Ett stort frågetecken
Jag har aldrig svårt att blogga. Jag har tusen saker jag vill skriva om så det handlar mer om att sålla bort. Jag skriver ofta inte så som jag själv tycker är snyggt att skriva. Sådär budskapstänkande- ett budskap, ett ämne. Min hjärna funkar inte så, mitt liv ser inte ut så.
Så idag funderade jag precis som vanligt vad min tid inne på den här bloggen, min officiella dagbok och anslagstavla skulle dedikeras till?
Till min kärlek till Lidingöloppet? Thomas, Anna, Jessica alla de andra underbara människorna som gör helgen till något helt fantastiskt?
Eller skriva om hur Skrotmos sprang sitt första lopp idag? För att hon ville. Hur söt hon var i sina små flätor och den enorma tröjan hon själv valt? Hur hon, utan att jag sa ett pip ville springa fast jag sa att man kunde gå runt. Hur hon hade totalfokus på att få en MER när hon gick i mål. Hur hon stannade precis innan mållinjen och tryckte upp näsan i kameran på målfotograferna och sen ville titta på bilen som stod där.
Hur ont det gör i hjärtat att min hjälte får ”börja om från början” med sin träning- nästan. Hur det skär att han som slitit så för att komma i form får ha så ont igen.
Eller skriva om min nästa vecka? Som ger mig lite hjärtklappning. För när man skjuter allt annat åt sidan en vecka, så ramlar det tillbaks veckan efter. En stor internkontrollsgranskning på tre dagar på ett jätteroligt uppdrag men med en stor tidsåtgång. Mitt körkort går ut det är tusen andra såna där ”privatadministrativa” saker som bara går bort. När ska jag hinna dem?
Eller att jag förra veckan ju skrev att ”allt går så bra” och gick runt och var rädd att något skulle hända för så bra har jag inte fått ha det någon längre period på två år och PANG så hände det där ju och ingen lurar mig så jag tänker inte lämna bort Lillan för att hinna med de här privatadministrativa skitsakerna som tandläkare, optiker, körkortspyssel etc för livet har tydligt visat att det är skörare än vad man någonsin vågade tro.
Ska jag skriva om min träning? Eller min icketräning? FEM löppass på två veckor. Alla superkorta, nåja 15 km igår är väl ålrajt men det blir man inte ultralöpare av. Att jag äter lika mycket som jag brukar så har gått upp i helt naturligt energiöverskott och så på det den stress och återupplevnad av sånt som hänt förut i veckan på det. Japp. Inte så roligt. Ytligt? Japp men igen- inte så roligt.
Eller ska jag bara avsluta den här fantastiska veckan med att säga att jag fortsätter pussla. Ta tid till vänner. Ta tid till sömn. Bara göra det jobb jag måste som når upp till en tidsgräns där jag faktiskt hinner röra lite på mig och umgås med det bästa jag har. Planera in det som ger energi.
Jo för apropå det. Så frågade bästa Micka på Access Rehab igår hur jag kunde ha så mycket energi hela tiden. Jag vet varför- det är för att jag bara gör sånt jag ser mening i. Inget annat. Det ger mig energi. Jag umgås bara med människor som ger mig energi. Inga andra.
Ibland gör jag lite för mycket saker jag ser mening i och då kan det bli lite som det blir ibland, att jag vill kasta mig på tåget upp till Ottsjö eller Värmland. Som nu. Vad hände? Hur tänkte jag? Hur ska det gå den här veckan? En dag i taget. Det är då man ska träffa människor som ger energi. Och det är precis vad jag nu bokar in måndag och tisdag. In your face kvällsjobb när Lillan är hos pappa. Fast jag ”borde”.
Det är lite mutter och självömkan just nu för att jag inte är mitt bästa jag men fortfarande är jag sådär fånigt tacksam för livet jag har. Så jag tror det kommer vara såhär lite då och då. Det gör väl inget?
Nu sover vi.
”We are all treading in the gutter, but some of us are looking at the stars” Oscar Wilde m.a.p Grönsta Gärde idag
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in