Blogg

#foodsforeverydaychampions – rödbets och blomkålsbiffar


Vi har köpt en grönsakslåda från Årstiderna. Fina fräscha ekologiska grönsaker i säsong och möjlighet att hitta på nya recept!

Förra veckan hittade jag på blomkols och rödbetsbiffar som blev SÅ goda. N gillar inte rödbetor så jag åt upp alla själv. WIN!

Jag rev en halv blomkål på rivjärn. Och rev sen två rödbetor. Blandade det och rörde i lite äggvita, lite dinkelmjöl, salt, peppar och massa spiskummin och lite timjan.

Stekte sen i rikligt med rapsolja och UJ så goda de blev!


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Så mycket att läsa


så lite tid.

Det är kanske två av mina största intressen- löpning och att läsa. Läsa vetenskapliga artiklar, böcker, kokböcker (nytt intresse- hörni PRbyråer därute- kokböcker läser jag gärna- prova viner och titta på bilar- not so much!) . Läsa nyheter.

Men det är ett stillasittande pyssel och även om det finns ljudböcker så går det inte att springa och läsa det mesta samtidigt.

Just nu snurrar jag fyra böcker: Partiet av Eva Franchell, Lila Hibiskus av C Ngozi Adichie, Midnattsbarnen av S Ruschdie och så lite slappläsning i form av VIP-rummet av J Lapidus. Men i helgen gjorde jag en monoton insats och läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande från pärm till pärm när jag ammade.

Sen läser jag förstås Beyond Training av Ben Greenfield- snart klar! Fått bekräftat massor jag läst på andra ställen och hört honom prata om.

Och så är jag inne på National Centre forBiotechnology Information (NCBI) och American Journal of Clinical Nutrition.(AJCN). Och på Marks Daily Apple. Och sånt där.

Och så nyheter.

Och så några få utvalda bloggar.

I soffan där jag sitter ser jag våra fulla bokhyllor. Jag och Nickes boksamlingar möttes i Orhan Pamuks underbara ”Snö” som vi båda hade. Annars har jag nu både Processen och alla Dickens verk som jag också skulle vilja läsa.

Det är tur att min generation förespås kunna bli 100 år. Fast då har ju umteenth antal fler böcker skrivits som jag också kommer vilja läsa.

Så mycket att läsa. Så lite tid.

Jag är så glad att du tog dig tid att kika in här.

Vad läser du?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

SportBH för löpning


Mitt samarbete med Falke är verkligen ett guldkorn. Förra veckan lade jag min beställning på vinterns träningskläder ur en tjock katalog med produkter för idrottare med höga krav. Förutom att kitta mig själv med en höst och vintergarderob som kommer tåla allt möjligt så har jag beställt grejer till Niklas och Skrotmos.

Visst- det är inga billiga grejer. Men eftersom de är tidlöst snygga och av så bra kvalitet kan man ha dem länge utan att tröttna.

Jag ser verkligen fram emot att maxtesta grejerna när jag gör mitt ultraåtertåg. Alla som sprungit TEC vet att bra grejer verkligen kan göra skillnad när temperaturen sjunker och man tvingas springa i dyngsura skor mil efter mil.

Sen Lillspark föddes och jag börjat amma behöver jag en helt annan sportBH än tidigare. Det måste sitta som gjuten och jag har hållt tillgodo med att sätta två stycken över varandra.

Förra veckan fick jag hem den här– Falke Bra top maximum support och den gör verkligen skäl för sitt namn. Den sitter som berget och dessutom är den väldigt skön på!

Som extra bonus så går det att amma i den! Det har jag tänkt på flera gånger, att det borde finnas sportbh’ar för oss som ammar. Ja- det går att bara ”lyfta upp” Men om sportbhn sitter åt så klämmer den åt bröstet rejält och, well, det kan bli en överraskande mjölkfest för bebisen.

Äntligen- helt enkelt. Jag har även en i medium och low support som nog kommer funka bra lite senare men just nu är det max som behövs. Skön känsla. Snygg och inget obehagligt skumpande då den stödjer hela vägen runt och har dubbla axelband. Trots detta känns den tunn och smidig och andas bra jämfört med andra sportbhar jag prövat som känns hårda och styva i tyget.

10 #vavavoom av 10.


Milkshake-maker med fiffig öppning för snabb leverans.


Glad mamma!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#Måndagspeppen- Drivkraft


En av de frågor som är svårast att svara på när man håller på med ultra är ”varför?”. Varför springa 16 mil? Hur motiverar man sig?

Alla har sitt svar. Jag ska försöka ge en nyans här.

 Jag är bara nybörjare på ultra men min drivkraft är väldigt stark. Jag vill.

Eftersom jag vill så starkt så ska jag. Då blir uppgiften att hitta ett hur. Sen sätter man en mental stenhård knappnål på målet och håller ett spänt snöre mellan den punkten och där man är nu. Halar sig närmre och närmre.

Det är lätt att sitta hemma framför datorn och klicka i en anmälan. Sätta dit nålen. Det är halandet som är det tuffa. Velar man så låter man linan slacka och det kan vara svårt att ta upp och spänna den igen. Har man inte satt fast nålen ordentligt så lossnar den kanske och drivkraft utan ett mål- det blir svårt. Anarkistisk sporadisk energi kanske som mest.

Jag har inte svarat på varför. Men mitt enkla svar när folk frågar ”varför” är att: Om du klarat något, säg 5 km. Kittlar det inte lite att klara milen då? Sen kanske du vill springa milen snabbare. Eller så vill du springa längre. Jag vill längre. Jag vill veta hur långt jag orkar. Jag älskar hur ultralöpningen är som ett ess i fickan i vardagen. Jag orkar springa 16 mil. Jag orkar vadsomhelst. Ni kan inte knäcka mig.

Lite så.

Just nu sitter nålen väldigt fast. Men hur långt det är till den vet jag inte. Det är lite svajigt med en kropp som fått sig en törn. Står och trampar. Men håller i linan ordentligt.

På Träningsglädje Talks har Sara pratat drivkraft med Staffan. Han sprang 24 mil på GAX Trans Scania i somras. Det kräver enorm drivkraft inte bara under loppet men för att överhuvudtaget kunna stå på startlinjen. Lyssna här.

16 timmar senare föddes Lillspark. Man vet aldrig vad som händer i livet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

September


Ja det är redan den 7e. En vecka har gått. En vecka som försvann i en ineffektiv dimma av bihåleinflammation. Avskyr ineffektivitet.

Och det handlar inte bara om att få saker gjort utan lika mycket att vara där mentalt när de görs. Det har jag falerat med denna vecka.

Det reddde upp sig mot slutet. I lördags var vi ute i skogen i Ursvik. Det behövs lite natur för att få lugn i tankarna. På eftermiddagen- raka motsatsen fast ändå inte. Jag och Lillspark åkte tunnelbana till ett solbadande hotellrum på Grand Hotel där fina Sara hade litet kalas.

Men september tornar upp sig med tre stycken föreläsningar och några pass att leda. En resa till Åre. En till Värmland. Ganska mycket jobb. Mest ledighet med vår glada lilla buddhabebis och mer tid med min stora tjej. Men en del jobb helt klart. En förfrågan jag måste ta ställning till ganska snart men inte riktigt har tid att tänka på. Är det här verkligen jag? Vågar jag? Pallar jag?
Jag tänker att jag borde vara lite mer strategisk. Tänka till på vad jag ska göra, när, hur och vad.

Det är vardagspyssel varvat med spontana eller planerade avbrott. Förberedda middagar som blir hämt-pad-thai. Morötter som blir chokladbitar. Lingonsylt i soffan och bebiskräk på kavajen. Ögonlock som knappt är öppna men kroppen är ute och rör sig arla morgon. Man ångrar sig aldrig. Det är läggdags tidigt tidigt för då hinner vi läsa och ligga och prata om en en gemensam framtid med små och stora äventyr. Det är att somna två i sängen och vakna det dubbla antalet. Försöka hinna med att hänga med och bestämma vad man ska hänga med på. Vara så gammal så man kan skita i att hänga med på en massa saker.

Igår träffade jag också Katta. Som har en av de bästa namnen på sin hemsida- bucket life. Och det är ju så jag vill ha det. Det är så jag har det. Det är inte en lista på saker jag drömmer om att göra. Det är en, ganska salig röra, av saker som jag valt att göra med människor jag valt att vara med. Det är eN riktigt bra hink. Den är välfylld. Men inte full.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Förkylt och skadat var det här


Hälsan alltså. Man tar den så lätt för givet.

Jag är väldigt sällan sjuk. Förkylningen jag fick i måndags var årets första. Skadan jag ådrog mig i tisdags var också årets första.

Förkylningen berodde nog på förra veckans stress. Oro tär på hälsan och ammar man är man lite extra utsatt. Det går inte att lägga sig kl 21 och sova 10 timmar i sträck som jag skulle gjort annars med en liten hungrig Lillspark som väcker mig under nätterna. Den var inte så farlig och är på övergång men bihålorna är svullna och jag är väldigt snorig.

Den andra skadan kom bara vips. Jag har varit så noga med att träna bäckenbotten och bålen successivt sen förlossningen. Tagit det så försiktigt men- well shit happens.

Jag skulle lämna min stora tjej på dagis och stod med fötterna på olika trappsteg i trappan till dagis och pratade med en dagisfröken (så får man inte säga va? förskolepedagog då). DÅ bestämmer sig Skrotmos, som nu väger 20 kilo, att hoppa från överst på trappan i min famn. Jag tar förstås emot henne men känner hur symfysen (fogen fram i bäckenet) liksom knakar till. Jag hann bara precis spänna bålen för att parera. Kroppen är bräcklig efter en förlossning. Så är det bara. Min är säkert en av de bättre återhämtade eftersom jag slapp diastas och verkligen gjort jobbet med att börja träna djupa musklerna på en gång men relaxinet i kroppen (förhöjt så länge man ammar och hos vissa högre än andra) gör sitt. Allt är lite löst och det här blev helt enkelt för mycket. Fanns ju inget alternativ heller- klart man tar emot sin hjärtekloss.

Det gör inte galet ont. Men det ömmar i rörelser utöver att benen är hyfsat ihop. Inte så kul. Jag undviker trappor, försöker inte bära tungt, går med små steg bla bla bla men, tja, jag har två barn att ta hand om så det blir en del lyft och vrid och grejs ändå.

Det känns onekligen lite surt. Orättvist. Dessutom blir jag väldigt frustrerad av att inte kunna motionera och yoga som vanligt. Kroppen känns stel och seg. Mitt humör är inte mitt vanliga. (Näst efter mig själv är N väldigt mån om att jag får motionera för hans liv blir lite trevligare då).

Jag försöker vara positiv- tänka att det var ju bra att jag klippte både förkylningen och detta på en gång och inte efter varandra men det är lite surt som sagt ändå.

Jag är väldigt ovan vid att min kropp stoppar mig. Den har alltid jobbat för mig och jag har de senaste fem åren tagit så väl hand om mig så jag undviker det mesta ”onödiga”.

Nu känns det som jag får börja från scratch igen. Men det finns säkert en mening med det också. Och brådis har jag inte.


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Tack! Ja det känns bättre redan!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*