Att hålla en lång och kort horisont
Blogg

Att hålla en lång och kort horisont


Hej igen!

Springer betydligt mer än jag skriver. Springer betydligt kortare sträckor än tidigare. Springer långsammare än någonsin. Men springer glatt.

Och nu är det dags att växla upp löpningen lite mer. Varför då? Vad är målet?

Det vet jag inte. Det kommer jag bestämma under tiden.

Det är verkligen inte så jag gjort tidigare. Det är något helt nytt.

Tidigare har jag antingen:

1. Inte haft något mål utan bara sprungit som jag velat. Vilket blir varje dag jag får till det för jag vill springa jämt! Eftersom jag inte pressar mig blir varje pass bara ren och skär lycka. Så har det varit de senaste åren- kravlöst!

2. Ett tufft mål. Tex 100 miles eller High Coast Ultra som jag tror var senast jag sprang riktigt långt.

Nu efter att jag fick förmaksflimmer har jag helt backat från hård träning. Hjärtat mår toppen, jag har bara haft fem flimmer på snart två år och är testad på korsen o tvärsen. Men jag vet inte hur hjärtat kommer reagera om jag börjar satsa på långt igen. Alla läkare jag träffat säger bara NEJ. Spring, för all del men inte så långt. Sen hör jag om andras läkare som ger tummen upp för tuffa äventyr. Jag vill inte göra något som påverkar hjärtat negativt så min plan är att öka successivt men hålla koll på:

Puls, HRV (hjärtvariabilitet) och stress genom min Ouraring och förstås om jag får flimmer får jag utvärdera.

Jag längtar nämligen så mycket efter de långa horisonternas löpning. Den där när man inte alltid PALLAR ta in hela loppet. Det där som kräver allt fokus. Allt pannben. Massor av kärlek över månader av träning.

En satsning med kort och lång horisont. Där det denna gång inte är klart vad som är den långa horisonten. Men den korta är solklar: Lite längre, vecka för vecka. Lite tuffare, vecka för vecka.

Annars är ”kort och lång horisont”  ett av mina svar när någon frågar hur man klarar att springa 16 mil. Det beror på massor av saker men det är en av de mest avgörande, som verkligen är applicerbart på såväl ett Vasalopp som något annat man ska ta sig igenom.

Den långa horisonten, ditt mål, behöver vara både tydligt och meningsfullt. Det behöver finnas flera svar på frågan ”varför” du ska kämpa dig dit. Du behöver kunna lyfta blicken från där ju är just nu och visualisera vägen dit. Inte bara att du kommer dit, det räcker inte. Du behöver kunna välja väg utifrån där du är just nu. Och se att du längs vägen faktiskt rört dig i rätt riktning. Men, som när man står på startlinjen till att springa 100 miles, 16 mil, i mitt fall tredje gången det begav sig: i 19 timmar och 20 minuter, behöver man kunna släppa den långa horisonten, den som är målet bortom en tuff insats. Den blir för mäktig att ta in. Den blir inte hjälpsam. Då behövs

Den korta horisonten. Som kanske är att klara första milen. För någon annan: Att knyta skorna och jogga en kilometer. Det där som är första steget från där du är nu till dit du ska. Som känns hanterbart att ta in. Under mitt andra 100-mileslopp kraschade min mage efter 8 mil, halvvägs. Då var det omöjligt att tänka på att det var 8 mil kvar. Jag fick korta ned min horisont. Till ett varv (16 km). Till en kilometer. Vid ett tillfälle: Till nästa träd i skogen. Förmågan att korta och länga perspektivet under ett ultralopp har varit en av mina bästa mentala verktyg för att klara av de långa tuffa utmaningarna som det innebär.

Så kan jag behöva göra idag också. När jag kör intervaller och inte orkar tänka på att det är flera kvar. Då kortar jag ned horisonten till nästa intervall. Det går bra, jag hamnar inte vilse, den horisonten är baserad på min långa horisont, den tar mig åt rätt håll.

Så ta gärna med dig detta: Ska du göra ett stort äventyr? Kanske din första mil? Din första mara? Ditt första ultra? Skapa en tydlig, rolig, härlig lång horisont som en stark magnet. Men var redo på att behöva korta ned den. Fokusera på det som ska ske just nu. Både för att faktiskt se till att du rör dig i rätt riktning, men också både i träning och under ett lopp, mentalt känna att du klarar av. Jobba med att växla kort och lång horisont. Den långa för att ta sats och rikta in det du gör åt rätt håll. Den korta när du behöver samla kraft för att orka och fokusera i stunden.

Ibland behöver jag horisonten på bilden ovan. Att stå uppe på platån i Ottsjö och låta blicken glida från Anaris, över ”min topp” Santaa, till Lunndörren till Stendalsfjällen till Ottfjället. Och känna efter vartåt själen vill. Vilken horisont vi ska iväg mot härnäst. Nu senast var det faktiskt just den här horisonten som lockade igen. Senare i år. Mer om det då.

Nu lyfter jag blicken lite grann från mina mysjobbar till att sikta in mig på att klara 3 mil i mars. Jag återkommer hur det går på vägen dit.

Spring med liv, i livet! / Annie

 


Senaste numret av Runner’s World – i butik t.o.m 17 november!

  • Spring bättre 2026
  • Sveriges starkaste lillasyster! Är Agnes Josefsson vår nästa världsstjärna i Skyrunning?
  • 5 sköna höstpass – testa dem redan idag!
  • Vilse i löparlingot?
  • Därför är det en grej att springa i grupp
  • Så återhämtar du dig på riktigt
  • Stark och uthållig? Bygg grunden nu!
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vad jag talar om när jag talar om löpning #2
Blogg

Vad jag talar om när jag talar om löpning #2


Löpningen är alltid med mig, i mig. I olika former. De senaste åren har den burit och stöttat mig i att utmana mig inom annat. Under andra tider har löpningen varit något där jag spänt bågen.

Nu nosar jag mentalt på att utmana mig igen- återkommer till det. Det gör att jag ägnar lite mer uppmärksamhet åt löpning i sociala medier och jag blir både inspirerad- och frustrerad!

Vad med denna prylhets? Detaljfokus? Återkommer till det också. Nu vill jag bara skicka med  tankar om vad löpning kan vara- kanske när den är som bäst?

Härute, i det svävande steget.
Hämtar lugn.
Hämtar kraft.
Hämtar tid att tänka.
Hämtar mod att stå stadigt.
Trygghet att svara.
Ro att lyssna.
Tyngd att hålla fast.
Hämtar svar på vad som är rätt väg och kraft att ta stegen dit.

Alldeles själv, men aldrig ensam.

Långt från allt men så nära man kan komma.  Lite närmre något gudomligt. Mitt i något större.

I takt med något som pulserar. I kroppen men högst andligt.

Härute händer det som behövs för att hitta rätt. Kännas rätt. Stå stadigt.

Gå målmedvetet. Komma närmre livet.

Mitt i det svävande steget.

/ Annie

P.S- fick en kommentar om att rubriken är stulen från en bok (den av Haruki Murakami). Som blivande fackboksförfattare är jag jättenoga med källhänvisningar- det här uttrycket kom jag faktiskt på helt själv för ganska många år sen men har förstås ganska svagt case på den bevisbördan…Det är ett relativt vedertaget uttryck ”vad jag talar om när jag talar om..” men om någon blir nöjd så! D.S.

 


Antal kommentarer: 3


Toffe

Rubriken är stulen från en bok skriven av Haruki Murakami.

Fult gjort.


Ann-Sofie Forsmark

Hej Toffe! Jag lade till en kommentar i inlägget om det- det är ett ganska vedertaget begrepp att säga ”vad jag talar om när jag talar om X Y Z” och jag har tror det eller ej inte snott det därifrån- skriver just nu en fackbok och referenser och källhänvisning är a och o för mig- men jag lade till kommentaren ändå!


Björn

Tilläggas ska nog att Murakami i sin tur har parafraserat Raymond Carvers novellsamling ”What we talk about when we talk about love” från 1981.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

När Annie fick burs(k)it
Blogg

När Annie fick burs(k)it


Mitt nästa blogginlägg var tänkt att handla om intuitiv löpning. Om studier bakom. Men det får bli en cliff hanger. Eller en crutch-hopper snarare.

Jag har aldrig haft kryckor eller problem med benen mer än en lätt stukning sommaren 2010 och min falska ischias som jag ju fick bukt med.

Mitt enda egentliga löpuppehåll sen.. ja vet inte, barnsben? har varit runt mina gravidideter, men knappt ens då vilket jag fått skit för hos en av våra större träningsprofiler.

Men i somras hamnade jag i ett läge jag aldrig varit i- och aldrig vill vara i någonsin igen.

Jag fick bakteriell bursit som blev feldiagnostiserad och felbehandlad och jag lägger egentligen ingen skuld på den första läkaren utan det var ren och skär otur men det finns mycket att lära och kanske skicka med så ingen annan går runt i två veckor med fel behandling- som jag gjorde.

Som man gör läser man runt om bursit och det är ganska kliniskt och fåordigt därute. Jag läste ”överallt” både på medicinska sajter och anekdoter och blev inte klok riktigt. Och de bloggstories jag läst har inte varit så uppmuntrande. Såhär kommer min story.

Måndag 10e juli ramlade jag på knäet när jag sprang. Blodvite på vad och lite på knäet men sprang glatt vidare och kände ingenting- var på en grusväg ska tilläggas. Höll på med en spade och grävde o stampade på den under veckan.

Fredag kväll börjar knäet göra lite ont och lördag morgon är det svullet. Har lite temp och framåt kvällen efter läsning på 1177 åker jag in till närakuten där jag var i Värmland för det står att man ska göra det om man är påverkad och jag mådde inte så bra- dock var det oklart vad det berodde på (Hade stått på loppis och fått i mig för mycket laktos också) men better safe than sorry!

Med min anamnes – aktiv, hållit på med spade osv så gör läkaren tolkningen att det är drivet av det. De tar blodprover – inga prover i knäet alltså- och sänkan är helt opåverkad så de tror inte det är bakteriellt utan att jag överansträngt och ska vila. Låter just då väldigt logiskt.

Tillbaka till huset. Tar en, för mig, lugn vecka, inget spring. Inga vikter, ingen spade. Det blir inte direkt bättre men svullnaden samlar ihop sig över knäskålen- där bursan är. Får lite gliringar här o var om att jag kanske inte har tålamod osv och tänker att så är det nog! Jag borde bara vänta.

Åker till Skåne för att skriva på min kommande bok. Passar ju bra att bara simma i havet och gå litegrann. Det är 11 grader i vattnet och kallt men så skönt för knäet som känns kokande varmt och gör ont vid beröring men inte direkt när jag går.

Men magkänslan säger att något inte är rätt. Ringer min sjukvårdsförsäkring och läkaren säger att jag måste få vård nu! Kivik är inte ett mecka för sjukvård- om än för så mycket annat- så tar min packning på bussen till Kristianstad. Haltar till sjukhuset för nu gör det ont.

Raskt och fint bemötande. Sänkan fortfarande låg, ingen temp men ”det där ska ha antibiotika nu” säger läkaren. Det är en infektion. Raskt till apoteket och kastar in en första tablett. Stapplar till ett hotell och tar mig hem till Stockholm.

Men det blir fortfarande inte bättre och nu har jag inte tålamod! Besöket i Skåne var på torsdagen och lördag morgon är det ingen skillnad- alls! Magkänslan säger igen att det här räcker inte. Ringer  1177 och får hänvisning till närakut. Är där först av alla och får en fantastisk läkare direkt som bara tittar på mig, skakar på huvudet och undrar hur länge jag stått ut? Ja det var 2 veckor sen jag ramlade. Hon skakar, snällt, på huvudet och skickar mig med en macka och en kaffe (Jag hade missat äta frukost och förstod det skulle bli en lång dag) och med sjuktransport (aldrig åkt) till Danderyd för att kunna få komma till ortopedakuten där de kan tömma knäet. ÅH vad det låter skönt just då för det är som att ha en stor röd böld, som en clownnäsa, på knäet och jag är SÅ LESS. Varför har jag inte fått vare sig antibiotika eller tömning tidigare?

Väl där går det fort in till ortopedakuten där jag får lika fint och varmt mottagande som jag fått överallt och min sänka har börjat öka nu. För såhär- om jag förstår det rätt- infektionen är inkapslad i bursan på knäet och det är svårt för antibiotikan att ”komma åt”- den går ju på hela systemet, men hjälper förstås där också men inte lika raskt. Sänkan var också låg initialt just för att infektionen låg inne i bursan. Därför gjordes tolkningen att det var en inflammation snarare än en bakteriell infektion.

Doktorn kommer. Jag tror att ”tömma” betyder en bedövning, ett litet snitt och sen att det rinner ut. OH NO. Det här var i paritet med att föda barn, nja, men obehaget- herrajomala. En kompis hade svimmat och jag fattar varför. Skippa nästa stycke om du är känslig.

Jag är ganska tuff tycker jag, har aldrig svimmat men nu var det nära. Knäet var så brutalt ömt o svullet så när han först körde in bedövningsspruta och sen ”hackade” runt med den hit o dit för att den skulle ta överallt- ja då var det väldigt jobbigt och jag hade sån nytta av att gjort andningsövningar. Sen tog bedövningen inte riktigt så han fick köra in den igen.

Sen. Snittade han och började krama på bursan för att få ut allt. Då var det ”lite” jobbigt. Tur att jag är vig för jag hängde snett framåt över andra benet och kallsvettades och försökte andas. Tyckte inte bedövningen hade tagit nå värst. Sen spolade han slemsäcken rent och det var kanske det skönaste i jämförelse.

Sen satte han ett dränage in i knäet. Det såg helt galet ut. Som ur en skräckfilm. Satt där i en pöl av blod och var med en plastbit ut ur knäet. Sen lade dem om det och kom med kryckor. Nästa chock. Vad? Nä du får ju inte belasta nu. Inte gå och så. Inte promenera. Jag lyssnade noga. Var ensam hemma några dagar så började fundera på hur allt skulle lösa sig men bra folk omkring mig har jag!

Stapplade hem. Ganska grinfärdig nu. Det bara släppte. Varit så konstigt allt och hela tiden har jag vetat någonstans att jag INTE överbelastat knäet. Det har aldrig hänt förut, mitt knä klarar mil efter mil i tuff brötig terräng så varför skulle det ge upp nu? På odlingen på bakterierna som jag fick tillbaka, över tre veckor efter fallet, visade det sig att det var stafylokocker, vilket finns i jord (där jag ramlade). De ska man inte ha i knäet…

Det blev bättre efter tömningen men det finns risk att allt inte kom ut och att det ”kapslas in” bakterier som är kvar. Dränaget ramlade ut av sig själv, vilket var rimligt, efter 2 dagar men det fortsatte vätska. Vi åkte upp till Jämtland- planerade om och tältade nära bilen, jag med kryckor… vågade verkligen inte belasta förrän antibiotikakuren. Det tog LÅNG TID innan jag kunde sätta i knät med vikt på det i golvet. Däremot gick det ju toppen att springa direkt och det är en hel del som skiljer om man har en bakteriell infektion kontra en inflammation orsakad av överbelastning:

  • Vid en överbelastning är det vanligt att problemen kommer tillbaka. Du har gjort något som gör att det blivit retat. Det kräver vila och förändrad belastning- troligtvis bra uppbyggnad igen.
  • Vid en bakteriell infektion har istället något kommit in i bursan och när det otyget väl är borta är det ju ingen fara med knäet. Leden är helt opåverkat. Därför kunde jag ha kryckor en dag och sen någon dag senare gå helt obehindrat. Läkandet är däremot knepigt då antibiotikan verkligen ska kunna ta sig in i själva bursan- därav behöver man ofta tömma och man kan behöva tömma igen.

Det är verkligen två helt olika skador som kan se likadana ut först- troligtvis vet du om du ramlat och fått in något och är inte lika trögfattad som jag var.

Så en del av mig är trots att det blev en så lång resa med detta, tacksam att mitt knä och min led inte svek mig utan det var bara ren och skär otur att jag fick in bakterien och inte sökte vård igen tidigare. ”Man ska inte gå runt och bita ihop” som en sköterska sa. Jag har alltså INTE lyckats överanstränga mig någonsin – bara en sån sak känner jag mig nöjd med- som ändå sprungit 16 mil tre gånger.

Sådär. Nu har internetz en till berättelse om bursit. Förhoppningsvis min sista. Tack alla hjältar inom vården i Karlskoga, Kristianstad, Solna och Danderyd. No offence men hoppas jag slipper komma med en annan kroppsdel snart igen.
Nästa inlägg blir om löpning som faktiskt blir av!


Antal kommentarer: 1


Monica

Å milde tid, vilken skräckupplevelse! Nyttigt att läsa och förstå att man inte behöver känna sig ”pjoskig” om man söker vård för vissa saker, de kan bli farliga på sätt som man kanske inte inser…
Ser nu fram emot att läsa om din löpning som blir av!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Löpning som bär hela året
Blogg

Löpning som bär hela året


Jag älskar att springa hela året. Varje månad fyller löpningen sin funktion. Stöttar, bär och lyfter mig. År ut och år in. Och eftersom jag tar alla mina löpsteg utomhus- jag har inte sprungit på löpband på flera år, det är inte det min löpning handlar om- så blir den ett förhållande med naturen. På naturens villkor.

JANUARI: Rider på vågen av nystartskänsla, början på något nytt. Mot ett nytt år, nya upplevelser. Ut i kylan, värmen kommer inifrån. Tajmar dagsljus eller springer i mörker.

FEBRUARI: Ljusare dagar. Kanske börjar rutinen sitta? Vintern håller i sitt grepp. Det är inte alltid vackert men löpningen bär mig genom den sista mörka månaden, innan allt vänder.

MARS: Ofta isigt. Men ljusare. Våren tvekar och allt är i limbo. Inte vinter, inte vår. Flera korta pass mellan intensiva jobbveckor. Luften känns annorlunda, naturen börjar röra på sig.

APRIL: Ljuset! Det luriga vädret, våren som gäckar, tvekar, kastar sig fram, backar. Det ömsom hårda, ömsom mjuka underlaget. Allt grus som ligger kvar. Fåglarna som sjunger vår.

MAJ: Springa i vitsippehav, doften av liv, ljudet av vår, det skira gröna. Värmen som gör gott men inte sänker en. Linne? Shorts? Lättare steg med lättare kläder. Isfritt. Grusfritt. Bekymmersfritt!

JUNI: Vill springa hela tiden men annat behöver sitt. Varmt, men inte odrägligt. Nu är alla andra också ute och springer, letar lugn långt från motionsspår. Hoppar över ormar. Avslutar med ett kallt dopp.

JULI: Varmt. Klibbig i munnen. Röd om kinderna. Söker skugga och svalka. Mycket isglass under och efter. ”Jag springer dit så kör ni i fatt mig”- logistiken att springa med familjen på semester.

AUGUSTI: Längtan till fjällen. Spångspring. Myrspring. Backar som aldrig tar slut. Naturen som börjar torka ut efter julis värme. Skiftet i doften från mognande fält. De svalare kvällarna. Nystarten igen med höstterminen som böjar.

SEPTEMBER:  Prime time! Lagom varmt. Förutsägbara veckor. Kroppen stark och uthållig efter sommaren men mindre och mindre tid till långa pass.

OKTOBER: Ren och skär njutning. Höstfärger som exploderar. Barr och löv som sprutar under fötterna. Frisk och hög luft. Blåare himmel, starkare kontraster. Försöker tajma de soliga fina dagarna.

NOVEMBER: Njuter av rugget. Känns som en större bedrift varje gång man varit ute. Än mer meningsfullt lägga passen då det är ljust för att maxa dagsljuset. Får en kick av att inte bli hösttrött och hängig som många andra. Springer kravlöst och njuter.

DECEMBER: Kall och klar stjärnhimmel. Pirret av att springa i den första snön. Som att springa i en saga ute bland snötäckta granar. Broddar på och känner hur steget förändras. Behöver fokusera mer på att slappna av. Jagar stunder av egentid, lugnet när det är bara jag ute i naturen. På mina stigar som nu är frusna. Naturen som är stilla och talar till att vi också ska varva ned.

Hela året bärs jag av mina flygande steg. Genom is och snö, sol och regn. Kyla och värme.

På samma stigar, året runt och ser naturen förändras. På nya leder för nya vyer. Sällan i nya skor- använder samma år ut och år in.

Naturens cykler är en del av löpningen. Sätter tonen, ramen, förväntan och upplevelse. Varje steg är nytt, helt unikt i sitt slag. Behöver inte mäta distans eller tid för det unika i varje runda är hur det känns i kroppen. Det fångar ingen klocka i världen.

Den rytmiska rörelsen vaggar kroppen in i en bestående trygghet i en värld som känns  oberäknelig.  Löpningen finns där som en trygghet, som ger lugn och stadga.

Jag springer, men stannar ofta av ren hänförelse. Okurerade, fria och ofiltrerade upplevelser jag ofta försöker fånga med mobilen men ändå lever bäst i på näthinnan. Stannar i kroppen, när pulsen saktar ned bankas bilden och känslan in i själen.

Springer för att komma någonstans men mest för att komma inåt.

Tillbaka till mig själv.


Antal kommentarer: 1


M

Igenkännande!
Tack för din text.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Att sluta träna och börja motionera
Blogg

Att sluta träna och börja motionera


Syftet med det här blogginlägget är att inspirera till ett kravlöst förhållningssätt till löpningen som kan främja såväl fysiskt som mentalt välmående!

”När började du springa” frågade någon mig.

Vad svarar man? Hur definieras ”börja springa”. Här tänker jag inte ge mig in i diskussionerna om huruvida man är en ”riktig löpare” baserat på olika parametrar som olika människor lägger olika värde på. Det verkar som att de som har mest åsikt om det här med att vara riktig löpare är antingen de som springer mycket och känner sig pressade kring sin löparprestation och tycker att det är en status som urvattnas om någon som springer mycket mindre/långsammare också kallar sig löpare. Och påverkad av det är det många som just inte springer så mycket eller så fort som då känner att de inte kan kalla sig löpare. Springer du? Då är du just då en löpare. Springer du inte men identifierar dig som någon som springer- då är du löpare!

Jag började springa med syfte att springa ofta när jag var runt 19 år. Jag sprang med fokus på att prestera första gången i mars 2000 då jag tränade mig själv och ett gäng företagsgymmedlemmar att klara av Reading Half Marathon.

Sen dess har jag, ledd av min nyfikenhet och kärlek till att vara ute länge i naturen, sprungit maraton men framförallt längre distanser- ultralopp. Det har aldrig varit intressant att tävla mot någon annan. Placering och resultat har aldrig varit i fokus men däremot hade jag fram till 2016 ett mål om att klara 100 miles under 20 timmar. (Det gjorde jag, livets lopp helt klart!).

Sen gjorde jag ett aktivt val att inte pusha löpningen med fokus på prestation eftersom jag skulle starta eget och man kan inte spänna flera bågar samtidigt om man vill vara hållbar.

Och så kom käftsmällen med förmaksflimmer i april i år som jag skrev om i förra inlägget och fått mycket respons på. Det är absolut inte säkert att flimret (som verkligen inte varit något problem,  jag har endast haft två flimmer sen det första- båda har gått över av sig själva) har med löpningen att göra eftersom jag är född med ett retledningsfel redan innan. Men eftersom det finns en korrelation av ett hårt ansträngt hjärta över tid -> förstorad hjärtmuskel och förstorat område där flimmer kan uppstå så har jag valt att inte pusha löpningen över vad som klassas som hälsosamt- vilket förstås är ett spann. Jag har både blivit lite skrämd men också faktiskt tappat sugen på att pusha då kroppen inte svarat (troligtvis mer kopplat till att jag haft Covid) och att jag vill samla på mig lite frågor till läkaren innan /om jag kan springa långt igen.

Så sen april har jag fokuserat på att låta löpningen vara motion för hälsa. Både min fysiska hälsa men framförallt för min mentala med fokus på att hjälpa min ADHD då det hjälper dopaminbalansen, att reflektera, att få paus från intryck och framförallt! att få uppleva hänförelse. Det hjälper också min sociala hälsa då egentid i naturen gör att jag kommer hem som en bättre fru och mamma!

Så jag tänkte skriva lite om vad jag faktiskt gjort och vilken effekt jag upplever.

HUR JAG MOTIONERAT- WHO’s RIKTLINJER

Enligt WHO’s uppdaterade riktlinjer kan vi må bra av att blanda måttlig till hög intensitet upp till 300 minuter per vecka. Det motsvarar ju cirka fem timmar och det är det jag siktat in mig på. Därtill ska vi röra på oss lite varje timme och göra muskelstärkande övningar 2 ggr i veckan. Så jag har valt att följa dessa riktlinjer:

Jag har tagit bort långpasset jag när jag tränar för längre distanser försöker få in varje vecka- var tionde dag vilket jag ofta upplevt svårt att få till med såväl jobb som att jag börjat rida igen samt familjens aktiviteter. Jag har ju aldrig haft ett träningsprogram- inte ens när jag tränade för 100 miles men har försökt planera in olika sorts belastning under en vecka och förstås försökt få till en progression och utveckling som jag utvärderat i hur det känns.

Nu har jag istället: Planerat in två pass som är ”flåspass” på 30-40 minuter. Utan klocka (mer än vad klockan faktiskt är) har jag värmt upp och sen antingen kört fartlek eller backintervaller i runt 20 minuter och sen joggat hem igen.

Cirka 2-3 lätta joggar på 30 minuter. Bara sticker ut och kan ha lite vad som helst på mig för det spelar verkligen ingen roll.

Utöver det sett till att ta raska promenader och vara i rörelse mycket. Ta telefonsamtal utomhus osv.

Jag fortsätter försöka göra 2 korta cirkelpass styrka varje vecka men tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Cirka 4-6 övningar varje gång, fyra set av varje och kör så kallade ”superset”- då jag istället för att tex vila från 10 armhävningar kör utfallssteg – så blir jag klar snabbare! Det är inte att jag inte gillar att vara stark men det blir jag av att leva ett aktivt liv. Jag använder kroppen naturligt mycket i stallet och när jag jobbar ute och tänker ibland att tänk om fler gick och hjälpte tex en äldre granne bära något tungt eller hjälpa med tomten istället för att försöka efterlikna den belastningen med kettlebells på en dyr crossfitbox…

Jag har utan struktur lagt till några lite längre pass under de här månaderna- uppåt 14 kilometer i väldigt sakta mak. Mest för att jag tycker det är så roligt att planera in en fin tur någonstans.

RESULTAT

Jag mäter förstås inte min kondition eller hastighet eller så för det var ju inte syftet men jag utvärderar hur det känns när jag tar i på flåspassen och hur min ork är när jag har en väldigt aktiv dag- och den är god. Jag upplever mig väldigt hållbar, energisk, frisk och stark.

Jag har mer energi, känner mig betydligt mindre sliten och har förstås mer tid när jag inte lägger 10 timmar i veckan på att springa utan mer 5 timmar i veckan.

Jag upplever att jag sover bättre då kroppen inte belastas av träning.

Jag har ju alltid varit driven av och eftersträvat njutning och upplevelser i min löpning men nu är det verkligen 100 % av det. Det är så enormt kravlöst när jag inte tänker alls på att jag behöver uppnå en viss volym/hastighet/belastning utan njuter både i varje löpsteg men också kring löpningen när fokuset nu är att genomföra inte att prestera. Det tar aldrig emot att sticka ut utan jag längtar för det är bara njutning nu. Jag behöver förstås tänka på att ha ork för mina vandringsäventyr men det är inga problem.

Jag tänker att det är många som tror att de behöver träna för att vara hälsosamma men det handlar ju om att få till hälsofrämjande motion och då är både genomförande och ansats mentalt helt annorlunda.

Jag vet också att många redan belastar sig själva med jobb och andra åtaganden och då behöver, anser jag, löpningen vara en kravlös aktivitet som ger energi, inte stressar. Det gör ont i magen när jag hör om pusslande förändrar som försöker klämma in intervaller på en kort lunch- Du behöver inte det! Inte för hälsa. Snarare är det en belastning du kanske inte har utrymme för. Ut och jogga kravlöst i fin natur istället.

Jag känner också efter alla dessa år som löpcoach att jag vill fortsätta trumma in det jag kallar för bohemlöpning- att det går alldeles utmärkt att springa utan koll på klockan, tider och passupplägg.

Att springa för hälsa. Fysisk och mental. Det är så mycket mer tillgängligt och enkelt än vad vi leds att tro.

Sköt om dig! / Annie


Antal kommentarer: 2


Pernilla Törnell

Blir så glad över att läsa dina ord och är övertygad om att flera av oss träningsälskare behöver höra detta. Att träna snudd som elit när man har barn/hus/arbete är mest en påfrestning, har så varit för mig i alla fall. Älskar att jag numera vågar ställa in ett pass för att istället leka med barnen eller gå en promenad om kroppen är sliten men älskar lika mkt att nästa dag köra ett tuffare pass om kropp och skalle vill. Anpassa och träna för att bli 80 är min nya melodi.


M

Ska läsa denna text fler gånger, och lyssna in dina kloka och sunda värderingar och formuleringar! Tack för att du delar med dig!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Försommar och förmaksflimmer
Blogg

Försommar och förmaksflimmer


-Blir det några lopp i sommar då? Frågan kom från min granne.

-Nja nej jag tror jag faktiskt pensionerat mig från ultralöpning, sa jag. Och kände helt plötsligt hur det var som att det var en person som sa det och en annan, jag, som tyckte det kändes lite .. trist. Och nej jag har inte pensionerat mig. Eller? Jag vet inte. Det beror på. Det beror på hjärtat.

Kort resumé: Jag är född med ett retledningsfel som heter AVNRT- Det står för av-nodal återkopplingstachykardi och betyder att det finns en extra retledningsbana i hjärtat som gör att hjärtats impulser ibland ”får frispel” och börjar slå jättefort när signalen inte går som den ska. Känns som att hjärtat bara står och slår som en galning men det kommer inte ut så mkt kraft i kroppen. Obehagligt men det var jag van vid till slut. Fick lägga mig på backen och slappna av och då gav det sig alltid.

Jag fick diagnosen 2003 (genom en fruktansvärd undersökning med elchocker inne i magsäcken- rekommenderar ej!) men struntade i den då för problemen var inte så stora. Men successivt blev det värre och värre och påverkade livet väldigt mycket. När jag skulle föda barn första gången var att få rusning min största skräck.

Så 2011 fick jag en tid för att åtgärda det, de ablaterade, frös bort, den extra retledningsbanan och the rest is history: Det var då jag kunde börja träna hårdare, och började med ultralöpning. Hjärtat skötte sig exemplariskt i tio år.

Men så en gång i november 2021, efter en väldigt hektisk jobbvecka, och första dagen på mensen så började hjärtat kännas som det slog ojämnt när jag stack ut o sprang. Det gav sig inte riktigt tyckte jag och med min bakgrund tog jag taxi till akuten. Där hade det förstås gett sig och allt såg väldigt bra ut. Men läkaren sa något i stil med ” ah du är en sån där som tränar mycket, vet du, jag remitterar dig till en expert på sånt här”.

Jag tänkte inte mer på det för hade inga problem. Men fick lite liknande känning cirka två månader senare, igen vid första dagen på mensen.

Sen hade jag omikronvarianten av Corona i januari- lite snuvig i några dagar. Vilade. Började träna igen men tyckte kroppen svarade enormt dåligt. Kände aldrig att jag fick någon effekt av träningen. Uthållig. Men långsam. blev jätteflåsig om jag tog i. Hälsomässigt allt bra.

Men så i slutet på mars, april hade jag både en intensiv jobbperiod och därtill var jag väldigt trött. Inget tecken på sjukdom men det var två dagar jag var väldigt trött och jag är aldrig trött.

Klarade av den fasen och den 7e april på kvällen lade jag mig med en stor pust av att nu skulle jag ha en lugn period.

Mitt i natten vaknar jag av att hjärtat slår väldigt ojämnt. Läskigt men tänker att jag måste få sova så jag somnar om. Vaknar som vanligt men det ojämna fortsätter. Jag tar en taxi till akuten och kopplas upp på EKG där det syns ett tydligt förmaksflimmer men som går i en förhållandevis väldigt lugn takt med 50-70 slag/minut. Alla värden ser i övrigt toppen ut, fint blodtryck, järnvärden, CRP (infektion) och en lång lista till på sånt som ska uteslutas.

Jag har dödsångest. Jag fattar ingenting och mår fruktansvärt dåligt psykiskt. Personalen däremot är hur chill som helst ”det här är inget farligt”.  Hon berättar att de har många ”som jag” som tränat hårt och utvecklat förmaksflimmer och hör till deras flimmercentrum. Samtidigt poängterar min läkare att det är mycket möjligt att jag fått det här delvis av att jag ju haft AVNRT obehandlat i många år- de vet helt enkelt inte men jag är inte ensam. Jag undrar också om det kan ha att göra med covid? Det är det ingen som responderar på och jag har absolut inga tecken på infektion i kroppen.

Jag får valet att elkonverteras då man ger hjärtat en elchock under kort sövning så den normala rytmen återställs eller, att åka hem och vänta ut att det ger sig. Jag väljer konvertering och inombords snurrar det: Det här är första gången min kropp behöver hjälp utifrån för att återställas. Det har ALDRIG hänt förut och jag är rejält omskakad och rädd. För jag kan inget om förmaksflimmer och förstår inte vad som händer.

När jag vaknar från narkosen och känner de lugna jämna slagen är jag fast besluten om att ta reda på vad jag kan göra för att inte få det här igen. Kan det vara den ökade träningsdosen? Kan det vara att jag haft covid?

De närmsta dagarna och veckorna är f r u k t a n s v ä r d a. Jag som är van att ha ett hoppigt hjärta men också vant mig av med det de senaste 10 åren går och känner efter hela tiden. Det ÄR annorlunda. Jag har fler dubbelslag. Det känns som hjärtat slår så hårt att hela kroppen vibrerar. Jag känner mig rädd. Jag känner mig ledsen. Och jag har under den här tiden otroligt svårt att ta del av ultrautmaningar på sociala medier. Jag tänker bara på den eventuella risken med att utveckla förmaksflimmer. Läser. Läser. Funderar.

Den 27e april är jag inbokad för ett arbetsprov för att mäta hjärtat i ansträngning. Det går superbra, en av Sveriges bästa kardiologer ringer och säger att ”det är bara att köra på Ann-Sofie, allt ser toppen ut”. Jag är också på återbesök på flimmeravdelningen hos en fantastisk sköterska som lugnar och säger att jag ska leva livet som vanligt. Det är ingen fara. Och hon berättar också om det här gänget med friska tränande som de har som går hos dem, ”du är ju en av dem”. Tack men det vill jag helst inte vara.

Jag slänger ut en fråga i FB-gruppen om ultralöpning om hur andra tänker? Tänker de på riskerna? Vet de om dem? Får alla möjliga svar: Några har förstås utvecklat förmaksflimmer och det är ju statistiskt rimligt även om det var en grupp för… tja fiolspelare! Så är det. Det är det vanligaste arytmiproblemet. Får också tvetydiga svar på när jag läser om forskning på risker. Å ena sidan ser det inte ut som det är någon fara upp till ganska höga nivåer av fysisk aktivitet. Å andra sidan öppnar SOK tillsammans med Karolinskas kardiologienhet upp en speciell mottagning för idrottare med hjärtproblem. Och av de tre hjärtläkare jag nu träffat har alla tre sagt att ”ja men det är klart att risken ökar när man tränar sådär mycket och länge”. Som en vedertagen lite odramatisk sanning. Men för mig blev det en riktig käftsmäll. Och jag vill, fast jag förstår att jag högst sannolikt kommer ha problem i framtiden när jag blir äldre, aldrig få en sån där passage igen.

Jag skulle sprungit ett riktigt tufft ultralopp i Skottland i början av maj. Redan innan incidenten med besöket på hjärtakuten och alla undersökningar känner jag mig osugen. Sen vill jag inte ens åka. Är livrädd- tänk om jag får flimmer och måste in på sjukhus? Så oansvarigt! Men kanske kan jag vandra istället? (Mer njuta av utsikten och få vara ensam för det längtar jag efter). Och både hjärtläkaren och den erfarna sköterskan säger åt mig att det är klart jag ska åka. Jag är frisk jag har ett ”lättretat hjärta” som sköterskan sa och det är jag ju född med- no news! Så jag åker. Spänner bågen till och med och kör en lång tuff vandring alldeles ensam med tält i skotska högländerna. Som ett stort fingerpekande åt oron. Hjärtat mår toppen. Sköter sig exemplariskt och jag mår helt fantastiskt. Får jobba mentalt då det under en brant stigning med min tunga packning då jag redan vandrat 4 mil den dagen i stark värme får känslan av att nu börjar det flimra. Men det gör det inte, har en EKG-klocka på armen som bara säger ”normalt”. Så jag har summa summarum bara haft en rejäl incident och sen dess- inget. Och allteftersom tiden gått sen den 8e april ser jag på mitt HRV och min vilopuls att hjärtat ”lugnat ned sig”. Som att det var för mycket med träningen och något skit i kroppen (post covid?). Som att nu när jag bara motionerar lätt så är det lagom. Och jag har inte testat något hårdare sen dess och nu har det gått nästan två månader.

Så. Jag har flera komponenter i bagaget som kan ha lett till att jag fick flimmer: Mitt medfödda hjärtfel, min tidigare hårda träning och att jag kanske haft något skit kvar i kroppen efter covid.

Varför skriver jag det här? Försöker jag skrämmas? Nej! Absolut inte. Att vara fysiskt aktiv är otroligt viktigt för hälsan och att tufft uthållighetsidrottande inte är det bästa för kroppen det vet vi ju- om man strikt ska eftersträva hälsofördelar. Då räcker det väldigt bra med mycket mindre mängd rörelse.

MEN. Man kan också ”komma undan ”med mycket löpning om man i övrigt är frisk. Kan må bra både socialt, mentalt och fysiskt av att ta sig an riktigt tuffa utmaningar. Och ser till att inte träna när man är det minsta sjuk. Lyssnar på kroppen- på riktigt.

Jag känner flera löpare med förmaksflimmer som springer på- rekommenderar varmt att lyssna på Pace on Earth i avsnittet där Johnny och Peppe pratar om sina hjärtproblem. Träningslära där Mats Börjesson reder ut mycket i det här avsnittet.

Personlig reflektion är att jag inte ser att jag skulle göra något annorlunda bakåt i tiden. Jag har aldrig tränat när jag haft en infektion, alltid varit supernoga med det. Rationellt fattar jag att eftersom jag är ung, i övrigt frisk som en nötkärna inte har direkt någon risk. Men det är obehagligt. Obehagligt att veta att det kan ”slå till” när som helst. Eller inte på jättelänge. Men jag har landat i det nu. Det är inte farligt nu. Längtan tillbaka till löpningen växer, jag vet inte exakt vad och hur jag vill springa framöver. Just nu njuter jag enormt av att springa kravlöst i skogen i vår fantastiska försommar med en enorm tacksamhet över kroppen, svensk sjukvård och att jag aldrig drivits av det tuffaste utan av att njuta av naturen i rörelse, och det gör jag, kanske ännu mer nu.

Tack för att du läste, sköt om dig, sköt om ditt hjärta! / Annie


Antal kommentarer: 9


Ulrica

Intressant inlägg! Jag hade problem med takykardi för några år sedan och fick där höra ordet ”simmarhjärta”, vad det nu betyder. Jag har tränat sedan barnsben, fotboll på elitnivå och sedan löpträning när jag blev medelålders. För några år sedan började hjärtat krångla igen, episoderna av dubbelslag och rusningar blev värre och jag kunde inte ta mig upp för uppförsbackar med samma krut längre, inte ens normal löpning utan att jag direkt var uppe i 200 i puls. Jag sökte vård och det visade sig att jag hade utvecklat ett hjärtfel, ett klaffel i mitralklaffen där blodet står kvar i stället för att pumpas ut. Varför vet man inte. Men det har ju givetvis påverkat mitt sätt att träna nu, ”inga tjurrusningar till bussen” som läkarna säger, utan öka hjärtats puls försiktigt och inte låta det jobba mer än nödvändigt. Tråkigt på ett vis- jag är van vid att ta i ”det lilla extra”, men samtidigt blir min träning lugnare och trevligare nu. Jag vill att mitt hjärta ska orka länge till, och det är ju trots allt en muskel som man kan styra en aning… och i Sverige har vi väldigt bra vård för just detta.


    Ann-Sofie Forsmark

    Tack- ja det där låter som ”idrottshjärta”! Vad jobbigt med klaffel och jag hoppas att du kan njuta av den lugnare träningen men jag relaterar mkt till att vilja ta i det lilla extra- man får sakna det. Sköt om dig!


Peppe

Hoppas du mår bättre!
Jag ska göra en avancerad ablation i sommar och hoppas kunna få en skönare vardag med löpning!
Fint att du berättar!/Peppe L


    Ann-Sofie Forsmark

    Ert samtal hjälpte mig så mycket under en tid när det kändes oroligt och jag hoppas så mycket att den här ablationen gör underverk för dig Peppe- tack!


Monica

Jag tror att dela med sig såhär, både fakta och funderingar, är ett bra sätt att fler förstår att saker kan hända med kroppen – som behöver medicinsk hjälp. Även om jag inte skulle få *exakt* dina problem, så har jag i bakhuvudet en frisk och vältränad människa som såg till att ta hand om sig själv – att ha som förebild. Även om någon kompis jag hör berätta om något snarlikt inte har exakt samma upplevelser och utfall, så kan jag ändå hjälpa till genom att be den personen ta sin situation på allvar, och vara ”lagom envis” mot vården och kolla upp sig. Inte skriva någon annan ”på näsan” att man ”vet hur det är”, absolut inte, men ha ett hum om saker som hänt andra.

Bara jag själv vet bäst när kroppen känns eller beter sig ovanligt, sen vet man ju inte om det behövs åtgärder eller ej, men det är ju precis det man måste ta reda på med hjälp av vården. Sen kan det kanske vara lite svårare att verka vara ”vara frisk och stark”, relativt andra som söker vård och ”verkar mer uppenbart sjuka eller i dåligt skick”. Ha respekt för att vårdpersonalen förmodligen har ett tufft jobb att sortera och kategorisera oss som söker hjälp.

Tack för att du delar med dig! (Och hoppas jag inte skrev något som låter drygt, nonchalerande eller raljerande, det har inte alls varit avsikten. Men skriven text kan ju ha svårt med nyanserna och att man läser med annan vy än texten skrevs.)


    Ann-Sofie Forsmark

    Tack Monica- fina reflektioner tycket inte alls det var raljerande utan väldigt sunt. Jag har själv brottats med att jag känt att jag orsakat att ta upp tid för ett pressat vårdsystem samtidigt som om jag gör bra saker nu kanske jag inte belastar dem mer senare tänker jag!


Monica

Andra som delar med sig:
https://www.marathon.se/lopningen/skador/konditionsidrott-och-hjartat


Jon elffors

Hej, annie. Jag har också nån form av förmaksflimmer är 45år och kör motocross, löptränar, cyklar och lyfter lite skrot. Det blir Nån form av träning 4-5 dagar i veckan. Vården är otroligt seg här i Västra götaland och min första vård kontakt i ärendet var i oktober fick en pulsmätning i december undersöktes i februari och nu går jag och väntar på vidare undersökningar. Mina flimmer triggas inte av hur hårt jag tränar utan om jag stannar upp och låter pulsen sjunka ner till ca 100-120slag per minut innan jag fortsätter. Tex om jag springer med nån långsam som jag får vänta in. Då kan Det skjuta iväg uppemot 225slag/min. Det ända som hjälper då är att sätta sig ner och vänta tills man når normal vilpuls och det kan ta en evighet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*