Att göra sig rik och springa tusingar

Idag hade jag en sån där ovanlig dag- en VAB’dag. Som nog egentligen inte behövt bli en VABdag men stämmer gärna i bäcken. Att sen vederbörande var lika pigg som vanligt och det nattliga illamåendet förmodligen bara berodde på slarv med maten igår – ja det gör inget. Förutom att man inser att man inte får slarva med just maten då. Men det gjorde inget att vara hemma.

Jag hann jobba undan massor och också lägga en fråga på Twitter om hur många träningsskor folk har och hur många de tror de behöver.

Jag blir inte förvånad över att man har mycket skor. Jag förstår det, det finns massa snygga skor och det är nog kul att matcha outfits om man har sinne för det. Och det är säkert många som har bra koll på sina skor- när de passar till vad.

Däremot att man anser sig behöva många par skor. Det förstår jag inte riktigt.

Jag är inte så brydd med skor. Jag är ju inte så brydd med kläder och utseende heller så det är nog rätt logiskt. Det är nog därför jag gillar Trimtex så mycket. Det är saker som gör sitt jobb men kommer aldrig promotas för de är snygga. De är rätt snygga men absolut inga modekläder och då trivs jag bäst. De funkar när som och är otroligt sköna och gör det de ska vare sig det är att vara kompression eller skydda mot regn.

Jag diskriminerar inga märken och det finns lite av varje i garderoben men jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Och det avspeglar nog min skogarderob också.

Jag tycker jag behöver ett par bra skor för terräng. Jag skulle gärna springa hela tiden i mina älskade bästabästa adizero XT men jag får för mig att jag sliter den där superba sulan om jag har dem på asfalt också.

Så jag har ett par asfaltsskor: adizero Boston. De funkar ju även ypperligt på typ Lidingöloppet där det är terräng light. Men de är så gamla och slitna så de gått sönder så jag skaffade ett par nya asfaltskor: Brooks Pure. Jag älskade dem ända fram tills jag sprang nästan 7 mil i dem och fick en skum smärta i hålfoten. Den gick över när jag tog av dem. Så nu får de vara till kortare pass- max 4 mil. Haha. Jag vet. Paradigmskifte ultrastyle. Sorry.

Sen vill jag undvika stukningar och gillar att träna styrka i sk barfotaskor. Vilken oxymoron. Man har skor på sig. Tunna skor då. Tåskor- ”fötterskor” som Lillan säger. Jag har två par. Lite extravagant men bytte till mig ett par av Annelie när jag skulle uppgradera mina trailskor. Ett par Speed och ett par (tror jag) Bikila. De använder jag för kortare pass och för löpskolning.

Jag tycker inte jag behöver fler. Jag vill gärna ha fler fina men, ja, jag ids som inte riktigt. Nu kan jag dock tänka att jag behöver ett par riktigt bra lånspringarskor för asfalt. Och ett par att växla XT’na med när jag sen springer TEC 16 mil.

Och det tänker jag att jag ska hinna innan mars. Så skogarderoben är komplett just nu.

Dubbar? frågar ni. Ja under vintern köper jag såna där från Biltema för en hundring och sätter på asfaltsskorna. Så löser det sig så bra så.

Man lägger sitt krut där man tror det brinner bäst liksom.

Idag har jag tränat lite styrka i parken med två mammor på vår lilla återvändsgränd. Lillan var med också och lade pinnar och barr på oss när vi gjorde plankan. Lite armhävningar, grodhopp, svingar, burpees, rodd, planka. Lite prat om barn, jämställdhet, döden och livet. En bra fin kväll. En bra dag.

Imorgon är en till.

Fina Annelie och hennes entourage lyckades verkligen med allt idag- inklusive vädret.

Lillan har också varit så fantastisk och fick springa genom målet och få sin första medalj. I bajenfärger förstås!

När vi väl kom hem var det bara en sak på näthinnan: springa. Jag och världens bästa skor, adizero XT och backarna i Ursvik.

Jag var egentligen seg som få men visste att det bara var att tugga på. Det är som sagt kuperat hela vägen dit och hela Ursvik är ett paradis för höjdmeter.

Jag har hittat en sväng som gör att jag landar på exakt 10 km tur och retur. Det var ungefär vad jag hade tid med. Mina träningspass är inte så mycket x km utan ”hur mycket hinner jag på den tid jag har”. Har jag mycket tid passar jag på att träna långt men det är sällan.

Nåväl. Lillan och hjälten fick roa sig själva och jag sprang iväg.

Planen idag var att värma upp kort och sen springa alla backar och sen jogga bort flåset, öka igen och springa nästa backe med bra teknik. Det gick bra. Det kändes rätt ok. Jag brydde mig inte om Garmin, bara om känsla. Min bästa kompis. Inte klockan.

Jag springer till Ursvik, tar 5an, viker av in på sista delen av Extremespåret och springer sen hem. Det blir 9 backar totalt. Det känns. Idag var det mycket som skulle ut och jag mådde nästan illa när jag kom tillbaks.
Helnöjd. Inte med illamåendet. Med insatsen. Bra Annie.

Sammanställer veckan som gått. Det ska ju vara en lätt vecka förstås efter nästan 7 mil i lördags.

Men den här kursen och att försöka jobba på kvällarna har gjort att jag inte hunnit nästan något annat än ett kort styrkepass och några korta morgonjoggar.

Nästa vecka går jag Running Sweden och PT-Schools löptränarutbildning fredag och lördag. Det är ett maxpulstest på lördagen och det har jag faktiskt aldrig gjort. Det var liksom inte så intressant förut innan hjärtfixet men nu är det det.

Under veckan tänkte jag försöka få in:

1 styrkepass med fokus på bål

1 pass med så många tusingar jag hinner- troligen tisdag kväll

1 fartlek pass med avslutande benstyrka och löpteknik

1 kenyan på söndag morgon ca 17 km kanske

Det är ett jäkla pussel. Den här veckan är det en massa möten, kursen, vanliga saker att fixa ( köpa min första egna tv till exempel) och gärna hinna träffa en fin vän också.

It’s all on! Som vanligt! Häng med!

Idag är en ny dag. Lite mer utsövd. Jag, Tigerfisen och hjälten är volontärer på Flatenloppet som bästa Annelie anordnar. Det genomförs för Stadsmissionen och det är helt självklart att vi ställer upp!

Solen skiner och vår position efter banan är på en höjd över sjön. Jättevackert! Vi går på naturstig i skogen, tittar på svampar och äter mackor.
Banan är 6 km och starten går 12.

Just precis nu invaderade ett gäng med snauzar el vad de där lustiga hundarna heter vår vätskestation.

I eftermiddag hoppas jag få tid att springa. I lugn och ro. På mjuka stigar. Mot nya mål. Under klar himmel.

Tack för allt pepp jag fick igår! 🙂

Välkommen till den oretuscherade träningsbloggen. Vill du se foton värdiga instagram, fina smoothies där allt skal och fiber man kastar inte syns i bild, då har du kommit fel. Vill du se coola träningsoutfits? Fel. Höra om häftiga events, pressträffar om en ny youghurt, hårtork, kollektion från adiNiCaSicsCraSalRöh då har ni kommit fel också.

Men vill ni höra om en magisk vardag där inget är omöjligt, allt kan hända, det spills tomatsoppa på nya jackan och neccessären exploderar på flyget? Där träningen aldrig blir som jag önskar, fast jag ändå alltid satsar på stora saker och verkligen försöker genomföra dem? Där vissa dagar genomförs i en dimma av trötthet och alla de bågar jag spänner ibland brister på en gång och jag håller krampaktigt i alla pilarna i en båge genom ett spretigt universum? En blogg där jag tror att vi är här för att rädda den del av världen vi kan och brinner för? Jamen välkommen! Spotta i taket och snyt dig i gardinerna och känn dig hemma.

För det är de här dagarna. När jag vaknar och vill gråta för jag inte lyckats ta igen sömn. När min tinnitus nästan gör mig döv. När kroppen skriker för jag suttit stilla för mycket (min rygg ballar ur då) hela veckan. När jag vill vara glada pigga Annie- den som alla förväntar sig. Glada pigga närvarande mamman. När allt blir en kamp för att orka genomföra dagen och man längtar till den ensamma stunden på soffan.

Den lördagkvällen när de andra antingen tacosmyser eller sitter och sippar vin på en uteservering i sensommarvärme. När man storhandlar på Willys med barnvagnen. Blir svettig och rufsig och tappar saker. Lägger precis all energi man har på att ha roligt med den lilla underbara glada nyfikna tjejen som inte bär någon skuld till mammans tillstånd. När man släpar kassarna uppför backen och ser sig själv i reflektionen i fönstret till en affär.

Rufsig. Gamnackig med lite sockermage eftersom jag för att orka den här veckan petar i mig socker här och var och har ett kortisolpåslag som värsta blåslampa hela tiden. Fula fötter. Fula händer. Fult hår. Risig hud.

De dagarna då man inte orkar se alla springa i solen och vara glada. Höra om alla som springer halvmaran i det fantastiska vädret när ens egen träning bara går åt pipan just nu. Man inte tror man varken orkar långt, backigt eller snabbt.

De dagarna då man ser hur ofärdigt det är hemma. Man ser allt man inte hunnit. Allt man misslyckats med. Allt man önskar, men inte det man har.

Det är de dagarna som slutar med den här stunden på soffan. När jag helt plötsligt, utan alkhol eller droger, tycker att allt är möjligt igen. Orkar tänka att det här var en jättefin dag trots allt. OK, jag fick inte springa i solen och imorgon blir det också svårt och träningen är i en jävligt trög sandbunker och jag ser ut som en riktig white-trash mamma men det spelar ingen roll.

Jag kan drömma. Jag kan planera. Och jag kan titta tillbaka och se att jag har suttit här förut och drömt och planerat. Och sen ser jag också att jag genomfört. Att jag rest på mig. Slängt sötsakerna. Skärpt till mig. Satsat. Och vunnit. Flugit genom mitt röriga universum med en jäkligt skarpt slipad stark pil rätt in i hjärtat av livet.

Det är vad såna här dagar är till för. Nu ska jag sova. Godnatt.

Nu är jag äntligen på väg hem. 5 högintensiva dagar med fina trerättersmiddagar, buffefrukost och enorma lunchbuffeér blir liksom för mycket till slut. Jag längtar hem till min lilla tvåa, mitt halvtomma kylskåp, lite treårstrots, slit och släp av väskor. Läsa sagor och lämna på dagis.

Kursen har varit otroligt intressant. De senaste två dagarna har vi pratat ledarskap och coaching. Jag blir brutalt medveten om hur mycket fel jag måste gjort när jag var ekonomichef vid 26 års ålder. Förutom att jobbet var för stor kostym så hade jag ingen erfarenhet av att leda.

Det har jag nu! Och jag märker att just coacha DET! går jag igång på rejält. Ta fram det bästa i människor, det gillar jag skarpt. Om en vecka går jag min löptränarutbildning. Det gör jag inte för att jag tror att jag blir fullärd att träna en massa folk. Det gör jag för att fortsätta bygga en bred bas att stå på. För coacha det vet jag redan nu att jag vill .

Alla kan läsa ett träningsprogram och ta instruktioner. Det du bland annat behöver en coach till är att ta fram det bästa i dig, att höra igenom dina ord och lyfta dig när du tappar fokus mot dina mål.

I en av övningarna skulle vi också tänka på en person i vår omgivning som vi inte alls tyckte om. Klura på den personers egenskaper. Jag kom inte på någon. Jag har rensat. Jag varken jobbar eller umgås med människor som jag inte tycker om. Inte har ett utbyte av. Jag kunde bara komma på positiva människor och även om jag kom på saker jag inte gillade med några av dem så övervägde det goda. Det känns otroligt bra.

Idag hade jag på grund av en felbokning en lång resdag hem. Haft massa tid att fundera på var jag vill. Hösten- den har redan skenat ifrån mig känner jag. Blev inte riktigt som jag tänkt. Så jag måste stuva om. För livet ska banne mig bli som jag tänkt. Varje vecka.

Jag gillar att vara hemma. Ha fri tid på helgen. Kunna sticka ut i skogen med Lillan eller Hjälten eller för mig själv. Gå ned på stan i Sumpan och fika. Vill inte in till stan och inte ha för mycket förbestämt.

#FAIL som man säger på Twitter. För av de närmsta kommande fem helgerna är jag helt eller delvis uppbokad fyra stycken. I helgen arrangerar vi ett testlopp på Lidingö som jag lyckats krångla mig ur halvvägs. Det är jätteroligt, men jag har varit borta hela veckan och är så trött så jag vill gråta. På söndag ser jag otroligt mycket fram emot att vara funktionär för Annelies Flatenloppet.

Nästa helg går jag som sagt löptränarutbildningen. Har sett till så jag går fredag- lördag så jag har söndagen med Lillan. Helgen efter är det Lidingöloppet- say no more det är en helt galet kul helg men direkt veckan efter ska jag ut på mitt största uppdrag. Helgen efter det är det totalförbud på åtaganden.

Veckan efter åker vi på konferens till Island.

Jag vet. Det är fantastiska saker jag gör. Jag älskar allt. Men jag ska försöka ta hand om de här tiderna då jag ännu inte är inbokad på något.

Det är min tid. Och jag skapar min värld genom vad jag gör med min tid. Och min värld är precis som det står på bloggen: Jobba hårt. Lek mycket. Gör gott. Vila.
Den är full av fantastiska människor. Fantastiska äventyr och projekt som jag driver med hela hjärtat. Jag satt just och läste ett utkast på en artikel om Tjejmarathon idag och känner att jag vill börja med nästa års projekt. Skapa tid för det. Göra mer tillsammans med andra!

Överallt läser jag om sånt jag spontant tänker att ”åh det där vill jag vara med på”. Men när det ställs mot att missa en dag med min dotter- då är valet enkelt. Då är det få saker jag hellre gör.
Och istället för att trots mitt högst medvetna kloka val njuta av det så kunde jag förut halka in i känslan att jag missade något.
Sen kom jag på att jag ju faktiskt har något som många andra vill ha- barn!
Och nu har jag äntligen kommit förbi det också och landat i att det är skit samma vad andra har, vad de vill göra och ha, vad de vill ha som jag har.

Det som spelar roll är att jag har det jag vill ha. Gör med min tid det jag vill och det som ger mening. Ringar på vattnet rent emotionellt. Att jag vet vad jag har. Hur fantastiskt livet är. Att uppskatta det nästan precis hela tiden. Förutom när man måste åka pendeltåg.
Och att jag har lite lagom härliga utmaningar i att nå dit där jag skulle kunna vara. Som är det bästa av mig. Att jag ger mig möjligheten att ta mig dit. Vet vad som ska få förbli dagdrömmar.
Vet att nu är nu. Här är här. Jag är här för att jag tagit mig hit. Ända hit.
Nu är nu. Nu är jättebra.