En omlottdag

Jag gillar inte att ha massor av prylar. Älskar när något funkar till flera saker. Som att jag använder min löparrygga som handväska till exempel.

Flipbelt har jag använt länge nu. Både på gymet då jag petar in nycklar och telefon och när jag springer mellanlånga rundor där jag vill ha en eller två mindre flaskor med men inte hela vätskeblåsan.

Det är en smart grej att ha på sig också om man inte har fickor. Eller för att få extra fickor! Funkar perfekt vid löpning, gym, cykel, skidor och skulle gissa vid tex swimrun också. Närhelst du ska ha saker tillgängligt som inte ska skumpa.

Nu finns det också miljövänliga flaskor anpassade till bältet! Hurra liksom! De har jag testat och det funkar hur bra som helst. Finns i två storlekar 18 cl och 32 cl och sitter still utan att skumpa i bältet.

Men det bästa med Flipbelt just nu är att de tagit fram ett bälte specifikt till vår insamling till Panzisjukhuset och Maison Dorcas. Ett bälte där hälften av priset (eller mer beroende på hur mycket du betalar!) går till Panzisjukhuset i Kongo. Ett dygn på sjukhuset kostar 13 kr så du gör stor skillnad genom att köpa ett. Perfekt till dig eller som present. Med vår # RunforPanzi på förstås.

Hur beställer du?

Superenkelt!

1) Gå in på vår insamling. Antingen skickar du 4 sms eller så klickar du på länken och betalar med kort. Flipbelten kostar 350 kr minst plus porto om 14 kr. Men du får gärna betala mer!

2) Maila din adress till tjejmarathon(@)gmail.com så postar vi ett bälte till dig!

3) Var coolast, snällast och snyggast i löparspåret, på gymet, på cykeln… var som du är! en #dogooder!

Jag skrev för länge sen (relativt) om att kunna ta in det man faktiskt gör.

Det är så lätt att bara mata på grejer och bocka av saker man gjort men är det egentligen känslan av att ha genomfört man behöver mest av eller att faktiskt ha upplevt det man gör dagarna i ända som räknas mest?

Saker som ”ärenden” och ”hushållsgöror” ja där kanske det kan vara fantastiskt att hitta synergier och få massor gjort.

Men sen är det mycket annat som man kanske ska låta ta sin tid. Dra ut på och göra gediget och ordentligt. Skjuta på annat för att verkligen göra ordentligt.

Risken är att man bara gör en massa och kortsiktigt känner sig nöjd med att ha bockat av det men…vad gav det? Tog man verkligen in det? Gav det tillräcklig uppmärksamhet?

Gör man för mycket som man bara bockar av eller gör man det och tar in det?

Jag tänker både utifrån jobb och privat. Tar mig en funderare inför veckan- hur mycket kan jag ta in och hur mycket bockar jag bara av?

Det är över 2,5 år sen jag sprang ett ultralopp. Det var inte så att jag var värsta rutinerade ultralöparen då men jag hade sprungit ultralopp i 3 år då som glad motionär och mitt sista kände jag ändå att jag hade bra form- det var bara magen som inte hade det.

Det var alltså Black River Run 100 miles (16,1 mil) i Västerås september 2013 som blev mitt sista. Sen blev jag gravid och sen dess har det varit fokus på annat.

Utöver det så har min rygg strulat. Rygg/höft. Det är något i min vänstersida som behöver väldigt mycket rehab/prehab/uppmärksamhet/symmetri och fokus. Det har varit frustrerande- jag hade absolut tänkt ta det lugnt efter att S föddes juli 2014 men jag hade nog tänkt vara redo för ett lopp lite tidigare än nästan två år senare.

Men jag har fått bygga upp långsamt och det har blivit mycket jobb i gymet framför spegel för att bana in mer symmetri i kroppen. Som belöning har jag inte alls känt av den ischias jag ibland drabbades av förut. 

Det känns faktiskt helt ok. Det är inte alls perfekt men det håller. Jag måste jobba på det varje vecka och tänka till när jag börjar bli trött men det håller!

Jag har successivt ökat distansen sen oktober. På nyårsafton testade jag 4 mil- det höll men sen fick jag influensa i januari och jag vilade verkligen för jag blir så sällan sjuk.

Men från februari och fram tills nu, ungeför två månader har jag ökat på distansen varje vecka förutom en helg med endast ett kortare pass. Intensitet har inte varit mitt fokus även om jag alltid kör ett intervallpass minst per vecka. Jag har fokuserat på att vänja kroppen vid att palla att springa länge. I terräng. Volym från 5,6,7,8, mil till den här veckan då jag nästan landade på 10 mil. Långpass från 20 km upp till runt 45 kilometer.

Idag blev det ett tufft sista långpass. Schleten faktiskt med 3 mil i måndags, 15 km i torsdags och fredags vardera och så 35 kilometer idag med två varv på Ursviksextremen och så dit och hem. Men ändå skön känsla. Det håller!

Och med det så känner jag mig faktiskt redo att springa ett ultralopp igen. Hade det varit mitt ”A-race” hade jag börjat trappa ned någon vecka tidigare men nu är det en milstolpe mot ett större mål.

Målet med TEC 50 miles (8 mil) är att det ska kännas bra. Energin ska kännas bra, magen ska kännas bra, skallen ska kännas bra. Kroppen ska kännas bra också även om det kommer göra ont förstås- alla lopp gör ont om man anstränger sig.

Nedtrappning

Så träningen är gjord och nu ska jag försöka låta kroppen ”pigga till sig”. Springa och absolut köra ett eller två intervallpass men från måndag nästa veckan blir det lätt styrka bara.

För mig är det viktigt att sova bra, äta näringsrikt och ”ladda med hälsa” eftersom loppet i sig sliter så. Känna mig stark och redo. Vill så gärna att det ska kännas bra om två veckor.  Bryr mig inte om tiden, bryr mig mycket om känslan. Fint kommer det bli- det är vår på G i skogen!

Hoppas du haft en fin springig vecka!

Det är fredagkväll. Jag ”borde” vara ledig men det här är en av de stunder då jag har tid att arbeta med vår insamling till Panzisjukhuset som vi genomför i vår ideella förening där jag är ordförande och har ansvar för ekonomin och redovisningen. Och massa saker runt loppet först.s

Det är segt ibland. Man vill hellre vara ledig. Man försöker komma på bra idéer för att engagera folk att donera. Vi har ju ändå samlat in över 100 000 kr varje år i fem år. Vi har såna eldsjälar omkring oss. Men ibland går det bara så trögt. 

Men så läser man något sånt här:

Faida var bara tre år när hon blev våldtagen av några rebellsoldater. Idag lever hon med ärren efter övergreppet och kan inte återvända till den by där hon en gång föddes.

Lilla Faida sitter på marken lutad mot en cementvägg i trädgården vid transitboendet Maison Dorcas i Bukavu, där hon tillfälligt bor. Hon bär en ceriserosa klänning med neongröna kanter. Klänningen är så stor att axelbanden åker ner så fort hon rör sig. I handen håller hon en mörkblå nalle som hon sitter och pratar med. Vad de pratar om får vi aldrig veta. När Faida bara var tre år, våldtogs hon av några rebellsoldater. Kanske är det detta som hon berättar om för nallen. 
– Jag såg hur de våldtog mitt barn, detta barn, säger Faidas mamma Marie-Louise och pekar förtvivlat på sin dotter som sitter vid väggen en bit ifrån henne.
– Hon var bara tre år och när de hade slutfört våldtäkten ville de döda henne. Jag mår så dåligt över att min dotter blev ett offer för våldtäkt, fortsätter Marie-Louise. Hennes blick är helt tom. Hon tittar bort mot horisonten, det är som om hennes tankar befinner sig långt bort.  
Marie-Louise blev själv våldtagen av rebeller och både hon och dottern Faida vårdades på Panzisjukhuset efter övergreppen. Efter den avslutade vårdperioden kunde de inte återvända till sitt hem i den lilla byn där våldtäkterna utfördes. Istället fick de en tillflykt på det PMU-stödda transitboendet Maison Dorcas. Där får de tak över huvudet, mat, skolgång och sysselsättning. Livet kommer sakta tillbaka för lilla Faida som hunnit bli fem år.
– När de undersökte henne senast visade det sig att hon inte hade någon infektion. Mitt barn mår mycket bra idag, säger Marie-Louise och ler.

Text: Matilda Hector PMU
(Matilda arbetar på sjukhuset)

OCh så får man lite mer ork.

Såhär va:

Ett dygn på sjukhuset kostar 13 kronor. Genom att gå in här och tillägna en joggingrunda eller en promenix till vår 1000-mila resa till Panzisjukhuset så ser du till att en kvinna eller ett barn får nästan 10 dygn på sjukhuset.

Dessutom är det väl kul att vara en av dem som såg till att vi avverkade 1000 mil?

Alla sms, alla som är med, alla som hjälper…det ger oss energi att orka jobba med detta alla kvällar och helger i år igen. Tack som f**!

Sitter i soffan efter en till stor vecka. En 10-mila träningsvecka. En jättestor jobbvecka ( så kommer det vara nu fram till semestern det är bara att åka med och veta var nödbromsen sitter). Poddinspelning, landat två föreläsningar, lett en löparworkshop och ändå haft mycket tid med barnen och sovit 7 timmar per natt.

Jag tänker ofta på hur många det är av mina fina väner jag inte hinner träffa. Tänker att jag får vara glad att jag har så fina vänner och bekanta att sakna. Bekanta som nog skulle kunna bli vänner om man fick mer tid med dem. Vänner man vill höra hur det är med och bolla saker med. Skratta med. Men som småbarnsförälder är det inte lika lätt.

Vissa av dem skriver ju också här och var och då kan man ju ta del av deras klokskap den vägen.

Senast skrev Katta så klokt om att leva sina drömmar.

In och läs och trevlig helg!