Det stora äventyret i det lilla
Härommorgonen lyssnade jag på Marathonpodden och en intervju med Renata Chlumska. Hon pratade om hur det är att vara äventyrare när man har små barn. Hon sa ungefär att ”då får man lägga äventyren på en annan nivå” och även om hennes nivå innebär att resa bort mycket längre än jag skulle vilja göra när mina är små så förstår jag lite vad hon menar.
Sånt som jag rent egoistiskt drömmer om passar inte alls in i ett familjeliv. I dagdrömmar är jag på resande fot över hela världen. Surfbräda, löparskor, mountainbike, kajak och våtdräkt finns med. (Och såna aktiviteter funkar ju toppen med barn men kanske inte allt på en gång). Men jag längtar inte bort. Jag längtar bara till. Ibland. Helst vill jag vara här. Det här har jag valt och precis såhär ska det vara. Jag vill inte vara ifrån mina barn mer än jag måste.
Just nu blir det mycket tid mellan kök och vardagsrumsgolv. Och det är helt ok. Idag är det sjukstuga här. Min stora tjej har sitt livs första magsjuka och efter tvättmaskinsmaraton är jag så tacksam att vi sluppit detta tidigare. Hon är sitt vanliga jag igen men jag hade en stökig bebisnatt natten innan och sov inatt bara tre timmar. Det blir ingen träning och det blir inte mycket av det som stod på min ”att- göra” lista idag. Det blir annat. Och just idag kanske vi inte får några #vavavoom-moments men jag har upptäckt att livet kan vara enormt äventyrligt med små barn. På ett helt annat sätt. För dem kan allt vara ett äventyr- om vi inte stoppar dem utan hakar på och försöker skapa det också.
Det är ett äventyr att försöka ha ett ambitiöst träningsupplägg, driva företag och vara något annat än en rufsig fästmö i fläckiga kläder. En utmaning med glimten i ögat. Det får inte bli en press. Man får lägga ribban där den passar just den dagen. Försöker man om och om igen pressa upp den så rasar allt och man får den gärna rätt i plytet.
Man kan se den här tiden som en så stor utmaning att man bara kapitulerar för allt man tänkt göra utanför familjens schema. Eller så kan man go with the flow men med starkt fokus navigera framåt på sin egen bana som ändå måste vara en del av och beroende av familjens. Jag jobbar mycket med det där. Inser solklart att det inte är bra för familjen att jag springer ultra. Inte dåligt heller. Men det har inget med dem att göra. Det är en ren egokick. Men att jag är stark, frisk och har en bra kondition- det mår alla bra av. Att hålla den nivån ligger högt upp på priolistan. Springa 16 mil gör det inte.
Idag är ett äventyr. Jag är så trött så skallen snurrar. Men det är inte barnens fel. Inte Nickes heller. Det är då man tar till sin yogaandning, sitt pannben och papper och penna för att få det viktigaste gjort och utöver det, eller snarare viktigast av allt, gärna ligga på golvet med knattarna och bara vara.
Bild: https://36.media.tumblr.com/dda967cf13162bf05d9b2ab8763288de/tumblr_mu7i72vrHe1sy411fo1_500.jpg
