Nu tränar jag för milen!

Jag skulle vilja slå ett slag för att jobba hårt. Kavla upp ärmarna. För att satsa på något man tror på. För djeflaranamma. För #vavavoom.

Det är kutym att skriva om att man ska vila. Vara ledig. Jobba mindre. Återhämta sig. Ta det lugnt. Pilla navel. Men de flesta av oss har mål i en antingen närliggande eller distans horisont och tänker ofta att man borde göra saker som tar en närmare dem.

Det där med att lägga energi och ångest över saker man inte får gjort, inte orkar göra, inte hinner och önskar att man hade gjort så att man var någon annanstans än där man är nu. Det är bara dumt. Det är bara onödigt. GÖRT istället. Och vila utan dåligt samvete när det är dags för det.

Det gäller att investera tid i att göra en plan som ser till att man gör de saker man ska för att röra sig mot de mål och drömmar man har. Oavsett om de är att starta eget, gå ned i tid på jobbet för mer fritid. Byta jobb. Börja plugga. Börja om. Springa milen. Gå ned 5 kilo. Springa ett marathon utan att skada sig.

Man vet ofta sina svagheter och det är de man behöver buffra för. När blir det där du tänkt inte av? Varför? Hur ska du förebygga det?

Framgång kommer av hårt jobb. Hard work.Fråga vem som helst som lyckats med något. Och framgång är inte per definition att rulla in dollar som Bill Gates men vill man få till en förändring så får man slita för det. Göra jobbet.

Vill man ha nytt jobb, komma i smaljeansen, le innifrån och ut, springa 16 mil, springa en mil, stå på händer, starta eget, byta jobb. Så måste man dedikera sig. Ofta avstå saker. Säga nej till kortsiktig njutning för att ge tid till lärande, jobb, studier, slit.

Du kan vara en vinnare redan nu. Skillnaden mellan att satsa allt på ett kort och sen inte lyckas och känna att man förlorat vid vägs ände är att njuta av vägen fram. Njuta av det hårda slitet.

Av tröttheten i skallen efter en sen kvälls mangling. Av blodsmak. Av skavsår, av mjölksyra. Av skallen som däckar i kudden med väckarklockan satt på tidigt medan andra dricker drinkar på söder. Av plinget när mailet går iväg. Plinget när svaret kommer in. Ja? Nej? Försök igen.

Njuta av att gå sin egen väg. Inte stå stila. Gå. Jobba. Förtjäna sin framgång.

Här är mitt första blogginlägg. 6e december 2009. Jag orkade knappt en mil. Jag var enormt osäker och i ett förhållande där jag inte mådde bra. Osäker på var jag var på väg i livet, i karriären. Mamma till en liten 5 månaders bebis. Det var då. Det var 3,5 år av hårt slit sen.

Ibland tittar jag tillbaka. Viktigt det också. Viktigt att se hur långt man kommit. Innan man vänder blicken framåt och öser på.

Antingen har man inte ätit rätt. Inte ätit alls. Eller så hinner man inte det pass man tänkt. Eller så var inte Garmin laddad. Skorna borta. Tröjan inte torr.

Det regnade. Det blåste. Man var trött. Man hade ingen motivation. Man var tvungen att…

Eller nåt.

Det kommer alltid vara något. Alltid. För alla vi har ett liv där träningen inte har ett speciellt utrymme, automatiskt. Det blir inte kris- som när man inte sover. Det är inte lika nödvändigt som att gå på toa.

Det är lite jobbigt. Så det kan ta emot. Och det finns triljarders med ”men” som man kan lägga dit. Och så får man omgivningens erkännelse: ”Nej men det förstår man ju att du inte kom ut då” För då känns det ju lite lättare med deras egna ursäkter.

Eller så gör man som jag gjorde imorse. Vaknade och kom på att- sticker jag inte ut nu blir det inte av idag. Hade 30 minuter innan N skulle till jobbet och jag inte kunde få barnvakt. Så innan precis allt. Drog jag på mig korta shorts. En tunn t-shirt för jag såg solen från sängen där jag låg och snusade på min Lilla Tigerskrot.

Drog på skorna. Håret i en snabb tofs. Ut direkt. Inget tjafs om lågintensivt före frukost, äta något. Värma upp. Bara springa. Så fort det gick runt sjöarna. Det var den tiden som fanns. Den tog jag. Tunnast klädd av alla tror jag. Kryssade bland mössor och dunjackor. Full kareta. Utan koll på tid, distans och klassificiering av pass. Men full koll på löpningen.

Ibland är det bara att springa. Nu. Är det dags för milpersträning.

Jag är lite dålig på att köpa träningskläder bara för att de är fina. Trimtex är rätt fina men det är mest funktionen jag är ute efter.

Men så åker man på events och grejer och någongång tränar man inomhus och visst känner man sig lite grymmare i fina grejer?

Jag har hört så mycket bra om lululemon, att de sitter så bra, har smarta fickor och dylikt och tänkte att jag ska nog skaffa mig lite kläder därifrån för varmare dagar och för speciella tillfällen. Alltså alla tillfällen.

Tur då att Sara var ovathere nyligen och kunde handla åt mig :).

Just nu är jag lite hög på andras prestationer- GRATTIS Kajsa Berg till EM guld på 100 km. Med en segertid på precis under 7:39 är det nästan ofattbart snabbt! Sophia Sundberg och Kerstin Rosenqvists fina insatser gav även Sverige ett lagsilver. Herregud så grymma ni är!

Jag är så inspirerad och imponerad och detta precis när jag ska sätta igång träningen själv igen. Två veckor har jag vilat. Förvisso har jag träningsvärk lite här och var efter två dagar ute i naturen- speciellt triceps grymtar lite just nu. Men jag känner att kroppen är redo att utmanas igen.

Och nu är det dags för en till riktig utmaning. Jag tycker om att springa långt. Jag tycker om långpass och har ett psyke och kropp som lämpar sig för uthållighet. Det är lättare att tänka långt än kort helt enjelt.

Mackan var inne på det häromdagen- är det nödvändigtvis tuffare att springa långt? För de som inte förstår löpning är det lätt att döma på distans. Långt- tufft. Kort- lättare. Så är det inte i min värld. Springa så fort som Kajsa idag, där första maradistansen gick på fantastiska 3:09, det tycker jag nog är bland det tuffaste jag hört om.

Men att träna för att springa en snabb mil. Tuffa kräkhårda fartpass som krävs för att få bra resultat på 5000 meter och milen- det tycker jag känns tuffare än att fortsätta direkt med min ultraträning där korta intervaller inte riktigt får plats i min lilla träningsvärld.

Jag har ingen bra fart. Ingen bra syratålighet. Uthållig som få men rätt långsam, relativt sett. Det har inte intresserat mig tidigare men jag gillar att testa nya grejer och känner att om jag ska utvecklas som löpare så vill jag få ett större spann i löpningen än bara uthållighet. Det är inte så att jag inte springer intervaller och tills mjölksyran sprutar. Det är bara att jag inte hinner det så ofta!

Och om det är någon gång det passar att jobba fart så är det precis. just. NU. Maj är en månad då jag inte har så mycket tid till träning, det är långt till nästa 100 miles lopp och jag är precis ur en lång lång period med fokus på lågintensiv träning. Den motorn går. Den håller bra och den tänker jag bibehålla med att springa långt sisådär var tredje vecka.

Men jag har ju sagt någongång att ska jag springa ett millopp. Mitt första millopp någonsin då ska det vara för något riktigt speciellt. Jag har bara sprungit halvmarathon och längre förut. Milen har jag sprungit på triathlon två gånger: 48 minuter och 53 minuter tog det då men det kan man ju inte räkna på riktigt. Men däremellan ligger väl min maxfart på milen. Lång och förhållandevis tung är jag med kraftiga ben. Ingen snabb löparkropp egentligen men precis som humlan flyger fast den inte kan skiter väl jag i det och tänker försöka springa snabbt ändå. Rörelseglädje och pannben sitter inte i BMI, tack och lov.

Men nu ska det persas på milen. På Blodomloppet 4e juni i Stockholm. Speciellt för att de i år samarbetar med MOD Mer organdonation på flera orter under Blodomloppsturnen. En organisation som verkar för att hjälpa de 800 som väntar på livsgivande organ idag. Har du läst bloggen ett tag så vet du varför detta är viktigt för mig. N ska själv springa i Stockholm Göteborg och i Uppsala.

Du kan läsa mer på deras Facebooksida och jag hoppas att vi ses i MOD’s tält den 4e juni om du också springer Blodomloppet. Det känns helt rätt att det här blir första milen. Helt rätt! Och riktigt roligt!

Om du vill inspireras. Om du vill få perspektiv. Ge mig 12 minuter.

Klicka här. Och se till att du registrerar dig för organdonation. Gör din vilja känd.

Vågar man säga att man varit på kurs? Att man klarat ett prov? Att man är glad och stolt eller ska man börja med att ursäkta sig att ” Nej det förstår jag väl att en kurs inte är något. Jag kan inte kalla mig någonting. Det finns så mycket utbildningar nu och vem som helst kan kalla sig vad som helst”.

För som Madde skrev- Damned if you do (utbildar dig) och damned if you don’t. Och det finns säkert en massa dåliga kurser som inte lever upp till det som de säljer in. Det finns certifieringar i navelpill och mest diskuterat- säkert dåliga PT-utbildningar men det kan också vara så att de som går utbildningarna inte förstår att kurser ofta är stomme och verktygslåda och du måste öva på att använda dem för att bli bra och det kommer nya verktyg, nya rön, nya trender. Ja det där tänker jag inte skriva om nu.

Naturen dock. Består. Kroppen och hur den rör sig. Hur lederna sitter. Består. Rörelseglädje och det fantastiska i att vara utomhus oavsett väder- det slutar aldrig fascinera mig.

Och vet ni vad?! Jag har läst ungefär 5 år på universitet. Har en civilekonomsexamen med fördjupning inom miljöekonomi, miljöteknik, biologi och kust- och marinstudier. Läst litteratur. Journalistik. Studier jag bedrivit i England, Australien och Sverige (där begreppet ”omtenta” finns vilket inte finns i England. Cry baby system vi har här alltså men det är en annan fråga).

Jag har utbildat mig inom träning och hälsa till och från i 13 satans år nu och tycker jag har rätt bra koll på vad en bra utbildning är. Så jag tänker förbehålla mig rätten att säga att JA. Jag har varit på kurs och jag har fått ett diplom och en certifiering som jag tycker är bra! Jag har gjort ett prov och jag har lärt mig massa nytt som gör att jag har ett verktyg till i instruktörsverktygslådan. Jag har lärt mig att leda säkra och effektiva pass i utomhusmiljö där vi jobbar med vår egen och andras kroppstyngd med massa nya fiffiga övningar. Gärna en pinne som verktyg. Gärna med skratt och djeflaranamma.

CrossNature handlar om att bli starkare och snabbare av och i naturen. Inga bildäck och västar. Att hantera snö, is, regn och en spretig grupp är instruktörens utmaning. Belöningen- det fantastiska i att vara ute. Åh vad jag har njutit de här två dagarna ute vid Ålsten.

Certifieringen ges genom Naturlig Träning och Hälsa AB och licensavtalet jag kommer skriva på ger mig rätten och möjligheten att använda namnet och logotypen förutsatt att kriterierna efterlevs för hur man leder passen.

Allt vi gjort på kursen andas det jag tror på: Glädjen i att vara utomhus, att jobba i naturen, med naturen, på dens och dina egna villkor. Att man blir gladare av att vara ute och träningen lättare är funktionell.

Jag ser fram emot att köra detta med mina kollegor och när jag har det lite lugnare så kommer jag självklart!!! att köra med er som vill också.

Tack Anna! Tack Mie och Patrik för två fantastiska dagar. Jag har haft en enormt tuff vecka fram till torsdags men jag känner mig så utvilad nu.

Naturen gör sånt. Lite barr innanför kragen och en kotte under rumpan så är man sig själv igen!