Det är livet som är det magiska
Jag har gått över tiden och det kan tydligen vara frustrerande. Det skulle kunna vara frustrerande- jag gillar att planera saker och är en person som lever efter mottot #gört. Och jag kan ju inte GÖRT det här. Det är något annat som styr. Och så fantastiskt är det att man faktiskt inte vet vad som sätter igång förlossningen och det finns inte en huskur som funkar.
Det är min andra graviditet och under den har jag varit anhörig till något av det värsta som kan hända. Det gör perspektiven kristallklara, kanske blir jag lite krass och hård och jag reagerar lite mer än jag annars gjort när mina sociala medier och tidningar riktade till de i min situation ibland känns som de svämmar över av antingen gravidgnäll eller förslag på att köpa ditten och datten för att liksom manifestera att man minsann är gravid och det ska komma en bebis. Barnvagnsskyltar. Gravidyogakurser. Profylaxkurser.
Idag var vi på biblioteket och jag bläddrade igenom Vi Föräldrar och Mama. I flera insändare och en hel artikel behandlades olika vinklar på det jag uppfattar är så himla onödigt fel: Allt tyckande om vad andra gör. Folk som inte orkar vara perfekta. Folk som får höra det ena och andra som inte någon annan har att göra med. Allt utrymme som kommers får. Allt fokus på andra. På saker. På prylar. Alla dessa sajter där folk som inte känner varandra ger varandra råd om ändå hyfsat viktiga saker. Läste om en tjej som anmälts till Socialstyrelsen genom ett rent missförstånd. Hur kan det bli såhär?
Nej det är inget som gör mig illa så jag borde bara låta bli och jag brukar ju faktiskt inte läsa men jag tycker. Jag tycker ibland fokus blir fel. Och det är ju förstås för att det går att tjäna pengar på folks osäkerhet och så verkar vi ha ett enormt behov av att gnälla av oss och dela krämpor i långt störe utsträckning än vi delar med oss av hur vi gör saker bra!
Man har rätt att klaga om man inte mår bra förstås. Och många mår inte bra och det är inte de jag pratar om här. Det kan vara en helvetesresa att vara gravid och jag vet att jag är ”lyckligt lottad” men det är inte bara det. Jag tror att jag gjort mycket rätt genom att lyssna på min kropp och på min BM och skita fullständigt i alla spekulationstrådar. Låta folks kommentarer om hur magen ser ut och vad jag borde göra rinna av mig. Välja mina källor och välja dem noggrannt: Jag själv, min BM och några andra få utvalda. Precis som förra gången. Inte googla. Inte diskutera med främlingar på nätet.
Jo jag mådde också dåligt. Jag mådde fruktansvärt dåligt de där veckorna när man samtidigt ska låtsas att allt är som vanligt. Höll 9 föredrag på jobbet om hälsa- under den värsta veckan- gulgrön i ansiktet och fick kväljningar när folk satt och drack kaffe. Men jag försökte få i mig den näring jag behövde, rörde på mig mycket utomhus för att ge hormonerna skjuts runt i kroppen så de inte låg och orsakade illamåendet. Gjorde allt jag kunde och försökte vara tacksam. Försökte vara proaktiv och göra allt för att lägga en grund för en stark och glad graviditet. Och tacka f*n att jag gjorde det när världen rasade sen och jag tvingades orka något jag aldrig någonsin vill behöva orka igen.
Så perspektiv. Kan hjälpa. Ett barn som lever och växer i magen. Det är lycka. Livets största kanske. Iallafall för mig och många fler.
Vi har fött barn så länge vi funnits som människor. Lyckan var lika stor då, riskerna större och många saker har förbättrats. Men det är inte en namnskylt på barnvagnen som gör mammalivet bättre nu eller lyckan större, det är att vi kan rädda fler barn och mammor till livet genom att vi har världens kanske bästa sjukvård här. Vill man manifestera sin graviditet kanske det finns fler saker att göra. I Sverige är risken en på 14 000 att dö i barnsäng- i Niger 1/23. Perspektiv. Läs mer hos Unicef. Vi kan skriva förlossningsbrev och föda på fina inredda rum- de oroar sig för att överleva.
Så vet ni vad jag tycker? Och försöker fokusera på? Jo att det är magiskt nog det som sker av sig självt. Ett litet liv växer som av magi i magen. Så yttepyttelitet och så blir det en bebis av det. Ett nytt liv, en egen personlighet. Ett liv man inte riktigt fattar hur man kan älska så mycket trots att den just kom ut (och ont som faen gjorde det också!). Som vänder upp o ned på hela världen trots att den bara är halvmetern lång. Det där kan jag fortfarande inte riktigt fatta. Jag skiter nästan i resten.
När jag sitter still kan jag känna små fötter och små händer röra sig. Det jag gör, hur jag gör det, det jag äter ger näring åt det här lilla pyret att växa.
När den kommer ut så längtar flera personer efter att få hålla och snosa på henne/honom. Den är ett under. Ett helt fantastiskt under. Det räcker att fokusera på det.
Jag menar förstås inte att proklamera att man inte ska köpa något och inte gå på gravidyoga om man vill lägga pengar på det. Men jag menar att det nog, generellt finns utrymme att fokusera mer på det som ingen tjänar pengar på. Fokusera på det som ger ett lyckopirr utan att man måste hålla i ett förinköpt babyplagg. Fokusera på det som är riktigt jäkla häftigt- livet därinne.
Så därför gör det inget att jag går över tiden. Liv har jag i massor redan nu.Och när tiden är redo- blir det mer!
och jag har rensat bland mina gamla saker. Hittade det här fantastisk sömndrivande arbetet från när jag läste till civilekonom i London:
Antal kommentarer: 1
Ann-Sofie Forsmark
Hej!
Tack och vad skönt at du också tänker så- åh då önskar jag lycka till- får kika in hur det går för dig och se när våra små kommer! 🙂 / Annie