Äntligen lite struktur

Under höst och vinterhalvåret kan träningen se lite annorlunda ut för många, man kan lätt tappa inspirationen när det är mörkt och grått ute. Kanske blir löppassen utomhus färre eller flyttas inomhus.

Jag tänkte tipsa om några bra böcker (om löpning såklart) att fördriva tiden med de allra mörkaste dagarna.

1. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Haruki Murakami
Handlar om författarens syn på löpning som en del av hans liv. Härlig läsning om vad löpning faktiskt kan betyda för en.

2. Ät och spring: min osannolika resa mot ultramaraton och mästerskap, Scott Jurek
Ultralöparen och världsmästaren Scott Jurek berättar om sin resa mot världseliten. I boken tar han upp sin syn på mat, hur han gick från skidåkare till löpare och berättar även om sin uppväxt.

3. Löparens Hjärta, Marcus Torgeby
Denna bok gillade jag verkligen och rekommenderar starkt. Handlar om hans löparkarriär och hur han som 20 åring bosatte sig i en kåta i skogen alldeles ensam.

4. Born to run: jakten på löpningens själ, Christopher McDougall
En ”klassiker” som säkert de flesta läst vid det här laget. Författaren söker svaret på varför vi springer och tar upp många intressanta teorier om både det ena och det andra.

Har ni läst dessa böcker? Vad tyckte ni? Och har ni fler tips på bra böcker att gotta sig med i höst?

---

Nu för tiden är det många som kombinerar sina resor med ett lopp. En storstadsweekend där en av dagarna innefattar ett marathon känns inte helt sällsynt. Jag gillar idén och tycker det är ett kul koncept som tar bort en del av prestationen kring ett lopp. Det blir mer en rolig aktivitet under resan. Jag själv är jättesugen på en sådan resa och har börjat se mig omkring efter alternativ. Skulle gärna springa ett marathon på utländsk mark under nästa säsong.
Någon som har gjort en löparrresa och kan rekommendera ett spännande lopp? 🙂

Trevlig löparhelg!

---

Apropå mitt förra inlägg så börjar det kännas lite bättre igen. Det är tungt och tråkigt när det inte går som man tänkt sig och man måste få tillåta sig att ha sämre dagar. Men jag är inte den som är den så jag har redan slagit ut de trista tankarna och börjar tänka framåt istället för att grubbla över det som är gjort. Jag får se mitt misslyckande som en lärdom och en sporre till att bli ännu bättre.

Men viktigt i sammanhanget är också att det får gå helt åt skogen, det är OKEJ! Världen går inte under för det, möjligtvis bara för ett ögonblick. Sedan är man tillbaka igen.

---

I söndags sprang jag terräng SM i Västerås, jag tävlade i den långa distansen för kvinnor (8000m). Det var grått och regnigt och bara några plusgrader så inspirationen var inte på topp redan från början. Jag har dessutom missat ganska mycket kvalitetsträning det senaste och haft svårt att motivera mig till att träna mot ett specifikt mål. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra av löpningen. Så terräng SM var mest tänkt som ett bra träningslopp.

Bra träning blev det ju såklart men ett rejält bakslag för självförtroendet, det gick jättedåligt på loppet. Nu i efterhand känner jag mig nästan ännu mer beviken över resultatet. Jag slutade på 15e plats och var bland de sista i mål. Egentligen inte förvånande med tanke på att de andra tjejterna var väldigt duktiga men det sätter sig ändå på psyket. Det kändes som att all tid jag lägger på träning är helt åt skogen, det finns ingen struktur och inte många timmar består av kvalitativa pass som utvecklar mig.

Jag ska i alla fall försöka smälta det hela och ladda om, lägga upp en ny plan och tydligare mål med min träning. Jag ska påminna mig själv om varför jag springer och att det i grund och botten är något jag gör för att jag mår bra av och som gör mig glad.

Och det är väl okej att misslyckas ibland också, även om det känns tungt.

---

Jag förederar att inte springa så snabbt och har svårt att få till nog med intervallpass i veckan. Jag ligger hellre och tuggar på i ett relativt lugnt tempo under en längre tid när jag tränar. Jag har också svårt för att springa på en bana där sträckan ser i princip likadan ut varenda meter (ban-skräcken kan också hänga ihop med att man förväntas springa snabbt).

Mitt absoluta favoritpass är ett långpass i varierad miljö och terräng. Skog, stigar, asfalt, backar. Då känner jag mig hemma. Långpasset ska gå i ett relativt lugnt tempo och jag kan dra på när jag känner för det.

Vet inte varför jag har så svårt för att få till intervallerna. Känslan efter ett intervallpass är underbar och svårslagen. Jag gillar att känna att kroppen verkligen har fått jobba och att benen knappt orkar ta ett steg till när man är klar.

När jag tänker på det så är nog inte intervallerna i sig det jobbigaste utan snarare steget innan till dem. Jag är nog lite för bekväm och ”lat” av mig. Jag väljer därför det enkla alternativet- att bara gå ut och springa. Det är här jag har mycket att lära för att kunna utvecklas och bli snabbare. Jag kan få ihop ganska många mil på en vecka men frågan är om de varken gör till eller från…

Hur inspirerar ni er inre latmask till att ta er an era värstingpass?

Njut av helgen och fira med ditt favoritpass!

---