De fyra hörnstenarna i starkt skelett

Idag fick jag till ett riktigt bra träningspass. Inte raketfort eller med runners high men sådär stadigt och bra och som jag tänkt.

Jag har väldigt svårt att hålla nere farten i början på mina pass och det är ju egentligen rent fysiologiskt då vi har mest energi men får ofta upp en bättre uthållighet på högre farter om jag tar det lufnt först.

Progressiva pass är precis som de låter: de går allteftersom fortare, under kontrollerade former.

Det finns lite olika upplägg: dela upp passet i tre delar, springa större delen av passet i distansfart och sen öka till en fart motsvarande halvmara eller milfart (eller riktigt jobbigt för dig som inte har stenkoll på de farterna) sista ”kvarten”. Ett tredje sätt är att springa ett distanspass och sen dra på ordentligt (nära max) de sista 6-10 minuterna och sen jogga ned lugnt förstås.

Träningseffekten av dessa fartökningar blir bra eftersom du har ”kilometer i benen” men skaderisken är mindre eftersom du är minst sagt ordentligt uppvärmd. Därtill så är belastningen mindre än ett genomgående hårt pass eftersom du inte springer nära din anaeroba nivå hela passet utan när det ”tar som mest” brukar jag tänka.

På marathons hemsida kan du läsa om sk ”kenyaner” som passen ibland kallas.

Jag tycker de här passen är bra för de som tränar med relativt hög mängd eller som håller på och lär känna sina högre farter. det är inte säkert att du kommer genomföra passen perfekt i de tempon du bestämt- men du får ett bra fokus och ett bra träningspass det lovar jag dig!

Jag har ju inte testat mig max på någon distans på väldigt länge men vet ungefär hur jag ligger till. Kroppen kändes mest öm i sittbenen sen igår men annars helt ok. Mina övningar jag fått av Andreas för bröstryggen gör att jag är mycket jämnare i steget nu.

Har en rätt kuperad asfaltsrunda på 15 kilometer som skulle bli perfekt idag: 5 km @5:40, 5 km @ 5:20 och 5 km runt 4:50-5:00 var tanken.

Första fem gick bra. Lyssnade på ännu en podcast om att lyssna på sin inre röst och följa sitt hjärta. Det temat är outtömt helt enkelt.

Vände in i motvind. Uppförsbacke. Steget kändes fantastiskt bra. På fötterna, som alltid, mina trasiga jättelätta Inov-8 som ger jättefin markkontakt. Helt klart fantastisk asfaltssko.

Första fem strax under 5:40 fart men tycker ändå jag höll nere tempot bra.

Upp lite i fart. Gick lite fort, saktade ned. Hittade rätt i steget och landade nog någonstans runt 5:20 i snitt.

Inför sista fem gick det uppförs och ökningen kom liksom av sig. Blev helt matt och fick stanna och ladda om lite mentalt. Men sen ökade jag successivt igen och sista tre kilometrarna smattrade jag iväg på 4:50, 4:48 och 4:43 med avslut mitt i en backe med lungorna nästan utoinvända.

Nedjogg med rörlighet.

Ett sånt där pass jag är stolt över. Ibland är det bra att följa en plan. Känslan av uppfyllnad är stor då. När man annars tränar mest på känsla kan passen sluta hur som helst.

Resten av dagen har bjudit på släp av nedsågad rönn och ett besök till stallet där vi hyr en ponny en timme. Jag, MiniMe och snällaste ponnyn Moa ute i trollskogen bland solstrimmor och fågelkvitter. Det är lycka det, både för salig dotter och hästälskande mamma!

Allt annat är slöseri med tid!

Frasse var inte med för förtydligande. Men han håller koll när man kommer hem!

Vilken fin dag!

Vaknade till sol. Utsövd. Redo för årets första ordentliga träningspass på cykel. Min första runda räknas inte.

Efter en stadig frukost med mycket mer kolhydrater än jag skulle ätit om det var långpass löpning det gällde så rullade jag iväg. Har äntligen fått mina cykelbyxor från Trimtex och nu behövs minsann inget sadelskydd. Herrejäklars vad bra de sitter! Jag hade något billigt märke förut men de åker ut nu.

Bestämde mig för att cykla 6 mil. Har som mest cyklat 55 km men det var länge sen. Tyckte det kändes rätt bra. Vågade trycka på lite mer men vet att jag tröttnar rätt fort eftersom jag är så ovan så valde att ta det lite lugnt. Försökte ligga på 90 i kadens och funderade på att skjuta fram sadeln lite eftersom jag känner av nacken. Tippar sadeln lite nedåt måste man skjuta sig bak och då kan det kännas i nacken. Tror jag.

Iallafall tänkte jag helt fel för jag borde tryckt på där jag hade medvind istället för att ta det lugnt där och dubbelkämpa i motvind!

Vände i lilla sömniga Nykroppa där jag var så hungrig så jag fick sopa i mig en Perpeteumgel, en halvliter juice och en fralla innan jag kunde cykla på hemåt.

Fattar inte det där- cykling bränner inte alls lika mycket kalorier, men jag blir nästan svimfärdigt hungrig under tiden.

Väl på väg hem var det helt galen motvind. Men hellre det än kastig sidovind tänkte jag och trampade på som fasen. Kom upp och stod lite för att röra på höfterna och visst fick jag ihop 6 mil på runt 2 timmar och det bästa med cykel är ju att man blir ju inte så trött när man mest sitter och distanscyklar lite!

Bara att hugga in på god lunch bestående av kikärtssoppa och linssoppa, några hembakta smörgåsar och ut igen för att skyffla tung lera ur ett dike och köra skottkärra.

Lite senare yogade jag lite och spelade in en film med övningar för min duktiga adept som har löparknä. Att yoga i gummistövlar med ett tak som består av vita moln som rör sig och till ljudet av fåglar som kvittrar. Ja det är oslagbart.

Utvilad i hela själen är jag men nu ska jag jobba!

Sista helgen i maj är helig. Då är jag i Åre. Så är det bara. Workout Åre är den bästa helgen på hela året. Punkt.

I år leder jag ihop med Magnus inte mindre än 4 fullbokade klasser med löpskolning, terränglöpteknik, terränglöpning och toptur till Skutan.

Ärofyllt och otroligt roligt!

Ska du dit? Då hoppas jag du vill vara med på vår insamling till förmån för barncancerfonden. Igår fyllde en riktigt tuff tjej tre år. Hon pendlar med sin familj mellan Åre, Östersund och Umeå för att behandlas för den leukemi som drabbade henne och alla runtom tidigare i år. En otroligt fin familj. Otroligt fina vänner. Otroligt fin tjej. Otroligt svårt att ta till sig utan att förbanna allt och tycka att livet är enormt orättvist.

Action. Agerande. Göra det man kan. Uppskatta det man har lite mer. Det tror jag på. Så har jag tänkt sen detta hände. Färre suckar över utspillda glas och klistermärken på tapeten. Mer kramar. Mer närvaro.

Och självklart stödja den organisation i Sverige som både stödjer forskningen men även den familjer som drabbas.

Du vill vara med hoppas jag. Speciellt du som ska till Workout Åre och extra speciellt du som ska med mig och Magnus uppför fjället på söndagen. Men egentligen, alla ni.

Vi säger Fuck Cancer. Vi säger leve träningsglädjen. Jag och Magnus kommer ge 1 kr per varje stigmeter vi averkar under vår topptur. 1020 tror jag närmare bestämt att det är. We beat the hill medan lilla E beat the C.

Så. Solklart. Här hittar du insamlingen.

Nu ska jag cykla!

Om man jämför med några av mina ultravänner.

När du läser detta så är Kristina och Carina ute på sin 300 mil långa löptur mellan Istanbul och Stockholm (de paddlar de sista 35 milen) Läs mer här. De är så jäkla underbara och glada. Här har du Carinas blogg och här Kristinas.

Jan-Erik springer samtidigt 6-dagars i Frankrike. 6 dygn non-stop på en motorbana. Helt sanslöst. Har sett vad de får till middag och tycker synd om Janne. Ev måste vi gå ihop och buda ned mat till honom. Fransmännen verkar servera ultraovänlig mat till löparna.

Kika in här och se livefilmen från banan.

Och min fina Maria då. Hon som var bad cop Maria åt mig på TEC. Imorgon tävlar hon och Sandra för Sverige på VM i 24-timmars löpning. Sverige skickar flera:  Andreas Falk, Torill Fonn och Annika Nilrud också. Heja alla, men Maria och Sandra känner jag ju lite! Jag kommer försöka följa tävlingen via nätet med den semesteranpassade fart på uppkopplingen vi har här.

Själv sprang jag inte alls idag. Hade tänkt springa imorse men valde att jobba en timme och tänkte att jag tar det på landet. Men det blev inget med det eller.

Jag är så otroligt lyhörd på min kropp och med en enorm stress på jobbet just nu så är det endokrina systemet lite väl igång. En känsla av trötthet och osug på att sticka ut. Så är det inte ofta. En trötthet som inte botas av att jag drar 6 x 800 meter som jag tänkt idag. Ett träningsprogram där en lätt jogg inte gör något till. Så. Enkelt beslut. Vilodag.

Krattade lite löv och lekte med min lilla tjej. Lyssnade på fåglarna. Andades ren lantluft. Åt torsk med äggsås och läste sagor. Under tiden vaknar suget. En vilodag extra leder ofta till ett riktigt bra träningspass dagen efter.

Och imorgon ska jag cykla. Hoppas ni har en fin helg!