En veckas länkkärlek 2) Integration by running
Fy fasen vad gött det känns att blogga den här veckan- det är ju så mycket bra i min omgivning jag vill sprida. En sak jag väntat ett tag på att hitta en riktig story runt (fast den förstås funnits där hela tiden) är om den löpargrupp som startats för och på ett flyktingboende i Farsta.
Läs Ninas historia nedan och inspireras. I söndags sprang ett gäng Salomon City Trail tack vare att de gav dem fria startplatser. Gissa om vi har ett visst annat lopp (där man kan springa stafett) i åtanke? 🙂 Nina skriver att jag gör stora saker i vardagen- but oh no jag gör lite smått då och då men det blir mycket över tid och dessutom så är jag ju inte ensam- vi är många som gör tillsammans!

Integration by Running
Du har säkert hört det: Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Det här inlägget är inte menat att ge dig dåligt samvete. Det räcker faktiskt med att inte sprida rykten, att inte tro på dem som vill sprida rädsla och misstro, att le mot en främling, att hålla upp dörren, att släppa in någon i filen. Men ibland dyker det upp tillfällen där win-win uppstår. Ann-Sofie här är ju en sån som gör ganska stora saker i vardagen, själv har jag aldrig varit ens en föreningsmänniska – när lapparna från valberedningen i bostadsrättsföreningen dyker upp brukar jag bli väldigt blind på sidan mot anslagstavlan. Autogiro till nån organisation räcker faktiskt också
Men när jag hörde om de frivilliga i Hej Främling i Grytan utanför Östersund och deras grupp Inlöparna – Spring för Innanförskap så hittade jag ett sätt att bidra som passade mig. Att göra precis det man tycker om, tillsammans med andra. Sånt som vi gör ändå: Sjunger i kör, går på Friskis, springer i löpargrupper, spelar Korpenfotboll, läser i bokcirklar, går på bäbisträffar på bibblan. Varför inte göra det med dem som kommit hit just för att sådant går att göra här? Jag satte igång att söka. Tyvärr gick det trögt i början. Jag fick välmenta varningar om hur främlingar ser på kvinnor i tajta löparkläder, och min kommun förstod inte alls varför jag ville ha adresser till boenden.
Men så kom flyktingkaoset i höstas, och de stora studieförbunden i Stockholm fick i uppdrag av staden att anordna studiecirklar på boendena – jag annonserade i några Facebookgrupper för löpare, fick med några kompisar och min chef (!) och vi satte igång Inlöparna Farsta. Jag fick massor av hjälp och råd från Martin Machnow, som startade Inlöparna i Grytan (och gjorde sen om precis samma misstag), och vi började dyka upp utanför boendet varje måndag kväll. I början kom massor av folk, men ju kallare det blev desto färre blev hjältarna. I januari när temperaturen kröp ner under 10 minus var vi kanske tio frostiga själar i Ågestaspåret och vännerna fick lära sig säga broddar. Nu börjar de dyka upp igen, precis som svenska vårlöpare..!
Ja, det tar tid. Jag samlar skor och kläder konstant, jag kör tvärs över stan fram och tillbaka för att springa sex kilometer, jag har fått leta efter nån frivillig i Warsawa när en av löparna hastigt blev återvisad enligt Dublinförordningen och allt bagage blev kvar i Farsta, jag har fixat praktikplats åt en ledsen mattestudent från Damaskus som gärna vill bli lärare. Jag har också lagat underbar söndagsmiddag tillsammans med en syrisk familj och fixat möbler till en blyg afghansk kille som redan pratar svenska, har fått jobb och en träningslägenhet. I söndags sprang vi vår första tävling tack vare att Salomon City Trail generöst sponsrade oss med startplatser. Jag har fått ett fantastiskt nätverk av nya vänner även bland svenska enagerade. Är det värt det? Hell yeah! Idag finns Inlöparna på flera ställen i Sverige, och vi blir förhoppningsvis fler.
På torsdag sänds dokumentären Känn dig som hemma på SVT kl.21. Se den och gläds åt de goda och friska krafterna, startat av Emma Arnesson och Anne Lundberg! Snart kommer Hej Främling, som tror på friskvård som en del i integrationen, att etablera sig på fler ställen i landet tack vare bidrag från postkodlotteriet. Vill du engagera dig – sök upp dem på nätet!