Black River Run- Race report jag inte vill behöva skriva om


Race report. Från det tuffaste loppet hittills. Förhoppningsvis behöver det aldrig bli såhär tufft igen. Jag var förberedd på smärta, stumma ben, lite illamående och trötthet. Men inte ett enormt illamående. Inte magsmärta. Inte må illa mer än en tredjedel av loppets distans. 10 timmars kamp mot precis alla instinkter att bryta. Inte att hela världen snurrade.

Men vi tar det från början.

Jag har mått jättebra, förberedd på fajt och helt inställd på att sikta på sub 20. Jag har det i mig, träningen har gått bra, har känt mig stark och när jag vaknade lördag morgon så kände jag mig lugn. Beslutsam.

På med icebreaker sportbh som är mjuk och go. Min Icebreaker t-shirt i tunn ylle. Trimtextightsen förstås- vad annars? De är magiska, lite kompression, sömmar på rätt ställe, bred resår. Sitter som en smäck. Smörjde fötterna med Sportslick som Mia fixat till mig. Alla naglar korta som fasen. På med kompression (GoCoco som jag också fått av Mia fast jag har egna men kändes rätt med hennes idag). Inbakad fläta. X-Kross solglasögon och en massa ombyten och förstås Trimtexjackan som står emot allt. Icebreaker underställ till natten. Vantar. Pannband. Pannlampa. Sjukvårdsväska. Osv.

Min underbara superstöttande kille Nicke hjälpte som vanligt till med allt. Jag åt lite havregrynsgröt med chiafrön. Ett ägg. Kaffe. Åt hembakt bröd, apelsin och två äggvitor i bilen. Drack vatten.

Pratade med Annika och Silvio (vinnare Fotrally i år!) och var vid gott mod. Först när vi kom fram började nervositeten komma. Och det ordentligt men jag var förberedd på den med.  Tänkte att ” ja är man inte nervös för det här så är man ju dum- jag vet hur tufft det är”. Jag har säkert skrivit det förut och sagt det flera gånger men det är som att kliva in i en läskig, underbar, förtrollad, jävligt jobbig torktumlare när starten går. Det går inte att kliva av och pausa. Du ska bara in och igenom och du kommer inte ut förrän du är klar. Jag bryter inte. Det vet jag. Det visste jag. Finns inte på kartan.

Stora kramkalaset förstås vid starten med alla fina människor som var där. Åh det är nästan det bästa! Träffade bland annat Anna från Västerås- kul! Solen sken. Jag var lite stissig som vanligt och Nicke och Annika var helt underbara. Annika gick efter mig med det schema hon efterfrågat och skrev ned saker. Mycket lustigt och hjälpsamt! Jättekul att träffa massa ultravänner och en glädje spred sig i kroppen. Den syns på bilderna, även när jag mår skit så var jag så glad. Det här är så fantastiskt! Var helt vild på att komma iväg! Ready to rock riktigt badass var jag.

Planen var att springa första 5 varven , alltså 8 mil på 9 timmar. Sen gav jag mig ungefär 2 timmar per varv för att komma in på 19.50 ungefär. Trodde jag ja.

Första varvet gick lite fort- det brukar det göra, man springer och pratar och är pigg. Jag hade ingen koll på banan men det var först 5 kilometer med mestadels skog med kanske 3 kilometer rätt trixiga passager. På 10 varv är det 3 mils trix alltså. Sen kom man ut mellan fält och sprang på lättsprunget underlag längs Svartån in mot Västerås via ett kolonilottsområdet och det var enormt vackert! Jag bara rös av lycka! Sista två kilometerna var ett skämt med 5 branta backar upp med tillhörande utförslöpor på ett motionsspår. Efter några varv gör det galet ont för de flesta. Hörde många som ”grät” här. Jag hade inga problem alls med den här passagen- gå snabbt uppför, springa utför. Starka excentriska ben och tackar mig själv för plyometriövningar!

Jag och Johnny sprang några kilometer ihop och han outade att han skulle in under 16. Och det gjorde han. En sån enorm insats- hatten av Johnny- du är legendarisk!

Varvade snabbt och tack tack tack för pepp i varvning. Det tjoades och tjimmades och det var bara att sticka ut igen. Annika och Nicke hade hur roligt som helst.  Annika skrev om det på sin blogg. De tänker tydligen bli proffssupporters- – Erbjuder allt från att leverera lögner till paketlösningar för DITT race. De var helt underbara och hann äta båda det ena och de andra, vila, grilla korv, vara nere på stan och spåra ur lite medan jag sprang. Skrattade hysteriskt åt Nickes Twitterrapportering efter loppet. Läs den!

Löpningen var inga som helst problem första två varven- alltså 3,2 mil. Åt det jag tänkt vid varvning: 1 mugg Ucan Superstarch, två Hammer gels (med elektrolyter i) med ut och liten bit av min egen muslibar som är krispig för jag vill tugga något som knakar lite. Cirka 6-7 dl vätska i timmen, 4 st BCAA. Inga problem.

Men på tredje varvet kom den första dippen. Alltså mellan 3,2- 4,8 mil. Så brukar det vara. Man behöver komma in i lullet. Svor lite i varvning. Tog musik med ut och sen kom loppets näst bästa varv. Jag bara flöt fram. När jag sprang genom allén vid kyrkogården singlade gula löv ned, solen strilade mellan träden, jag hade Sting i lurarna och allt smälte ihop. Från himmel, till sol, till jord, till liv och död och mina fötter och luften och tårarna rann. Skogssilad sol kommer jag ihåg att jag tänkte när jag sprang i skogen. Så vackert att få springa här. Sen svor jag över samma rötter några varv senare.

In i varvning och när jag hörde Annika dra igång massa tjoande så bara skrattade jag- så underbart! Vi fixade lite med min linda jag hade på högerfoten. Tog några minuter och jag var så himla fokuserad på att inte stanna till. Ut igen. 5 kilometer skog och terräng. Enormt vacker natur. En vätskekontroll vid en landsvägpassage där man stämplade för att få passertid. Sen stämpla en gång till vid cirka 12,5 där man vänder över Svartån nere på stan nästan. Efter några varv började passertiderna strula så det var svårt för supporten att veta när jag var på väg in.

Hade stenkoll på klockan. Kände mig urstark. 8 mil på 9 timmar satt som en smäck. Nu var Mia på plats med en kram och pepp och jag hade ett varv kvar innan hon skulle komma ut och dra mig runt tre varv. Däremot började jag må illa och jag visste att salt inte var ett problem. Hade fyllt på med både Resorb Sport, vanligt salt och det är kalium i gelsen. Men kroppen är förunderlig. Jag som kan äta både det ena och det andra på långpassen fann nu att det tog emot. Och här brast det väl. Jag slutade äta. Drack efter törst och det brukar landa på cirka 6-7 dl i timmen. Men kunde inte förmå mig att äta så mycket.

Ändå blev sjätte varvet,a lltså 8-9,6 mil enormt starkt. Jag passerade några grabbar och på asfaltsrakan så bara flög jag igen. Sprang i mina underbara Inov-8 Xtalon. Lätta och smidiga. Trodde jag skulle byta till Hokas tidigare men ville ha tunna skor med bra fäste för att ta mig fram bättre i terrängen.  Och jag hade inte ont någonstans- benen var helt fantastiskt fräscha.

Fick igen sån galen runners high. Det bara pirrade i hela kroppen. Hallå- jag hade sprungit 9 mil och kände mig toppenfräsch i kroppen. Ville bara hoppa och studsa men försökte styra energin framåt. Det hade varit varmt under dagen men nu blev det snabbt kallt. En stor stor måne gled upp och ljuset över fälten var magiskt. Jag minns en passage under en kraftledning mellan två fält, alldeles ensam med mina tassande fötter, den rosa himlen, känslan av en kropp som orkar vad som helst. Att vara mitt i ett äventyr. Veta att så många satt och följde mig och kände peppen ända där ute i skogen.…ja jag får gåshud nu med. Enormt starkt.  

När Mia klev på hade jag haft pannlampa redan ett varv. Passagen i skogen blev tuff med ljuset från pannlampan (inte övat på det alls- varit sommar och ljust doh!). Och nu mådde jag illa. Och det kan man ju tänka att då är det ju bara att springa ändå men så fort jag tryckte på så vällde det över mig. Det började snurra i huvudet och det knep i magen. Fasen jag får INTE få kramp tänkte jag.  Var svårt att fokusera men jag och Mia pratade om ditten och datten. Sen tassade vi på där det gick. Men det var som en våg som sköljde över mig och jag visste inte vad jag skulle göra.

Vi varvade och jag försökte ta något från matbordet. Fick i mig buljong och vi tog med tunnbröd ut. Allt jag såg fick mig att må illa. Mia var glad och peppig. Jag försökte tänka på annat än illamåendet men det fortsatte bli värre.

Kommer inte ihåg så mycket av de här varven. Vi sprang fortfarande men räknade med trött huvud ut att chansen på sub 20 försvann efter varv 7. Tappade för mycket i skogen även om vi joggade på bra på rakorna. Det snurrade framför ögonen. När jag satte mig för att kissa höll jag inte på att komma upp. Drog mig upp med hjälp av ett  träd- inte av trötthet, av att jag mådde så illa.

Det var som en inre kamp: Den rationella ville bryta. Magen sa nej. Hjärnan sa nej. Det går inte. Du kan inte. Du äter inte, du har ingen energi kvar. Hjärtat sa ja. Du ska fixa det här. Bara spring. Ena foten framför den andra. En sträcka i taget. Tassa på. Sluta larva dig. Andra har det värre. Du kommer ångra dig. Du fixar det. Kör nu. Jag minns inget av delar av varven. Minns att Mia och jag pratade men mindre och mindre. Mindes att jag stod dubbelvikt i varvningen och inte ville ha något och fick kväljningar när Nicke och Annika försökte ge mig saker. Konstig smak i munnen. Öm mage. Men pigg i kroppen i övrigt.

Men den här underliga, fantastiska övertygelsen om att jag skulle fanimej fixa detta. Det var riktigt jäkla badass tänkte jag och hur jäkla smalt allt blev. En fot framför den andra. Tassa där jag kunde. Gå fort annars. Jag passerade fortfarande folk- många hade det värre. Ont, stelt. Många hade brytit. Det fanns inte på min karta. Kanske borde ha? Nä. Inte så länge benen gick- om än lite sicksack ibland när det snurade till. Vägrade tänka timmar, mil. Tänkte bara varv.

Jag hörde flera som sa att banan var så tuff, den var så ”jävlig” och många hade enormt ont i benen och det verifierade både Mia och Nicke och när även ultralegenden Jan-Erik säger det- ja då är det så!

På något underligt sätt, eller just bara för att jag bestämt mig så fixade jag de här tre varven. Mias gula jacka och glada humör var med mig och så var det så bara ett varv kvar. Nu hade jag inte ätit något mer än några tuggor på 10 timmar ungefär och munnen smakade metall. Men det började ljusna och Nicke, min älskade underbara pojkvän skulle med på sista varvet. Stackarn! Jag var en trasa men just det här varvet var jag förberedd på.  Förra gången, på TEC, då tog jag liksom slut här. Men nu hade jag väl spart lite energi. Och att solen gick upp och bjöd på en rosa himmel hjälpte lite. Att kunna stänga av pannlampa och känna att varje steg var sista gången på de här tuffa varven- det hjälpte även om illamåendet inte avtog för fem öre.

Vi gjorde ett helt ok varv tillsammans. Nicke lade sig bara framför i joggfart och klagade bara en gång på att ”det var lite jobbigt att springa såhär långsamt” men insåg att jag inte var så mottaglig för såna klagomål just då. Vi varvade tre grabbar som jag också varvade på TEC och när de skrek ”Här kommer Ann-Sofiiiiiiii” så blev jag sådär varm i hjärtat igen- fasen så fint! Vilken pepp! Tack!

Jag kunde till och med springa utför alla backar utan att benen protesterade men när jag gick i mål så föll jag ihop i en hög och Bosse från Västerås Löparklubb stack snabbt en mikrofon i mitt trötta spyfärdiga nylle: ” Grattis- hur känns det?”.  Jag vet inte vad jag svarade men tror att jag var trevlig. Jag hoppas jag tackade för en så fint arrangerad tävling och fin bana.

Jag fortsatte må enormt dåligt, kunde inte äta och mer eloge till N och A som fick med mig in i bilen där jag däckade men sen inte så cool att de filmade mig när jag satt där och sov!!! Känsliga läsare scrolla ned: När vi stannade bilen kastade jag mig ut och spydde upp en skum mörk sörja.  Massor. Inget hade tydligen processats i magen utan bara legat där sen- kanske starten??? Såg helt galet ut. Såg inte ut som det jag ätit. Mycket skumt.  Så något knas var det med magen för jag har haft svårt att äta efteråt och efter TEC åt jag som en stor häst direkt. Nu har jag fått höra att det går magsjukor- E’s dagisfröken gick hem idag med just det också.

21 timmar och 19 minuter. 10 timmar njutning. 11 timmar ren fajt. 1a i damklassen och 7a totalt. Inte alls nöjd med tiden- benen hade massor kvar. Enormt stolt över min fajt fast nästan lite rädd för mig själv där under natten- hur fasen lyckades jag fortsätta? Det ar alltså tagit till idag för mig att orka tänka på de tuffa delarna av loppet för det var så jobbigt. Jag tror det har varit träningsvärk i den delen av hjärnan. Den var för slut för att orka tänka på det igen. Precis som en trött lårmuskel som inte håller emot när man sätter sig.

Kroppen mår helt ok efter omständigheterna- stelt men inga blåsor. Inga skador. Inga problem.

Är helt enormt tacksam för alla pepp- alltså ni anar inte! Min telefon låste sig så när jag igår kom in i den hade jag över 20 sms, över 65 notifications på Facebook och massa grejer på Twitter. Jag läste vartenda ett och hann kanske inte svara alla men alllstå från hjärtat- TACK SOM FASEN!  ALLA! Och grattis till alla som inte gav upp. Att anmäla sig är en sak. Att starta en annan. Att slutföra- det är BADASS!

Vad som hände sen- att jag ska ta revansch på TEC. Det vet ni redan. Nu vilar jag upp mig och ger magen det den behöver. Probiotika, grönsaker, vatten, mineralvatten. Massa snäll mat. Rör mig lugnt. Yogar. Småler lite för mig själv där jag småhaltar nedför trappor. Jag har min lilla hemlis. Jag är en uthållighetsmaskin. Det kanske inte syns. Men det känns. Det räcker att jag vet det.

Men nu vet du också det. Och kan jag. Så kan många fler. Tack för att du läste om min resa!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Måndagspeppen: Våga!!!


Idag läste jag inne på Petras blogg om att våga spänna bågen. Våga satsa och kanske falera! ”Faila” totalt. Men också öka chansen att verkligen klara det för det inte finns något ”istället för”.

Som jag brukar säga- för att skapa utrymme för nytt så måste man skapa ett tomrum. Våga stå där- mellan ett nytt jobb och ett eget företag eller vad det nu kan vara. Våga skapa utrymmet där det nya ska växa.

Jag fick ta plan B i helgen. Men bara efter att jag sumpat plan A.

Jag gjorde det som jag märker att många andra inte gör. Jag outade mitt tuffa mål, visste att det skulle bli tufft, satsade allt jag hade och klarade det inte.

Och jag är så glad att jag gjorde det. Inte gömde mig bakom att ”jag ska bara ta det lugnt” och sen ”OOPS jag persade visst, oj hur gick deeeet till”.

Respekt till alla som vågar satsa. Vinster blir större, fallet mindre- jo ofta faktiskt! Du vinner så mycket på att våga!

Och just våga satsa på plan A. Våga satsa på en riktigt cool grej. Vare sig det handlar om din karriär, kärleken, löpning eller en galen resa.

Våga! Bara gört! Kanske går det inte men då har du iallafall försökt!

DET vill mitt trötta jag slå ett slag för idag! VÅGA!

Våga bita i, våga gräva djupare. Våga våga våga!

Såhär. Då har man gett fanimej ALLT! När man ligger ned och blir intervjuad efter målgång!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

24 timmar senare-Annie är revanschsugen och TEC2014 är bokat!


Självklart kommer det en racereport. Men jag är så mentalt trött att jag inte klarar av att tänka på delar av loppet. SÅ illa mådde jag. Efter TEC var kroppen rätt paj- trasiga fötter och träningsvärk typ överallt. Men skallen var helt ok. Nu är det nästan tvärtom.

Nu är jag självklart stel- banan var så kuperad sista 2 kilometerna och det blir alltså 2 mil backar totalt på tio varv- känns kan jag lova. Däremot: inga blåsor, fötterna ser ut som innan. Jag har lite ont i min klämda lilltå men stukningen gick inte upp tack vare min linda.

Min telefon är paj också om någon undrar varför jag inte svarat!

Däremot trilskas magen. Jag brukar kunna äta vad som helst. När som helst. Men det går inte. Det är något knas och det var säkert inte bara ”lopp-mage”  i helgen utan någon bacillusk också.

Jag hade lovat mig själv att unna mig något BARA för mig om jag nu klarade ett till 100 miles lopp. Som ni säkert vet är jag inte så bra på det här med att gå och få massage, fixa naglar, sminka mig och frissan var det ju två år sen sist. Men nu hade jag bokat en tid hos Wendy’s Hair och de lade i lite äkta hårslingor i mitt tunna hår. Sen fönade de och lockade och herregud- jag ser ut som en helt ny person!  Sicken grej!

Även om något man gör på ytan inte kan ersätta att må bra på insidan så var det här precis vad jag behövde idag när jag slits mellan en enorm glädje och lite besvikelse att jag inte fick ut allt ur kroppen. Fick sitta där och förvandlas till prinsessa om så för en stund. Jag har krigat så hårt i helgen. Så så hårt.

Jag är självklart enormt glad över min prestation att jag kunde springa 6 mil helt tom på energi och må så illa så jag nästan föll ihop flera gånger när det inte bara var stjärnor på himlen utan allt var suddigt. Och 6a totalt  och alla grattis jag får gör mig helt rörd MEN jag nådde inte mitt mål och kroppen var helt fantastisk fräsch hela vägen in i mål. Så ska det ju inte vara! Man ska ju vara helt trasig i benen! Frustrerande!

Jag som tänkt köra lite kortare saker nästa år : en Ironman ( jo det är kort i jämförelse: Kanske 12 timmar långt lopp och hälften av tiden sitter du på en cykel) persa på milen, halvmara, maraton. Springa några 50-100 km ultror. Ja att ladda om för att persa på TEC (med råge!) det fanns liksom inte på kartan tills igår. ”Jag är klar med 100 miles för ett tag” har jag sagt till höger och vänster. Men Nicke peppar som fasen. Han ser inte att det finns något annat mål och jag känner ju i hjärtat att det är ju så. Jag kommer aldrig känna mig nöjd med att inte fått ut allt vad den här kroppen har pga en krånglande mage.

Nu har jag sprungit de två enda 100 miles loppen som gått i Sverige i år (och vunnit båda haha!). Med jätteproblem med fötterna första gången och jätteproblem med magen andra gången. Tro fan då att man blir sugen på att göra om det igen. Tredje gången gillt heter det ju.

Så jag anmälde mig. Nyss. Till TEC.2014. Känner mig så hemsk som sagt att jag ska supporta och jobba hela den helgen ( gick fram till Jonas W, en av arrangörerna som var med på BRR också till och med och sa det) men- jag kanske gör mitt som ambassadör för att få fler tjejer till sporten och loppet? Jag tror det iallafall. Jag försöker inspirera och tänker att det är bra hjälp det med. Så vi blir fler tjejer som springer.

Det blir ingen promenadseger nästa år för nu är startfältet tufft och helt ärligt är inte segern intressant. Jag har mina mål och vad andra gör är helt ointressant. Jag benchar gärna mot hela startlistan och därför är 6e platsen på BRR lite häftigare än vinsten känner jag. Men det är siffervinster. Jag har inte vunnit mitt lopp. Än. Jag vill. Jag ska.

Nu ska jag vila och återhämta mig. Mer om hur jag gör det kommer!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Black River Run -Riktigt Badass!


Jag är i mål. Jag är hel och ren och fötterna klarade sig!

Första av allt: TACK, TRILJONERS TACK för hjälp, pepp, till Västerås Löparklubb för fint arrangemang, till Annika, Nicke, Mia, Silvio och alla som skickat så fina hälsningar! 

Min mage svek mig efter 6 varv och de sista 48 kilometerna var en kamp mot illamående och jag kunde knappt äta någonting. Men slet på med hjälp av Mia och Nicke och lyckades plocka en 6e placering totalt och vinna den lilla damklassen.

BRRbanan får TEC att framstå som lättsprungen och det var svårt och lite knasigt att sätta ett tidsmål på en bana man inte känner!

Jag är helt slut mentalt och orkar knappt tänka på loppet för det var en sån enorm utmaning att hantera illamåendet. Kroppen mår dock rätt bra-lustigt nog!

TACK all


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Med 13 timmar kvar till start


Är det rätt lugnt. Jag har tänkt igenom det här loppet i detalj så många gånger. Kroppen vilar- då ska skallen det också.

Att veta hur ursäkta men överdjävulskt jobbigt det är gör det nästan värre än förra gången då jag fortfarande bara kunde gissa.

Och jag är inte oroad för att ta mig runt. Det är att ta mig runt under 20 timmar som är utmaningen. Att orka ligga på att orka tjäna in minuter varje varv som blir timmar till slut. Att inte vila en sekund i 19 timmar och 55 minuter.

Idag har jag jobbat. Ätit bra mat- god gröt, ägg, grönsaker. Petar i mig en macka här och där. Jag är inte så kinkig med att äta gluten. Undviker det för det mesta men överdoserar runt lopp. Funkar. Magen har inte svikit mig en enda gång.

Har hämtat ut BCAA, Hammer gels (de är inte långsamma på något sätt men innehåller lite fett, protein och mineraler). Bakat bars (vispad äggvita, sirap musli). Packar kläder. Testar batterier.

Har lekt med Lillan, varit på dans med henne och stampat smällbär. Nu både vill och vill jag inte att det ska var dags för start. Det känns som att kliva in i ett galet, lerigt, tufft jobbigt hamsterhjul och du kommer inte ut förrän du är klar. Basta!

Tanken är att ligga på 6-6:30 fart upp till 6-7 mil. Sen kommer jag sakta lite för det är mörkt och no shit jag kommer börja stumma lite. Jag kommer ha pannlampa och den gillar jag inte vidarevärst. Att springa i skogen i mörkret med 9-10 mil i benen är ännu inte min starka sida så det gäller att ha ”tid att ta av!. Min tå kommer göra ont och min höger fotknöl kommer sura. Ingen fara.

Nicke och Annika är i varvningen och fixar där. Fördelen med att det är 16 km varv gör att de kan sticka iväg och göra saker för jag lär ta lite tid på mig efter ett tag.

Mia kommer på och pacear mig inför mitt 7e varv. Det ger en enorm mental kick även om jag kanske inte är så pratglad. Jag är inne i min bubbla. Hennes jobb är att tvinga i mig mat, springa/gå i den fart vi bestämt och ”dra” runt mig på den tid som gäller.

Musik är enormt viktigt för mig under ett såhär långt lopp. Jag tar inte min Iphone förrän efter 2-3 varv för har svårt att hålla ned farten då. Men sen blir det som..ja en underbar bubbla.

Under natten kommer det vara sjukt jobbigt. Men lite magiskt också. Ser ut att bli mån och stjärnklart och det är helt enormt de stunder jag kommer till klarhet och i kontakt med den där elden i magen, lugnet i själen, styrkan i hjärtat och är så satans stark därute efter kanske 10 mil. Det är en stor känsla som jag längtar till. Den håller inte i sig hur länge som helst. Sen kommer det dippar och då får man ta itu med dem.

Jag äter normalt innan loppet. Äter lite mer kolhydrater- även om det är fett som bränns mest så är det dumt att inte ha fulla lager när de ändå är med ut. Liksom. Dricker lite mer. Leker igång vänsterbenet som inte riktigt fattat men nu bara måste jobba på bra imorgon. Det är ingen skada- det bara släpar lite och blir stelt fort.

Ska lägga mig tidigt. Sover alltid bra. Det har hänt så mycket galna saker i mitt liv som jag lyckats sova till trots så det här är ingen fara alls. Det är en ynnest att ha en kropp redo för 16 mil, vänner som viger sin helg till att hjälpa och folk jag inte ens träffat som skickar pepp. Magi hörni! Kärlek!

Här har ni länken till liveresultatet. Följ Nicke_b på twitter om ni vill ha lite rapportering. Annika bloggar säkert och Mia också.

Och tack igen hörni för allt pepp!

#alwaysrunningalwayssmilingneverstopping

20130920-210827.jpg
Inspirationskälla som ska hämtas efter loppet.

20130920-210859.jpg
Imorgon samma leende. Andra kläder.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fredagsgottis: Gott för halsen och snuvan- var frisk i vinter!


Det sista folk som brottas med en återkommade förkylning vill höra är att ”jag är alltid frisk” och de som VABar för the umpteenth time vill inte heller höra att ”mitt barn är aldrig sjuk”.

Så jag håller tyst. Och kan villigt erkänna att jag blev nedkyld mitt i ett löppass för några veckor sen efter 5 mil och TOKvilade och körde min superkur i tre dagar men fortfarande snorar jag. Dock inte någon infektion så det blir start imorgon. Även om jag hade velat känna mig 150% snarare än 100%.

Och allt funkar inte för alla och vad man har med sig in i september i form av immunförsvar, genetik osv är olika! Så det kanske inte funkar men jag skickar med de tips jag har. De flesta har ingen vetenskaplig grund- det är bara så jag jobbar och det har funkat bra både mig på mig och för en 4- åring som självklart varit förkyld några gånger, haft öroninflammation men faktiskt aldrig varit magsjuk. Jag tror vi skulle ha mindre VAB generellt om folk höll sina barn hemma när de började bli sjuka snarare än när det brytit ut men det är en annan debatt…

Innan ni blir sjuka

Hur mycket ska man tjata om ren mat? Till alla. Till barnen speciellt. Inte halvfabrikat, billig falukorv, köpta köttbullar, massa mjölk och snabba veteprodukter? Godis och kex? Det är grunden. Det är stommen. Spenatsoppa innan pankisarna, gröt med cocosflingor, hemkokt äppelmos (superlätt och finns massor av äpplen nu överallt) med lite kanel och några hackade mandlar- testa!

Mjölkprodukter hävdas vara slembildande av raw foodgänget. SvenskMjölk säger att det inte är det. Förstås. Jag brukar dra ned på mjölkprodukter och tycker det hjälper både hals och mage och gör samma för min lilla tjej. Försöker med havremjölk istället. Hands up- hittar inget vetenskapligt men tror det hjälper.

Sov ordentligt. Drick kokt lätt svalnat vatten. Ja både du och barnen. Igen- inget vetenskapligt men testa och se hur det känns. Som bomull mot magen tycker jag. Hjälper hålla dig varm också om du känner dig frussen.

När du börjar få ont i halsen/känna dig snuvig

Gör din egen nässkölj- istället för att spruta näsan full med suspekta ämnen från Apoteket:

Ta en flaska med ”dragpip” typ Perfekta eller Imsdal. Koka vatten, låt svalna. Rör ned lite salt (några nypor). Tippa huvudet och häll i ena näsborren så det rinner ut i den andra. Repetera på andra sidan.

Sov med raggsockar. Håll halsen varm. Drick bara kokt vatten- antingen som te eller bara svalnat med lite ingefära eller citron i.

Sov lite mer än du brukar. Håll dig lugn. Låt kroppen fixa det här- det kan den men den vill inte battla med massa främmande ämnen samtidigt. Inte massa tillsatser och otyg. Ge den ren, snäll mat så tar den hand om sig.

När du är redo att börja träna igen

Tänk på att nu är du lite extra känslig. Ta ett lugnt pass där du direkt efter dricker varmt, tar på dig varmt och får in dig bra med antioxidanter. Börja försiktigt! Hellre löpskolning och styrka än ett långt hårt löppass.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in