Göteborgsvarvet, tävlingstankar och löparglädje!

Det är alldeles tyst, det enda jag hör är ett svagt sus från vinden, mina fötter mot den ojämna marken och mina egna andetag. Luften är varm och jag njuter av varje vindpust som svalkar mig när jag springer uppe på berget. Värmen får alla växter att dofta extra mycket. längs med de slingriga stigarna kryllar det av timjan och rosmarin och jag rycker tag i en kvist som jag gnider in i handen för att sedan njuta av doften. Ju längre upp i bergen jag tar mig ser jag hur fåglarna plötsligt befinner sig under mig. Det är en mäktig känsla att blicka ut över alla toppar och ner mot dalen. En känsla av frihet som inte går att likna med något annat. Det är en tuff väg upp och jag känner en enorm tacksamhet mot min kropp för att den låter mig uppleva detta. Jag vill att alla ska få uppleva och känna samma sak, samma frihet.

 

Att springa i bergen är verkligen speciellt, jag har just spenderat en vecka i Spanska Pyreneerna tillsammans med ett gäng underbara löpare som delar samma känsla för löpning och berg som jag gör. Tillsammans med Pampastravel åkte vi till den lilla byn Alquezar, en sagoby omringad av berg, olivträd och vinodlingar. Det är så vackert och jag börjar till och med fundera på varför jag bor i Sverige.

 

---

Att springa är kanske något av det enklaste man kan göra. Egentligen behövs ingenting, inte ens ett par skor. Men när man åker på skada efter skada och kroppen gör allt annat än samarbetar med en blir det helt plötsligt väldigt svårt. Att något man älskar att göra helt plötsligt bara förknippas med smärta. Det gör ont, och det är svårt att acceptera.

När kroppen sagt ifrån och löpningen inte fungerat har det varit en stor mental utmaning. Men jag har också lärt mig mycket. Jag börjar sakta men säkert förstå att jag måste lyssna på kroppens signaler. Att ett ben gör ont betyder inte att man ska bita ihop och springa tills det inte går längre. Jag tror att jag börjar fatta det nu. Och sakta men säkert har min kropp nu börjat lappas ihop och jag är nästan hel igen.

Jag springer mycket, och vill fortsätta springa mycket. Jag springer för att bli starkare, snabbare och uthålligare. Men när jag springer bryter jag också ner mig själv och hinner inte alltid med att bygga upp kroppen emellanåt. Det är svårt när man vill så mycket. I slutändan vill jag bara springa för att det gör mig lycklig, inte för att vinna ett lopp. Jag vill kunna springa obegränsat och njuta av allt som löpningen ger mig.

Den kanske mest oslagbara känslan jag får av att springa är högt uppe på ett berg mitt ute i ingenstans. Eller i en djup skog där man kan springa i all oändlighet.

 

---

Denna helg hade vi årets första träff med det svenska teamet för ASICS FrontRunner. Det var ett kärt återseende att få möta alla deltagare igen men det var också elva nya deltagare. Vilket gäng vi är alltså. Så många fantastiska människor med olika mål, bakgrund, förutsättningar osv men ändå SÅ mycket gemensamt. Som löpare är det inte alltid lätt att få utlopp för alla tankar man har eftersom det är svårt att hitta likasinnade som orkar med att prata just löpning dygnet runt. Men i detta gäng kan det aldrig bli för mycket av detta. Under denna helg har vi levt genom löpning och allt som rör ämnet.

På fredagen samlades vi på eftermiddagen och det fanns såklart tid för en första löptur tillsammans för dem som kunde. Sedan fortsatte kvällen med aktiviteter och middag. Lördag morgon var det dags för ett pass med grymma Elmina Saksi som gick igenom olika rörlighetsövningar, fotstyrka med mera för att förebygga skador. Perfekt tips för mig som lyckas dra på mig olika åkommor titt som tätt.  Därefter blev det ytterligare en massa bra tips av Sanna Hed som körde ett pass löpcoaching. Massor av kloka ord och bra tips för att vässa tekniken för både nya och vana löpare. Jag skippade därefter löpturen och bytte det mot ett pass på hotellets gym. Det blev ett lätt pass eftersom vi senare på dagen åkte till L’Echelon , en cykelstudio där vi fick göra ett FTP-test på Watt-bikes. Tufft men kul! Kan säga att middagen smakade extra bra den kvällen.

På söndag hade vi en heldag med fotografering, riktigt kul och dessutom lyxigt med en så duktig fotograf. Vi hade Andy Astfalck på plats som fotade oss. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av lite bilder inom kort.

Kortfattat var det en magisk helg. Massor av skratt, löpning, träning, god mat och fantastiskt sällskap. Att vara en del av ASICS FrontRunner är verkligen som att ha en extra familj där vi delar samma passion och glädje för löpning. Alla är så omtänksamma och bryr sig om varandra att man är laddad med energi för en låååång tid framöver efter en träff som denna. Jag hoppas ni också haft en riktigt bra helg!

 

---

Nu har jag varit tyst här ett tag, det har faktiskt inte hänt så mycket spännande. MEN jag springer ju igen. Inte fullt så mycket som när skadan kom men jag är på gång. Det gör inte ont och jag kan till och med dra på lite fart. Så nu känner jag att motivationen vaknar till liv också. Jag ser ett ljus i tunneln och där framme finns massor av spännande saker jag vill ta del av. Jag vill springa obehindrat först och främst. Jag vill börja tävla igen.

Eftersom jag inte tävlade särskilt mycket förra året så känner jag ett rejält sug efter att springa lopp. Jag tänkte inte springa maraton det första jag gör, jag kanske till och med sparar det till hösten. Så kan jag bygga upp lite fart med halvmaror och milslopp.
Jag behöver lite mer tid för att träna men tävlingssäongen närmar sig med stormsteg så det gäller att börja välja och vraka i utbudet.

Hoppas ni känner samma sug efter en ny härlig löparsäsong!

 

---