Magen sa ja och hjärtat sitter i halsgropen- det är dags!



Det var några veckor sen, vet inte ens hur jag fick nys om det med Kullamannen, aka ett alldeles galet tufft traillopp har lagt till sig med en 100 milesare. Såklart. Som såklart är Sveriges värsta 100 miles. Såklart. 4000 höjdmeter totalt. (Fjällmaran är 1800 höjdmeter om jag minns rätt). Men också brutal terräng:

9 mil på Skåneleden för att sen köra tre varv (under natten blir det för mig) på en 22 kilometers bana som går i något som kallas ”dödens zon”. Sten och klippblockssstränder och kuperad och trixig stig. I 7 mil. Efter 9 mil på Skåneleden. Då.

Platserna vad nästan slut (är folk helt från vettet???) och jag drabbades av något galet infall, kanske var det att jag var sjuk och ynklig. Kanske var det att jag gått och väntat på att hitta det är överdjävliga jobbiga loppet som skulle vara svårare än att ”bara” springa 100 miles på under 20 hr (som jag ju gjort- CHECK BADABING!).

Tydligen. Jag anmälde mig så fort jag kunde. Sent innan läggdags en kväll. Sen somnade jag.

Vaknade, fortfarande sjuk, med en konstig känsla. Fortsatte vara sjuk och bara lade anmälan och hela loppet i förnekelse. ”Mycket träning som ska till nu” sa mannen. Jag ba ”mmm” och bytte ämne.

Men så pratade jag med fantastiska Sussi Lorinder idag. Sussi som är en av våra starkaste ultralöpare i Sverige. En klippa. Hon sa att hon var anmäld och jag som knappt berättat det för någon pep att, ”det är jag med”. Det high-fiveade vi på och plötsligt blev det lite verkligt. Dessutom berättade Sussi att anmälningslistan ju låg på nätet så det var inte så hemligt att man skulle vara med. Jahaja.

Det är exakt tre månader kvar. Jag är i exakt den sämsta fysiska träningsform jag varit på länge. Alltså på riktigt. Jag kan röra mig länge i snigelfart- inga problem. Men jag känner mig tung, plufsig och jag har tappat så mycket syreupptag. Det var ju den jag skulle träna nu på semestern men har ju varit sjuk i tio dagar och sen bara inte kommit igång (som vanligt!).

Jag har alltså två månader och en vecka på mig att göra mig fysiskt och mentalt redo för att kämpa i 24-25-30 timmar på den här galna banan.

Men.

Trots att jag känner mig så otränad så känner jag att grunden är stabil. Problemet med min höft är nästan borta. Jag känner mig hel, hållbar och det är faktiskt mer värt än att känna mig snabb. Jag märker att jag går igång på att tänka på hur det ska tränas på stenskrovel och Sussi var lika pepp på att hitta på någon galen träning ihop. Jag funderar på dagsturer med jobb på pendeln till Nynäs och ta mig till Torö och springa på stenar där, sen jobba på pendeln hem. Springa på den där galna stranden på Roslagsleden. Springa på natten och springa när man är skittrött.

Jag går igång! Jag är livrädd, helt ärligt, jag vet inte om jag klarar detta men jag ska göra allt jag kan utifrån de förutsättningar jag har, jag ska ge allt på det lugna och metodiska sätt jag gjorde på Black River Run och jag ska kämpa tills jag har gett precis allt. Förhoppningsvis är jag i mål då. Jag ska göra allt jag kan, hjärtat ska ned från halsgropen och banka fint!

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

När det brister och blir helt på en gång



Vilken dag. Vilken DAG! Eventuellt är det här helt omöjligt att förmedla men jag vill berätta vad som kan hända under en löptur. Nåja, en fjälltur. Lite springa, mycket gå.

Jag är i mitt älskade Ottsjö. Fick hipp som haver loss fyra dagar och tog min trotjänare fjällryggan Skarja (med stålram o packsäck)  och åkte nattåg upp, bor ensam, är mest ensam och jobbar och planerar hösten och reflekterar omvartannat. Vill träffa alla men vill också vara ensam och inte prata med någon. Bara titta på fjällen, vara i dem, vara i rörelse ute ensam och fundera och reflektera.

Sen jag kom hit första gången 1999 med min pappa har jag haft kik på en topp som heter Saanta. Den har liksom etsat sig fast hos mig och jag tittar efter den jämt, det är det första jag söker efter när man rullar över kammen från Undersåker och ser den vackra fjällvärlden breda ut sig. Den påminner om pappa, den är min totem, om man så säger.

Den finns också återgiven på min logga- det var liksom självklart.

Men jag har aldrig varit uppe. Det har inte passat med barnen och förut var jag för feg för sånt där men nu, nu skulle det ju gå. Den ligger precis vid Lunndörrsstugorna och dit kan man ta sig från Vålådalen 12 kilometer. Sen måste det ju gå att bara knata upp, tänkte jag.

Jag satte klockan på 06.00 för att palla att äta tidig frukost (inte min grej) och sen ha tid att lifta ut till Vålådalen eftersom jag inte har bilen med. Det gick geswint med liftningen och strax efter klockan 08.00 tassade jag iväg i morgonsol från Vålådalen. Visste inte riktigt hur krävande det skulle bli så gick mest ut till Lunndörrstugan utan att pressa på.

Där fanns världens trevligaste stugvärd, Leif,, som visade hur man kunde ta sig upp på Saanta. VI var på 800 möh, Saanta ligger på 1100 meter. Jag har otroligt svårt att ta in verbala vägbeskrivningar men trodde jag förstått ungefär. Uppåt skulle jag ju helt klart.

Jag tassade iväg och var lite osäker på att hitta. Det var liksom bara jag där och allteftersom jag kom högre o högre så bredde fjällen ut sig. Mindes turer jag tagit tidigare bort mot Stendalen och Anaris. Tänkte på pappa. Tänkte på livet. På att det faktiskt skulle gå vägen idag, jag var på väg upp. Det var så vackert, fjällen var så mäktiga, allt är så bra…

det ba brast. Det blev så starkt. Naturen i den vackra solen och att bara vara där alldeles ensam och känna sig så tillfreds.Jag bölade som ett barn och om ni försökt göra det och anstränga er fysiskt samtidigt så vet ni att det är föga förenligt. Snoret rann och ögonen var dimmiga och det blev så knasigt så jag började garva istället och tänkte hur blir det inte när jag väl kommer till toppen?

Det gjorde jag dock i godan ro, hade lugnat ned mig lite och jag bara stod däruppe och tog in allt. Mäktigt! Riktigt riktigt mäktigt! Tittar ned till höger och..

En tjärn formad som ett hjärta med turkost vatten. Magiskt! Här går ingen led, bara renar. Ett tecken tycker jag- serendipitet.

Helt plötsligt börjar åskan mullra bortifrån Åre. Ser en blixt. Ser inte om det rör sig åt mitt håll men tänker det vore obra att vara häruppe då så börjar tassa ned. Sjunger för mig själv och kommer fram till Lunndörren igen och hälsar på Leif och vill köpa kaffe. Det går bra och jag går in i den lilla butiken. Köper pulver och går för att koka kaffe. Bara en gäst på plats, detta är runt lunch. Döm om min förvåning när det är en gammal kollega från PwC! Vi bara stirrar på varandra och garvar. Tar en fika tillsammans och jag äter mina hummusmackor, oliver och dricker världens godaste kaffe.

Tassar vidare, nu tillbaka till Vallbo via ”lappstigen”. Tänker att vädret varit så bra.

Då börjar det hagla. Det ba smattrar och regnar om vartannat och världen blir sådär i en bubbla som det blir då. Jag tassar på och det känns som det bara är jag därute.

Det är en fantastiskt fin stig över trädgräns och genom fjällbjörkskog. Njuter av busvädret och att vara inne i min lilla bubbla för mig själv.

Kommer ned i fjällskogen på stigen vid Grönvallen där det känns hur lätt som helst att springa. Har 28 kilometer i benen och det är tredje dagen i rad min numer fjällovana kropp springer fjällterräng. Den gillar det. Min barbiehöft är glad och jag är smärtfri. Långsam som en ardenner men tar inte slut.

Det känns som jag sprang in i fjällen lite trasig och virrig och kommer ut alldeles hel fast kroppen egentligen är lite tvärsom. Alla sinnen är skarpa, när jag tassar på de breda spängerna på Vargtjärnsflätet känner jag doften av myr och hjortron. Tankarna är klara, jag vet vad jag vill, vart jag ska.

Jag vänder mg om och låter blicken glida över fjällfonden igen en sista gång. Tack fjällen för att ni finns, tar emot, utmanar men ger, finns kvar år efter år, troget men inget att ta för givet.

Idag brast det först, men nu är allt helt igen.

Tips för flerdagarslöpning på leder och stigar- del 1



Då var semesterpausen över och jag hoppas att just du har en riktigt fin sommar! Jag har för första gången sen jag var liten varit sjuk på sommaren. 10 dagar vilade jag med något otyg i bihålorna så det har inte blivit så mycket spring som jag hoppats på och planerat för men det kommer reda upp sig ordentligt från och med nu kan jag lova. Och jag fick faktiskt till en tvådagarstur på Bruksleden- men som blev lite kortare just på grund av att jag varit sjuk.

Många lockas av flerdagarslöpning på stigar och leder- alltså med övernattning och sen springa vidare. Många upplever dock en utmaning med att lösa både energi och utrustning och att det kan vara lite läskigt att springa själv ute i skog och mark. Jag har verkligen full förståelse för det- jag är själv väldigt hundrädd (och ganska hundägarilsk i vissa fall) och lite nojig över getingar och ormar. Sist det begav sig sprang jag dessutom genom ett område där det finns en björn, sen mellansveriges vargtätaste område och så såg jag flera huggormar. Så det finns en del att tänka på men det finns också en så enormt fin och härlig känsla både av att vara därute och av att ha klarat av strapatsen. Det är något enkelt magiskt över att vara därute, med bara naturen runt omkring sig. Så jag vill gärna hjälpa fler att ta sig ut!

Jag vill inte påstå att jag gjort väldigt många flerdagarslöpningar men jag har stor vana av att gjort några stycken och tänkte dela med mig av utrustnings och säkerhetstips- och ni får gärna komplettera och ställa frågor så ska jag försöka svara. Jag tänkte dela inläggen i tre delar:

Energi och vätska // Utrustning under löpning och för övernattning // Säkerhet

Två dagar på Bruksleden

Leden sträcker sig från Västerås till Malingsbo eller Avesta i norr. Den är väl underhållen på sina håll men där jag startade är den dåligt märkt och jag blir bara irriterad så jag började med att springa på kartan till Bastmora vilket blev cirka 30 kilometer. Sen hoppade jag på leden där och hade 38 kilometer mestadels utan närhet till bebyggelse fram till Ramnäs där jag övernattade på Kuskens Inn med självhushåll. Otroligt fint boende. Det blev totalt 67 kilometer den dagenmen jag hade ju ingen tid att passa utan stannade och åt blåbär, fotade, plaskade lite med fötterna och bara..var härvarande i naturen. Dagen efter hade jag gärna sprungit längre men skulle med ett tåg till tokholm för att hämta dottern så det blev bara 10 kilometer då.

 Vätska

Klart smidigast för att dricka regelbundet är ju en blåsa och slang så du kan ta klunkar då och då. Du kan ta upp cirka 8 dl rent vatten i timmen men dricker du sportdryck (el tillsätter salt och eller kolhydrater) kan du ta upp betydligt mer- och är det väldigt varmt kan du behöva mycket mer också. De flesta blåsor klarar cirka 2 liter och det ger också 2 kilo extra på ryggen så att ha en ryggsäck som sitter bra blir viktigt då.

  • Utmaningen med blåsa är att det kan vara svårt att veta hur mycket som är kvar när blåsan är där bak (även om skvalpet avtar markant). Jag brukar därför även ha en flaska med vatten vilket också är bra för om du behöver rena vatten längs vägen och när du ska fylla på blåsan. En halvlitersflaska är bra för att kunna måtta upp sportdryck och en bra mängd att ha med sig.
  • Är det varmt kan jag rekommendera att försöka lägga i isbitar för att kyla ned. Eller mitt knep om jag passerar affär: köp en eller två isglassar och lägg i blåsan, piggelinvatten- det ni!
  • Springer du utan närhet till vattenkranar kan du behöva rena vatten längs vägen. På flera friluftsbutiker finns olika smarta lätta vattenreningslösningar som tex Lifestraw och andra filter så du kan fylla flaskan, sätta på filtret och sen hälla över till blåsan. Jag använde vattenreningstabletter och drack ur en tjärn men de ska egentligen få verka några timmar för att säkerställa att man får bort alla bakterier- men det här var en ganska ren tjärn och jag har en tålig mage.

 Energi

Det går förstås bra att röra sig utan att äta men både för upplevelsen, energinivåer och för säkerhet ska du förstås ha med energi!Det är omöjligt att säga hur mycket du ska äta- det beror på så många faktorer men om du petar i dig något varje halvtimme och så se till att få i dig ordentlig lunch så är du nog hemma. Vad ska man äta?  Kanske vill du bara ha energi till kroppen och bryr dig inte om smaken, eller så är det viktigt för dig med en gastronomisk upplevelse. Det bästa med långa dagar på fötterna är att du ofta rör dig såpass lugnt så du klarar av att äta både lättare och tyngre saker. Men testa innan och testa inget nytt! Däremot kan man ju tänka på att ska man vara ute flera dagar kanske man tröttnar på samma smak.

Jag är ganska obrydd så jag hade med ett stort paket bröd, två bananer och några bars och tuggade i mig regelbundet. Därtill tog jag EAA (protein) och magnesiumkapslar. Energibars med torkad frukt, havregryn, lite malda nötter, honung och lite kokosolja ger bra och snäll energi. Oliver ger salt som man ofta blir lite låg på. Bröd kan vara en mindre söt variation till bars.

Du vet vad du gillar helt enkelt men att börja äta tidigt och att äta regelbundet är det bästa för en trevlig tur.

  • Hur mycket du behöver bära beror ju helt på hur långt du ska och möjlighet att fylla på längs vägen. Fram med kartan och planera in hur mycket du behöver ha med och vad du behöver fylla på. Jag brukar räkna på att ha 400 kalorier per timme samt extra för lunch. Stannar jag vid en affär eller liknande planerar jag in så jag ska pausa och äta då och försöker få i mig mycket under den pausen samt dricka extra (som ju väger mycket). Vad man är sugen på och vad som passar att äta beror ju också på vädret. På sommaren kanske kalla lätta saker passar bättre medan man kanske vill ha varmt vatten i blåsan på höst, vinter och vår och sikta in sig på att äta lite varmare saker när man pausar. Har man svårt att få i sig energi skulle jag verkligen rekommendera att försöka dricka dina kalorier – ingefära är ofta bra i de fallen och lätta smaker som citron och lime- kanske citronsaft med saltkapslar!?
  • Se till att det är enkelt att komma åt energin så du inte missar att äta regelbundet för att det är meckigt att komma åt det.
  • Var noga med tandhygienen! Ofta äter man mycket sött under långa perioder och det är inte bra för tänderna. Borsta noga innan och efter och kanske kan du ha med en liten tub tandkräm att swish-swosha runt i munnen under dagen.

Frågor? Tips? Tankar! Dela med dig så kommer snart ett inlägg om utrustning.

Runt 5 kilo hade jag med!

Mat ute efter en hel dag på Bruksleden- mums! Åt sojaspagetti med tapenad och fetaost- salt brukar smaka gott efter en varm dag!

Runnerslove goes semester



Nu är det semester på riktigt på den här fronten. Jag hade tänkt springa och träna massor från start men har för en gångs skull blivit sjuk. På riktigt. Med feber och svullna bihålor. Men det har inte stoppat mig från att skapa förutsättningar för både spring och äventyr via tangenterna. Jag har planerat in ett tvådagars löparäventyr (en maxad dag och en lätt),  prelinimäranmält mig till ett ultralopp i Skottland och så har jag nästan klickat hem en SUPbräda.

Men så mycket tid vid datorn kommer det nog inte bli i juli. Däremot tar jag hand om min fina grupp Sustaionable Ultra Training som du hittar här på Facebook. DÄr kommer jag tipsa om både utrustning och ätbart under långa turer samt förstås bjussa på misstag jag gör.

Dessutom lägger jag upp tankar och tips på Instagram så följ mig gärna där på @ansofisticated.

Om du tycker det är svårt att vara ledig kan jag varmt rekommendera vår podds sommarspecial där vi diskuterar ämnet. Det hittar du här.

Hoppas att du har en så härlig sommar som du både vill ha och behöver!

Börja hösten på bästa sätt- häng med på en magisk helg i Åre



Kanske den vackraste tiden i Jämtland är september. Färgerna sprakar och det är fortfarande fina dagar.

Lägg därtill inspirerande föreläsningar och träningspass av alla de slag, allt från SOMA till dans, god mat, spa och skönt häng och du har Höstglöd i ett nötskal!

Jag ser så fram emot att få leda både WorkOutDoors, Trailfun och SOMA Moves under helgen och hoppas att du blir sugen på att resa upp!

På Höstglöds Instagram kan du få läsa mer om alla presentatörer och även tävla om en plats.

Jag hoppas vi ses i Åre i september!

Vi kan hjälpa varandra f***a normerna ingen bad om



Jag o min bästis. Vi har känt varandra sen vi var ett år. Från 1- 6 år spenderade vi nästan varenda vardag ihop. Sov middag ihop. Det sätter spår. Vi behöver inte imponera på varandra. Båda har två barn. Det är fredag kväll. Båda ska åka bort i flera veckor. Vi har inte setts på länge. Behöver få skoja, berätta. Vet du vad som hände… för någon som inte är en kollega. Inte är på sms. Inte är på Messenger.

Jag är barnfri ikväll och åker till henne. Tar ut Fem myror är fler.. skivan och sätter på min musik. På hög volym. John Butler Trio. I tio minuter mellan Sumpan och Spånga är det bara jag i min bil. Vår Ford med kritor och hårspännen under förarsätet. Men för en stund är jag så fri så fri.

Det skulle blivit tortellini med gräddsås men grädden var slut. Jag har också tom kyl och har med mig morot och avokado. Vi äter blodpudding. Hennes barn tar hälften av mina. Sen kastar 1-åringen ut dem på golvet. Vi börjar prata. Vi kommer av oss. Vi börjar om. Vi gjorde sallad till. Den äter vi. Min bästis torkar blodpudding och byter blöja och vi pratar på.

Det spelar ingen roll vad vi äter. Att vi blir avbrutna. Vi ses. Det är det viktigaste. Jag kör hem och känner mig jätterik.

Ändå hamnar vi ofta där. Att vi backar från att ses bara för att vi inte har det städat. Ordnat. Hemlagat.

Vi backar från det som egentligen är viktigt för att vi inte uppfyller något som vi om vi tänker efter inte bryr oss om. För att vi inte lever upp till krav vi ändå aldrig skulle ställa på någon annan. Skulle tycka var orimligt att belasta någon med. En städad hall. En välkomponerad middag trots en rörig dag.

Jag lyssnade på en podd för ett tag sen med en klok och, som vi definierar det, framgångsrik kvinna. Hon lät så vettig. Men så på frågan om att balansera/integrera föräldraskapet med karriär så slinker det ändå ut.. Ja jag är ju ingen perfekt mamma som bakar och sådär.

Bakar och sådär. Utöver att jobba mer än heltid och vara VD på stort bolag. I vilken värld är det perfekt att utöver det också hinna baka?

Hennes uttalande blir ett axplock ur ett samhällsomfattande sorl från alla de kvinnor som hela tiden ursäktar sig eller jämför sig med en, ursäkta, helt störd jäkla stapelkravsmässig norm som ingen, ingen mår bra av. Ingen kan leva upp till under en längre tid. Ingen tjänar på i långa loppet fast många företag tjänar på det först. Ingen klarar att både jobba heltid, ha massor av tid med barnen, hinna träna massor, ha fint hemma hela tiden, hinna engagera sig som klassförälder, tränare, samordna, bullbaka, skjutsa, putsa, pyssla och f** och hans moster.

Ingen.

Och det kanske blir på jobbet det brister. Men det kanske skulle vara helt ok att ha ett jobb som kanske var lite tjorvigt ibland, sådär som det är anno 2017 där allt är digitalt och agilt och i förändringsprocess. Det kanske skulle gå om man inte lade på det som Åsa Beckman så klokt i DN (12/5- 2017) kallar för lågintensiva vardagsbelastningen. Ibland tror jag dock den är högintensiv och det är vi själva som ökar på intensiteten.

Hos oss själva.

Genom det till varandra.

Högintensivt högpresterande de 16 timmar (eller färre) vi har utanför vårt arbete. Minsta kunskap om hur hjärna och kropp funkar förstår att det inte går. Men vi försöker. Vi känner oss så otillräckliga annars.

I samma krönika hänvisar Åsa till siffror som säger att vi först 2164 kommer få en jämn fördelning av hemarbetet. (Några av oss är redan där, och då får våra män ända höra att de är så duktiga som hjälper till hemma!).

Vi kan inte vänta till 2164.

Vi kan inte göra något åt vad som står i alla magasin. Alla löpsedlar. Åt vad som beskrivs som trendigt just nu. Åt att det blir grusigt. Åt att vi inte hinner handla.

Men vi kan göra allt åt hur vi pratar med oss själva. Och vad vi säger till varandra. Vad vi ursäktar. Hur vi svarar på en ursäkt.

Vi kan välja att berätta att den grusiga hallen och halvfabrikatet vi bjuder på beror på prioriteringar. Vi har gjort annat än att putsa och feja för att få besök som förhoppningsvis vill träffa oss och inte doften av vårt skurmedel.

Vi kan be kompisen ses på en promenad någonstans istället för på det fina sk**nödiga innestället där man inte hör vad man säger och man inte orkar vara efter en dag med ljud och skärmar.

Vi kan drämma ned en hög med köpefrallor och köpesfärskost mitt i knytiskalaset på skolan och deklarera högt och tydligt att man klippte tre avsnitt på raken av favoritserien igår istället för att baka.

Vi kan reagera när någon ursäktar sitt ”stök”.

Vi kan välja vad vi berömmer. Både face to face men även i sociala medier. Ett minutiöst städat hem och ständigt hemlagat, nytränat, nypiffat och nybakat betyder att man valt bort något annat. Kanske samvaro. Kanske återhämtning.

Vi kan hjälpas åt att göra det viktigaste. Vi kan säga F*** O** till normer ingen vill ha, ingen bad om, ingen mår bra av.

Vi kan hjälpas åt. Vi kanske till och med kan rädda varandra.

bild från lookhuman.com- grymma t-shirts!

Vi kan ses över en tallrik blodpudding i ett stökigt kök och det kan vara den bästa stunden på hela veckan.