Återhämtning/reflektion-mot nya mål!


Igår var en helt fantastiskt dag! De flesta dagar verkar vara det! Visst- jag har galet ont i nerven och fick halta runt nere i vår konferenslokal där kick-offen skulle hållas. Men inombords mös jag.

Micke från Runners Store kom först och jag lyckades glömma att vi var på rätt våningsplan och han fick åka en sväng med varuhissen först. Tamtadam. Smärta tar över skallen helt klart.
Tomas Hozsek ( gen sekr för LL) kom också med Jessika och sen Sirpa och Lisa från Running Sweden. Till detta Andreas från Access Rehab och han försäkrade också att jag inte kunde ha sönder något genom att gå runt och ha ont.

20120417-083906.jpg
20120417-083927.jpg

Vid kvart i fyra dök så Martin Lidberg upp och så började kick-offen. Jag hade strategiskt satt mig långt fram så inte precis alla skulle se att jag haltade men min kollega Håkan lät mig inte komma undan så lätt. Innan jag skulle prata lade han upp resultatet från jogg.se och en bild från TEC! :). Kunde inte annat än garva!

Martin Lidberg bjöd på en intensiv och underhållande föreläsning. Han är rolig, inspirerande och ödmjuk! Jättekul !

20120417-084306.jpg

Ett stort gäng anställda drog sen ut på träning men jag kunde inte nog snabbt komma iväg för att hämta min lilla tjej som jag varit ifrån i 5 långa dagar. Vilket kramkalas!!! Kunde inte få nog av hennes lilla goa nacke och kinder.

20120417-084519.jpg

Ordningen återställd..

Sen satt jag med datorn i knäet och surfade lite. Hittade den fantastiska debatten på jogg.se om Tjejmarathon. Jag är så glad att vi gör det precis såhäri år.
Jag funderar på mitt nästa mål- pers på marathon. Sen TEC så är verkligen stjärnorna min gräns även om ödmjukheten ökat. Men jag vill spänna bågen och klurar på mitt träningsupplägg som jag kan påbörja om sisådär 10 dagar. Nu kan jag ta mig tid att planera de 12 veckorna som är kvar till jubileumsmaran. Däremellan har jag ju en topptur till Åreskutan på WorkoutÅre i slutet av maj att leda ihop med herr Hagström så behöver väva in backstyrka fram tills den.
Snabbhet och snabbdistans heter annars fokus nu. Kommer bli galet tufft. Galet roligt. Lägger alla andra eventuella lopp åt sidan och satsar 100 % av min träning på att bli lättare och snabbare och mer mjölksyratålig tills 14 juli.

Jag är så laddad!

Jag är så glad också över den inspiration många fick ifrån TEC och allas hjältemod där. Flera runtom verkar så taggade både att börja springa och att testa längre ultralopp. Löpglädje smittar och glädjen sitter i! Ha en fin dag!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

… Mer löpning!


Nej inte för mig. Jag har inte en sportmössa att få hjälp med min nerv förrän senare i veckan så får snällt halta runt.
I övrigt är det klassisk efter-lopp status: Stel, gör ont att gå nedför. Magen är tjorvig. Törstig hela tiden och kroppen suger åt sig vätska som en svamp.

Mer reflektioner: Har läst så många fantastiska loppstories från TEC nu. Senast Annas och det är precis så- det gick inte att förbereda sig på det här:

20120416-081024.jpg.
Foto: Maria Vinberg

Det jag också reflekterar över är min inställning och hur jag kan lära mig av detta lopp för att bli ännu starkare.
Jag ville bryta för att jag hade överdjävligt ont. Men jag lessnade också ur eftersom jag insåg att jag inte skulle klara 9 timmar. Jag hade ingen plan B. Jag fixade en plan B och jag är urstark och envis men till nästa gång ska jag ha både plan B och C på plats!

Jag måste också säga något om mina kläder:
Jag behövde inte byta någonting! Min löparjacka från Trimtex var torr trots att bi sprang i snö, regn och det rasade snö över oss i skogen. Den andades och höll mig i perfekt temperatur. Satt som en smäck gjorde den också. Kompressionstightsen från samma ställe var lika bra.
Man blev ju dyngsur och genomlerig om fötterna efter 2 km så jag struntade helt enkelt i att byta och fötterna mådde helt fantastiskt hela loppet. Jag har en liten ynka blåsa på en tå. That’s all.

Jag är fortsatt så otroligt imponerad av alla som fullföljde 16 mil. Carina du är en av mina nya förebilder! Största grattis till dig!

Idag håller jag på med en löparkick-off för över 150 personer. Vi sparkar igång PwC Lidingö Challenge 2012 med en minimässa där Runners Store, Lidingöloppet, Access Rehab och Running Sweden kommer. Sen har vi en föreläsning där just LL, Running S och vi ska prata. Sen föreläser Martin Lidberg och så är det dags för första gemensamma måndagsträningen på jobbet. Räknar med att de blir ca 100 pers.
Men inte jag alltså. Min älskade lilla snorpagorpa kommer hem från äventyr med pappa i Paris och jag ska kasta mig iväg till henne för jag saknar så hjärtat värker ikapp med kroppen!

20120416-082508.jpg

Vet inte om hon gillar ultra men hon gillar min vätskesäck!

Ha en riktigt fin dag!

Mitt TEC- mitt äventyr


Varning för lång läsning. Men detta ska jag bära med mig för om det blir tufft på riktig någon gång. DÅ plockar jag fram 6e milen på TEC. Jag har aldrig varit starkare.

Morgonen började väl utsövd med en vit värld utanför. Den evige optimist jag är tänkte jag att det smälter bort. När jag och Madde gick till bilen började vi garva. När vi såg att hela motsatt körriktning stod stilla på Norrtäljevägen då garvade vi ännu mer.

Starten var som sagt uppskjuten och jag hade förvisso ätit för 2 personer i 2 dagar men hade nog i backspegeln behövt fylla på med en macka till. Fick veta att de behövde ut och rensa träd och grenar som fallit över banan.

Hann krama på alla mina ultravänner och lära känna några nya. Vi satt där på hotellet och fikade och snön den yrde utanför. Absurt!!!

Hann inte riktigt komma i mitt ”loppmood” vilket jag oftast gör med ”I will possess your heart” med Death Cab for cutie.

Jättekul tydligen i snöyran! Maria från IF Linnea bredvid mig!

Men så startade vi! Första varvet var det en del att springa på led och jag kände hur jag bara studsade av energi. Min hemliga plan var att ligga på 5:50 så gott det gick i 4-5 mil och sen ha god marginal att ta varv på 7-8 min/ km. Man behöver tid för toabesök, äta, gå i backar osv.

Underlaget var ..ett skämt! Det går inte att beskriva hur det är att slira på snö/is/lergegga/vattenpölar. Jag och alla andra var dyngsura. Jag sa till Jan-Erik att ”Gaiters (damasker) i all ära men dotterns galonbrallor hade varit bättre” .

Se bara på bilderna:

1a varvet

Min idol Annelie

Också min idol som medans jag skriver kämpar med ett evigt glatt leende- Carina Borén! (båda tjejerna är självklart Tjejmaralöpare! :))

Jag var iallafall sjukt pigg och ett stort leende började spridas. Det här kommer gå bra. Jag tog ändå första varvet lugnt för att känna in banan och sladdade in på 1:06 tror jag. I skogspartiet vid km 7 som ni ser här går det inte så fort direkt!

Ja ni ser. Det går inte att rusa fram här. Vid varvning stod bästa bästa Madde med två flaskor redo och ett kommando, ”kör”. Och det gjorde jag! Jäklar i min låda nu var jag uppvärmd och nu var det dags att börja jobba.

Andra varvet blev nog det snabbaste. Nu var det kämpigt med underlaget, det gick inte att springa på sina ställen men mellan 3,7 til 5 nästan var det bara att brassa på i de bilspår som skapat en skugga av vägen under. Försökte ligga i 5:20 fart här, slappna av i steget och bara falla fram och köra. Sen kommer lite gegg och uppför och sen asfalt igen. På’t bara! Vid 6 km går det uppför vid en bilväg och strax innan 7 är man ute i total ler/snövälling i skogen. Mata mata.

Inne för varvning på 2:04  enligt min klocka så hade ätit in mitt 1a varv och låg helt ok i fas, det var ju bara att inse att sub 1 timma varv var att glömma idag.

På tredje varvet halkade jag till rätt bra där i skogen och jag kände hur mitt vänstra ben började krångla. Jag har ischias och när jag inte springer rakt så åker höften snett.  Lite oroande men jag var så glad och pigg och energin var suverän så jag bet ihop och tuffade på. Inne på3:12tror jag. Helt ok. Coynta och Magdalena stod och skrek och hejade och jag blev så peppad. Massa andra också- Catti från Running Sweden dök upp. Ja såg Marcus (som skrivit Löpträning mitt i livet) och alla funktionärer var helt fantastiska på att lyfta en vid varje varvning.

Madde lassade på med grejer som vi bestämt men vatten och Perpeteum var grejen idag. Ut igen. Strax efter start får man gå ned för trappor. Nu gjorde det riktigt ont. Hela vägen ned från rumpan till foten. Hel¤/=¤e. Vad göra? Springa.

Jag trampade på men smärta tröttar. Glömde äta. Drack men haltade brutalt och nedför fullkomligt skar det i hela benet när jag satte ned vänsterfot. Inte kul. När jag kom in på varvning fick Madde sticka kaveln in i piriformismuskeln där nerven går igenom. AJ men hjälpte lite.

Vi fick massa roliga kommentarer om den här proceduren men don’t underestimate the power of a kavel!

Ut igen men nej. Det gick inte. Jag fick gå och släpa vänsterbenet med mig. Det tragikomiska var att det gick bra att springa uppför men inte nedför. I Ultra gör man tvärsom :). Aj aj. Jag orkade inte ha ont. Kände att jag inte ätit så bra. Tappade allt. Haltade in och klockan stod på 6:00 ca. Hade inte en tanke på att det kunde finnas sjukvårdshjälp men det gjorde det förstås och in på bänk och upp och Mia‘s kärlek Silvio gick igenom kroppen och knäckte ut s-i leden och annat och i med 2 Voltaren. Men nu frös jag och var bara slut. Smärta tröttar ut. Jag ville inte. Jag hade krigat i 2 mil med smärta och nu var jag less. Men det var inte Madde. Hon bara ” hallå vi bryter inte nu, det är liksom 3 mil kvar”. Och Silvio sa ”ta ett varv i taget”. Och ja 1 varv. Det kunde ju gå. Det började röra sig i skallen. Pannbenet hårdnade lite och jag stapplade ut. Började jogga. Madde skrek och tjoade, alla skrek. Jag hade alla med mig. Nedför trapporna gjorde det överjävligt ont men sen..sprang jag! Jag sprang i 5:40 tempo och passerade löpare efter löpare och klappade händerna och sjöng och hade gåshud och jävligt ont och det var jäkligt mycket ultra och galenskap. Jag började räkna och insåg att hela ischiasdramatiken tagit 1 timme av min tid. Nu jäklar.

När jag flög in för varvning hade jag plockat flera minuter av min tappade timme. Alla skrek. Jag skrek. Det kändes som alla stod o väntade på mig och jag o Madde bara vrålade till varann, två  nya flaskor vatten med Resorb o Perpeteum- UT. Tydligen hade det varit just den euforin jag själv kände, alla vid växlingen delade det där varvet och den kampen med mig och det Madde hävdar att hon var tårögd när jag drog iväg. Magiskt. Man är aldrig ensam!

Nu var det den vackraste solnedgången. Dimman låg över fälten. Slirigt. Halt. Jag började känna i resten av kroppen att jag sprungit 6 mil och varit ute i över 7 timmar. Det gjorde så fruktansvärt ont men nu hade jag bestämt mig. Jogga. Gå i backen och dricka. Jogga. Mata mata framåt. Tänkte på tjejerna som ska springa Tjejmarathon. Tänkte på Jeanette som inte kunde starta på grund av feber. Tänkte på Madde som ställt upp hela dagen. Tänkte på alla som hejade. Jag var själv, men inte ensam. Såg inte många andra men sprang förbi Anneli ut från start. Det gjorde ont överallt och jag hummade och sjöng lite.

Nu föll mörkret och jag tog på pannlampa vid skogspassagen. När jag slog på den lös det reflexer på träden som en korridor genom en dimmig skog. Det var mystiskt och helt galet på en gång. Ute i skogen. Själv. Efter 6,5 mil med ett vänsterben som var som ett träben med stickor i, från foten upp. Men jag visste att jag fick ha pacer sista varvet och Madde, världens bästa coach, stod redo att dra mig runt sista varvet. Det var bara att springa. Försökte njuta. Hitta mitt löpsteg, det där skuttiga jag har som är ren och skär terrängglädje men halkade mest runt.

Jag sprang in i den varma famn som varvningen är och Madde stod där och studsade i det rosa pannbandet och reflexväst. Vi hade bara min (dåliga, hade ju inte räknat med att använda den eftersom starten skulle gå 10!) pannlampa. Vi drog iväg i minst 4 min tempo. Tyckte jag. Visade sig vara mer 6:30 och Madde matade mig med pepp, räknade ned, räknade upp. Jag hm’ade och flåsade. Mådde fruktansvärt illa och vi räknade snabbt ut att jag inte ätit alls som jag skulle men smärtan gjorde att det inte gick. Klafs klafs. Dimman låg som ett mystiskt täcke. Det var mörkt och jag var nog lite snurrig och dimmig och bara tittade på Maddes reflexväst och försökte svara lite sporadiskt. Vid 4 ökade vi tempot. Så fort jag sackade var Madde på mig. ”Du är så nära nu”. Ja bannemig och vilken jäkla dag. All kraft hade redan gått åt till att springa med det onda. Och efter 7,5 mil i slask och snö så är det nog legitimt att vara lite trött. Det blev kallt i luften. Minusgrader. Asfalten var hal. Vi tuggade på. Ut i skogen fick jag fokusera för att leda Madde med ljuset och det hjälpte. Illamåendet släppte även om jag var på väg att hulka flera gånger. När vi kom till 8 kände jag att målet var nära. Det var en konstig känsla i kroppen. Går inte att beskriva. Började kanske lite fatta vad jag gått igenom idag.

9-10 km är rätt upp i skogen. Madde sa ” om du pinnar på nu fixar du 10 timmar”. Jag ökade. Jag ville ta ut mig totalt och det hade jag redan gjort. När det var 400 meter kvar, vilket är uppför sen nedför sa Madde ” Testa vad som händer om du tar fram det sista, ökar lite till”. Vi konstaterade att inget hände- BRA! Maxat! Men visst spurtade vi nedför backen och in i mål!!!! Jodå. Och där tvärstannade jag och garvade, kramade, Madde, kramade Staffan som var där och Jeanette från jobbet och massa andra. Och fick en pokal för 3e plats i tassen!

9:58.22 officiel måltid. 1 timma långsammare än jag tänkt, men min största seger hittils.

Var för trött och hade för ont för att reflektera mer. Tryckte i mig lakrits. Bytte om. Min underbara fantastiska hjälte kom och hämtade mig. Han körde hem Madde som varit världsbäst hela dagen och jag fick sjunka ned i ett kokhett bad hos hans mamma o pappa och krypa in i en stor morgonrock. Jag fick i mig en halv macka och lite chips men mer gick inte.

Jag vill tacka alla som peppat på Facebook, på plats. Tacka alla andra ultrisar för den outömliga källa på inspiration, värme, kärlek och glädje ni är. Det är en ynnest att få lera ned sig i sällskap med er! Grattis till Anna Grundahl som vann damklassen på 100 miles. Helt fantastiskt! Tack alla funktionärer som sliter i flera dygn med detta. Nästa år vill jag vara en av er! Tack min hjälte som ställer upp och kommer och tittar och pallar med att jag är så frånvarande- jag var bara ute efter Madde vid varvningarna. Tack alla som skickat fina sms. Jag har nog inte orkat svara på alla men jag menar det när jag säger att ni hjälpt mig framåt igår.

Och mest mest av allt- tack Madde! Vet ni att det var första gången vi två sprang ihop igår. På min 7-8 mil runda :). Här har ni Maddes story och där kan ni även läsa om vad hon jobbar med. Hon är världens bästa coach- att kunna lyfta någon på rätt sätt vid rätt tillfälle med både kunskap och timing- det är det inte alla som kan!

Jag skickar massa energi till de som fortfarande krigar i snömodd, genom en kall natt.

Tack till min kropp som gjorde något den inte alls ville igår. Nu börjar vi återhämta oss och jobba med den här nerven. Sen- mot nya äventyr!

Tack för att du läste och delar min historia med mig!

Running with heroes


20120414-232906.jpg
20120414-232914.jpg
20120414-232927.jpg

Herreguuuuud vilken dag. Jag har krigat, men en krigare har en arme- hon hette Madde idag. Tack ALLA. Jag har tänkt på er idag och det har hjälpt.

Jag fick springa med hjältar idag, de är fortfarande ute i den hala, geggiga mörka skogen. Skänk dem en tanke.

Min story får ni imorgon. Men jag gjorde det! 🙂

Plan B…..


20120414-091749.jpg

Vi möttes av en man som skottade snö vid Ensta Krog. Starten är uppskjuten till klockan 12.00 och det gör att jag kommer att springa i mörker sista varven. Underlaget gör också att det kommer ta betydligt längre tid! Det var inte riktigt så jag hade tänkt. Men så blir det ibland.
Nu gäller det att hålla i laddningen i 2,5 timmar till och sen blir det, alla kategorier, det galnaste, tuffaste hittills. WOPPA!

20120414-094246.jpg