Far from perfect, perfectly fine

Men se där en rubrik som andas rehabbitterhet så det osar mer än glögg på ett adventsmingel.

Och jag menar förstås inte att föreslå att man ska sluta motionera för hälsa, eller sluta träna för ett mål man mår bra av. Som kittlar.

Men.

Jag vill bara reflektera över de fördelar som finns med att lägga mindre tid på att träna. På vinsterna som finns om syftet är att må bra och ha mycket energi.

För jag tror att det finns många därute som ur ett må-bra-perspektiv kanske skulle dra fördelar av att backa lite från en träningssatsning som inte riiiiktigt passar in i en vardag som är full med annat som kanske måste få komma före. I långa loppet. Kanske är det läge just nu att testa?

Backa från jakten på tröskelnivåer som ska mätas.

Pusslandet av distanspass, långpass.

Tröttheten efter nedbrytande träningsperioder.

Ångest light inför pass på schemat man vet kommer bli jobbiga.

Funderandet över hur man ska hinna.

Och så känslan av att man inte riktigt är där. Där man är när man inte tränar.

Att man tänker på träningen medan man är på jobbet och inte bara med ett avslappnat pirr utan en känsla av oro och lätt stress.

Känner stress över vad alla andra gör, hur de tränar.

Och inte känner att man hinner med annat i livet. Att träningen hela tiden ska brottas in.

Helt enkelt när det som borde vara ett härligt energigivande roligt fritidsintresse faktiskt tar så mycket tid och tar så mycket tankekraft att nettoeffekten faktiskt är negativ.

Kastar jag sten i glashus? Kanske det. Jag har haft perioder då tankarna på träningen tagit stor plats, tycker jag själv, men det är sällan jag mått dåligt av det. Men jag har tänkt att utan all den träningen (som för mig är spontan, ganska ostrukturerat springande i skogen och vacker natur), den kan ju inte ersättas av något annat lika härligt.

Jag vill springa såhär mycket. Jag behöver det.

Har jag intalat mig. Låtit mig själv tro. Inte ifrågasatt.

Förrän nu. När jag för första gången, förutom vid graviditet, inte springer alls eller som nu denna vecka, springer cirka 3 x 20-30 minuter i veckan. Alltså kanske en femtedel eller mindre av vad jag brukar. Därutöver kör 3 x 30 minuter rehab i gymet

Men har, först lite ofrivilligt, flera timmar per vecka över till annat. Vet inte när jag kan springa mer igen. Motionerar endast. Som vanligt utan koll på fart eller distans utan går bara på tid och känsla.

Såhär upplever jag det:

1) Lugnare, runt träningen. Finns ingen anspänning inför passen. Ingen fundering över hur jag ska hinna med den. Behöver inga förberedelser, jag bara springer och jag vet att jag ska göra det. Passet är så lätt så jag vet att jag kan göra det i vilket skick som helst. Kan ha ätit, eller inte, spelar ingen roll.

2) Piggare. Jag är sjukt pigg. Eftersom jag bara motionerar får jag energi från det men jag tränar inte hårt så är aldrig nedbruten eller stel eller trött efter ett hårt eller långt pass. Jag får bara massa energi och vet inte riktigt vad jag sa göra av den för runtomkring mig är folk klassiskt november-decembertrötta. Jag får göra som Pippi och säga åt mig att gå och lägga mig för jag är inte trött på kvällen. Klockan 22.30 igår funderade jag allvarligt på att gå på promenad för jag var inte sömnig. Har full energi hela dagen för jag går mycket mer och går som paus från jobbet. Försöker få ihop 15 000 steg som är så enkla för jag behöver ju inte byta om. Jag bara går dit jag ska.

3) Mer balanserad aptit. Jag rör mig lagom och får inte panikhungerattackerna jag kunde få när jag sprungit långt. Det gör livet enklare också.

4) Behöver inte sova lika mycket. Sover 7-7,5 timmar per natt och det räcker. Vaknar svinpigg i svinottan. Och studsar ur sängen- tjong!

5) Tid till..allt! Mer tid till familjen när inte mamma ska iväg på långpass en söndag. Mer tid att ta det lugnt.

Jag känner mig stark, pigg och ja självklart, oh oh oh vad jag längtar till att träna hårt och springa långt igen. Bli sk**trött och stupa i soffan med stela ben. Det är klart jag är sugen på att springa ultra igen och testa mina fysiska gränser.

Men det här är en riktigt fin och härlig period. Om du känner dig mer sliten än uppiggad av din träning. Om du stressar över att få in den- backa lite från pressen, umgås mer, njut mer!

”När sprang du senast?” frågade Filip naprapat jag kommit till efter att jag sökt hjälp för mitt onda vänsterben via min försäkring, via en MR.

”11e november.”

För jag har inte vågat springa. Något är fel. Visst ser disken mellan L5- och S1 i ländryggen sur ut. Det tyckte ortopedläkaren också men sa att det inte var något farligt.

Filip bara skrattade åt bilden och menade att de flesta i min ålder ser ut sådär. Och det gör inget. Det är inte disken som retar nerven som är arg i vänster ben. Det är något annat. Och jag får springa- litegrann, jag ska köra styrka- som känns bra. Och det kommer bli bra. Gick därifrån lite paff men med en bra känsla i magen.

Jag var för 24 timmar sen inställd på att inte springa på flera månader. Jag har ont nästan jämt. Inte när jag sover och inte när jag är hemma, går långsamt eller står men  sitta länge på fel sätt-nej. Springa- nej nej nej. Vissa övningar i yoga/SOMA/styrka- nej. Det är oberäkneligt men det blir bara värre o värre känns det som.

Förutom när jag kör benböj. Då sjunger hela kroppen som en samstämmig änglakör. I benböj njuter jag. Jag som hatar styrketräning. Hatar att vara inomhus när den friska luften och mörkrets lugn finns utanför. Men just nu, när jag har haft ont, inte farligt ont men det stör, så längtar jag till stången och racket och få stå där och bara böja och dansa ut på lätta ben med rumpmuskler som skulle kunna knäcka hasselnötter. Utan smärta en stund tills den successivt kommer tillbaka. Stickigt och äckligt.

Så nu börjar allt om från början. Allt. Sluta tröstfika på EspressoHouse med tyck-synd-om-muffins när jag jobbar. Jag gick till och med till frissan idag och ba- ”make Annie blond again”.

Det kommer bli bra det här. Jag ska springa långt igen. Men med hela kroppen och huvudet med, så har det inte varit det senaste halvåret och då säger kroppen ifrån. Gott så.

Vi är säkert fler som rehabbar- perspektiv är viktigt, det är fint att få jobba lite med längtan till löpningen, förstå att det finns annat i livet, utnyttja tiden väl, inte ta den för givet. Så det blir det inlägg om framöver.

Rehab-pepp på er!

Idag föreläste jag om det som lite käckt heter time management . Alltså hur vi tar hand om vår tid bättre. Ett sätt att må bättre och stressa mindre är att jobba med sitt förhållningssätt till tid. Mycket av den lägger vi ju på jobbet, tillsammans med andra där så att prata om det tillsammans kan göra stor skillnad.

Privat kanske du önskar att du hade mer tid till att springa, eller något annat och då vill jag skicka med lite tankar.

Vi vet ju att vi inte har mer tid än någon annan. Vi vet att den inte ”går fort” , att vi ”inte har tid” utan att det handlar om hur vi prioriterar de 24 timmar och sju dagar som vi har.

Men det kan bli lite slitigt för skallen att hela tiden känna att man inte just hinner. Att tiden inte finns.

Vad lägger vi tid på?

Lite enkelt handlar det om saker vi måste, saker vi behöver, saker vi vill, saker vi gör utan att vi märker det och saker vi gör av gammal vana. Det är här det finns tid att hitta till sånt som vi både vill och behöver. Saker vi måste- de kanske vi kan bli av med, eller så gör vi oss en stor tjänst och förändrar hur vi ser på det vi måste göra. Så det känns mer värdeskapande.

Så för mer upplevd tid behöver vi förändra:

1) Vad vi faktiskt gör

2) Hur vi ser på den tid vi har.

För som sagt, både stressigt och ganska otrevligt att leva sitt liv med villfarelsen att inte hinna och inte ha tid.

Att  komma tillrätta med både vad man gör och hur man ser på det man gör handlar om, ja många saker, men vi förenklar dem till fem:

1) Acceptans om hur mycket tid som finns, hur mycket tid vissa saker tar och måste få ta

2) Insikt om vad man lägger tid på och vad man vill lägga tid på

3) En strategi för att förändra från det man inte vill och inte ”måste och behöver” göra till det man vill göra.

Kalendern är en god vän. Det kan behöva skrivas in där och på flera andra håll vad det är du ska göra istället för något annat.

Ta hand om din tid !

Det är snart december och adventsfarten verkar redan ha dragit igång. Jag har hamnat lite i osynk med alla de som verkar ha ”jättemycket nu” inför jul. Jag har det ganska lugnt. Och är skadad och får inte springa.

Nu är det mycket som ska klämmas in. Och allt man brukar göra i vanliga fall tänker man att man ska göra också.

24 timmar. 7 dagar. En längtan efter tid. En längtan efter att vara i den där bilden man ofta ser framför sig när man tänker på advent. Tända ljus. Raggsockar på fötter som är på soffbordet. En kopp te eller kaffe. Lugn och ro.

Ingen vet ens vem som bestämt att det ska vara mycket nu. För det vi allra mest kanske behöver nu är att ta det just- lugnt.

Du kanske måste vara ”tråkig”.

Säga nej till roliga saker men som bara orsakar mer stress än njutning, i ett större sammanhang.

Du kanske får sålla lite i hur mycket det pysslas och pyntas- julmys kan vara precis vad man vill att det ska vara.

Du kanske får fråga folk i din omgivning om ni kan göra annorlunda. Lite enklare, lite mer av skönt häng mindre uppstyrt. Och troligtvis kommer du få medhåll.

Du kanske kan släppa träningen lite. Fokusera på att ta hand om motionen men släppa några av de där passen som känns jobbiga. Låta träningsglädjen börja bubbla ordentligt.

Så härligt det vore att möta det nya året med mycket energi. Så fint det vore att hinna njuta av den här mysiga månaden. Så gött det vore att kunna vara härvarande där man är.

Du kanske ska sätta mys, lugn och skönt häng med de du gillar i fokus den här adventstiden. Det tror jag på. GÖRT!

Inom zenbuddismen finns ett begrepp som kallas Wu-Wei. Det kan översättas till ungefär ”ingen handling” och betyder att man är ett med det man gör. Jag tänker att det är när man är och gör sitt syfte. Det finns inget ”för att”.

Jag tror ganska ofta att vi mer eller mindre medvetet och frivilligt är frånkopplade från det vi strävar mot.

Vi gör saker som är bra för hälsan.

Vi gör uppgifter på jobbet mot våra mål och vår vision.

Vi genomför träningspass för att ta oss närmare ett mål.

Vi är sällan framme. Vi tänker sällan att vi är där vi ska vara. Vi tänker ofta att vi är på väg.

Ibland blir det inte som vi tänkt.

Vi blir sjuka ändå.

Vi bryter loppet.

Vi omorganiserar, ny ledning, ny chef nya mål. Vi byter kanske jobb.

Jag tror vi många gånger kan tjäna mycket både hälsa och lycka på att stänga gapet mellan det vi gör och det vi vill vara.

Var det nu, istället för sen. Var det medan du gör det.

Förvirrat? Exempel!

Min löpning är i sig min måluppfyllelse. jag springer inte ”för att”. Jag springer och i det ligger själva målet. När jag halkade på loppet och bröt var det inte flera månaders träning ” åt skogen” (haha kunde inte låta bli) för syftet med löpningen är att få vara mycket ute i skogen. Jag uppnår mitt mål varenda gång jag springer. För- jag springer i skogen.

Mitt företags syfte är att stötta organisationer och deras medarbetare att arbeta hållbart mot organisationens mål över tid. Det gör jag varje dag jag jobbar. Jag utgår från det i varje ansats. Det är det jag gör. Vad jag än gör. Jag har helt ärligt inte riktigt tid med något annat och när jag funderar på att lägga till något så blir första frågan om det jag gör är i enlighet med det syftet.

Vad gäller hälsan kan det kanske handla om att förändra synsättet på vanor och rutiner. Det finns så mycket att göra som både ger välmående i nuet och senare. Det ena måste inte utesluta det andra. Som att plåga sig iväg på något trökigt träningspass ”för att det är bra för hälsan”. Istället ta en rask promenad med vänner man mår bra av att umgås med och vara i sin hälsa samtidigt som man tar hand om den.

När jag är med mina barn är det syftet i sig. Jag är med dem. Vad vi än gör så är tid med dem värdefullt (yes även när det bråkas och trotsas).

Ok ibland, ganska ofta, måste man göra saker ” för att”. Men i många fall tror jag att vi kan skippa vägen och vara där vi vill vara. Nu.

För dig som springer så tror jag vi har mycket att hämta i att ha ett syfte som är lätt att uppnå. Ofta. Att det stora syftet kan få vara att springa. Som just nu skadad kan jag säga att det syftet är så guldkantat så det finns inte.

Sluta alltid vara på väg. Stanna upp, ändra synsättet. Stäng gapet, var i syftet.