Far from perfect, perfectly fine
Jag älskar att dela med mig av tips och ideer på mitt Instagram. På sånt jag vill sprida, sånt jag själv vill göra mer av. Förhållningssätt. Jag utgår alltid krasst ifrån att alla inser att det finns en helt operfekt verklighet där bakom. Eller, inte bakom, mitt i. Livet är trots allt, känns det som, en röra, salig vet jag inte om jag vill kalla den. Och med en referensram där det perfekta är rent, tillrättalagt, symmetriskt, balanserat och pang på medelvärdet ur ett statistiskt perspektiv, ja då är det sällan något är det. Perfekt alltså.
Jag tror däremot man kan ha ett perfekt förhållningssätt till livet. Jag tror inte man klarar av att ha det hela tiden men lycka uppstår när man får till det. Stunder som är som sol mellan molnbankar en dag på sommaren. Skillnaden är att olikt solen kan vi skapa våra perfekta förhållningssätt till det som sker.
För vad som sker kan vi inte alltid rå över men ett perspektiv på vad som är perfekt, det kan och behöver vi jobba med.
Fira jul till exempel. En plats att fira på, en familj att komma överens med och parera. Mat och sötsaker att motstå. Ledig till och med. Perfekt!
Skor att knyta så du kan masa dig ut för att springa. Kallt ute så värmen inne känns riktigt bra. Massa extra energi från all mat Perfekt!
Jag träffade Sofie häromveckan helt kort och vi tar ju mest del av varandras liv genom sociala medier. Så tacksamt det är ändå att de finns, jag vet vad hon haft för sig, hon vet vad jag haft för mig. Hos Sofie får man inte se stökiga diskbänkar på Insta, det är ett medvetet val av henne Hon vill visa upp det hon strävar efter, inte det hon dras med. Jag tänker likadant men tror mig visa på den krassa vardagen ganska ofta. Nja, tyckte Sofie Det verkade visst som jag jämt gjorde gott och hade massa tid för mina barn. Och det får man ju förstå att såna människor vill man gärna slå på truten eller så avföljer man dem (låter dramatiskt, som att det händer något på riktigt men för vissa är de här antalet följare som bitcoins).
Man väljer att avfölja av olika skäl men ett kan vara för att man ba orkar inte ta in all perfekthet som liksom DONG i ens diskrepansmonitor mot hur man upplever sitt eget liv. Kanske just då, kanske över tid. Man kanske inte blir inspirerad utan bara provocerad. Allt ligger i betraktarens öga och lite vet man hur den som delar inlägget tänker egentligen, hur retuscherat allt är? Nä man vet inte, man bildar sig en uppfattning. Man har fått för sig vad som är perfekt och man benchmarkar sitt läge mot det, något högst fiktivt som ingen skapat men som vi tillsammans egentligen ofrivilligt matar genom vår strävan. En strävan som aldrig når sitt mål. För målet finns inte. Om vi inte skapar ett nytt förstås. Och då får vi lära oss att vi ska tänka good enough. Att inte försöka vara perfekta utan nöja oss med att det blir lite lagom bra. Det låter inte så attraktivt, kan jag känna ibland. Att massa saker, träning, jul, jobb, hem, blir lagom bra. Jag kör hellre in situationen i en kognitiv vals där den får gå igenom filter som:
1) Hade jag velat lägga energi på att göra annorlunda?
2) Är inte detta egentligen riktigt jäkla bra givet X Y Z?
3) Ska jag inte vara riktigt stolt över att det är såhär?
För ingen är perfekt, det vet vi. Vi ska inte tro att det kan vara perfekt, så har vi fått för oss. Vad som är perfekt, har någon annan definierat. Så behöver det inte vara.
Det vi väljer att dela är ofta något vi vill lyfta fram ur den röra som livet trots allt är för de flesta av oss. En röra med perfekta stunder som blir fler till antalet om vi tillåter oss att definiera perfekt som något annat än en felfri, tillrättalagd, symmetrisk tillvaro. Om perfekt får ta ett filter, ett raster av verklighet. Då kan det där oattraktiva good enough byta skepnad till perfekt utan att du behöver ändra något utom ditt sätt att se på det.
Ha en fortsatt perfekt jul i din operfekta fantasiska verklighet!
