Vi har nu testat vagn och mtb så att lillen kan åka med på cykeltur. Han älskar det! Han sitter och kollar och leker med sina saker och tittar upp med ett leende när man öppnar vagnen. Eller så somnar han gott. Är så glad och tacksam att han gillar att sitta i den vagnen och det är klart det bästa köpet vi gjort. Köpte en begagnad med några år på nacken men fungerar hur bra som helst ändå. Allt behöver inte vara nytt hela tiden.

Inne i vagnen har han lite roliga leksaker, skydd från regn, vind och sol och såklart från insekter. Vi premiärade en kort tur och kunde konstatera att grusväg blir för skakigt och det är bäst att hålla sig på slät asfalt. Med lite backar får även mamman och pappan lite träning men vi höll oss på relativt flack bana. Vilken frihetskänsla! Hela familjen tillsammans på cykel! Gissa om det kommer bli många fikarundor i sommar!?

Vi kör med en sportvagn från Thule och mtb. I vagnen har vi en infant-sling och själva vagnen fjädrar även den. Så snart han växer ur infant-slingen och får lite större huvud kan vi koppla på vanlig racerhoj och på med en hjälm.

Saker vi nojat över är just hjälm. Å ena sidan borde han ha hjälm när vi har det, å andra sidan sitter han i en slags störtbåge i själva vagnen så det borde vara safe. Vi har läst på lite på forum och åsikterna verkar gå isär lite angående att cykla med infant slingen. I USA verkar det inte rekommenderas medan det i EU är ok. Vi resonerar att den borde vara ok att cykla men i lugnt tempo. Infant-söungen tar en del av vibrationerna och stötarna samt att fjädringen i vagnen dämpar. Vår lille är dessutom rätt stabil i överkropp och nacke för att vara 3,5 månader. Skulle inte göra samma riskbedömning med en nyfödd(are). Lugn cykling med mig cyklande bakom eller på sidan känns som en säker aktivitet tillsammans!

Ibland blir det för mycket av det man älskar. Jag har sprungit sönder knät. Det är så dumt egentligen, för jag vet så väl hur en upptrappning ska ske och vad som är ”lagom” belastning efter ett uppehåll. Ändå, sitter jag nu med ett slitet knä där jag har svårt att böja benet utan att det smärtar. Det gör egentligen ont i hela vänster sida så det är ganska talande vad det rör sig om. Har ont i ländrygg, säte, hamstrings, lår och fotblad. Men knät är såklart det som är mest påtagligt eftersom jag inte kan börja benet. Har varit till Access Rehab som ordinerat vila. Slemsäckar, senfästen och ledband är klart irriterade men det kommer bli bra med vila och lite specifik rehabstyrka.

När jag blickar tillbaka är det inte undra på att jag fått ont. Veckan innan stadsloppsveckan sprang jag varenda dag och totalt 56 km den veckan. Det är en ökning på över 60% från föregående vecka. En okej upptrappning brukar man säga är 10% per vecka. Och det VET jag ju så väl! Kan inte skylla det på något annat än mig själv. Två veckor vila resulterade det här i. Och hade jag vilat när besvären började komma hade jag nog kunnat balansera smärtan. Istället körde jag virtuella stadsloppets 10 km och låtsades som ingenting. Dum som man är.

Någon som också sprungit för mycket och känner igen sig?

Men nu ska jag igång så smått igen. Sakta men säkert. Och tillbaka till rutinen med bålstyrka varje dag.

Har dessutom tagit beslutet att jag måste sluta fika med fikabröd, eller åtminstone sluta fika med fikabröd varje dag (ibland två ggr). Det räcker ju med en gång i veckan. Blir ju inte ens njutbart om man fikar hela tiden. Det börjar sätta sina spår med allt fikade,  så att säga! Men som ni vet är ju kaffe och fika lika i Ludvika så kaffeintaget tänker jag fortsätta med!

Nu kör vi!

Jag deltog i Ludvika Stadsloppsvecka som i år arrangerades virtuellt pga pågående Coronapandemi. Det fanns tre sträckor att välja på: 6,10,21 km och jag var egentligen sugen på alla tre. Det var superlätt att anmäla sig och banan start/mål-område var uppsatt i en hel vecka så att man kunde springa hur många lopp och när man ville.

Jag hade föga förväntningar på att kunna springa Stadsloppet överhuvudtaget med tanke på förlossning och tiden efter. Kändes så långt bort för några veckor sedan. Men sedan hörde Elin av sig och skulle springa med barnvagn och jag blev rejält taggad! Här skulle springa och helst alla lopp!

Sagt och gjort, i början av veckan drämde vi av stadsloppets 10 km, båda med löpvagn och bebisar och det kändes oväntat lätt. Med några tekniska stopp fick vi ändå tiden 55:59 och ett snitt på 5:32 min/km. Bebisarna satt och jollrade mest hela tiden och vi hade bästa tänkbara väder. Med utelunch tsm vid Väsmans strand blev det en riktigt fin förmiddag.

Tiden med den lille går obegripligt fort nu. Varje dag upptäcker jag att bebisen lärt sig något nytt. Det har gått 11 veckor nu! Min ångest och farhåga för att aldrig komma tillbaka till löpning och hård träning de första veckorna är nu som bortblåst och jag njuter i fulla drag av den här mammaledigheten. För oss har coronapandemin bara varit positiv för oss då Simon kan göra allt jobb med studierna hemifrån och vi kan turas om med att passa babyn när vi vill ut och träna. När man bor på landet, som vi gör, så är livet sig ganska likt, även om det härjar ett hemskt virus i hela världen.

Mellan träningspassen odlar jag grönsaker och blommor. Vi har också byggt ett nytt hönshus så att hönsen har det stort och lyxigt och kan gå in och ut som de behagar. Jag har också blivit mamma till 5 små söta kycklingar som jag hoppas växer upp till storvärpare så vi får ännu mer ägg på frukostbordet. Mina andra 5 hönor ger 3-4 ägg om dagen. Det känns fantastiskt att vara självförsörjande på någonting i alla fall.

Men träningen då?

Jo, den går så bra som den kan! Allt jag begär av kroppen kan den utföra. Jag har inte provat simma än och väntar helst till att sjön blir tillräckligt varm. Dels tar det för mkt tid att åka fram och tillbaka till stan, byta om, simma och dels så är jag lite nojig för risken att dra på mig Covid-19. Jag saknar inte simningen nämnvärt heller just nu. Det är så mycket härligare att vara ute i skog och mark med all träning som den erbjuder.

Jag fortsätter min upptrappning succesivt men jag märkte snabbt att det ”träningsschema” jag skrev först blev för basalt och omotiverande så jag har lagt på ganska rejält nu sedan jag började springa. Men ändå försöker jag trappa upp från det läge jag befinner mig i nu. Jag låg förra veckan på 35 kilometer löpning totalt och det är ungefär det jag gjorde som gravid fram till i december.  I januari och februari var löpmängden ca 0-15 km. Men då jag löpt hela graviditeten så kändes det inte jobbigt att börja springa efter förlossningen.

Ett pass jag körde som gravid och som jag nu tagit upp igen är backintervaller på stig. Varför jag kör på stig är flera anledningar. Dels är det mysigare att springa i skogen, det är mjukare underlag, jag håller fokus på kort kontakttid när jag springer över rot och sten och stöket gör även att jag tänker på stigen och vart jag sätter fötterna snarare än att det är jobbigt. Det ger lite sådär lagom kravlös backträning som samtidigt är väldigt rolig och effektiv. När jag var gravid var det flåset som tog slut direkt medan benen ville driva på. Nu är flåset hur bra som helst men benen kan liksom inte jobba snabbare. Det saknas något. Muskler! Min rumpa har helt försvunnit i muskelmassa liksom mycket av benmusklerna och även det gör ju att det finns en vits med backintervaller, jag måste träna upp baksidan igen. Backen tar ca 30-40 s att springa och jag joggar direkt ned igen. Joggen tar ca 50 s. Sist körde jag 10 st och tanken är att öka på intervallerna varje vecka. Kanske kör jag en annan backe och förlänger lite om ett tag. Det här passet kör jag på egen hand, utan bebis.

Ett annat roligt intervallpass jag kört ett par ggr är ”gårdsimtervaller”. En springer och en passar bebis och sen byter man. Det blir lite längre vila för Simon än för mig men på det stora hela blir det ett asbra och enkelt pass! Vi har ett varv som är 350 m långt men är lite slakmota i så det passar väldigt väl med ansträngningen som 400-metersintervaller. 10 min jogg uppvärmning och 10 min nedvarvning med barnvagn sen är man hemma! Eller det är man ju hela tiden iochförsig och kanske just därför det känns så ”lätt” åtminstone mentalt. Vi kör halva antalet åt ett håll och sedan byter vi.

Sista nyckelpasset är såklart långpass. Just nu är jag uppe på 12 km och tanken är att öka längden med 1-2 km varje vecka. Sakta men säkert. Bland alla pass brukar långpasset vara det som ger mig mest löpform. Ibland kan man känna sig lite seg och långsam efter långpasset och då ger några korta stegringslopp steget tillbaka.