Mitt äventyr!

Mitt äventyr!


Denna helg blev på sätt och vis historisk. För första gången anordnade jag mitt äventyr. Äventyret Dalsland. Länge har jag drömt om att få ta med andra löpare till platser de kanske inte fått uppleva själva. Jag älskar att löpning kan vara så mycket mer än att tävla och mäta tider. Det är ett sätt att uppleva och upptäcka. Att ta sig till platser man inte tar sig till på annat vis än till fots.

Tänk en djup barrskog med mossiga stenar och små ljusstrimmor som sipprar in mellan trädtopparna, man bara väntar på att ett sagoväsen ska kika upp bakom en av stenarna. Eller tänk er ett litet tjärn mitt ute i skogen långt från vägar och samhällen, det enda som hörs är vindens sus och fåglarnas kvitter. Tänk er en slingrig och snårig stig som sakta men säkert tar dig upp mot nya höjder, först verkar vägen aldrig sluta luta men tillslut når du toppen och en storslagen utsikt öppnar sig och man känner sig näst intill oslagbar.

Allt detta känner jag när jag springer. Allt detta vill jag att andra också ska få uppleva. Därför har jag under flera månader planerat och funderat för att tillslut komma fram till den gånga helgen. Tillsammans med 11 andra löpare har vi tagit oss igenom norra Dalsland. Från Åmål till Bengtsfors. Vi har sprungit nära 70 km under tre dagar. Det har varit tufft, svettigt och jobbigt. Men främst har det varit njutbart, uppfriskande och magiskt!

Jag är så tacksam för det underbara gäng med människor som valde att följa med mig på mitt äventyr och jag är säker på att vi kommer mötas igen. Kanske vid en slingrig stig i skogen, vid en igenvuxen äng mitt i ingenstans eller på toppen av ett berg. Och kanske är det just DU som följer med på nästa äventyr!


Skogsbad!


Löpning längs med Dalslands kanal.


Fina grusvägar emellanåt.


Vad händer här?


Smultronstopp såklart!


Fin utsikt vid Edslan.


Så här glad blir man av skogslöpning!


Här finns inget att klaga på.


På toppen av Högheden i Edsleskog, vilken känsla!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Hemmaseger

Hemmaseger


Denna helg avgjordes Karlstad stadslopp. Alltså på min hemmaplan. Ett lopp jag sprungit tre gånger innan. Två gånger när de erbjöd halvmaratondistans och en gång på den klassiska 10 km sträckan. I år var det ny bansträckning och man kunde välja på 10 eller 5 km. Jag bestämde mig först två dagar innan loppet för att springa 10 km. Jag hade tränat ganska mycket mängd och var ute på en 30 km lång runda på torsdagen före loppet. Inte den bästa uppladdningen och jag kände mig ganska trött i benen på tävlingsdagen. Jag kände mig inte ens särskilt taggad.

Jag blev nervös när folk kom fram för att fråga vad jag hade för förväntningar på loppet, om jag trodde att jag skulle vinna osv. Det ger mig lite ångest att folk har större förväntningar på mig än vad jag själv har. Jag har svårt att springa ett lopp bara på skoj om jag känner mig ur form eftersom det skulle kännas som ett nederlag i andras ögon om det inte gick bra. Som att andra skulle tänka ”oj, har hon blivit SÅ dålig!”. Jag själv hade inte tyckt det varit så jobbigt att springa ett dåligt lopp. Sedan är jag såklart en tävlingsmänniska som gillar utmaningar och pressa mig själv. Jag älskar att tävla.

Så åter till lördagens lopp. Jag ställde mig på startlinjen och tänkte att det blir, oavsett vad som händer, ett bra träningspass. Startskottet gick och så fort jag började springa kändes det lätt. Benen var inte det minsta trötta, flåset kändes inte alls. Jag kände mig stark. Jag sprang runt med ett leende och njöt av alla hejarop. Jag fick ganska snabbt koll på att jag låg tvåa i loppet men ville inte stressa upp mig över något, bara köra på min egen goa känsla.

Efter ett par kilometer låg jag ca 20 sekunder bakom ledartjejen. Vid ca 6 km skymtade jag henne framför mig, jag anade att hon började bli trött så jag tänkte att om jag håller mitt ”behagliga” tempo kommer jag snart ikapp. Vid 8 km passerade jag henne, hon försökte dra om mig men orkade inte riktigt. När jag sprang i mål på tiden 36:26 hade jag nästan 30 sekunder tillgodo. Jag har nog aldrig känt mig så stark på ett lopp. Att springa i mål till publikens jubel var underbart och jag njöt. Det är alltid extra härligt att springa i sin hemstad och att dessutom vinna kändes stort.

 

Löparäventyret i Dalsland

Löparäventyret i Dalsland


Jag älskar att uppleva världen till fots. Att ta mig till platser dit man inte kommer på annat sätt än med hjälp av sin egen kropp. Det kan vara en bergstopp i Pyrenéerna, över en äng i Italien eller i skogen i Dalsland. Jag njuter så mycket av dessa upplevelser att jag vill att andra ska få vara med om samma sak. För ett äventyr behöver inte vara så långt borta. Speciellt inte idag då vi måste vara extra eftertänksamma när det kommer till vår miljö. Du måste alltså inte åka till andra sidan jordklotet (om du inte cyklar eller springer) för att få uppleva magi.

Jag är uppvuxen i det lilla landskapet Dalsland som ligger söder om Värmland och öster om Bohuslän. Man brukar kalla det för ett Sverige i miniatyr. Här finns inga stora städer, det finns djupa urskogar, små ensliga tjärn, berg och ängar. Alla med namn som hämtade ur en saga. Vad sägs om sjön Edslan, Drömberget, Oxakoff eller Gullungebyn? Nu kommer jag äntligen att anordna ett löparäventyr där vi tar oss genom Dalslands vackra natur under tre dagar. Vi kommer springa från Åmål till Bengtsfors med övernattning i Edsleskog och Dals långed. Det blir turer på mellan 20-28km per dag. Packning för övernattning får vi skjutsad till våra boenden så vi slipper tunga ryggsäckar.

Vi startar efter lunch fredag 5 juli och går i mål söndag efter lunch den 7 juli. Vill du följa med hittar du mer info på min instagram @runningsofie eller mailar vispringer@outlook.com

 

Hoppas du vill vara en del av äventyret Dalsland!

Vårruset, en seger och ett trasigt revben

Vårruset, en seger och ett trasigt revben


I onsdags var det dags för lopp igen. Vårruset i Karlstad stod på agendan, en riktig löparfest med underbar stämning varje år. Dessutom brukar det locka över 6000 tjejer så stämningen var på topp. Jag var först lite osäker på om jag skulle starta eftersom det bara var tre dagar mellan det och Göteborgsvarvet. Eller jag visste nog att jag inte skulle kunna stå emot att starta eftersom det är så himla kul att springa hemma i Karlstad. Så jag cyklade till starten direkt från jobbet och värmde upp, pratade med andra löparkompisar. Trots att jag inte hade några jättestora förhoppningar om pigga ben blev jag plötsligt väldigt nervös. Det där behagligt obehagliga pirret innan start. När det var några minuter till start ställde jag mig på plats och sen bar det iväg. Jag startade klockan som vanligt på lopp men struntade i att kolla på den. Drog iväg ganska snabbt och fick en ledning. Det kändes okej men benen var något slitna efter lördagens halvmara. Jag tänkte att det är ju i alla fall ”bara” fem kilometer så nu jäklar är det bara att bita ihop. Jag var osäker på hur långt bakom mina medtävlande var så jag vågade inte släppa efter en sekund, jag kände mig jagad! Kilometerna passerades en efter en och vid fyra var jag trött men jag kunde ju inte låta allt slit den första biten gå till spillo så jag kämpade mig i mål på 17:25 och vann loppet. En mental seger som var SÅ skön. Efter en period med skador kände jag att jag äntligen var på väg tillbaka och jag var supernöjd och glad. Dessutom kan jag inte nog tacka alla som hejade på mig. Att få höra mitt namn längs banan, före loppet och alla grattis efteråt betyder jättemycket. Jag blir varm i hjärtat av alla fina människor. TACK!

Som lite grädde på moset kan jag berätta en lite lustig (eller olustig) sak som hände förra veckan. Jag stod i köket hemma och skulle rycka bort en grej från ett lock. Och med maximal kraft och otur for min knytnäve tillbaka och träffar rätt i bröstet och även revbenet. Som tydligen får en spricka! Jag kände inte av det särskilt mycket de första dagarna men nu minsann kommer det en liten smärta smygande. Värst är det att sova eftersom jag vaknar varje gång jag vrider mig. Vilken jäkla tur att jag inte slog mig i benet, för springa kan jag i alla fall 😉

Nu ska benen få vila från tävling ett litet tag åtminstone. Inget lopp är inbokat så det kan bli precis när och vart som helst. Till dess blir det mycket njutlöpning och planering av ett litet löparäventyr jaga ska anordna i vackraste Dalsland. Håll utkik 😉

 

Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!

Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!


I lördags sprang jag mitt första lopp på riktigt länge. Jag har haft skador som bytt av varandra under en lång tid och kände mig extra nervös för att tävla. Det var nästan så man glömt hur det kändes att stå där på startlinjen. Det som gjorde mig mest nervös var att jag inte hade särskilt bra koll på formen, hur skulle kroppen kännas? Eftersom jag inte tävlat har jag inte heller behövt pressa mig särskilt hårt. På träning kör jag mest på känsla. En sak jag kan erkänna som fick mig att tveka på om jag skulle ställa mig på startlinjen i lördags var pressen på att prestera. Jag var riktigt sugen på att få se i vilken form kroppen var efter relativt lite löpträning. Men vad skulle andra tänka om jag inte sprang ”tillräckligt” snabbt? Kommer de tycka att jag är dålig? Kommer de ifrågasätta varför jag tävlar om jag inte känner mig i riktigt bra form? Tycker min klubb att jag är oseriös om jag startar på SM om jag inte känner att jag kan prestera optimalt? Antagligen är det ingen som bryr sig men ibland kan det kännas som att andras förväntningar är större på mig än mina egna. Som på lokala lopp när folk frågar om jag kommer vinna, eller sätta PB osv fast att jag själv kanske mest tänkt njuta av loppet. Det kan vara jobbigt och det kan få mig att överväga att starta. Precis som jag kände i lördags.
Men jag älskar att tävla och jag älskar Göteborgsvarvet så varför ska dessa inbillade tankar stoppa mig från att göra något jag tycker så mycket om?
Loppet gick faktiskt över förväntan, eftersom jag trots allt missat en del löpträning trodde jag inte att jag skulle komma under 1:20 men sprang in på 1:19:39 vilket känns som ett bra utgångsläge inför säsongen. Jag njöt av loppet och det var löparglädje hela vägen från start till mål. Nu är jag redo för en ny säsong utan skador och förhoppningsvis många roliga lopp och äventyr.

The mountains are calling

The mountains are calling


Det är alldeles tyst, det enda jag hör är ett svagt sus från vinden, mina fötter mot den ojämna marken och mina egna andetag. Luften är varm och jag njuter av varje vindpust som svalkar mig när jag springer uppe på berget. Värmen får alla växter att dofta extra mycket. längs med de slingriga stigarna kryllar det av timjan och rosmarin och jag rycker tag i en kvist som jag gnider in i handen för att sedan njuta av doften. Ju längre upp i bergen jag tar mig ser jag hur fåglarna plötsligt befinner sig under mig. Det är en mäktig känsla att blicka ut över alla toppar och ner mot dalen. En känsla av frihet som inte går att likna med något annat. Det är en tuff väg upp och jag känner en enorm tacksamhet mot min kropp för att den låter mig uppleva detta. Jag vill att alla ska få uppleva och känna samma sak, samma frihet.

 

Att springa i bergen är verkligen speciellt, jag har just spenderat en vecka i Spanska Pyreneerna tillsammans med ett gäng underbara löpare som delar samma känsla för löpning och berg som jag gör. Tillsammans med Pampastravel åkte vi till den lilla byn Alquezar, en sagoby omringad av berg, olivträd och vinodlingar. Det är så vackert och jag börjar till och med fundera på varför jag bor i Sverige.