Löpning är bäst!

Löpning är bäst!


Det är underbart att springa, det finns så många fördelar att jag inte ens orkar rabbla upp allt. Men det vet ju antagligen redan ni som läser detta. Åtminstone så är det en känsla ni är på jakt efter och fått mersmak för. För när man kommit över den där tröskeln till att löpningen ska kännas just sådär underbar, då är det ganska enkelt.

En löptur en regnig, mörk kväll i november kan låta som det sista någon vill utsätta sig för. Men ni som vet, ni vet. Oavsett vilket skitväder som väntar utanför dörren så kommer vi ge oss ut ändå. Gassande sol och 35 grader kommer inte heller stoppa oss. En stressig dag på jobbet och för lite sömn kommer inte stoppa oss. För det vi får tillbaka från löpningen är så mycket mer. Det ger oss energi. Det ger oss glädje, avslappning, bättre sömn och till och med maten smakar bättre. Det gör oss till bättre människor. Kanske känner många av oss till och med igen oss i att ett missat löppass nästan gör oss lite griniga. Och om ni själva inte erkänner det, fråga någon i er familj eller omgivning om det stämmer.

Att löpning är det bästa som finns och som gör livet till något alldeles extra, det vet VI. Men jag vill att fler ska känna samma sak. Jag älskar att inspirera andra till att hitta glädje i löpningen. Att se någon uppleva samma eufori efter ett avklarat pass är UNDERBART. Så testa du med, inspirera en kompis!

Trevlig helg på er!

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

När vinsten är en skön känsla

När vinsten är en skön känsla


Att springa lopp handlar ofta om att utmana sig själva att springa nya distanser, springa i mål på en viss tid eller att komma först över mållinjen. Den gångna helgen var jag på plats i Köpenhamn. Främst för att träffa min fantastiska löparfamilj genom ASICS FrontRunner. Men också för att delta i Köpenhamn halvmaraton som gick av stapeln i söndags. Det var en enorm löparfest och glädje bland deltagarna. Många var spända och förväntansfulla. Kanske hade man en viss tid man ville slå. Eller kanske var det första gången att springa 21km. Några var där för att vinna loppet och som grädde på moset sattes ett nytt manligt världsrekord på distansen. Helt otrolig prestation och jag får gåshud bara av tanken.
Och jag själv då, varför stod jag på startlinjen? Jo, jag ville springa banan med en go känsla och uppleva löparfesten längs den fina banan. Om jag lyckades? JA! Det kändes så lätt och härligt att springa loppet och jag njöt. Jag tog mig runt på 1:21 och är supernöjd trots att det inte alls är något personbästa. Men vad gör det när målet var något helt annat.
Jag kan tycka det är riktigt svårt att springa lopp utan att vara helt förberedd och känna att jag kan göra mitt allra bästa. Just på grund av att jag känner press och förväntningar från andra. Men jag blir bättre på att stänga ute just dessa tankar och fokuserar på mina egna mål och förväntningar istället. Dessutom gav den fantastiska känslan mig mersmak och inspiration till att ta nya tag och jag är verkligen sugen på att springa ett hal/helmaraton igen i höst.
Ha en grym helg!

Att springa tillsammans gör dig bättre

Att springa tillsammans gör dig bättre


Att löpning är en ”ensamsport” kan nog många enas om. Visst är det härligt att ge sig ut själv och bara rensa tankarna och inte behöva tänka på någon annan. Självklart kan man springa snabba intervaller utan sällskap men är det inte liiiite svårare att pressa sig när man inte har några medlöpare runt dig? Jag menar, de flesta springer ju enkelt snabbare på ett lopp tack vara draghjälp av alla andra deltagare.

För mig är det jättesvårt att få till bra intervallpass ensam, jag tycker det är bra mycket effektivare och helt klart roligare att springa snabba pass i grupp. Oavsett om alla är på olika nivå så är det ändå lite enklare att pressa sig med människor runt omkring. Jag älskar att coacha i mina löpargrupper, man kan verkligen se att deltagarna vågar utmana sig lite extra. Och känslan efteråt, när de är sådär härligt trötta och nöjda med sig själva. Helt fantastiskt att se.

Så även om du älskar dina lugna långpass helt ensam så är det helt klart nyttigt med lite sällskap på vissa pass. Du kommer ge det där lilla extra samt märka hur du utvecklas som löpare!

 

 

Tour du Mont Blanc – ännu ett äventyr i samlingen

Tour du Mont Blanc – ännu ett äventyr i samlingen


Jag har varit ganska frånvarande här på bloggen under sommaren, främst på grund av att jag varit ute på äventyr och helt enkelt inte hunnit med. Men nu är jag tillbaka och tänkte berätta om mitt största äventyr denna sommar. Jag och tre vänner från mitt kära ASICS FrontRunner-team bestämde oss för att göra en drömresa. Vi spånade på olika idéer och tillslut kom vi fram till att vi ville springa den kända vandringsleden Tour du Mont Blanc. En vandringsled på ca 170 km och 10.000 höjdmeter som slingrar sig runt det magnifika berget Mont Blanc. De flesta vandrare gör turen på 7-10 dagar men vi valde att springa den på fyra dagar, alltså ca 45 km om dagen. Sedan finns det såklart de som gör turen på kortare tid, då tänker jag på deltagarna i UTMB. Vilka hjältar de är alltså och vilken dröm att få springa loppet någon gång.
Vi ville ha en utmaning samtidigt som vi ville njuta så därför bestämde vi att fyra dagar var ”lagom”. Dessutom skulle vi bära på mer packning än vi alla var vana vid. Visserligen övernattade vi på olika vandrarhem i bergen så inga tält osv behövdes. Men ombyten, kläder för olika väder, energi, vatten, första hjälpen mm skulle ändå bäras med. Det var alltså betydligt fler kilon att släpa på än normalt.
Efter planerande, dividerande, packande och bokande var vi tillslut på plats. Jag, David, Anders och Araia ankom till Chamonix måndag kväll den 22 juli. Vårt äventyr startade dagen därpå och vi begav oss i riktning mot Les Houches. Första övernattningen gjorde vi strax efter Les Contamines. Det blev en fantastisk dag och vi fick en bra start på vår tur. Vädret var strålande och temperaturn låg på strax över 30 grader. Jag föredrar detta framför kyla och regnskurar även om en del kanske tycker det är i varmaste laget. man möter en hel del vandrare på vägen då det är högsäsong. Det är trevligt och man känner en sorts gemenskap med alla oavsett vilken nivå man är på.
Den andra dagen hade vi en lite tuffare utmaning framför oss och egentligen hade vi lagt upp turen som så att det blev bara tuffare för var dag som gick. Det passade oss bra då vi anpassade oss gradvis till utmaningen.
Den andra dagen tog vi oss till Courmayeur som ligger i Italien, vi åt passande nog varsin Pizzas till middag. Eftersom Courmayeur är en lite större by hade vi möjlighet att äta på restaurang till skillnad från de andra dagarna då middagar intogs tillsammans med andra vandrare i de små bergshyttorna vi övernattade på. Det var väldigt trevligt och man fick möjlighet att dela med sig av olika erfarenheter och historier.
Den tredje dagen hade vi ytterligare en tuff utmaning framför oss och vi skulle ta oss till Champex i Schweiz. På denna runda hann vi med både felspringningar, åska och lite regn. Vi ankom precis innan det blev mörkt och vi kunde stoppa klockorna på över 50km den dagen. Sista dagen hade vi många höjdmetrar att bocka av och vi började känna oss lite slitna. Men det var också dagen då vi skulle gå i mål i Chamonix. Det bjöds på vackra vyer likt tidigare dagar och vi fick en riktigt fin sista dag runt Mont Blanc. Vi ankom mycket nöjda och belåtna till Chamonix och vi firade med en stor middag på kvällen. Det blev verkligen ett äventyr och jag njöt av varje minut. Det är något magiskt med bergen och man får en känsla av frihet. Jag älskar det och längtar redan till nästa resa. Antagligen blir det i november då jag spenderar en vecka i Spanska bergen!





Mitt äventyr!

Mitt äventyr!


Denna helg blev på sätt och vis historisk. För första gången anordnade jag mitt äventyr. Äventyret Dalsland. Länge har jag drömt om att få ta med andra löpare till platser de kanske inte fått uppleva själva. Jag älskar att löpning kan vara så mycket mer än att tävla och mäta tider. Det är ett sätt att uppleva och upptäcka. Att ta sig till platser man inte tar sig till på annat vis än till fots.

Tänk en djup barrskog med mossiga stenar och små ljusstrimmor som sipprar in mellan trädtopparna, man bara väntar på att ett sagoväsen ska kika upp bakom en av stenarna. Eller tänk er ett litet tjärn mitt ute i skogen långt från vägar och samhällen, det enda som hörs är vindens sus och fåglarnas kvitter. Tänk er en slingrig och snårig stig som sakta men säkert tar dig upp mot nya höjder, först verkar vägen aldrig sluta luta men tillslut når du toppen och en storslagen utsikt öppnar sig och man känner sig näst intill oslagbar.

Allt detta känner jag när jag springer. Allt detta vill jag att andra också ska få uppleva. Därför har jag under flera månader planerat och funderat för att tillslut komma fram till den gånga helgen. Tillsammans med 11 andra löpare har vi tagit oss igenom norra Dalsland. Från Åmål till Bengtsfors. Vi har sprungit nära 70 km under tre dagar. Det har varit tufft, svettigt och jobbigt. Men främst har det varit njutbart, uppfriskande och magiskt!

Jag är så tacksam för det underbara gäng med människor som valde att följa med mig på mitt äventyr och jag är säker på att vi kommer mötas igen. Kanske vid en slingrig stig i skogen, vid en igenvuxen äng mitt i ingenstans eller på toppen av ett berg. Och kanske är det just DU som följer med på nästa äventyr!


Skogsbad!


Löpning längs med Dalslands kanal.


Fina grusvägar emellanåt.


Vad händer här?


Smultronstopp såklart!


Fin utsikt vid Edslan.


Så här glad blir man av skogslöpning!


Här finns inget att klaga på.


På toppen av Högheden i Edsleskog, vilken känsla!

Hemmaseger

Hemmaseger


Denna helg avgjordes Karlstad stadslopp. Alltså på min hemmaplan. Ett lopp jag sprungit tre gånger innan. Två gånger när de erbjöd halvmaratondistans och en gång på den klassiska 10 km sträckan. I år var det ny bansträckning och man kunde välja på 10 eller 5 km. Jag bestämde mig först två dagar innan loppet för att springa 10 km. Jag hade tränat ganska mycket mängd och var ute på en 30 km lång runda på torsdagen före loppet. Inte den bästa uppladdningen och jag kände mig ganska trött i benen på tävlingsdagen. Jag kände mig inte ens särskilt taggad.

Jag blev nervös när folk kom fram för att fråga vad jag hade för förväntningar på loppet, om jag trodde att jag skulle vinna osv. Det ger mig lite ångest att folk har större förväntningar på mig än vad jag själv har. Jag har svårt att springa ett lopp bara på skoj om jag känner mig ur form eftersom det skulle kännas som ett nederlag i andras ögon om det inte gick bra. Som att andra skulle tänka ”oj, har hon blivit SÅ dålig!”. Jag själv hade inte tyckt det varit så jobbigt att springa ett dåligt lopp. Sedan är jag såklart en tävlingsmänniska som gillar utmaningar och pressa mig själv. Jag älskar att tävla.

Så åter till lördagens lopp. Jag ställde mig på startlinjen och tänkte att det blir, oavsett vad som händer, ett bra träningspass. Startskottet gick och så fort jag började springa kändes det lätt. Benen var inte det minsta trötta, flåset kändes inte alls. Jag kände mig stark. Jag sprang runt med ett leende och njöt av alla hejarop. Jag fick ganska snabbt koll på att jag låg tvåa i loppet men ville inte stressa upp mig över något, bara köra på min egen goa känsla.

Efter ett par kilometer låg jag ca 20 sekunder bakom ledartjejen. Vid ca 6 km skymtade jag henne framför mig, jag anade att hon började bli trött så jag tänkte att om jag håller mitt ”behagliga” tempo kommer jag snart ikapp. Vid 8 km passerade jag henne, hon försökte dra om mig men orkade inte riktigt. När jag sprang i mål på tiden 36:26 hade jag nästan 30 sekunder tillgodo. Jag har nog aldrig känt mig så stark på ett lopp. Att springa i mål till publikens jubel var underbart och jag njöt. Det är alltid extra härligt att springa i sin hemstad och att dessutom vinna kändes stort.