Sist på bollen kanske men jag har varit så dålig på att läsa skönlitterärt men det ska jag försöka göra i sommar Därtill har jag laddat ned Distrupt you (googla!) och så vill jag läsa Sapiens förstås som alla pratar om.

10) Gå på en takterrass i Sthlm

Mina fina goa vänner Katta och Sara var på takterrasssafari häromveckan. Jag vill också kände jag. Det är kanske mer symboliken jag är ute efter: Vara ledig med vänner en kväll utan att ”försöka” något. Bara hänga en sån där vacker junikväll som det kan vara i Stockholm när luften känns lovande, himlen hög och sommaren lång lång. 

Verkligen på andra änden av spektrat ”grisa sig i mål på 80 kilometer terräng” men det är ju just kontrasterna i livet som är så magiskt och när kontrasterna båda är goda, som i det här fallet..då är det vavavoom!

Mest frekvent hittar du mig på Instagram för både tankar, tips och en del blaj också förstås.

Så kan kan sammanfatta livet just nu. Men jag har inte knäckt ackorden till the Waifs låt Higher Ground än….

Jag såg en sån fantastisk film häromdagen. Om Nicky Spinks, en löpare som genomfört både det ena och det andra men filmen handlar om en utmaning som kallas en Double Bob Graham på över 20 mil och över 84 toppar – om jag förstår det rätt, hon springer två varv.

Nickys lugn och fokus under hela utmaningen är helt fantastisk att se. Hon stannar och slevar beans on toast och fokuserar sen på den brutala utmaningen igen.

Man får veta att Nicky hade bröstcancer under en period i livet men kom tillbaka starkt från det.

Vid ett tillfälle säger hon att hon väljer att utmanas av löpningen, men inte av cancern- den utmaningen utsattes hon för. Mot sin vilja.

Det sa ba KLONK i mitt huvud. I det huvud som ibland har lite svårt att rättfärdiga för sig själv det här med att springa så länge så man ibland vill grina i fosterställning, har så ont så man inte vill ta ett steg till och är så trött så en sten ser ut som en skön säng.

VARFÖR?

För det får mig att känna mig stark.

Efteråt.

Fri, ger mig egentid, glad, hänförd- det också men dimensionen stark har jag börjat reflektera mer och mer över. Vi som har det så bra så vi kan jobba sönder oss och stressa över ditt och datt- vi söker fortfarande de här fysiska utmaningarna som får oss att låtsasbrista. Och att klara de utmaningarna, rustar oss.

Det rustar mig för livet, för livet händer.

Jag började springa på riktigt i en kris. Jag sprang mitt första maraton ungefär ett år efter att pappa dog. Det löste inte sorgen men det gav en struktur åt en del av livet. Sen sprang jag av andra orsaker under en tid när jag mådde ganska dåligt.

Och sen började jag igen. Igenom en kris, ur den. Och vidare. Jag hittade ultralöpningen och dess höga krav men samtidigt kravlöshet, de långa passen, ensamheten, tiden att reflektera i natur. Det passade mig så bra. Jag förstod inte att det stärkte mig förrän jag var tvungen att vara stark.

Jag springer till lugn, fokus och styrka. Medan livet är bra, när livet är helt galet, när jag är rädd, ledsen, orolig. Jag har sprungit genom precis allt och när livet varit riktigt skittufft då har löpningen funnits där men inte utmananat. Bara stöttat. Varit tid i naturen. Tid att ladda med syre.

Och när livet är bra, då får löpningen vara utmanande igen. Som förra året när jag dunkade 100 miles på under 20 timmar- ingen rekordtid på något sätt men för mig krävde det fokus och enorm uthållighet och det som kallas grit för att få till träningen i ett liv med två barn och annat. Då fanns det utrymme för den utmaningen, andra tider har det inte gjort det.

Så. Löpningen betyder förstås olika för alla. Men för mig så har den gett mig en träning för att hantera utmaningar jag inte vill möta. Man vet inte vad livet kastar för hinder i ens väg. Men man kan, på sitt sätt, rusta sig så gott det går. Och njuta hejdlöst längs vägen.

Se filmen här.

Jag råkade komma åt skärmen på Iphonen häromdagen när jag lyssnade på podd.

Plötsligt pratade de jättefort. Fort fort. Och sen hörde jag en annan podd om en gube som brukade lyssna på poddar på tre gånger vanlig hastighet.

Då hann han lyssna på mer sa han och det var bara en vanesak, alla kan lära sig det. Sa han.

Att lyssna på människor prata tre gånger så fort som de egentligen gör.

Jag frestas att skriva vart är vi på väg? Men det här är ju bara ett av alla symtom i en tid då alla smågnäller över att allt ska få så fort men vi ofta hakar på det. Fort ska det gå för då blir vi klara snabbare så vi hinner….

vadå? Höra mer? Göra mer? 

Vart ska vi? Vad är det vi ska hinna till?

I år känns det lite som att jag klivit av en flerfilig motorväg som kör ungefär samma runda varje vår: Fullt ös makalös mot sommar. Agendor som sväller i marginalerna med sammankomster och trivselmåsten. Deadlines där kvaliteten på arbetet som ska stuvas in för att kunna stänga kanske blir lite sisådär? Men det måste bara bli klart.

Där tiden inte räcker till för att reflektera över vad som faktiskt gick bra den här våren, om vi gjorde de där förändringarna vi pratade om, enades om, önskade och behövde. För vi måste göra klart. Göra klart så vi hinner…

?

Vad är det vi ska hinna till? Den frågan är nog ganska relevant att ställa. För många saker vi skyndar förbi, det är det som är livet. Det är det som faktiskt är bulken av livet och hur vi ser på det är bara och inte så bara ett mindshift bort.

Vad är det du ska hinna till? Njuter du när du hinner dit? Kommer du någonsin hinna dit?

Vad är det du stuvar in i din agenda nu som du ska hinna med just nu? Måste det ske just nu? Måste det ske över huvudtaget?

Och om ja det måste det faktiskt: Kan det vara så att det är livet som pågår just nu och att vara härvarande i det? Mindfull i maj? Inte out of your mind eller mindless? Det kanske är det som kan få vara målet. Utan att sitta i lotus och blunda. Bara vara i själva avbockandets aktivitet just när den pågår.

Den här röran av saker vi vill och måste göra- det är livet det.

Running is cheaper than therapy heter det ju. Men det är billigare än massa annat också. Än triathlon, än gymträning än att äta ute, gå på bio, shoppa kläder osv osv. Man behöver inte mycket även om lite bra grejer verkligen gör skillnad. Men skaffar man rätt saker så håller de länge och ger mycket glädje.

Jag är så glad att jag får ut så mycket av min löpning. Eller, mitt varande i naturen snarare. Det kostar mig ingenting, förutom mer mat. Det ger så mycket.

Min tanke när jag startade eget var att inte jobba så mycket.  Inte för att jag inte älskar att jobba- I love it! Men för att jag vill ha tid för lärande, reflektion och mer tid i naturen helt enkelt. Nu ska jag säga att jag förstås jobbar ganska mycket om man klassar jobbet, studier, podden och så vidare som jobb. Det är inte mycket av det som känns som jobb men frågar man min man så jobbar jag mycket.

Ofta blir det 5 timmar på dagen och så 1,5 timma på kvällen. Och mycket tid i naturen.

Att inte jobba så mycket kräver förstås att man inte gör av med så mycket pengar. Jag har inget uttalat köpstopp för jag köper ändå inte så mycket men har gjort några aktiva val att inte köpa nya skor som jag egentligen behöver, inga nya kläder om jag inte kommer använda det mycket och jag verkligen går och saknar något. Inga nya träningskläder men har ju Falke för det mesta som inte går ur mode och är av kvalitet som håller länge. Jag snålar in på lunch och fika på café så ofta det går. Ett blogginlägg för sig är mina ibland knasiga lösningar på frukost och medhavd matsäck i stan, men många bäckar små.

Jag håller nere utgifter helt enkelt men snålar inte på upplevelser. Möten och natur är gratis.

I sommar finns det inte mycket att göra i min bransch och det är inget att stressa upp sig över. Snarare go with the flow. Vara långledig. Och det jag längtar efter mest är att vara ledig på våra två ”landställen” och vara ute i naturen. Inga dyra åtaganden där heller.

Imorgon är det fredag och jag förlägger arbetet till skogen då med: Lyssna på ledarskapspoddar, reflektera, planera, filosofera.

Laddar det mentala batteriet och laddar ur det fysiska.

Avsluta med bankmöte där jag varslat om att jag kommer i träningsmundering.

Jag kommer inte ha mest på bankkontot, men jag har andra konton jag värderar högre. Jag har efter 10 års anställningstrygghet en större ekonomisk osäkerhet än jag någonsin haft. Allt hänger på mig själv och min förmåga att få in  och hantera uppdrag. Men jag känner mig lugnare och rikare än på länge. Jag är rik på stöd, rik på kärlek, rik på mening. Naturrik och inspirerad.

Jag tror många skulle må bra av att skala ned sin ekonomi. Vara fri från dyra förbindelser, dyra kickar som kläder, flashiga restaurangbesök och prylar som ingen imponeras av ändå. Skala ned det ekonomiska och skala upp tid till upplevelser. Många längtar till naturen. Ingen ångrar mer tid till det.

Det går att förändra sitt liv utan tvära dramatiska kast. Man kan prova på. Leka med tanke. Testa. Börja litegrann. Man har bara ett liv, det pågår nu.

I lördags var jag på en helt fantastisk kurs. En av de bättre jag varit på, och då har jag ändå varit på en hel del kurser i mina dagar!

Jag deltog i Priolife’s utbildning i L-ABCDE anpassat till friluftsliv och äventyrsliv. Den anordnades av Friluftsfrämjandet i Saltsjöbaden och jag blir så imponerad av alla fina initiativ som drivs av just Friluftsfrämjandet. Läs mer här. Jag har känt att det är dags att uppdatera kunskaperna både för att jag själv vill ut på äventyr och för att kunna leda grupper tryggare.

Vi var ungefär 10 stycken och det var en solig men kall dag. Åsa och Jonas från lokalföreningen stod för maten och vi fick kokkaffe direkt från elden och jättegod mat och fika.

Patrik och Anna från Priolife höll en väldigt engagerande, kunnig och proffsig dag. Det var mycket att ta in men de gjorde det så himla bra med teori och sen testa själv. Även om jag gjort både HLR och första hjälpen tidigare så kändes det som jag lärde mig allting på nytt.

Jag har varit med vid två riktigt allvarliga olyckor med dödlig utgång där jag varit tvungen att agera och var lite nervös för hur det skulle kännas men det gick hur bra som helst.

På eftermiddagen gjorde vi tre stycken iscensatta ”case”olyckor. Det ena innebar att gå i sjön för att dra upp en tung docka och göra HLR och sen starta en eld medan man själv var kall och blöt. Det var..kallt! Men det gick bra för alla.

Sen iscensattes en fallolycka ute i fjällmiljö med rygg och nackskada där inte räddning kunde komma på länge- knepigt! Men så häftigt att jobba i team och testa sina kunskaper.

Jag känner mig så mycket tryggare nu att både leda och ge mig ut själv i svårtillgänglig terräng. Jag vill verkligen rekommendera att gå den här utbildningen och Anna och Patrik var otroligt härliga som lärare. Priolife hittar du här.

Anna och Patrik jobbade bland annat under Trans-Pyrinéerna förra året där Johan Steene ju vann det 90 (!!) mil långa loppet. De har varit ute på andra trailevents och trailtävlingar och berättade att många löpare inte vet vad de ska ha med sig, och de kanske har med sig saker de inte vet hur de funkar. Ett första hjälpenkit där du inte vet vad sakerna i ska användas till- hur snabbt går det att rodda med det?

Den här listan har jag hittat på men här är fem saker jag vill skicka med att tänka på att ha med och ha i huvudet om du ska ut i naturen:

1) Höras – Visselpipa är en stark signal och att blåsa är inte lika jobbigt som att skrika

2) Synas En reflexväst eller en färgglad buff väger ingenting- det går att surra åt den hårt runt något och det går att trycka in den i ett sår.

3) En Dauerbinda. Bra mot stukning och över blödning. 

4) Nå och nås- Det kanske inte finns täckning och du kanske inte tänkt göra illa dig men du kanske måste larma om någon annan.

5) HLR- lär dig. Det väger ingenting att bära den kunskapen och förhoppningsvis behöver du aldrig göra det men att ha övat på det är en riktigt bra start.

Tread safely out there- GoodSpeed!

Packning inför en riktig #utonjut dag. Älskar min Scrubba bag!

Man får tänka MacGyver när man ska lösa stödbandage ute på friluftsäventyr!