Försommar och förmaksflimmer
-Blir det några lopp i sommar då? Frågan kom från min granne.
-Nja nej jag tror jag faktiskt pensionerat mig från ultralöpning, sa jag. Och kände helt plötsligt hur det var som att det var en person som sa det och en annan, jag, som tyckte det kändes lite .. trist. Och nej jag har inte pensionerat mig. Eller? Jag vet inte. Det beror på. Det beror på hjärtat.
Kort resumé: Jag är född med ett retledningsfel som heter AVNRT- Det står för av-nodal återkopplingstachykardi och betyder att det finns en extra retledningsbana i hjärtat som gör att hjärtats impulser ibland ”får frispel” och börjar slå jättefort när signalen inte går som den ska. Känns som att hjärtat bara står och slår som en galning men det kommer inte ut så mkt kraft i kroppen. Obehagligt men det var jag van vid till slut. Fick lägga mig på backen och slappna av och då gav det sig alltid.
Jag fick diagnosen 2003 (genom en fruktansvärd undersökning med elchocker inne i magsäcken- rekommenderar ej!) men struntade i den då för problemen var inte så stora. Men successivt blev det värre och värre och påverkade livet väldigt mycket. När jag skulle föda barn första gången var att få rusning min största skräck.
Så 2011 fick jag en tid för att åtgärda det, de ablaterade, frös bort, den extra retledningsbanan och the rest is history: Det var då jag kunde börja träna hårdare, och började med ultralöpning. Hjärtat skötte sig exemplariskt i tio år.
Men så en gång i november 2021, efter en väldigt hektisk jobbvecka, och första dagen på mensen så började hjärtat kännas som det slog ojämnt när jag stack ut o sprang. Det gav sig inte riktigt tyckte jag och med min bakgrund tog jag taxi till akuten. Där hade det förstås gett sig och allt såg väldigt bra ut. Men läkaren sa något i stil med ” ah du är en sån där som tränar mycket, vet du, jag remitterar dig till en expert på sånt här”.
Jag tänkte inte mer på det för hade inga problem. Men fick lite liknande känning cirka två månader senare, igen vid första dagen på mensen.
Sen hade jag omikronvarianten av Corona i januari- lite snuvig i några dagar. Vilade. Började träna igen men tyckte kroppen svarade enormt dåligt. Kände aldrig att jag fick någon effekt av träningen. Uthållig. Men långsam. blev jätteflåsig om jag tog i. Hälsomässigt allt bra.
Men så i slutet på mars, april hade jag både en intensiv jobbperiod och därtill var jag väldigt trött. Inget tecken på sjukdom men det var två dagar jag var väldigt trött och jag är aldrig trött.
Klarade av den fasen och den 7e april på kvällen lade jag mig med en stor pust av att nu skulle jag ha en lugn period.
Mitt i natten vaknar jag av att hjärtat slår väldigt ojämnt. Läskigt men tänker att jag måste få sova så jag somnar om. Vaknar som vanligt men det ojämna fortsätter. Jag tar en taxi till akuten och kopplas upp på EKG där det syns ett tydligt förmaksflimmer men som går i en förhållandevis väldigt lugn takt med 50-70 slag/minut. Alla värden ser i övrigt toppen ut, fint blodtryck, järnvärden, CRP (infektion) och en lång lista till på sånt som ska uteslutas.
Jag har dödsångest. Jag fattar ingenting och mår fruktansvärt dåligt psykiskt. Personalen däremot är hur chill som helst ”det här är inget farligt”. Hon berättar att de har många ”som jag” som tränat hårt och utvecklat förmaksflimmer och hör till deras flimmercentrum. Samtidigt poängterar min läkare att det är mycket möjligt att jag fått det här delvis av att jag ju haft AVNRT obehandlat i många år- de vet helt enkelt inte men jag är inte ensam. Jag undrar också om det kan ha att göra med covid? Det är det ingen som responderar på och jag har absolut inga tecken på infektion i kroppen.
Jag får valet att elkonverteras då man ger hjärtat en elchock under kort sövning så den normala rytmen återställs eller, att åka hem och vänta ut att det ger sig. Jag väljer konvertering och inombords snurrar det: Det här är första gången min kropp behöver hjälp utifrån för att återställas. Det har ALDRIG hänt förut och jag är rejält omskakad och rädd. För jag kan inget om förmaksflimmer och förstår inte vad som händer.
När jag vaknar från narkosen och känner de lugna jämna slagen är jag fast besluten om att ta reda på vad jag kan göra för att inte få det här igen. Kan det vara den ökade träningsdosen? Kan det vara att jag haft covid?
De närmsta dagarna och veckorna är f r u k t a n s v ä r d a. Jag som är van att ha ett hoppigt hjärta men också vant mig av med det de senaste 10 åren går och känner efter hela tiden. Det ÄR annorlunda. Jag har fler dubbelslag. Det känns som hjärtat slår så hårt att hela kroppen vibrerar. Jag känner mig rädd. Jag känner mig ledsen. Och jag har under den här tiden otroligt svårt att ta del av ultrautmaningar på sociala medier. Jag tänker bara på den eventuella risken med att utveckla förmaksflimmer. Läser. Läser. Funderar.
Den 27e april är jag inbokad för ett arbetsprov för att mäta hjärtat i ansträngning. Det går superbra, en av Sveriges bästa kardiologer ringer och säger att ”det är bara att köra på Ann-Sofie, allt ser toppen ut”. Jag är också på återbesök på flimmeravdelningen hos en fantastisk sköterska som lugnar och säger att jag ska leva livet som vanligt. Det är ingen fara. Och hon berättar också om det här gänget med friska tränande som de har som går hos dem, ”du är ju en av dem”. Tack men det vill jag helst inte vara.
Jag slänger ut en fråga i FB-gruppen om ultralöpning om hur andra tänker? Tänker de på riskerna? Vet de om dem? Får alla möjliga svar: Några har förstås utvecklat förmaksflimmer och det är ju statistiskt rimligt även om det var en grupp för… tja fiolspelare! Så är det. Det är det vanligaste arytmiproblemet. Får också tvetydiga svar på när jag läser om forskning på risker. Å ena sidan ser det inte ut som det är någon fara upp till ganska höga nivåer av fysisk aktivitet. Å andra sidan öppnar SOK tillsammans med Karolinskas kardiologienhet upp en speciell mottagning för idrottare med hjärtproblem. Och av de tre hjärtläkare jag nu träffat har alla tre sagt att ”ja men det är klart att risken ökar när man tränar sådär mycket och länge”. Som en vedertagen lite odramatisk sanning. Men för mig blev det en riktig käftsmäll. Och jag vill, fast jag förstår att jag högst sannolikt kommer ha problem i framtiden när jag blir äldre, aldrig få en sån där passage igen.
Jag skulle sprungit ett riktigt tufft ultralopp i Skottland i början av maj. Redan innan incidenten med besöket på hjärtakuten och alla undersökningar känner jag mig osugen. Sen vill jag inte ens åka. Är livrädd- tänk om jag får flimmer och måste in på sjukhus? Så oansvarigt! Men kanske kan jag vandra istället? (Mer njuta av utsikten och få vara ensam för det längtar jag efter). Och både hjärtläkaren och den erfarna sköterskan säger åt mig att det är klart jag ska åka. Jag är frisk jag har ett ”lättretat hjärta” som sköterskan sa och det är jag ju född med- no news! Så jag åker. Spänner bågen till och med och kör en lång tuff vandring alldeles ensam med tält i skotska högländerna. Som ett stort fingerpekande åt oron. Hjärtat mår toppen. Sköter sig exemplariskt och jag mår helt fantastiskt. Får jobba mentalt då det under en brant stigning med min tunga packning då jag redan vandrat 4 mil den dagen i stark värme får känslan av att nu börjar det flimra. Men det gör det inte, har en EKG-klocka på armen som bara säger ”normalt”. Så jag har summa summarum bara haft en rejäl incident och sen dess- inget. Och allteftersom tiden gått sen den 8e april ser jag på mitt HRV och min vilopuls att hjärtat ”lugnat ned sig”. Som att det var för mycket med träningen och något skit i kroppen (post covid?). Som att nu när jag bara motionerar lätt så är det lagom. Och jag har inte testat något hårdare sen dess och nu har det gått nästan två månader.
Så. Jag har flera komponenter i bagaget som kan ha lett till att jag fick flimmer: Mitt medfödda hjärtfel, min tidigare hårda träning och att jag kanske haft något skit kvar i kroppen efter covid.
Varför skriver jag det här? Försöker jag skrämmas? Nej! Absolut inte. Att vara fysiskt aktiv är otroligt viktigt för hälsan och att tufft uthållighetsidrottande inte är det bästa för kroppen det vet vi ju- om man strikt ska eftersträva hälsofördelar. Då räcker det väldigt bra med mycket mindre mängd rörelse.
MEN. Man kan också ”komma undan ”med mycket löpning om man i övrigt är frisk. Kan må bra både socialt, mentalt och fysiskt av att ta sig an riktigt tuffa utmaningar. Och ser till att inte träna när man är det minsta sjuk. Lyssnar på kroppen- på riktigt.
Jag känner flera löpare med förmaksflimmer som springer på- rekommenderar varmt att lyssna på Pace on Earth i avsnittet där Johnny och Peppe pratar om sina hjärtproblem. Träningslära där Mats Börjesson reder ut mycket i det här avsnittet.
Personlig reflektion är att jag inte ser att jag skulle göra något annorlunda bakåt i tiden. Jag har aldrig tränat när jag haft en infektion, alltid varit supernoga med det. Rationellt fattar jag att eftersom jag är ung, i övrigt frisk som en nötkärna inte har direkt någon risk. Men det är obehagligt. Obehagligt att veta att det kan ”slå till” när som helst. Eller inte på jättelänge. Men jag har landat i det nu. Det är inte farligt nu. Längtan tillbaka till löpningen växer, jag vet inte exakt vad och hur jag vill springa framöver. Just nu njuter jag enormt av att springa kravlöst i skogen i vår fantastiska försommar med en enorm tacksamhet över kroppen, svensk sjukvård och att jag aldrig drivits av det tuffaste utan av att njuta av naturen i rörelse, och det gör jag, kanske ännu mer nu.
Tack för att du läste, sköt om dig, sköt om ditt hjärta! / Annie
Antal kommentarer: 9
Ulrica
Intressant inlägg! Jag hade problem med takykardi för några år sedan och fick där höra ordet ”simmarhjärta”, vad det nu betyder. Jag har tränat sedan barnsben, fotboll på elitnivå och sedan löpträning när jag blev medelålders. För några år sedan började hjärtat krångla igen, episoderna av dubbelslag och rusningar blev värre och jag kunde inte ta mig upp för uppförsbackar med samma krut längre, inte ens normal löpning utan att jag direkt var uppe i 200 i puls. Jag sökte vård och det visade sig att jag hade utvecklat ett hjärtfel, ett klaffel i mitralklaffen där blodet står kvar i stället för att pumpas ut. Varför vet man inte. Men det har ju givetvis påverkat mitt sätt att träna nu, ”inga tjurrusningar till bussen” som läkarna säger, utan öka hjärtats puls försiktigt och inte låta det jobba mer än nödvändigt. Tråkigt på ett vis- jag är van vid att ta i ”det lilla extra”, men samtidigt blir min träning lugnare och trevligare nu. Jag vill att mitt hjärta ska orka länge till, och det är ju trots allt en muskel som man kan styra en aning… och i Sverige har vi väldigt bra vård för just detta.
Ann-Sofie Forsmark
Tack- ja det där låter som ”idrottshjärta”! Vad jobbigt med klaffel och jag hoppas att du kan njuta av den lugnare träningen men jag relaterar mkt till att vilja ta i det lilla extra- man får sakna det. Sköt om dig!
Peppe
Hoppas du mår bättre!
Jag ska göra en avancerad ablation i sommar och hoppas kunna få en skönare vardag med löpning!
Fint att du berättar!/Peppe L
Ann-Sofie Forsmark
Ert samtal hjälpte mig så mycket under en tid när det kändes oroligt och jag hoppas så mycket att den här ablationen gör underverk för dig Peppe- tack!
Monica
Jag tror att dela med sig såhär, både fakta och funderingar, är ett bra sätt att fler förstår att saker kan hända med kroppen – som behöver medicinsk hjälp. Även om jag inte skulle få *exakt* dina problem, så har jag i bakhuvudet en frisk och vältränad människa som såg till att ta hand om sig själv – att ha som förebild. Även om någon kompis jag hör berätta om något snarlikt inte har exakt samma upplevelser och utfall, så kan jag ändå hjälpa till genom att be den personen ta sin situation på allvar, och vara ”lagom envis” mot vården och kolla upp sig. Inte skriva någon annan ”på näsan” att man ”vet hur det är”, absolut inte, men ha ett hum om saker som hänt andra.
Bara jag själv vet bäst när kroppen känns eller beter sig ovanligt, sen vet man ju inte om det behövs åtgärder eller ej, men det är ju precis det man måste ta reda på med hjälp av vården. Sen kan det kanske vara lite svårare att verka vara ”vara frisk och stark”, relativt andra som söker vård och ”verkar mer uppenbart sjuka eller i dåligt skick”. Ha respekt för att vårdpersonalen förmodligen har ett tufft jobb att sortera och kategorisera oss som söker hjälp.
Tack för att du delar med dig! (Och hoppas jag inte skrev något som låter drygt, nonchalerande eller raljerande, det har inte alls varit avsikten. Men skriven text kan ju ha svårt med nyanserna och att man läser med annan vy än texten skrevs.)
Ann-Sofie Forsmark
Tack Monica- fina reflektioner tycket inte alls det var raljerande utan väldigt sunt. Jag har själv brottats med att jag känt att jag orsakat att ta upp tid för ett pressat vårdsystem samtidigt som om jag gör bra saker nu kanske jag inte belastar dem mer senare tänker jag!
Monica
Andra som delar med sig:
https://www.marathon.se/lopningen/skador/konditionsidrott-och-hjartat
Ann-Sofie Forsmark
Tack- den var intressant!
Jon elffors
Hej, annie. Jag har också nån form av förmaksflimmer är 45år och kör motocross, löptränar, cyklar och lyfter lite skrot. Det blir Nån form av träning 4-5 dagar i veckan. Vården är otroligt seg här i Västra götaland och min första vård kontakt i ärendet var i oktober fick en pulsmätning i december undersöktes i februari och nu går jag och väntar på vidare undersökningar. Mina flimmer triggas inte av hur hårt jag tränar utan om jag stannar upp och låter pulsen sjunka ner till ca 100-120slag per minut innan jag fortsätter. Tex om jag springer med nån långsam som jag får vänta in. Då kan Det skjuta iväg uppemot 225slag/min. Det ända som hjälper då är att sätta sig ner och vänta tills man når normal vilpuls och det kan ta en evighet.