Ät inte Voltaren!

Jag lyssnar på bästa Saras podcast om ”Sexiga träningsbloggare” (till vilken skara jag inte räknar mig själv för övrigt. Finns det en klassificiering för ”Mullemammor” så hittar ni mig där!). Sara är expert på sociala medier. Hon är riktigt duktig och proffsig på att både hjälpa företag att agera på nätet och synas där själv. Sara och flera i hennes nisch kan det här med hur man använder sociala medier på ett smart sätt rent affärsmässigt och varumärkesbyggande.

”Strategi för sociala medier” jobbar folk med. Jag försöker ha en strategi för att bemöta folk i verkligheten och tycker det är utmanande nog. Nej jag tänker fortsätta vara lika spretig både på Facebook, Twitter och de cirka 2 gånger i månaden jag kommer ihåg att jag har Instagram. Pinterest har jag släppt och sen är det massa andra saker jag inte vet vad det är: Klout? Viper? Eller var det viber? Enlighten me!

Jag tänker hela tiden att det sitter en liten skara människor som är nyfikna på mer information om löpning, om vardagspusslet, om ren mat, om #vavavoom och om motgång och framgång och som älskar naturen precis som jag och läser min blogg. Sen ser jag min statistik då och då och ser att ni är rätt många.

Och då tänker jag att jag kanske borde skärpa mig lite. Skriva lite mer systematiskt, planerat. Säga ja till mer erbjudanden jag får, ta mig tid att gå på releaser och sånt och skaffa en kamera så det blir finare bilder för herreminje vad fina platser jag är på ibland.

Men det är inte jag. Jag har en hemsida på G där det kommer vara mer sånt men det här är min blogg. Här gör jag precis som jag vill. Jag har jobbat och jobbar så jäkla hårt jämt så blóggen ska inte belastas med strategier eller planering. Det kommer från hjärtat hela vägen. Alltid gjort. Kommer alltid göra. Fakta. Känslor. Tips. Trix. VAVAVOOM:

Och som några vet så har jag en dröm om att göra ett sommarprogram. Vissa saker tänker jag gör sig bättre i prat än i skrift. Och jag är ju aldrig först på pucken men med inspiration hämtad från de poddar jag lyssnar på (Endurance Planet mest) och nu Saras pod så känns det som den här idén ska få ta lite plats. Sommarprogramsidén har utvecklats till en idé om en Runnerslove Pod!

Jag håller på och roddar med det tekniska men jag tänker en pod som handlar om löparglädje, löparäventyr, folk som tar sig an sin första mil, sin första mara, springer fort, springer långt. Jobbar med löpning. Springer för välgörenhet. Jobbar med skador. Och så.

Ofta när jag springer mina långpass lyssnar jag på min favorit Lucho på Endurance Planet och blir samtidigt inspirerad att springa mer. Lite så tänker jag att det ska vara. Varje pod ska leverera något nytt vare sig det är inspiration eller ren kunskap.

Vad tror ni om det?

Skor för 16 mil. De här älsklingarna hade legat i en plastpåse i två veckor. Tog fram och gjorde ren dem nu och nu är vi igång igen.

---

Bara så de som tror att jag lever något sorts asketiskt morotsliv med minst 5 mil i benen per pass annars är det inget att ha.

Jag skulle springa någon sorts tröskel idag och som vanligt när jag put it to the universe att jag ska springa så samlas vädergudarna till möte! ”Vi kan inte skicka arktisk kyla nu, den är slut till alla pass i vintras. Vad har vi?”

Ah! Ösregn, halv storm och hagel! Det skickar vi! Pronto! Till väg 273 utanför Karlskoga!

Och där fick jag det rätt i fejan! Jag hade en tanke om ett lätt 8 km pass i riktigt bra fart i sex kilometer. Så blev det inte. Det blev jättetungt. Det gick bara långsammare och långsammare. Vinden piskade och haglet lade sig som ett täcke. Lite skakis blev jag också.

Varför? Jag hade inte ätit ordentligt. Lunchen blev sen och jag fick skippa den för att inte få håll. Och tanken var slut. Funkade bara för att jogga i mitt evighetstempo.

N skulle ändå plocka upp mig så jag joggade på tills han kom farande och så åkte vi in till Karlskoga där jag raskt och redigt med ett blodsocker i knänivå plockade på mig en färgglad påse med allehanda tillsatser under samlingsnamnet ”lösgodis” och åt lika raskt upp hälften tills jag mådde illa.

Så kan det gå. Bara så ni vet.

Lite bra blev det iallafall för jag hittade en sorts cyberkavel som har varit magi här på min rygg.

Och så har jag grävt lite i trädgården i mina gula stövlar och pappas blåa mössa och då är allt så bra så. Tröskelpass eller inte.

---

Efter två veckors vila så var det då dags att dra igång lite kvalitet igen.

Jag både är och är inte förvånad över hur fint kroppen återhämtat sig. Fötterna ser fortfarande rätt fula ut men inga blåa tår från TEC utan det är skavsåren som ska läka och eftersom jag bara stolpar runt som vanligt i skor så tar väl det sin tid. Det finns inget som heter ”hög smärttröskel” men vi hanterar smärta olika. Jag sprang 16 mil med en sticka rätt in i foten så lite skavsår det är som inget jag tänker låta hindra mig.

Jag har inte haft ont någnstans förutom blåmärket på knäet och det gick snabbt över. Ingenstans. Träningsvärk nå så in i bängen hade jag första dagarna och sen var benen sega att få igång så har bara låtit dem vara. Förvånad men ändå inte alltså. Jag gick ju nästan 4 mil av de 16 så det slet väl inte lika mycket som om jag pallat att springa.

Så 14 dagars vila med endast lite löpning här och var, kanske 2 mil totalt på två veckor. Dags att sätta igång. Som jag längtat.

Jag tänkte att ni ska få följa min träning mot milen. Min första mil någonsin. Helt annan träning än den för TEC naturligtvis. 1 mil kontra 16.

Jag har dessutom en halvIronMan i juli där jag inte har någon som helst varken träning eller teknik i varken simning eller cykling just nu. Jag springer helst i terräng och förutom HalvIM så behöver jag komma igång med träningen för Axa Fjällmarathon också. Mycket nu! Tur att milträningen inte tar så mycket tid!

Jag tror att om jag tog i allt vad jag kunde nu så kan jag springa milen på 50 minuter. Sen kan jag fortsätta springa flera mil efteråt men nu är alltså tanken att det ska gå lite fortare och att jag ska vara trött när jag går i mål.

De pass jag tänkt sikta på är dessa:

1) Intervaller. 2 tusingar, tusingar, 400-ingar och backintervaller

2) Tröskelpass.

3) Tröskelintervaler 2 x 20, 3 x 15 3 x 10 min osv

4) Morgonjoggar- tycker intervallpass på kvällen går bättre om jag sprungit på morgonen

Drömmen är att springa sub 48 minuter vilket motsvarar 4:40 fart. Några pass kommer jag värma upp och sen springa 4:40 så länge jag orkar så ser jag vartåt det barkar.

Igår stack jag och N ut för att köra tusingar. Vi gjorde det förra sommaren och då hade jag ett kanonpass. Nu regnade det, blåste motvind och slingan vi valde är asfalt och lite upp och ned.

1,5 km uppvärmning i 5:30 fart och sen satte vi igång. N drog iväg förstås och jag harvade på efter. Slet verkligen som ett djur men fort gick det inte. Jag hade tänkt 1 minuts vila men ökade på till runt 2 minuter bara för att kunna trycka på i intervallerna.

Såhär blev det: 4:26, 4:40 (lätt uppför), 4:38, 4:44, 4:53 (brant uppför cirka 200 meter). Nedjogg 1 km. Helt klart mitt långsammaste tusingpass på länge.

Fy fasen så tungt. Tappade dessutom höfttippet lite och känner av korsryggen.

Men en början iallafall. Klar på 8 kilometer. Vid den tid och distans då jag brukar vakna till.

Idag ska jag springa en ”testtröskel”. Försöka hitta en fart jag kan springa 8 kilometer stadigt i. Springer in mot Karlskoga där jag ska posta Tjejmarathondeklarationen jag äntligen gjort klar.

Har du ett företag och vill samarbeta med Tjejmarathon? läs mer här

Glad Valborg önskar jag dig!

---

Jag skulle vilja slå ett slag för att jobba hårt. Kavla upp ärmarna. För att satsa på något man tror på. För djeflaranamma. För #vavavoom.

Det är kutym att skriva om att man ska vila. Vara ledig. Jobba mindre. Återhämta sig. Ta det lugnt. Pilla navel. Men de flesta av oss har mål i en antingen närliggande eller distans horisont och tänker ofta att man borde göra saker som tar en närmare dem.

Det där med att lägga energi och ångest över saker man inte får gjort, inte orkar göra, inte hinner och önskar att man hade gjort så att man var någon annanstans än där man är nu. Det är bara dumt. Det är bara onödigt. GÖRT istället. Och vila utan dåligt samvete när det är dags för det.

Det gäller att investera tid i att göra en plan som ser till att man gör de saker man ska för att röra sig mot de mål och drömmar man har. Oavsett om de är att starta eget, gå ned i tid på jobbet för mer fritid. Byta jobb. Börja plugga. Börja om. Springa milen. Gå ned 5 kilo. Springa ett marathon utan att skada sig.

Man vet ofta sina svagheter och det är de man behöver buffra för. När blir det där du tänkt inte av? Varför? Hur ska du förebygga det?

Framgång kommer av hårt jobb. Hard work.Fråga vem som helst som lyckats med något. Och framgång är inte per definition att rulla in dollar som Bill Gates men vill man få till en förändring så får man slita för det. Göra jobbet.

Vill man ha nytt jobb, komma i smaljeansen, le innifrån och ut, springa 16 mil, springa en mil, stå på händer, starta eget, byta jobb. Så måste man dedikera sig. Ofta avstå saker. Säga nej till kortsiktig njutning för att ge tid till lärande, jobb, studier, slit.

Du kan vara en vinnare redan nu. Skillnaden mellan att satsa allt på ett kort och sen inte lyckas och känna att man förlorat vid vägs ände är att njuta av vägen fram. Njuta av det hårda slitet.

Av tröttheten i skallen efter en sen kvälls mangling. Av blodsmak. Av skavsår, av mjölksyra. Av skallen som däckar i kudden med väckarklockan satt på tidigt medan andra dricker drinkar på söder. Av plinget när mailet går iväg. Plinget när svaret kommer in. Ja? Nej? Försök igen.

Njuta av att gå sin egen väg. Inte stå stila. Gå. Jobba. Förtjäna sin framgång.

Här är mitt första blogginlägg. 6e december 2009. Jag orkade knappt en mil. Jag var enormt osäker och i ett förhållande där jag inte mådde bra. Osäker på var jag var på väg i livet, i karriären. Mamma till en liten 5 månaders bebis. Det var då. Det var 3,5 år av hårt slit sen.

Ibland tittar jag tillbaka. Viktigt det också. Viktigt att se hur långt man kommit. Innan man vänder blicken framåt och öser på.

---

Antingen har man inte ätit rätt. Inte ätit alls. Eller så hinner man inte det pass man tänkt. Eller så var inte Garmin laddad. Skorna borta. Tröjan inte torr.

Det regnade. Det blåste. Man var trött. Man hade ingen motivation. Man var tvungen att…

Eller nåt.

Det kommer alltid vara något. Alltid. För alla vi har ett liv där träningen inte har ett speciellt utrymme, automatiskt. Det blir inte kris- som när man inte sover. Det är inte lika nödvändigt som att gå på toa.

Det är lite jobbigt. Så det kan ta emot. Och det finns triljarders med ”men” som man kan lägga dit. Och så får man omgivningens erkännelse: ”Nej men det förstår man ju att du inte kom ut då” För då känns det ju lite lättare med deras egna ursäkter.

Eller så gör man som jag gjorde imorse. Vaknade och kom på att- sticker jag inte ut nu blir det inte av idag. Hade 30 minuter innan N skulle till jobbet och jag inte kunde få barnvakt. Så innan precis allt. Drog jag på mig korta shorts. En tunn t-shirt för jag såg solen från sängen där jag låg och snusade på min Lilla Tigerskrot.

Drog på skorna. Håret i en snabb tofs. Ut direkt. Inget tjafs om lågintensivt före frukost, äta något. Värma upp. Bara springa. Så fort det gick runt sjöarna. Det var den tiden som fanns. Den tog jag. Tunnast klädd av alla tror jag. Kryssade bland mössor och dunjackor. Full kareta. Utan koll på tid, distans och klassificiering av pass. Men full koll på löpningen.

Ibland är det bara att springa. Nu. Är det dags för milpersträning.

---