Good to go – utrustningstips för alla löppass

Sent omsider!

Här kommer iallafall tankar och tips för att springa lätt och säkert när du springer på stiger och ska övernatta (men inte bära med dig tält och sånt!). Alltså sova någonstans där du får tillgång till sängkläder och kan laga mat.

Det här är tänkt för löpning på svenska leder eller motsvarande under vår-sommar- höst och kan alltså missa saker du kan behöva i andra länder eller på vintern.

Jag delar in det i kläder, utrustning, mat och säkerhet

Kläder

Självklart har du på dig det som vädret kräver när du springer. Viktigt med sånt som inte skaver och under många timmar i terräng kan det vara vettigt med skydd mot både sol och insekter.

Skor med sula som klarar den terräng du ska springa i. Kanske en med lite mer stöd om det blir att du gåspringer i knepig terräng.

Strumpor gärna långa med lite kompression i som jag och fler upplevt hjälper. Benen tenderar ju att svullna under långa belastningar. Smörj in fötterna noga med tex Sportslick eller liknande.

Gaiters kan hjälpa att hålla skräp ute från skorna. Många har klagat på de gaiters de köpt, jag har beställt Dirty Girl gaiters från USA- det är ju inte helt hållbart så hoppas en svensk leverantör kan börja sy såna för de är grymma!

Trekvartstights, shorts eller tights- det du föredrar och är van vid. Förbered skav!

Överkroppen täcks med det som behövs. En tunn t-shirt med tex merinoull är både svalkande och varm och funkar som både solskydd och värme.. Ha något tunt hoprullat som en ”korv” runt midjan, kanske en regnjacka, så det är nära att dra på om du stannar och blir kall. Ha gärna med ett underställ med ylle i en plastpåse i ryggsäcken att ta på om det blir kallt.

På huvudet Något som skyddar mot solen- glasögon eller kanske en keps. Under en lång dag i solen är det kanske bäst med en hålig keps och glasögon och kunna växla lite. Ha något värmande till hands, tex ett pannband med lite ylle i eftersom värmen gärna försvinner ”uppåt”.  Vantar – hur tjocka beror på säsong men tumvantar i ylle kan vara guld att dra på om det slår om.

Tunna lätta regnbyxor om det börjar hällregna- Förvara hoprullade i plastpåse i ryggsäcken.

Skydd mot sol, regn och insekter, ylle att dra på för värme, kunna skydda händer och huvud och skydda dig mot regn helt enkelt.

Ombyte för kvällen:

Ta med ett par kompressionsstrumpor och rena underkläder. Använd ditt ylleunderställ och är du inte brydd går du i dina regnbyxor annars kan du packa ned ett par långkallingar eller tights. Jobbigt att bära extra i onödan!

Ombyte för nästa dag

Ett alternativ är att skicka det i förväg dit du ska. Kanske rena strumpor och rent linne/t-shirt.  Har du snabbtorkande grejer kan du unna dig att skölja upp dem. Annars kan man ofta ha det mesta två dagar i rad och bara just ha med rent närmast kroppen och rena strumpor. För oss tjejer- en sportbh i så tunt material det går är ett tips för den hinner förmodligen torka. Let it hang loose på kvällen….

UTRUSTNING

Säkerhet

Navigering är förstås viktigast. Ofta går det jättebra med telefonen men att ha med sig en karta i ett plastomslag och veta var man är och hur man navigerar- det tycker jag är en självklarhet. Tappar du täckning och har tagit fel stig så är inte smartphonen så smart längre.

Karta och kompass således.

Första hjälpen anpassat till det du kan råka ut för. Vet vad du har med dig och hur det ska användas och ha det nära till hands.

En visselpipa för att höras och larma, en kniv för det är både praktiskt och vettigt.

Vattenrening kan vara vettigt om du är osäker på tillgång på vatten längs vägen. Det finns smarta filter som du sätter på en flaska och silar igenom, det finns ”sugrör” det finns vattenreningstabletter. De behöver dock idealiskt verka ett tag. Läs runt och testa innan är min rekommendation. Och som jag tipsat om tidigare- har du en blåsa så ha en extra flaska med vatten också för blåsan är dålig på att larma när den börjar ta slut. Vatten är dock tungt, så springer du där det regelbundet finns vatten längs vägen kan du ha mindre med dig och fylla oftare. Planering är A och O!.

Även om telefonen kan svika så är den förstås superbra att ha. Förvara den lättillgängligt i plast. Jag brukar skicka en skärmdump från kartappen till min man regelbundet så han vet att jag är ok och var jag håller hus just då. Det finns lätta och smidiga Powerbanks att ha med sig ut och vissa laddas med sol. Lyssnar du på podd eller musik- ha bara ena örat i.

Hygien och bekvämlighet

Du kommer ju behöva uträtta dina behov i naturen, förstås! Det finns nedbrytbara våtservetter som du förstås ska gömma så gott det går. Allt annat skräp ska tas med förstås. Ha gärna en liten plastpåse eller liknande för det.

Om du stannar och badar eller så är det viktigt att undvika skav. Sportslick håller bättre än tex vaselin så det kan vara bra att ha med en liten burk och smörja på då och då.

Kokosolja funkar ju för allt. Men inte mot skav. Går att äta, går att smörja in med. Men smälter om du har det i värme så förvara i tät förpackning. Går att använda i både ansikte, under armar och överallt.

Försvaret har en multirengöring som är snäll mot kropp och natur. Den löser både disk, klädtvätt (check på att ha testat den!) och kroppstvätt. Så med den, kokosolja och sportslick så har du allt du behöver för ett ofåfängt kroppsomhändertagande.

Om du vill ha något som är smidigt att smörja in läppar och annat så har ju Försvaret hudsalva också. Jag använder istället ett stift med Burts Bees som smakar honung och det känns lite lyxigt, luktar gott och väger inte mer.

Silvertejp det är en sån där MacGyverpryl som man aldrig vet vad den kan behövas till:

1) Laga en vätskeblåsa som pajar

2) Tejpa igen en sko

3) Tejpa en trasig rygga

Det finns små rullar så man inte behöver ta med sig en stor. Men silvertejp är bra skit.

Sammanfattningsvis: Kläder för det väder du ger dig av i och det som kan uppstå, grejer för att skydda dig mot det som kan uppstå, karta för att hålla koll på var du är, old school. Synas, höras och nås- viktigt!

Och du- håll dig säker. Förstå att det är helt ok att det känns lite läskigt, men njut under tiden- det är en ynnest att kunna #utonjut’ a såhär!

Min 12-liters Ultraspire Omega med mjuka axelband som funkar jättebra för mina längre turer.

De här orangea markeringarna- ibland är att se dem det bästa som finns! En trygghet och ledstjärna!

---

Ta dig till en plats där du hör naturen

Kanske är det en omväg till jobbet, till dagis, hem. Kanske är det skogen istället för gymet. Känn hur det luktar, se hur det börjar skifta, hör hur det låter. Se saker som växer under fötterna och omkring dig. Rör dig som du är född att göra.

Prata med någon som inte kräver filter

Ring en vän du saknar men inte hinner med. Boka in en promenad, kanske ”IRL” eller med varrandra i telefon. Snacka skit, snacka strunt, snacka minnen. Vädra och lufta. Peppa och lyssna. Krama om.

Unna dig en tidig kväll

Skriv ned vad du tänkt göra men skjuter på till imorgon. Våga! Släck ned, vädra ut sovrummet medan du tar en varm dusch, stäng av router och sätt på flightmode. Lägg dig i sängen med något du velat läsa men inte hunnit. Kanske blir det bara en kvart tidigare men ändå. Så gött det är.

Foto: Sussi Lorinder

---

Jag hade tänkt skriva flera blogginlägg men det har inte blivit av. Det blir det. Sen.

Tiden har varit full av liv och mindre tid vid datorn. Desto mer att reflektera över sen då.

Imorgon flyger jag och maken iväg på vår andra bröllopsresa- lyx med två korta!

Vi ska till Skottland och jaga så kallade ”Munros”- toppar som är över 3000 feet. Vilket inte är så högt. Men topparna är mer alpina än våra många ganska snälla kulliga fjäll på den höjden.

Jag ser så fram emot. Mer tid fylld av liv. Ha en fin vecka!

---

Det var några veckor sen, vet inte ens hur jag fick nys om det med Kullamannen, aka ett alldeles galet tufft traillopp har lagt till sig med en 100 milesare. Såklart. Som såklart är Sveriges värsta 100 miles. Såklart. 4000 höjdmeter totalt. (Fjällmaran är 1800 höjdmeter om jag minns rätt). Men också brutal terräng:

9 mil på Skåneleden för att sen köra tre varv (under natten blir det för mig) på en 22 kilometers bana som går i något som kallas ”dödens zon”. Sten och klippblockssstränder och kuperad och trixig stig. I 7 mil. Efter 9 mil på Skåneleden. Då.

Platserna vad nästan slut (är folk helt från vettet???) och jag drabbades av något galet infall, kanske var det att jag var sjuk och ynklig. Kanske var det att jag gått och väntat på att hitta det är överdjävliga jobbiga loppet som skulle vara svårare än att ”bara” springa 100 miles på under 20 hr (som jag ju gjort- CHECK BADABING!).

Tydligen. Jag anmälde mig så fort jag kunde. Sent innan läggdags en kväll. Sen somnade jag.

Vaknade, fortfarande sjuk, med en konstig känsla. Fortsatte vara sjuk och bara lade anmälan och hela loppet i förnekelse. ”Mycket träning som ska till nu” sa mannen. Jag ba ”mmm” och bytte ämne.

Men så pratade jag med fantastiska Sussi Lorinder idag. Sussi som är en av våra starkaste ultralöpare i Sverige. En klippa. Hon sa att hon var anmäld och jag som knappt berättat det för någon pep att, ”det är jag med”. Det high-fiveade vi på och plötsligt blev det lite verkligt. Dessutom berättade Sussi att anmälningslistan ju låg på nätet så det var inte så hemligt att man skulle vara med. Jahaja.

Det är exakt tre månader kvar. Jag är i exakt den sämsta fysiska träningsform jag varit på länge. Alltså på riktigt. Jag kan röra mig länge i snigelfart- inga problem. Men jag känner mig tung, plufsig och jag har tappat så mycket syreupptag. Det var ju den jag skulle träna nu på semestern men har ju varit sjuk i tio dagar och sen bara inte kommit igång (som vanligt!).

Jag har alltså två månader och en vecka på mig att göra mig fysiskt och mentalt redo för att kämpa i 24-25-30 timmar på den här galna banan.

Men.

Trots att jag känner mig så otränad så känner jag att grunden är stabil. Problemet med min höft är nästan borta. Jag känner mig hel, hållbar och det är faktiskt mer värt än att känna mig snabb. Jag märker att jag går igång på att tänka på hur det ska tränas på stenskrovel och Sussi var lika pepp på att hitta på någon galen träning ihop. Jag funderar på dagsturer med jobb på pendeln till Nynäs och ta mig till Torö och springa på stenar där, sen jobba på pendeln hem. Springa på den där galna stranden på Roslagsleden. Springa på natten och springa när man är skittrött.

Jag går igång! Jag är livrädd, helt ärligt, jag vet inte om jag klarar detta men jag ska göra allt jag kan utifrån de förutsättningar jag har, jag ska ge allt på det lugna och metodiska sätt jag gjorde på Black River Run och jag ska kämpa tills jag har gett precis allt. Förhoppningsvis är jag i mål då. Jag ska göra allt jag kan, hjärtat ska ned från halsgropen och banka fint!

---

Vilken dag. Vilken DAG! Eventuellt är det här helt omöjligt att förmedla men jag vill berätta vad som kan hända under en löptur. Nåja, en fjälltur. Lite springa, mycket gå.

Jag är i mitt älskade Ottsjö. Fick hipp som haver loss fyra dagar och tog min trotjänare fjällryggan Skarja (med stålram o packsäck)  och åkte nattåg upp, bor ensam, är mest ensam och jobbar och planerar hösten och reflekterar omvartannat. Vill träffa alla men vill också vara ensam och inte prata med någon. Bara titta på fjällen, vara i dem, vara i rörelse ute ensam och fundera och reflektera.

Sen jag kom hit första gången 1999 med min pappa har jag haft kik på en topp som heter Saanta. Den har liksom etsat sig fast hos mig och jag tittar efter den jämt, det är det första jag söker efter när man rullar över kammen från Undersåker och ser den vackra fjällvärlden breda ut sig. Den påminner om pappa, den är min totem, om man så säger.

Den finns också återgiven på min logga- det var liksom självklart.

Men jag har aldrig varit uppe. Det har inte passat med barnen och förut var jag för feg för sånt där men nu, nu skulle det ju gå. Den ligger precis vid Lunndörrsstugorna och dit kan man ta sig från Vålådalen 12 kilometer. Sen måste det ju gå att bara knata upp, tänkte jag.

Jag satte klockan på 06.00 för att palla att äta tidig frukost (inte min grej) och sen ha tid att lifta ut till Vålådalen eftersom jag inte har bilen med. Det gick geswint med liftningen och strax efter klockan 08.00 tassade jag iväg i morgonsol från Vålådalen. Visste inte riktigt hur krävande det skulle bli så gick mest ut till Lunndörrstugan utan att pressa på.

Där fanns världens trevligaste stugvärd, Leif,, som visade hur man kunde ta sig upp på Saanta. VI var på 800 möh, Saanta ligger på 1100 meter. Jag har otroligt svårt att ta in verbala vägbeskrivningar men trodde jag förstått ungefär. Uppåt skulle jag ju helt klart.

Jag tassade iväg och var lite osäker på att hitta. Det var liksom bara jag där och allteftersom jag kom högre o högre så bredde fjällen ut sig. Mindes turer jag tagit tidigare bort mot Stendalen och Anaris. Tänkte på pappa. Tänkte på livet. På att det faktiskt skulle gå vägen idag, jag var på väg upp. Det var så vackert, fjällen var så mäktiga, allt är så bra…

det ba brast. Det blev så starkt. Naturen i den vackra solen och att bara vara där alldeles ensam och känna sig så tillfreds.Jag bölade som ett barn och om ni försökt göra det och anstränga er fysiskt samtidigt så vet ni att det är föga förenligt. Snoret rann och ögonen var dimmiga och det blev så knasigt så jag började garva istället och tänkte hur blir det inte när jag väl kommer till toppen?

Det gjorde jag dock i godan ro, hade lugnat ned mig lite och jag bara stod däruppe och tog in allt. Mäktigt! Riktigt riktigt mäktigt! Tittar ned till höger och..

En tjärn formad som ett hjärta med turkost vatten. Magiskt! Här går ingen led, bara renar. Ett tecken tycker jag- serendipitet.

Helt plötsligt börjar åskan mullra bortifrån Åre. Ser en blixt. Ser inte om det rör sig åt mitt håll men tänker det vore obra att vara häruppe då så börjar tassa ned. Sjunger för mig själv och kommer fram till Lunndörren igen och hälsar på Leif och vill köpa kaffe. Det går bra och jag går in i den lilla butiken. Köper pulver och går för att koka kaffe. Bara en gäst på plats, detta är runt lunch. Döm om min förvåning när det är en gammal kollega från PwC! Vi bara stirrar på varandra och garvar. Tar en fika tillsammans och jag äter mina hummusmackor, oliver och dricker världens godaste kaffe.

Tassar vidare, nu tillbaka till Vallbo via ”lappstigen”. Tänker att vädret varit så bra.

Då börjar det hagla. Det ba smattrar och regnar om vartannat och världen blir sådär i en bubbla som det blir då. Jag tassar på och det känns som det bara är jag därute.

Det är en fantastiskt fin stig över trädgräns och genom fjällbjörkskog. Njuter av busvädret och att vara inne i min lilla bubbla för mig själv.

Kommer ned i fjällskogen på stigen vid Grönvallen där det känns hur lätt som helst att springa. Har 28 kilometer i benen och det är tredje dagen i rad min numer fjällovana kropp springer fjällterräng. Den gillar det. Min barbiehöft är glad och jag är smärtfri. Långsam som en ardenner men tar inte slut.

Det känns som jag sprang in i fjällen lite trasig och virrig och kommer ut alldeles hel fast kroppen egentligen är lite tvärsom. Alla sinnen är skarpa, när jag tassar på de breda spängerna på Vargtjärnsflätet känner jag doften av myr och hjortron. Tankarna är klara, jag vet vad jag vill, vart jag ska.

Jag vänder mg om och låter blicken glida över fjällfonden igen en sista gång. Tack fjällen för att ni finns, tar emot, utmanar men ger, finns kvar år efter år, troget men inget att ta för givet.

Idag brast det först, men nu är allt helt igen.

---