Löparäventyret i Dalsland

Löparäventyret i Dalsland


Jag älskar att uppleva världen till fots. Att ta mig till platser dit man inte kommer på annat sätt än med hjälp av sin egen kropp. Det kan vara en bergstopp i Pyrenéerna, över en äng i Italien eller i skogen i Dalsland. Jag njuter så mycket av dessa upplevelser att jag vill att andra ska få vara med om samma sak. För ett äventyr behöver inte vara så långt borta. Speciellt inte idag då vi måste vara extra eftertänksamma när det kommer till vår miljö. Du måste alltså inte åka till andra sidan jordklotet (om du inte cyklar eller springer) för att få uppleva magi.

Jag är uppvuxen i det lilla landskapet Dalsland som ligger söder om Värmland och öster om Bohuslän. Man brukar kalla det för ett Sverige i miniatyr. Här finns inga stora städer, det finns djupa urskogar, små ensliga tjärn, berg och ängar. Alla med namn som hämtade ur en saga. Vad sägs om sjön Edslan, Drömberget, Oxakoff eller Gullungebyn? Nu kommer jag äntligen att anordna ett löparäventyr där vi tar oss genom Dalslands vackra natur under tre dagar. Vi kommer springa från Åmål till Bengtsfors med övernattning i Edsleskog och Dals långed. Det blir turer på mellan 20-28km per dag. Packning för övernattning får vi skjutsad till våra boenden så vi slipper tunga ryggsäckar.

Vi startar efter lunch fredag 5 juli och går i mål söndag efter lunch den 7 juli. Vill du följa med hittar du mer info på min instagram @runningsofie eller mailar vispringer@outlook.com

 

Hoppas du vill vara en del av äventyret Dalsland!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Vårruset, en seger och ett trasigt revben

Vårruset, en seger och ett trasigt revben


I onsdags var det dags för lopp igen. Vårruset i Karlstad stod på agendan, en riktig löparfest med underbar stämning varje år. Dessutom brukar det locka över 6000 tjejer så stämningen var på topp. Jag var först lite osäker på om jag skulle starta eftersom det bara var tre dagar mellan det och Göteborgsvarvet. Eller jag visste nog att jag inte skulle kunna stå emot att starta eftersom det är så himla kul att springa hemma i Karlstad. Så jag cyklade till starten direkt från jobbet och värmde upp, pratade med andra löparkompisar. Trots att jag inte hade några jättestora förhoppningar om pigga ben blev jag plötsligt väldigt nervös. Det där behagligt obehagliga pirret innan start. När det var några minuter till start ställde jag mig på plats och sen bar det iväg. Jag startade klockan som vanligt på lopp men struntade i att kolla på den. Drog iväg ganska snabbt och fick en ledning. Det kändes okej men benen var något slitna efter lördagens halvmara. Jag tänkte att det är ju i alla fall ”bara” fem kilometer så nu jäklar är det bara att bita ihop. Jag var osäker på hur långt bakom mina medtävlande var så jag vågade inte släppa efter en sekund, jag kände mig jagad! Kilometerna passerades en efter en och vid fyra var jag trött men jag kunde ju inte låta allt slit den första biten gå till spillo så jag kämpade mig i mål på 17:25 och vann loppet. En mental seger som var SÅ skön. Efter en period med skador kände jag att jag äntligen var på väg tillbaka och jag var supernöjd och glad. Dessutom kan jag inte nog tacka alla som hejade på mig. Att få höra mitt namn längs banan, före loppet och alla grattis efteråt betyder jättemycket. Jag blir varm i hjärtat av alla fina människor. TACK!

Som lite grädde på moset kan jag berätta en lite lustig (eller olustig) sak som hände förra veckan. Jag stod i köket hemma och skulle rycka bort en grej från ett lock. Och med maximal kraft och otur for min knytnäve tillbaka och träffar rätt i bröstet och även revbenet. Som tydligen får en spricka! Jag kände inte av det särskilt mycket de första dagarna men nu minsann kommer det en liten smärta smygande. Värst är det att sova eftersom jag vaknar varje gång jag vrider mig. Vilken jäkla tur att jag inte slog mig i benet, för springa kan jag i alla fall 😉

Nu ska benen få vila från tävling ett litet tag åtminstone. Inget lopp är inbokat så det kan bli precis när och vart som helst. Till dess blir det mycket njutlöpning och planering av ett litet löparäventyr jaga ska anordna i vackraste Dalsland. Håll utkik 😉

 

Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!

Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!


I lördags sprang jag mitt första lopp på riktigt länge. Jag har haft skador som bytt av varandra under en lång tid och kände mig extra nervös för att tävla. Det var nästan så man glömt hur det kändes att stå där på startlinjen. Det som gjorde mig mest nervös var att jag inte hade särskilt bra koll på formen, hur skulle kroppen kännas? Eftersom jag inte tävlat har jag inte heller behövt pressa mig särskilt hårt. På träning kör jag mest på känsla. En sak jag kan erkänna som fick mig att tveka på om jag skulle ställa mig på startlinjen i lördags var pressen på att prestera. Jag var riktigt sugen på att få se i vilken form kroppen var efter relativt lite löpträning. Men vad skulle andra tänka om jag inte sprang ”tillräckligt” snabbt? Kommer de tycka att jag är dålig? Kommer de ifrågasätta varför jag tävlar om jag inte känner mig i riktigt bra form? Tycker min klubb att jag är oseriös om jag startar på SM om jag inte känner att jag kan prestera optimalt? Antagligen är det ingen som bryr sig men ibland kan det kännas som att andras förväntningar är större på mig än mina egna. Som på lokala lopp när folk frågar om jag kommer vinna, eller sätta PB osv fast att jag själv kanske mest tänkt njuta av loppet. Det kan vara jobbigt och det kan få mig att överväga att starta. Precis som jag kände i lördags.
Men jag älskar att tävla och jag älskar Göteborgsvarvet så varför ska dessa inbillade tankar stoppa mig från att göra något jag tycker så mycket om?
Loppet gick faktiskt över förväntan, eftersom jag trots allt missat en del löpträning trodde jag inte att jag skulle komma under 1:20 men sprang in på 1:19:39 vilket känns som ett bra utgångsläge inför säsongen. Jag njöt av loppet och det var löparglädje hela vägen från start till mål. Nu är jag redo för en ny säsong utan skador och förhoppningsvis många roliga lopp och äventyr.

The mountains are calling

The mountains are calling


Det är alldeles tyst, det enda jag hör är ett svagt sus från vinden, mina fötter mot den ojämna marken och mina egna andetag. Luften är varm och jag njuter av varje vindpust som svalkar mig när jag springer uppe på berget. Värmen får alla växter att dofta extra mycket. längs med de slingriga stigarna kryllar det av timjan och rosmarin och jag rycker tag i en kvist som jag gnider in i handen för att sedan njuta av doften. Ju längre upp i bergen jag tar mig ser jag hur fåglarna plötsligt befinner sig under mig. Det är en mäktig känsla att blicka ut över alla toppar och ner mot dalen. En känsla av frihet som inte går att likna med något annat. Det är en tuff väg upp och jag känner en enorm tacksamhet mot min kropp för att den låter mig uppleva detta. Jag vill att alla ska få uppleva och känna samma sak, samma frihet.

 

Att springa i bergen är verkligen speciellt, jag har just spenderat en vecka i Spanska Pyreneerna tillsammans med ett gäng underbara löpare som delar samma känsla för löpning och berg som jag gör. Tillsammans med Pampastravel åkte vi till den lilla byn Alquezar, en sagoby omringad av berg, olivträd och vinodlingar. Det är så vackert och jag börjar till och med fundera på varför jag bor i Sverige.

 

Att springa är enkelt men också så svårt

Att springa är enkelt men också så svårt


Att springa är kanske något av det enklaste man kan göra. Egentligen behövs ingenting, inte ens ett par skor. Men när man åker på skada efter skada och kroppen gör allt annat än samarbetar med en blir det helt plötsligt väldigt svårt. Att något man älskar att göra helt plötsligt bara förknippas med smärta. Det gör ont, och det är svårt att acceptera.

När kroppen sagt ifrån och löpningen inte fungerat har det varit en stor mental utmaning. Men jag har också lärt mig mycket. Jag börjar sakta men säkert förstå att jag måste lyssna på kroppens signaler. Att ett ben gör ont betyder inte att man ska bita ihop och springa tills det inte går längre. Jag tror att jag börjar fatta det nu. Och sakta men säkert har min kropp nu börjat lappas ihop och jag är nästan hel igen.

Jag springer mycket, och vill fortsätta springa mycket. Jag springer för att bli starkare, snabbare och uthålligare. Men när jag springer bryter jag också ner mig själv och hinner inte alltid med att bygga upp kroppen emellanåt. Det är svårt när man vill så mycket. I slutändan vill jag bara springa för att det gör mig lycklig, inte för att vinna ett lopp. Jag vill kunna springa obegränsat och njuta av allt som löpningen ger mig.

Den kanske mest oslagbara känslan jag får av att springa är högt uppe på ett berg mitt ute i ingenstans. Eller i en djup skog där man kan springa i all oändlighet.

 

ASICS FrontRunner- att vara en del av ett team

ASICS FrontRunner- att vara en del av ett team


Denna helg hade vi årets första träff med det svenska teamet för ASICS FrontRunner. Det var ett kärt återseende att få möta alla deltagare igen men det var också elva nya deltagare. Vilket gäng vi är alltså. Så många fantastiska människor med olika mål, bakgrund, förutsättningar osv men ändå SÅ mycket gemensamt. Som löpare är det inte alltid lätt att få utlopp för alla tankar man har eftersom det är svårt att hitta likasinnade som orkar med att prata just löpning dygnet runt. Men i detta gäng kan det aldrig bli för mycket av detta. Under denna helg har vi levt genom löpning och allt som rör ämnet.

På fredagen samlades vi på eftermiddagen och det fanns såklart tid för en första löptur tillsammans för dem som kunde. Sedan fortsatte kvällen med aktiviteter och middag. Lördag morgon var det dags för ett pass med grymma Elmina Saksi som gick igenom olika rörlighetsövningar, fotstyrka med mera för att förebygga skador. Perfekt tips för mig som lyckas dra på mig olika åkommor titt som tätt.  Därefter blev det ytterligare en massa bra tips av Sanna Hed som körde ett pass löpcoaching. Massor av kloka ord och bra tips för att vässa tekniken för både nya och vana löpare. Jag skippade därefter löpturen och bytte det mot ett pass på hotellets gym. Det blev ett lätt pass eftersom vi senare på dagen åkte till L’Echelon , en cykelstudio där vi fick göra ett FTP-test på Watt-bikes. Tufft men kul! Kan säga att middagen smakade extra bra den kvällen.

På söndag hade vi en heldag med fotografering, riktigt kul och dessutom lyxigt med en så duktig fotograf. Vi hade Andy Astfalck på plats som fotade oss. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite bilder inom kort.

Kortfattat var det en magisk helg. Massor av skratt, löpning, träning, god mat och fantastiskt sällskap. Att vara en del av ASICS FrontRunner är verkligen som att ha en extra familj där vi delar samma passion och glädje för löpning. Alla är så omtänksamma och bryr sig om varandra att man är laddad med energi för en låååång tid framöver efter en träff som denna. Jag hoppas ni också haft en riktigt bra helg!