Återkomsten

Återkomsten


Nu har jag varit tyst här ett tag, det har faktiskt inte hänt så mycket spännande. MEN jag springer ju igen. Inte fullt så mycket som när skadan kom men jag är på gång. Det gör inte ont och jag kan till och med dra på lite fart. Så nu känner jag att motivationen vaknar till liv också. Jag ser ett ljus i tunneln och där framme finns massor av spännande saker jag vill ta del av. Jag vill springa obehindrat först och främst. Jag vill börja tävla igen.

Eftersom jag inte tävlade särskilt mycket förra året så känner jag ett rejält sug efter att springa lopp. Jag tänkte inte springa maraton det första jag gör, jag kanske till och med sparar det till hösten. Så kan jag bygga upp lite fart med halvmaror och milslopp.
Jag behöver lite mer tid för att träna men tävlingssäongen närmar sig med stormsteg så det gäller att börja välja och vraka i utbudet.

Hoppas ni känner samma sug efter en ny härlig löparsäsong!

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Galna tankar!


Ja nu börjar det trots allt hända saker! Jag har gjort små framsteg efter att ha kört på med rehabövningar några veckor. Orsaken till skadan är antagligen för mycket slirande på snö och is i början av december och därav en överbelastning i ”skräddarmuskeln” i vänster lår. Det har varit en blandning av stretchövningar och styrka för att få muskeln på banan igen. Och hör och häpna, IDAG sprang jag lite. Dock bara ca 15 min och ganska långsamt och med en lutning på ca 5% på bandet. Men ändå, JAG SPRANG!

Det kändes lite men gjorde absolut inte ont. Och känningarna försvann så fort jag klev av bandet. Alltså blir det inte värre av att springa lite. Men vad händer då i huvudet när jag ska ställa mig på bandet? Jo, jag känner att jag måste prestera. Alltså att jag får lite ångest av att jag dels inte kommer springa så fort på bandet och definitivt inte länge (i min värld). Jag bryr mig inte alls om tempo, distans eller tid när jag ser någon annan springa. Då tänker jag oftast bara att de är grymma som springer och tränar. Eller möjligen att jag blir lite avundsjuk när jag själv inte får springa…

Jag springer alltså på bandet och den största tanken i huvudet är ”vad tänker de andra om mig nu!?”. Tycker de att jag är långsam, tänker de att ”oj, det var ett kort träningspass!” eller att jag är lat som inte ökar tempot osv. Ja, det är galet att tänka så men jag kan liksom inte borsta bort de tankarna helt även om jag försöker. För det är ju bara löjligt att ställa prestationskrav på sig själv för att man tror att andra bryr sig när de i själva verket antagligen inte ens lagt märke till att jag springer på bandet bredvid.

Nej fy, nu slänger jag bort dessa dumma idéer och är glaaaad för att jag faktiskt har sprungit! HURRA!

Motivationsbrist

Motivationsbrist


Jag är säkert inte ensam om att känna lite brist på motivation just nu. För mig beror det dels på skadan, alltså en överbelastad lårmuskel som vägrar ge med sig. Jag har spenderat mååånga timmar på crosstrainer, cykel och trappmaskin nu. Det är visserligen bra träning men jag vill hellre träna utomhus. Och att skadan inte blir varken bättre eller sämre känns också segt. Jag försöker lägga lite extra krut på styrketräning nu när jag ändå är inne i gymet och harvar. Det känns bra och ibland är det till och med lite roligt. Som om inte detta vore nog försöker jag även förbättra min rörlighet med yoga. Eller i alla fall något som påminner om yoga. Står och stretchar och böjer och tänjer hemma framför olika youtube-videos. Det känns bäst så för det är inte några graciösa rörelser jag bjuder på.

Som en lite extra boost på motivationsbristen så vill jag även skylla lite på min ”sjukdom”. Har alltså hypotyreos vilket innebär att min sköldkörtel inte fungerar optimalt. Den styr ämnesomsättningen och för mig går den inte på högvarv om man säger så. Det gör att jag kan känna mig trött och sliten. Jag äter såklart medicin som ska hjälpa men det är svårt att hitta rätt dos och balans. Jag tror att levnadssätt som kost, stress, träning osv spelar stor roll och jag försöker hitta den ”perfekta” vägen för att må så bra som möjligt. Ibland handlar det kanske främst om inställning men mitt utgångsläge känns tuffare än för många andra. Självklart har vi olika bra dagar och perioder i livet oavsett om man är sjuk eller ej. Så för att inte verka för bitter ska jag nu ta tag i denna otroligt dåliga inställning och göra det bästa av dagen, Skärpning!
Önskar alla en grym dag och njut av er löpning ni som kan <3

Den glade cykelpendlaren

Den glade cykelpendlaren


Hur tar du dig till jobbet? Bil, buss, tunnelbana eller kanske som jag, med cykel?
Jag och min kille äger inte ens en bil för vi anser att vi inte behöver det. Vi bor ganska centralt och har nära till både stan och naturen. Dessutom går det kollektivtrafik om vi mot förmodan inte skulle vilja cykla. Jag själv har valt arbetsplats som ligger i grannkommunen och har därmed 14 km enkel väg att cykla. HURRA!

De flesta brukar höja lite på ögonbrynen åt att vi inte har bil. De frågar saker som ”Hur går det när man ska handla?”, ”Om det är dåligt väder, hur gör ni då?”, ”Tar det inte lång tid att cykla?” och kanske en fråga ingen ställer men tänker ”Är ni snåla?”. Svaren är många och anledningarna till att jag cyklar är ännu fler. Jag tror att de flesta blir lite stötta av tanken på att man är så hurtig och inte gör exakt som alla andra. Men absolut hade det varit bekvämt med en bil ibland fast inte så pass bekvämt att det blir värt det. Och JA, det är kallt, blött, blåsigt och ibland svettigt att cykla 28 km t/r men det är också det som är meningen. Jag får dessutom gratis motion och frisk luft (jag vet att det låter präktigt). Det tar dessutom längre tid än att åka bil men jag har å andra sidan sparat in tid som jag annars skulle lagt på träning någon annan stans. Och vad gör den som inte cyklar utan tar bilen med den extra tiden? Sover lite längre? Ser på tv i soffan? Ja men då föredrar jag faktiskt att använda den extra tiden till att vara ute och göra något jag mår bra av.

Detta ämne är något som berör mig och jag blir faktiskt lite upprörd bara av tanken på alla som ska ifrågasätta. Men jag kan fortsätta rabbla upp positiva saker med att cykla. Exempelvis är det MYCKET bättre för miljön och JA, det är billigare. Det är nog till och med skitmycket billigare att cykla än att ha bil. Det enda du behöver för att bli en riktigt präktig, snål, hurtig åretruntpendlare på cykel är:
– Cykel
– Vinterdäck
– Hjälm
– Cykelkläder för vinter/sommar. Kan va värt att lägga några kronor på detta så håller de läääänge. Jag köpte mina HÄR.
– Skor (jag har vanliga löparskor)
– Glatt humör (detta får man på köpet när man börjar cykla)

Tack för mig!

Mitt löparår 2018

Mitt löparår 2018


Mitt löparår har varit en berg- och dalbana. Det har gått upp och det har gått ner, kanske mest ner faktiskt. Året inleddes med att träningen flöt på bra, hade lite känningar och någon förkylning men inget värre. Jag sprang Barcelona marathon, kände mig inte särskilt förberedd och övervägde att ställa mig längre bak i startledet och bara jogga runt. Jag bestämde mig för att köra på så långt det kändes bra. Bra kändes det nästan hela loppet och jag gick i mål på 2:47, nytt pers på maran. Med andra ord fick jag en bra start på säsongen. Tre veckor senare sprang jag Valencia halvmarathon, jag var inte helt återhämtad och kilometertiderna blev minst sagt varierade. Det var en platt bana men rejäl motvind på sina ställen. Jag passerade mållinjen på 1:19. Jag minns att jag var rätt besviken när jag kollade tiden men nu efteråt känns det helt okej.

Våren rullade på och jag for till Spanien ytterligare en gång för att åka på träningsresa med Pampas Travel i Alquezar och ett riktigt härligt gäng med inbitna traillöpare. Det blev en vecka med många sköna mil i bergen, god mat och fint väder. Bara någon vecka efter hemkomst från Alquezar var det dags för ännu en resa till Spanien, denna gång till Cerdanya i Pyrenéerna. Här passade jag på att springa ett 10 km lång bergslopp. Det var brant och tufft men riktigt kul och jag lyckades vinna. Det var nu jag började få lite värre känningar i en vad. Det var värst under uppvärmning och kändes inte särskilt mycket när jag blivit varm. Eftersom jag hade både Göteborgsvarvet och Stockholm maraton framför mig så försökte jag ta det lite lugnt med löpningen. Jag kom hem från Pyrenéerna och sprang Vårruset 5 km i Karlstad samma dag som flyget landade.  Jag såg det som ett bra fartpass inför kommande långlopp. Det var en fantastisk löparkväll och jag lyckades springa hem en seger på hemmaplan.

Bara dagar senare sprang jag i Göteborg, en varm dag men rolig. Jag gillar verkligen stämningen på Göteborgsvarvet och publiken är alltid lika peppande. Jag sprang inte i mål på någon kanontid (1:19) men var nöjd och fick en 4e placering på SM. Två veckor senare hade jag det betydligt tuffare, jag skulle starta på Stockholm maraton och kroppen kändes sådär. Vaden gjorde ont men jag visste att det skulle försvinna bara jag kommit igång. Men det var varmt och jag var sliten, efter första milen funderade jag på att bryta. Men jag harvade mig runt och gick i mål på 2:58 och var glad att jag överlevt typ. Däremot hade jag mer ont i vaden och jag kunde inte springa med den. Vi åkte till Marbella dagen efter (Spanien för 5e gången detta år). Där var jag ganska rastlös eftersom jag inte kunde springa och att ligga på stranden hela dagarna passar inte mig. Men vilan var säker välbehövlig. Dock blev problemen med vaden långvariga och jag spenderade många timmar på min cykel ute istället. När väl vaden blivit bättre och jag sprungit några rundor kom vi upp till Sälen för att springa lite i bergen. Det första som hände var att jag efter ca 10 km snubblar och ramlar framlänges, slår i huvudet i marken och får en lättare hjärnskakning. Så lite skärrad och blåslagen promenerar jag hem från löpturen. Ingen mer löpning på ytterligare två veckor. Sen kommer en förkylning och hindrar mig ytterligare och därefter en inflammation i slemsäcken i hälen. Inflammationen uppkom efter att jag promenerat runt i flipflop en hel helg. Så det blev ytterligare några veckor med alternativ träning.

I oktober hade jag sprungit på ett en månad ungefär utan problem, jag hade inte sprungit ett lopp sedan 1 juni och Stockholm marathon så jag var riktigt tävlingssugen. Passande nog skulle jag med på en tävlingsresa till Spanien. Ett stort traillopp i bergen kring Alquezar där jag skulle springa 38 km. Några deltagare sprang 50 km och 100 km i riktigt tuff miljö och många höjdmeter. Detta vägs såklart upp av den otroligt vackra miljön man vistas i. Oturligt nog fick jag en REJÄL förkylning veckan innan men jag tänkte att den nog skulle hinna släppa så ändå fram till timmarna innan start hoppades jag på det bästa. Men nej, inte ens här fick jag springa. Förkylningen var kvar och jag hade till och med feber så löpning var inte ett alternativ. Då brast det och jag satt och grät på en bänk i den lilla bergsbyn samtidigt som jag såg hur de andra löparna tassade iväg från starten.

En månad senare hade jag ännu en gång dragit igång löpningen och ökat lite mer i mängd, kroppen kändes bra och jag kan njuta av att träna på i höstrusket. Men för tre veckor sedan var det dags igen, då körde jag ett snabbt distanspass följt av ett långpass dagen därpå och i slutet av långturen får jag ont i framsida lår upp mot ljumsken och får gå hem. Detta sitter kvar och diagnosen jag fått är överbelastning. Jag har med andra ord spenderat senaste veckorna på crosstrainern.

Vet inte vad jag gör för fel men hela året har mer eller mindre bestått av små bekymmer som hindrat mig från att springa. De rundor som väl blivit av har varit njut bara men det har varit på tok för få sådana rundor. Jag hoppas verkligen att 2019 blir något helt annat och att jag kan hitta någon sorts balans i träningen. Annars får jag väl börja träna något annat.

Hur var ert löparår!?

Vinterlöpning


Löpningen rullar på och jag har lyckats samla en del kilometer. Trots mörker och kyla, regn och slask så går det. Jag har inget emot kylan och älskar att springa de där frostiga solskensdagarna på vintern. Men de mörka regniga dagarna kunde få vara färre.

Ett bra tips för att ta sig ut och glömma mörkret är att lyssna på en podcast samtidigt. Jag har tidigare inte varit så mycket för att lyssna på något när jag springer men har upptäckt att under långpass eller lätta distanspass är det perfekt. Är det intervaller så går det inte, då tappar jag fokus.

Ett annat sätt som hjälper mig ut under vintern är att ju tuffare väder det är desto skönare är det efteråt. En bra morot.

Sedan är ju den klassiska motivationshöjaren att ha ett mål. Och ibland behöver målet inte vara längre bort än att gå i mål på själva passet.

Hoppas ni också finner motivation att ge er ut i vinter!