Försommar och förmaksflimmer
Blogg

Försommar och förmaksflimmer


-Blir det några lopp i sommar då? Frågan kom från min granne.

-Nja nej jag tror jag faktiskt pensionerat mig från ultralöpning, sa jag. Och kände helt plötsligt hur det var som att det var en person som sa det och en annan, jag, som tyckte det kändes lite .. trist. Och nej jag har inte pensionerat mig. Eller? Jag vet inte. Det beror på. Det beror på hjärtat.

Kort resumé: Jag är född med ett retledningsfel som heter AVNRT- Det står för av-nodal återkopplingstachykardi och betyder att det finns en extra retledningsbana i hjärtat som gör att hjärtats impulser ibland ”får frispel” och börjar slå jättefort när signalen inte går som den ska. Känns som att hjärtat bara står och slår som en galning men det kommer inte ut så mkt kraft i kroppen. Obehagligt men det var jag van vid till slut. Fick lägga mig på backen och slappna av och då gav det sig alltid.

Jag fick diagnosen 2003 (genom en fruktansvärd undersökning med elchocker inne i magsäcken- rekommenderar ej!) men struntade i den då för problemen var inte så stora. Men successivt blev det värre och värre och påverkade livet väldigt mycket. När jag skulle föda barn första gången var att få rusning min största skräck.

Så 2011 fick jag en tid för att åtgärda det, de ablaterade, frös bort, den extra retledningsbanan och the rest is history: Det var då jag kunde börja träna hårdare, och började med ultralöpning. Hjärtat skötte sig exemplariskt i tio år.

Men så en gång i november 2021, efter en väldigt hektisk jobbvecka, och första dagen på mensen så började hjärtat kännas som det slog ojämnt när jag stack ut o sprang. Det gav sig inte riktigt tyckte jag och med min bakgrund tog jag taxi till akuten. Där hade det förstås gett sig och allt såg väldigt bra ut. Men läkaren sa något i stil med ” ah du är en sån där som tränar mycket, vet du, jag remitterar dig till en expert på sånt här”.

Jag tänkte inte mer på det för hade inga problem. Men fick lite liknande känning cirka två månader senare, igen vid första dagen på mensen.

Sen hade jag omikronvarianten av Corona i januari- lite snuvig i några dagar. Vilade. Började träna igen men tyckte kroppen svarade enormt dåligt. Kände aldrig att jag fick någon effekt av träningen. Uthållig. Men långsam. blev jätteflåsig om jag tog i. Hälsomässigt allt bra.

Men så i slutet på mars, april hade jag både en intensiv jobbperiod och därtill var jag väldigt trött. Inget tecken på sjukdom men det var två dagar jag var väldigt trött och jag är aldrig trött.

Klarade av den fasen och den 7e april på kvällen lade jag mig med en stor pust av att nu skulle jag ha en lugn period.

Mitt i natten vaknar jag av att hjärtat slår väldigt ojämnt. Läskigt men tänker att jag måste få sova så jag somnar om. Vaknar som vanligt men det ojämna fortsätter. Jag tar en taxi till akuten och kopplas upp på EKG där det syns ett tydligt förmaksflimmer men som går i en förhållandevis väldigt lugn takt med 50-70 slag/minut. Alla värden ser i övrigt toppen ut, fint blodtryck, järnvärden, CRP (infektion) och en lång lista till på sånt som ska uteslutas.

Jag har dödsångest. Jag fattar ingenting och mår fruktansvärt dåligt psykiskt. Personalen däremot är hur chill som helst ”det här är inget farligt”.  Hon berättar att de har många ”som jag” som tränat hårt och utvecklat förmaksflimmer och hör till deras flimmercentrum. Samtidigt poängterar min läkare att det är mycket möjligt att jag fått det här delvis av att jag ju haft AVNRT obehandlat i många år- de vet helt enkelt inte men jag är inte ensam. Jag undrar också om det kan ha att göra med covid? Det är det ingen som responderar på och jag har absolut inga tecken på infektion i kroppen.

Jag får valet att elkonverteras då man ger hjärtat en elchock under kort sövning så den normala rytmen återställs eller, att åka hem och vänta ut att det ger sig. Jag väljer konvertering och inombords snurrar det: Det här är första gången min kropp behöver hjälp utifrån för att återställas. Det har ALDRIG hänt förut och jag är rejält omskakad och rädd. För jag kan inget om förmaksflimmer och förstår inte vad som händer.

När jag vaknar från narkosen och känner de lugna jämna slagen är jag fast besluten om att ta reda på vad jag kan göra för att inte få det här igen. Kan det vara den ökade träningsdosen? Kan det vara att jag haft covid?

De närmsta dagarna och veckorna är f r u k t a n s v ä r d a. Jag som är van att ha ett hoppigt hjärta men också vant mig av med det de senaste 10 åren går och känner efter hela tiden. Det ÄR annorlunda. Jag har fler dubbelslag. Det känns som hjärtat slår så hårt att hela kroppen vibrerar. Jag känner mig rädd. Jag känner mig ledsen. Och jag har under den här tiden otroligt svårt att ta del av ultrautmaningar på sociala medier. Jag tänker bara på den eventuella risken med att utveckla förmaksflimmer. Läser. Läser. Funderar.

Den 27e april är jag inbokad för ett arbetsprov för att mäta hjärtat i ansträngning. Det går superbra, en av Sveriges bästa kardiologer ringer och säger att ”det är bara att köra på Ann-Sofie, allt ser toppen ut”. Jag är också på återbesök på flimmeravdelningen hos en fantastisk sköterska som lugnar och säger att jag ska leva livet som vanligt. Det är ingen fara. Och hon berättar också om det här gänget med friska tränande som de har som går hos dem, ”du är ju en av dem”. Tack men det vill jag helst inte vara.

Jag slänger ut en fråga i FB-gruppen om ultralöpning om hur andra tänker? Tänker de på riskerna? Vet de om dem? Får alla möjliga svar: Några har förstås utvecklat förmaksflimmer och det är ju statistiskt rimligt även om det var en grupp för… tja fiolspelare! Så är det. Det är det vanligaste arytmiproblemet. Får också tvetydiga svar på när jag läser om forskning på risker. Å ena sidan ser det inte ut som det är någon fara upp till ganska höga nivåer av fysisk aktivitet. Å andra sidan öppnar SOK tillsammans med Karolinskas kardiologienhet upp en speciell mottagning för idrottare med hjärtproblem. Och av de tre hjärtläkare jag nu träffat har alla tre sagt att ”ja men det är klart att risken ökar när man tränar sådär mycket och länge”. Som en vedertagen lite odramatisk sanning. Men för mig blev det en riktig käftsmäll. Och jag vill, fast jag förstår att jag högst sannolikt kommer ha problem i framtiden när jag blir äldre, aldrig få en sån där passage igen.

Jag skulle sprungit ett riktigt tufft ultralopp i Skottland i början av maj. Redan innan incidenten med besöket på hjärtakuten och alla undersökningar känner jag mig osugen. Sen vill jag inte ens åka. Är livrädd- tänk om jag får flimmer och måste in på sjukhus? Så oansvarigt! Men kanske kan jag vandra istället? (Mer njuta av utsikten och få vara ensam för det längtar jag efter). Och både hjärtläkaren och den erfarna sköterskan säger åt mig att det är klart jag ska åka. Jag är frisk jag har ett ”lättretat hjärta” som sköterskan sa och det är jag ju född med- no news! Så jag åker. Spänner bågen till och med och kör en lång tuff vandring alldeles ensam med tält i skotska högländerna. Som ett stort fingerpekande åt oron. Hjärtat mår toppen. Sköter sig exemplariskt och jag mår helt fantastiskt. Får jobba mentalt då det under en brant stigning med min tunga packning då jag redan vandrat 4 mil den dagen i stark värme får känslan av att nu börjar det flimra. Men det gör det inte, har en EKG-klocka på armen som bara säger ”normalt”. Så jag har summa summarum bara haft en rejäl incident och sen dess- inget. Och allteftersom tiden gått sen den 8e april ser jag på mitt HRV och min vilopuls att hjärtat ”lugnat ned sig”. Som att det var för mycket med träningen och något skit i kroppen (post covid?). Som att nu när jag bara motionerar lätt så är det lagom. Och jag har inte testat något hårdare sen dess och nu har det gått nästan två månader.

Så. Jag har flera komponenter i bagaget som kan ha lett till att jag fick flimmer: Mitt medfödda hjärtfel, min tidigare hårda träning och att jag kanske haft något skit kvar i kroppen efter covid.

Varför skriver jag det här? Försöker jag skrämmas? Nej! Absolut inte. Att vara fysiskt aktiv är otroligt viktigt för hälsan och att tufft uthållighetsidrottande inte är det bästa för kroppen det vet vi ju- om man strikt ska eftersträva hälsofördelar. Då räcker det väldigt bra med mycket mindre mängd rörelse.

MEN. Man kan också ”komma undan ”med mycket löpning om man i övrigt är frisk. Kan må bra både socialt, mentalt och fysiskt av att ta sig an riktigt tuffa utmaningar. Och ser till att inte träna när man är det minsta sjuk. Lyssnar på kroppen- på riktigt.

Jag känner flera löpare med förmaksflimmer som springer på- rekommenderar varmt att lyssna på Pace on Earth i avsnittet där Johnny och Peppe pratar om sina hjärtproblem. Träningslära där Mats Börjesson reder ut mycket i det här avsnittet.

Personlig reflektion är att jag inte ser att jag skulle göra något annorlunda bakåt i tiden. Jag har aldrig tränat när jag haft en infektion, alltid varit supernoga med det. Rationellt fattar jag att eftersom jag är ung, i övrigt frisk som en nötkärna inte har direkt någon risk. Men det är obehagligt. Obehagligt att veta att det kan ”slå till” när som helst. Eller inte på jättelänge. Men jag har landat i det nu. Det är inte farligt nu. Längtan tillbaka till löpningen växer, jag vet inte exakt vad och hur jag vill springa framöver. Just nu njuter jag enormt av att springa kravlöst i skogen i vår fantastiska försommar med en enorm tacksamhet över kroppen, svensk sjukvård och att jag aldrig drivits av det tuffaste utan av att njuta av naturen i rörelse, och det gör jag, kanske ännu mer nu.

Tack för att du läste, sköt om dig, sköt om ditt hjärta! / Annie


Nr 6 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning! Smarta tips inför semesterträningen
  • Känn  in farten med enkelt test
  • 11  snabba skor i stort test
  • Frida Karlssons favoritpass
  • Så rehabtränar du Löparknät
  • Dopingreglerna ALLA ska ha koll på
  • Allt om löpningen på Friidrotts-VM
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 9

Ulrica

Intressant inlägg! Jag hade problem med takykardi för några år sedan och fick där höra ordet ”simmarhjärta”, vad det nu betyder. Jag har tränat sedan barnsben, fotboll på elitnivå och sedan löpträning när jag blev medelålders. För några år sedan började hjärtat krångla igen, episoderna av dubbelslag och rusningar blev värre och jag kunde inte ta mig upp för uppförsbackar med samma krut längre, inte ens normal löpning utan att jag direkt var uppe i 200 i puls. Jag sökte vård och det visade sig att jag hade utvecklat ett hjärtfel, ett klaffel i mitralklaffen där blodet står kvar i stället för att pumpas ut. Varför vet man inte. Men det har ju givetvis påverkat mitt sätt att träna nu, ”inga tjurrusningar till bussen” som läkarna säger, utan öka hjärtats puls försiktigt och inte låta det jobba mer än nödvändigt. Tråkigt på ett vis- jag är van vid att ta i ”det lilla extra”, men samtidigt blir min träning lugnare och trevligare nu. Jag vill att mitt hjärta ska orka länge till, och det är ju trots allt en muskel som man kan styra en aning… och i Sverige har vi väldigt bra vård för just detta.


    Ann-Sofie Forsmark

    Tack- ja det där låter som ”idrottshjärta”! Vad jobbigt med klaffel och jag hoppas att du kan njuta av den lugnare träningen men jag relaterar mkt till att vilja ta i det lilla extra- man får sakna det. Sköt om dig!


Peppe

Hoppas du mår bättre!
Jag ska göra en avancerad ablation i sommar och hoppas kunna få en skönare vardag med löpning!
Fint att du berättar!/Peppe L


    Ann-Sofie Forsmark

    Ert samtal hjälpte mig så mycket under en tid när det kändes oroligt och jag hoppas så mycket att den här ablationen gör underverk för dig Peppe- tack!


Monica

Jag tror att dela med sig såhär, både fakta och funderingar, är ett bra sätt att fler förstår att saker kan hända med kroppen – som behöver medicinsk hjälp. Även om jag inte skulle få *exakt* dina problem, så har jag i bakhuvudet en frisk och vältränad människa som såg till att ta hand om sig själv – att ha som förebild. Även om någon kompis jag hör berätta om något snarlikt inte har exakt samma upplevelser och utfall, så kan jag ändå hjälpa till genom att be den personen ta sin situation på allvar, och vara ”lagom envis” mot vården och kolla upp sig. Inte skriva någon annan ”på näsan” att man ”vet hur det är”, absolut inte, men ha ett hum om saker som hänt andra.

Bara jag själv vet bäst när kroppen känns eller beter sig ovanligt, sen vet man ju inte om det behövs åtgärder eller ej, men det är ju precis det man måste ta reda på med hjälp av vården. Sen kan det kanske vara lite svårare att verka vara ”vara frisk och stark”, relativt andra som söker vård och ”verkar mer uppenbart sjuka eller i dåligt skick”. Ha respekt för att vårdpersonalen förmodligen har ett tufft jobb att sortera och kategorisera oss som söker hjälp.

Tack för att du delar med dig! (Och hoppas jag inte skrev något som låter drygt, nonchalerande eller raljerande, det har inte alls varit avsikten. Men skriven text kan ju ha svårt med nyanserna och att man läser med annan vy än texten skrevs.)


    Ann-Sofie Forsmark

    Tack Monica- fina reflektioner tycket inte alls det var raljerande utan väldigt sunt. Jag har själv brottats med att jag känt att jag orsakat att ta upp tid för ett pressat vårdsystem samtidigt som om jag gör bra saker nu kanske jag inte belastar dem mer senare tänker jag!


Monica

Andra som delar med sig:
https://www.marathon.se/lopningen/skador/konditionsidrott-och-hjartat


Jon elffors

Hej, annie. Jag har också nån form av förmaksflimmer är 45år och kör motocross, löptränar, cyklar och lyfter lite skrot. Det blir Nån form av träning 4-5 dagar i veckan. Vården är otroligt seg här i Västra götaland och min första vård kontakt i ärendet var i oktober fick en pulsmätning i december undersöktes i februari och nu går jag och väntar på vidare undersökningar. Mina flimmer triggas inte av hur hårt jag tränar utan om jag stannar upp och låter pulsen sjunka ner till ca 100-120slag per minut innan jag fortsätter. Tex om jag springer med nån långsam som jag får vänta in. Då kan Det skjuta iväg uppemot 225slag/min. Det ända som hjälper då är att sätta sig ner och vänta tills man når normal vilpuls och det kan ta en evighet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Att springa med ett annat mål #bohemlöpning
Blogg

Att springa med ett annat mål #bohemlöpning


För mig är det egentligen hur enkelt som helst:

Jag springer för att uppleva. Så mycket som möjligt.


Därför blir det aldrig på löpband även om ”det inte går att springa ute”.
För upplevelsen är att vara därute.
Därför har jag aldrig en löparklocka längre.
Den visar inget som har någon som helst betydelse.
Därför vet jag aldrig hur långt jag springer. Hur långsamt det går. Om jag blir bättre.
Det spelar ingen roll.
Jag mäter om jag orkar ta i. Hur det känns då.
Om jag orkar njuta även på slutet.

Men det måste alltid förklaras. Folk utgår alltid från att man:
❌Gillar att träna. (jag hatar att träna, älskar att röra mig kravlöst.)
❌Springer de stora loppen (ofta på asfalt, mkt folk, kommers o svårt njuta av naturen)
❌Följer ett program bara för att man ska springa långt. (Kroppen vet bäst vad du behöver o lär du dig lyssna och förstå den blir du hållbar. )
❌Måste springa programmerade pass.
(Jag orkar inte ens läsa såna där stegar o 70-20 o norska fyror. Jag springer så det blir flåsigt. I backar eller plant. Kort eller längre. Jag ska inte slå rekord bara orka ta mig långt.)
❌Mäter hur långt o snabbt (går på feeling o kollar på ett ungefär ibland.)
❌Har massa löparskor o kläder (springer i samma schletna Altra i flera år o gärna i bomull om det är ett vanligt pass)

Jag tror vi behöver vara många fler som visar på ett mer bohemiskt sätt att springa. Som kan ge alla positiva upplevelser löpningen har att erbjuda UTAN mycket av det som absolut kan vara ett nördigt intresse för någon men med detaljer o prylar som absolut inte krävs för att klara vare sig en mil eller ett ultralopp.

Jag är löpare. Jag springer med fokus på att uppleva naturen i löparsteget (inte ens alltid i löparskor).
Jag springer på känsla. Jag söker en känsla. Jag UPPLEVER hela vägen fram till loppet. Jag har ingen koll på något. Jag har full koll på det viktigaste.

Hur springer du? Vad för detaljer kan du släppa som kan frigöra en större upplevelse? #bohemianrunning #imarunner #löpning #tjejersomspringer


Antal kommentarer: 2

Ludvig Almgren

Tack för att du sätter ord på något jag också har känt länge!

#bohemlöpning


Annie

Tack Ludvig! Heja dig 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Löparåret 2021
Blogg

Löparåret 2021


Ett år där jag fram tills juni hade problem med min nerv men sen varit helt smärtfri. Det gör 2022 till ett potentiellt RIKTIGT trevligt löparår.

Inga siffror noterade. MASSOR av upplevelser.
Hur långt? Så långt jag hade lust/tid till.
Hur många gånger? Alla gånger jag ville.
Hur många kilometer? Alla jag behövde.

Jag älskar att springa. Jag tror jag sprang de flesta dagarna förra året förutom när min nerv strulade.
Jag joggade ett maraton på ren rutin.
Jag sprang i skog. I fjäll. I snö, hagel, regn, sol, stormvindar.
Jag sprang allt jag ville. Jag bär med mig känslan i kroppen. På näthinnan. Jag behöver inga siffror, jag upplever. I år ska jag fortsätta uppleva. #bohemianrunning

 


Antal kommentarer: 1

Tommy

Jag gillar verkligen din attityd till löpning. Det stärker en amatör som mig. 😊



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nytt år, ett nytt sätt att springa


Mitt förhållande till löpning är för det mesta väldigt okomplicerat. Väl vårdat. Helt avgörande för mitt välmående (och än viktigare än jag förstått men mer om det i ett senare inlägg).

Men jag har varit på väg att hamna snett. Varit på väg att ta ett omtag med löpningen och ta tag i fel ansats. Tänkt att jag ska tillbaka till något men jag ska inte tillbaka.

Jag ska mot fler upplevelser. Inte fler resultat.

Mer fokus på det som är viktigt på riktigt för att kunna njuta av löpningen. Inte på onödiga detaljer.

Under mina 20 plus år som jag varit aktiv löpare har jag sett hur det blir mer och mer fokus på detaljer. Detaljer i prylar. I kost. I hur man tränar. I hur man tror man återhämtar sig. Därtill, genom sociala medier, möjligheten att ta del av vad eliten gör, vad och hur andra gör.

Gott så när det inspirerar. Men för många blir detta en press. Ett påbud om att man behöver köpa speciella saker för att springa. Träna på ett speciellt sätt för att klara en distans. Mäta minuter och sekunder specifikt.  Och väldigt mycket fokus på att det handlar om att nå siffermål. Så kan det vara för många. Men det finns ett annat förhållningssätt.

För många är löpning något annat. Det är fokus på upplevelser. Från omgivningen, från kroppen. Utan specifika numeriska mål. Och många av oss vet att det går superbra att springa i såväl gamla schletna skor, tubsockor och en vanlig t-shirt. Vi har liv där det i övrigt kan vara pressigt och rörigt och det sista vi behöver är att löpningen också ska vara något som ska boxas in, mätas och presteras i. Jag väljer att kalla det bohemlöpning och det är DEN jag längtar till. Den jag vill skriva om. Den är ibland svintuff och den kan innebära att persa på maraton men den drivs av en längtan till en upplevelse som aldrig går att sätta en siffra på.

Men jag höll som sagt på att gå (springa!) fel. För när jag nu varit smärtfri från min falska ischias i ett halvår kändes det naturligt att sätta mål för min ultralöpning.

Tillbaka till 100 miles har varit mitt mantra i flera år. Jag valde att backa från tuff och lång löpning (nåja..) när jag startade eget på 100 % men nu kändes det som det var dags igen. Dags för att jag blir inte yngre, för att tiden går, för det är över 5 år sen jag sprang 100 miles. Men drivet kändes inte riktigt som det kom från rätt plats inom mig som det gjorde förut.

Jag har en plats på TEC 100 miles nästa år. Jag gjorde träningsplanen i huvudet (det är så detaljerat det blir ungefär). Bara att sätta igång.. eller? Nej det kändes inte rätt och jag fick sortera lite i vad det var som pågick.

Vad längtar jag efter? Egentligen? Svaret blev att det inte alls är att springa 14 varv i skogarna i Täby. Inte att lägga ned den träning som krävs när jag nu inte har något gratis och knappt pallar 2 mil i snigelfart. Fick inte upp någon pirrande känsla. Alls. Jag längtar till TEC för att jag saknar ultravännerna och känslan av att vara där och en del av sammanhanget men det kan jag vara som funktionär. Jag känner fortfarande att mitt 100 miles i Västerås 2016 gör mig glad och stolt.

Men jag längtar efter att springa långt. Som fan långt. Men inte i Täby. I berg. I Storbritannien. Tids nog i Alperna. För mig själv. 100 miles för egen maskin A till B- gärna.

Så vad gör jag?

Jag avanmäler mig till TEC 100. Vassego någon får min plats. Jag kommer och hejar på er och hjälper till!

Jag har istället anmält mig till ett 2-stage race i Skottland på totalt 12,5 mil i sån där magisk skotsk höglandsnatur, tusentals höjdmeter och övernattning i tält. Yay! Nu hoppas vi bara att allt går vägen med Covid (av betydligt viktigare anledningar!) så jag kommer iväg.

Känslan inombords? Eufori! Jag blev SÅ PEPP på att börja springa längre igen. Lägga in massor av backar. Långpass. Back-2-backpass. Skriva om löpning. Om löpning med en drivkraft mot att delta och genomföra och kunna njuta av det, inte mot målgång. Om att maxa upplevelsen, inte nå en siffra.

Hoppas du vill följa med, och inspireras till egna löparupplevelser 2022 och framåt!

Gott nytt springande år/ Annie

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kort uppladdning för ett extra långt Stockholm maraton- och tips sista veckan inför lopp
Blogg

Kort uppladdning för ett extra långt Stockholm maraton- och tips sista veckan inför lopp


Det var INTE igår jag sprang ett lopp. Det var faktiskt hösten 2019- mer än två år sen nu och då var det Ultra Snowdonia i Wales. Sen har det varit pandemi och under sommaren fick jag rehabba min falska ischias. Men i slutet på sommaren  fick jag ordning på det. Bättre än någonsin faktiskt. Så bra har det inte varit på flera år och längtan efter att springa långt på riktigt igen växer och jag vågar låta den växa.

Jag arrangerar ju Tjejmarathon– ett maraton som är längre för att belysa kvinnors uthållighet. Det är öppet för såväl tjejer som killar och man kan delta både på plats i Ursvik och virtuellt var man vill vilket flera gör!

Jag kan förstås inte springa själv på söndag när jag arrangerar men vill gärna göra distansen nu när kroppen faktiskt håller.

Håller. Är hel. Men inte tränad. Förberedd mentalt- alltid med ultralöpningen i bagaget. Men inte fysiskt.

I skrivande stund är det 4 dagar kvar till start och det jag lyckats åstadkomma i maratonförberedelser är tre ynka långpass på 20, 25 och 30 kilometer där det sista sprangs 12 dagar innan loppet.

Känslan? Stabilt men vääääldigt långsamt. Det känns inte som något problem att ta sig runt men det kommer ta evinnerlig tid och att springa asfalt i stan är inte riktigt min grej. Bland mycket folk, än mindre min grej. Men det är ju utanför bekvämlighetszonen det händer sägs det.

Eftersom jag inte kan göra så mycket åt uppladdningen vad gäller löpningen så ser jag den här veckan till att sova ordentligt. Äta bra med lite extra rödbetor. Tänka på att jag gör det för ett större syfte. Jag har inga speciella asfaltsskor men tänker att det får funka i mina slitna Altra Superior.

Planen är att springa ungefär 4 kilometer till start, springa loppet och sen fortsätta 4 kilometer till för att avverka inte bara ett maraton utan ett TJEJmarathon som ju behöver vara längre.

Jag kommer ha en Tjejmaranummerlapp på mig också och har en insamling där pengarna går direkt till Panzi Foundation. Otränad, men väldigt motiverad att springa för jämställdhet.

Med många långa lopp i bagaget har jag bloggat om några tips till dig sista veckan.

Lycka till och varmt välkommen att delta var du vill, hur långt eller kort du vill på Tjejmarathon på söndag- för att ta en sväng i skogen behövs inte så mycket förberedelser :)! / Annie

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Istället för Göteborgsvarvet…
Blogg

Istället för Göteborgsvarvet…


kanske jag kan få locka med ett lopp där du den 10/10

* Är med och hjälper oss tillsammans försöka ta oss 1000 mil?

* Firar 10-årsjubileumet av Sveriges första välgörenhetsultra?

* Hjälper nå 1 miljon kronor insamlat till prisbelönta Panzisjukhuset?

* Är en röst i rörelse för jämställdhet och för kvinnors uthållighet?

Tjejmarathon- ett lopp för tjejer och  killar- grundades för 10 år sen med två syften:

1. Att belysa att kvinnor är uthålliga och att vi behöver ett lopp med tjejprefix som betonar kvinnors uthållighet.

2. Ett lopp som genom att vi springer (och går numer!) och utmanar oss tillsammans här stöttar de som har det riktigt tufft. Vi har valt att stötta de kvinnor och barn som räddas till livet och till ett nytt liv på Nobelprisbelönta Panzisjukhuset i Kongo. (Grundaren Dr Mukwege känner till oss och har både fått en egen loppmedalj och skickat hälsningar.).

I år har jämställdheten fått ett bakslag i och med pandemin. Vi har längre att gå. Behöver kämpa mer.

Dessutom är jag så övertygad om att göra saker tillsammans, fysiskt eller på distans, kämpa tillsammans för samma sak får oss att må bra. Allt det bockar vi av med Tjejmarathon.

Du  kan vara med var du vill.  Hur långt du vill och känner för. Du väljer själv om du springer eller går och du kan således bjuda med familj, vänner och kollegor att haka på en stund, en sväng.

Du som anmäler dig får också inbjudan till en av mina mest populära föreläsningar: ” Från 0-100. Att våga och hålla”. Om att ta sig från 0 till 100 miles och ha hälsan och vettet i behåll. Jag återkommer med datum men det blir en kväll i senare delen av september!

Tänk nu om vi kunde bli ett riktigt härligt gäng som tillsammans tar oss de 1000 milen som symboliserar de 1000 milen det är från Sveriges mitt till Panzisjukhuset? Det vore en dröm för mig!

Mer info och anmälan hittar du här.

Varmt välkomna till årets GODaste lopp!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*