Första halvmaran

Förra helgen hände det!

Efter ett år av längtan tillbaka till långpassen i löpskorna så drog jag plåstret: 18,4 km och allt kändes lätt som en plätt! Varför hade jag inte kört längre pass tidigare? Nåväl, jag har inte haft någon stress att komma ”tillbaka”, för det har egentligen inte funnits något att komma tillbaka till. Coronapandemin har slagit ut all förhoppning att göra någon comeback både i år och nästa år så jag får se de här passen som en framgång istället. Distans är det jag tycker allra mest om i träningsväg. Det kanske låter konstigt, men det där nötandet ger mig verkligen lyckohormoner. 18 km är kanske inget i marathonsammanhang, men det är en bra början på att bygga upp långpassen till längden de hade i fornstora dagar.

Jag tränar på lust och vad som funkar praktiskt (när man har en liten bebis) just nu, och med det kommer man tydligen långt på. Mina pass är varken långa eller går snabbt men ändå har de gett en otroligt bra grundform. Nästan alla pass genomförs med löpvagnen där Erik följer med och jag känner mig stark.

Jag har sprungit två terränglopp på 16 km i höst och bägge loppen kändes över förväntan. Det första var Tommy Janssons påfund Alp De Bispberg och ägde rum i september månad. Det var ett terränglopp som gick längs Solvarboravinen, genom Säterdalen och med en rejäl stigning upp till Bispbergs klack som var en fantastisk upplevelse och välarrangerat lopp. Jag var nervös innan att jag inte skulle ta mig i mål men löpningen gick enkelt och smärtfritt. Askul! En vecka senare körde jag Nåjdejoggen 16 km på hemmaplan och det loppet är lite flackar men fortfarande en utmanande bana på stig och grusväg. Och det gick undan! Kunde hålla 4:30 min/km och det kändes lätt hela vägen. En seger för mig!

Nu bygger jag vidare på löpformen med backintervaller och bygger en bas med långpass. Någonstans därframme hägrar Stockholm Marathon 2021 som jag har anmält mig till. Jag hoppas innerligt att pandemin är över och att vi får springa tillsammans i riktiga löptävlingar. Hur som helst är det en bra målbild att springa på Stockholms gator nästa sommar nu när vädret är piss och mörkret är här.

Alp de Bispberg målgång

På toppen av vackra Alp de Bispberg

Många kilometer har det blivit med Erik i löparvagnen

Första längre långpasset!

Min löpning liknar en sinuskurva just nu. Det går uppkom en sol och ner som en pannkaka. Ena veckan går det hur bra som helst, för att nästa vecka totalt fallera med ett knä som blir stelt, svullet och begränsar rörligheten. Då får jag backa och börja om. Det verkar som att benen och kroppen kan hantera upp till 3-4 mil i veckan (precis som under graviditeten, men över det så fallerar allt. Jag kan springa 10 km hyfsat bra men blir distansen lite längre så får jag ont efteråt och måste pausa ett par dagar. Varannan dag går bra att springa men blir det varje dag får jag ont. Jobbar med att återfå spänsten i steget men det går segt. Det var helt ärligt flera veckor sedan jag körde någon slags intervaller och på nåt vis känns det himla skönt att bara strunta i det och istället fokusera på NJUTA av träningen i de här coronatiderna. Det är ju ändå inga lopp! Jag springer en hel del med löpvagn och löpstilen blir lite speciell, speciellt nu när Erik börjar bli lite tyngre. Har ni något tips därute för att löpningen med vagn ska bli så bra som möjligt. Är det någon muskelgrupp som behöver stärkas/rehabas mer pga att jag springer med löpvagn? Jag gissar baksida lår och rumpa men vad har ni mammor och pappor där ute för erfarenhet?

Jag var anmäld till Stockholm maraton och halvmaraton men det blir ju inställt nu så jag måste hitta något annat mål. Virtuella lopp lockar tyvärr inte. Jag kör hellre ett litet lopp med träningskaraktär med max 50 deltagare. För att få känna det där tävlingsmomentet!

Vi var i Åre och Östersund på semester och hälsade på Simons familj. Samtidigt kördes det då fjällmara och jag blev rätt sugen på att testa det nästa år. Är det något jag är bra på så är det ju att harva på länge på trötta ben. (Även om jag just nu är rätt nöjd med kortare pass). Vi hade en helt fantastisk vecka med mycket hjälp av farmor och farfar till Erik som agerade barnvakt så att vi fick vår dagliga dos av snorsport tillsammans=LYX!

Det har blivit en hel hög med pass där vi transportsportat oss när vi reser. Det går till så att en tar bebisen, packning och bil medan den andra får cykla, simma eller löpa sig fram en sträcka på vägen. Med lite matsäck och ställen att bada på är det ett perfekt sätt att resa. Allt blir så mycket roligare när man får sporta lite under bilfärden. Ett tips för er som svemestrar eller hemestrar!

Glad mamma, springandes till ett utflyktsmål medan simon och erik tog bilen.

Glad mamma 2, cyklandes mot Östersund för en veckas semester.

Vi har nu testat vagn och mtb så att lillen kan åka med på cykeltur. Han älskar det! Han sitter och kollar och leker med sina saker och tittar upp med ett leende när man öppnar vagnen. Eller så somnar han gott. Är så glad och tacksam att han gillar att sitta i den vagnen och det är klart det bästa köpet vi gjort. Köpte en begagnad med några år på nacken men fungerar hur bra som helst ändå. Allt behöver inte vara nytt hela tiden.

Inne i vagnen har han lite roliga leksaker, skydd från regn, vind och sol och såklart från insekter. Vi premiärade en kort tur och kunde konstatera att grusväg blir för skakigt och det är bäst att hålla sig på slät asfalt. Med lite backar får även mamman och pappan lite träning men vi höll oss på relativt flack bana. Vilken frihetskänsla! Hela familjen tillsammans på cykel! Gissa om det kommer bli många fikarundor i sommar!?

Vi kör med en sportvagn från Thule och mtb. I vagnen har vi en infant-sling och själva vagnen fjädrar även den. Så snart han växer ur infant-slingen och får lite större huvud kan vi koppla på vanlig racerhoj och på med en hjälm.

Saker vi nojat över är just hjälm. Å ena sidan borde han ha hjälm när vi har det, å andra sidan sitter han i en slags störtbåge i själva vagnen så det borde vara safe. Vi har läst på lite på forum och åsikterna verkar gå isär lite angående att cykla med infant slingen. I USA verkar det inte rekommenderas medan det i EU är ok. Vi resonerar att den borde vara ok att cykla men i lugnt tempo. Infant-söungen tar en del av vibrationerna och stötarna samt att fjädringen i vagnen dämpar. Vår lille är dessutom rätt stabil i överkropp och nacke för att vara 3,5 månader. Skulle inte göra samma riskbedömning med en nyfödd(are). Lugn cykling med mig cyklande bakom eller på sidan känns som en säker aktivitet tillsammans!

Ibland blir det för mycket av det man älskar. Jag har sprungit sönder knät. Det är så dumt egentligen, för jag vet så väl hur en upptrappning ska ske och vad som är ”lagom” belastning efter ett uppehåll. Ändå, sitter jag nu med ett slitet knä där jag har svårt att böja benet utan att det smärtar. Det gör egentligen ont i hela vänster sida så det är ganska talande vad det rör sig om. Har ont i ländrygg, säte, hamstrings, lår och fotblad. Men knät är såklart det som är mest påtagligt eftersom jag inte kan börja benet. Har varit till Access Rehab som ordinerat vila. Slemsäckar, senfästen och ledband är klart irriterade men det kommer bli bra med vila och lite specifik rehabstyrka.

När jag blickar tillbaka är det inte undra på att jag fått ont. Veckan innan stadsloppsveckan sprang jag varenda dag och totalt 56 km den veckan. Det är en ökning på över 60% från föregående vecka. En okej upptrappning brukar man säga är 10% per vecka. Och det VET jag ju så väl! Kan inte skylla det på något annat än mig själv. Två veckor vila resulterade det här i. Och hade jag vilat när besvären började komma hade jag nog kunnat balansera smärtan. Istället körde jag virtuella stadsloppets 10 km och låtsades som ingenting. Dum som man är.

Någon som också sprungit för mycket och känner igen sig?

Men nu ska jag igång så smått igen. Sakta men säkert. Och tillbaka till rutinen med bålstyrka varje dag.

Har dessutom tagit beslutet att jag måste sluta fika med fikabröd, eller åtminstone sluta fika med fikabröd varje dag (ibland två ggr). Det räcker ju med en gång i veckan. Blir ju inte ens njutbart om man fikar hela tiden. Det börjar sätta sina spår med allt fikade,  så att säga! Men som ni vet är ju kaffe och fika lika i Ludvika så kaffeintaget tänker jag fortsätta med!

Nu kör vi!