MEST LÄSTA
Ditt bästa år!

Ditt bästa år!


Nej, vad säger ni, nu vänder vi blad va? Lägger 2020 till handlingarna och hälsar tränings och tävlingsåret 2021 välkommen!

I ärlighetens namn så har jag haft ett jättefint 2020. Visst, det har inte varit några tävlingar, men jag har fått det bästa man kan få här på jorden istället. Ett litet barn!

Pandemin i Sverige bröt ut när vi låg på neonatalavdelningen i Falun. Vi följde nyheter och folkhälsomyndighetens presskonferenser med fasa och insåg att det skulle bli en annorlunda första tid som föräldrar. Lagom till att vi kom hem insåg alla vidden av corona och vår första tid med Erik var i isolering. Dels pga han var så liten men mest för att vi var rädda att vi, våra föräldrar, anhöriga, vänner eller Erik skulle drabbas av det otäcka viruset. Men det var rätt skönt! Vi fick en lugn start i föräldralivet och Simon kunde vara hemma och plugga det sista inför examen. Inte mig emot!

Bjobbade järnet med mammamageappen, styrka och promenader, började springa efter 6-7 veckor och kom tillbaka rätt snabbt. Jag är oerhört tacksam att jag ändå väntat med att skaffa barn för att det är ingen lek för kroppen att komma tillbaka efter förlossning och graviditet och jag inser att de där elitidrottsdagarna faktiskt är slut. Jag menar de där dagarna där man kunde träna både kvalitet och distans, äta bra och på rätt tider, sova obegränsat och kanske ta en powernap mellan passen. De dagarna är för evigt slut. Men inte mig emot! Nu är jag nöjdare med all träning som blir av och jag känner mig stark även fast löptiderna är bedrövliga. Det finns en ny dimension i livet!

Inför 2021 hoppas jag dock på att kunna få träffa lite mer träningskompisar på löppassen, leda mina spinningpass, simma igen och framför allt TÄVLA!

I nya numret av Runnersworld ger jag & flera andra på redaktionen och löpare tips för att hålla ihop träningen under pandemin. Köp och läs vettja!

Här kommer en liten årssummering i bilder:

Simming med bulan i januari
Löpning en vecka före BF
Första längre promenaden med Erik efter förlossningen, 2 mars
Gångintervaller på löpbandet i mars, för att få upp lite puls

 

Svettig men lycklig efter löppass i maj, direkt in och amma lillen
Pappan springer och mamman cyklar, perfekt familjefys och kom igångträning
Löppassen blev stadigt längre och längre 28/4 och klarade 6 km
Cykelträningen blev ett fantastiskt substitut till löpningen
Virtuella stadsloppet i Ludvika i maj, 10 km mammastyle
Coronaanpassat spinningpass utomhus som jag fick äran att leda (Gymmet Ludvika)
Gasenberget uphill i juli, ett lokalt race uppför som skapade miljoner endorfiner i kropp och knopp. Otrolig utsikt hela loppet och framför allt när man med lungorna utanpå nådde upp till toppen.
Gasenberget uphill, ena dagen supportade jag och Erik när Simon cyklade loppet och dagen efter sprang jag och Erik och Simon supportade mig.
Alp De Bispberg ett av det gångna årets löplopp som kunde genomföras i september
Amma, löptävla, amma
Triathlon KM i Ludvika i augusti
Cykling med vänner i Östersund
Ett av få simpass 2020, här i Östersunds utomhus 50:ia
Nåjdejoggen 16 km terränglopp, fantastiskt att kunna springa!
Lyckades ta hem en tredjeplats efter en spurtstrid
Ett av många fina cykelpass på våra stigar i Norhyttan
Testade drag och K9 Biathlon med vovven
Avslutade året med en vecka längdskidåkning i Östersund
Mina mest likeade bilder 2020 på Instagram. Ni ser ju, det är mest fokus på lillen just nu!

 

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Första halvmaran

Första halvmaran


Jag tuggar på med mina pass. Det känns alltid motiverande att sticka ut och springa, även om jag inte har något mål i sikte just nu. Löpningen ger ett skönt break i vardagen och det är verkligt balsam för själen. Löpning är ju dessutom det som går att utföra som vanligt i dessa tider. Grupplöpningen undantaget.

Den här hösten går nog till historien som den gråaste, tristaste och mörkaste NÅGONSIN. Det är inte rent vädermässigt såklart. Coronapandemin har gjort sitt och gjort det rätt ensamt stundtals. Men framförallt har det varit jobbigt i höst rent mentalt. Vi har, sedan i maj dragits med en vattenskada i vårt hus och vi har sedan juni månad inte kunnat bo i huset. Vi har flyttat runt till stugor på gården och lagom till att det började bli kallare klimat fick vi låna grannens hus. Det har varit guld värt och vi är evigt tacksamma för att ha väldens bästa grannar.

Där har vi nästan kunnat leva ett normalt liv! Men det så kallade ”bygget” nere i vårt hus har varit sjukt påfrestande. Det har varit många arga samtal, mail och sms för att få arbetet att gå framåt och det som har utförts har varit slarvigt och rent sagt dåligt. Inte allt såklart men i det stora hela fruktansvärt kasst utfört av både försäkringsbolag och byggfirma som åtog sig jobbet. Har i dagarna städat av de sista skräpet  snusprillorna som låg slängda ute på vår uppfart. Nu är vi i alla fall på plats i vårt hus och jag kan andas ut då bebisen både kryper, står och är bra att pilla på saker och knappar så man är livrädd att han eller saker ska gå sönder. Vi saknar ”gym/wattbike/springvagnförvarings-källaren” nåt så in i bängen. Måste bygga ett varmbonat garage med gym!

Men så på den mörkaste dagen på hela året så drämde jag av en halvmara, bara sådär. Farten låg runt 5:30 min/km så det är ju inget märkvärdigt i den bemärkelsen men känslan var god och kroppen!

 

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Första långpasset på en evighet!

Första långpasset på en evighet!


Förra helgen hände det!

Efter ett år av längtan tillbaka till långpassen i löpskorna så drog jag plåstret: 18,4 km och allt kändes lätt som en plätt! Varför hade jag inte kört längre pass tidigare? Nåväl, jag har inte haft någon stress att komma ”tillbaka”, för det har egentligen inte funnits något att komma tillbaka till. Coronapandemin har slagit ut all förhoppning att göra någon comeback både i år och nästa år så jag får se de här passen som en framgång istället. Distans är det jag tycker allra mest om i träningsväg. Det kanske låter konstigt, men det där nötandet ger mig verkligen lyckohormoner. 18 km är kanske inget i marathonsammanhang, men det är en bra början på att bygga upp långpassen till längden de hade i fornstora dagar.

Jag tränar på lust och vad som funkar praktiskt (när man har en liten bebis) just nu, och med det kommer man tydligen långt på. Mina pass är varken långa eller går snabbt men ändå har de gett en otroligt bra grundform. Nästan alla pass genomförs med löpvagnen där Erik följer med och jag känner mig stark.

Jag har sprungit två terränglopp på 16 km i höst och bägge loppen kändes över förväntan. Det första var Tommy Janssons påfund Alp De Bispberg och ägde rum i september månad. Det var ett terränglopp som gick längs Solvarboravinen, genom Säterdalen och med en rejäl stigning upp till Bispbergs klack som var en fantastisk upplevelse och välarrangerat lopp. Jag var nervös innan att jag inte skulle ta mig i mål men löpningen gick enkelt och smärtfritt. Askul! En vecka senare körde jag Nåjdejoggen 16 km på hemmaplan och det loppet är lite flackar men fortfarande en utmanande bana på stig och grusväg. Och det gick undan! Kunde hålla 4:30 min/km och det kändes lätt hela vägen. En seger för mig!

Nu bygger jag vidare på löpformen med backintervaller och bygger en bas med långpass. Någonstans därframme hägrar Stockholm Marathon 2021 som jag har anmält mig till. Jag hoppas innerligt att pandemin är över och att vi får springa tillsammans i riktiga löptävlingar. Hur som helst är det en bra målbild att springa på Stockholms gator nästa sommar nu när vädret är piss och mörkret är här.

Alp de Bispberg målgång

På toppen av vackra Alp de Bispberg

Många kilometer har det blivit med Erik i löparvagnen

Första längre långpasset!

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sommarspring

Sommarspring


Min löpning liknar en sinuskurva just nu. Det går uppkom en sol och ner som en pannkaka. Ena veckan går det hur bra som helst, för att nästa vecka totalt fallera med ett knä som blir stelt, svullet och begränsar rörligheten. Då får jag backa och börja om. Det verkar som att benen och kroppen kan hantera upp till 3-4 mil i veckan (precis som under graviditeten, men över det så fallerar allt. Jag kan springa 10 km hyfsat bra men blir distansen lite längre så får jag ont efteråt och måste pausa ett par dagar. Varannan dag går bra att springa men blir det varje dag får jag ont. Jobbar med att återfå spänsten i steget men det går segt. Det var helt ärligt flera veckor sedan jag körde någon slags intervaller och på nåt vis känns det himla skönt att bara strunta i det och istället fokusera på NJUTA av träningen i de här coronatiderna. Det är ju ändå inga lopp! Jag springer en hel del med löpvagn och löpstilen blir lite speciell, speciellt nu när Erik börjar bli lite tyngre. Har ni något tips därute för att löpningen med vagn ska bli så bra som möjligt. Är det någon muskelgrupp som behöver stärkas/rehabas mer pga att jag springer med löpvagn? Jag gissar baksida lår och rumpa men vad har ni mammor och pappor där ute för erfarenhet?

Jag var anmäld till Stockholm maraton och halvmaraton men det blir ju inställt nu så jag måste hitta något annat mål. Virtuella lopp lockar tyvärr inte. Jag kör hellre ett litet lopp med träningskaraktär med max 50 deltagare. För att få känna det där tävlingsmomentet!

Vi var i Åre och Östersund på semester och hälsade på Simons familj. Samtidigt kördes det då fjällmara och jag blev rätt sugen på att testa det nästa år. Är det något jag är bra på så är det ju att harva på länge på trötta ben. (Även om jag just nu är rätt nöjd med kortare pass). Vi hade en helt fantastisk vecka med mycket hjälp av farmor och farfar till Erik som agerade barnvakt så att vi fick vår dagliga dos av snorsport tillsammans=LYX!

Det har blivit en hel hög med pass där vi transportsportat oss när vi reser. Det går till så att en tar bebisen, packning och bil medan den andra får cykla, simma eller löpa sig fram en sträcka på vägen. Med lite matsäck och ställen att bada på är det ett perfekt sätt att resa. Allt blir så mycket roligare när man får sporta lite under bilfärden. Ett tips för er som svemestrar eller hemestrar!

Glad mamma, springandes till ett utflyktsmål medan simon och erik tog bilen.

Glad mamma 2, cyklandes mot Östersund för en veckas semester.

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mammakroppen


Så var det det där med hur kroppen förändrats. Mammakroppen. Jag hade inte kunnat ana att kroppen plötsligt skulle åldras 20 år på bara några veckor. Men då känns det. Under graviditeten kände jag mig stark. Likaså direkt efter förlossningen, även om saker och ting gjorde ont. Men nu. Aj och oj.

Jag har lyckats träna sönder mitt knä fullständigt men börjar nu få rätsida på det. Balansen i kroppen är inte riktigt samma känner jag. Rumpmuskler saknas, baksida lår gnäller, ländryggen är sliten av allt bärande och ammande i konstiga positioner. Lägg därtill att magen inte längre är lika stabil och numer är lite sladdrig samt att jag helt plötsligt har stora bröst!?!?! Inte undra på att belastningen blir lite skev. Att huden ett par storlekar för stor gör mindre för träningen men är kanske inte så vackert. Någon så till mig att det tar minst lika lång tid att återställa kroppen som det tar att vara gravid, dvs 9 månader. Det låter bedrövligt länge, men det är bara att acceptera och försöka bygga upp igen.

Efter några veckor med slarv och utebliven bålstyrketräning och prehab så är jag nu starkt på gång igen. Kollade upp kroppen på Access Rehab igen och nu är saker och ting (läs: knä, hamstrings, säte och hålfötter) på väg att bli helt återställt. Springer igen, men begränsar mig till varannan dag och stegrar lite långsammare ( det är så sjukt tråkigt!!!!). Jag har också köpt en olympisk skivstång så nu ska jag köra hårt med knäböj, marklyft, sumolyft och allt annat skoj man kan göra med en skivstång. Hemmagymmet är alltid öppet så nu finns inga undanflykter!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in