Jag o min bästis. Vi har känt varandra sen vi var ett år. Från 1- 6 år spenderade vi nästan varenda vardag ihop. Sov middag ihop. Det sätter spår. Vi behöver inte imponera på varandra. Båda har två barn. Det är fredag kväll. Båda ska åka bort i flera veckor. Vi har inte setts på länge. Behöver få skoja, berätta. Vet du vad som hände… för någon som inte är en kollega. Inte är på sms. Inte är på Messenger.
Jag är barnfri ikväll och åker till henne. Tar ut Fem myror är fler.. skivan och sätter på min musik. På hög volym. John Butler Trio. I tio minuter mellan Sumpan och Spånga är det bara jag i min bil. Vår Ford med kritor och hårspännen under förarsätet. Men för en stund är jag så fri så fri.
Det skulle blivit tortellini med gräddsås men grädden var slut. Jag har också tom kyl och har med mig morot och avokado. Vi äter blodpudding. Hennes barn tar hälften av mina. Sen kastar 1-åringen ut dem på golvet. Vi börjar prata. Vi kommer av oss. Vi börjar om. Vi gjorde sallad till. Den äter vi. Min bästis torkar blodpudding och byter blöja och vi pratar på.
Det spelar ingen roll vad vi äter. Att vi blir avbrutna. Vi ses. Det är det viktigaste. Jag kör hem och känner mig jätterik.
Ändå hamnar vi ofta där. Att vi backar från att ses bara för att vi inte har det städat. Ordnat. Hemlagat.
Vi backar från det som egentligen är viktigt för att vi inte uppfyller något som vi om vi tänker efter inte bryr oss om. För att vi inte lever upp till krav vi ändå aldrig skulle ställa på någon annan. Skulle tycka var orimligt att belasta någon med. En städad hall. En välkomponerad middag trots en rörig dag.
Jag lyssnade på en podd för ett tag sen med en klok och, som vi definierar det, framgångsrik kvinna. Hon lät så vettig. Men så på frågan om att balansera/integrera föräldraskapet med karriär så slinker det ändå ut.. Ja jag är ju ingen perfekt mamma som bakar och sådär.
Bakar och sådär. Utöver att jobba mer än heltid och vara VD på stort bolag. I vilken värld är det perfekt att utöver det också hinna baka?
Hennes uttalande blir ett axplock ur ett samhällsomfattande sorl från alla de kvinnor som hela tiden ursäktar sig eller jämför sig med en, ursäkta, helt störd jäkla stapelkravsmässig norm som ingen, ingen mår bra av. Ingen kan leva upp till under en längre tid. Ingen tjänar på i långa loppet fast många företag tjänar på det först. Ingen klarar att både jobba heltid, ha massor av tid med barnen, hinna träna massor, ha fint hemma hela tiden, hinna engagera sig som klassförälder, tränare, samordna, bullbaka, skjutsa, putsa, pyssla och f** och hans moster.
Ingen.
Och det kanske blir på jobbet det brister. Men det kanske skulle vara helt ok att ha ett jobb som kanske var lite tjorvigt ibland, sådär som det är anno 2017 där allt är digitalt och agilt och i förändringsprocess. Det kanske skulle gå om man inte lade på det som Åsa Beckman så klokt i DN (12/5- 2017) kallar för lågintensiva vardagsbelastningen. Ibland tror jag dock den är högintensiv och det är vi själva som ökar på intensiteten.
Hos oss själva.
Genom det till varandra.
Högintensivt högpresterande de 16 timmar (eller färre) vi har utanför vårt arbete. Minsta kunskap om hur hjärna och kropp funkar förstår att det inte går. Men vi försöker. Vi känner oss så otillräckliga annars.
I samma krönika hänvisar Åsa till siffror som säger att vi först 2164 kommer få en jämn fördelning av hemarbetet. (Några av oss är redan där, och då får våra män ända höra att de är så duktiga som hjälper till hemma!).
Vi kan inte vänta till 2164.
Vi kan inte göra något åt vad som står i alla magasin. Alla löpsedlar. Åt vad som beskrivs som trendigt just nu. Åt att det blir grusigt. Åt att vi inte hinner handla.
Men vi kan göra allt åt hur vi pratar med oss själva. Och vad vi säger till varandra. Vad vi ursäktar. Hur vi svarar på en ursäkt.
Vi kan välja att berätta att den grusiga hallen och halvfabrikatet vi bjuder på beror på prioriteringar. Vi har gjort annat än att putsa och feja för att få besök som förhoppningsvis vill träffa oss och inte doften av vårt skurmedel.
Vi kan be kompisen ses på en promenad någonstans istället för på det fina sk**nödiga innestället där man inte hör vad man säger och man inte orkar vara efter en dag med ljud och skärmar.
Vi kan drämma ned en hög med köpefrallor och köpesfärskost mitt i knytiskalaset på skolan och deklarera högt och tydligt att man klippte tre avsnitt på raken av favoritserien igår istället för att baka.
Vi kan reagera när någon ursäktar sitt ”stök”.
Vi kan välja vad vi berömmer. Både face to face men även i sociala medier. Ett minutiöst städat hem och ständigt hemlagat, nytränat, nypiffat och nybakat betyder att man valt bort något annat. Kanske samvaro. Kanske återhämtning.
Vi kan hjälpas åt att göra det viktigaste. Vi kan säga F*** O** till normer ingen vill ha, ingen bad om, ingen mår bra av.
Vi kan hjälpas åt. Vi kanske till och med kan rädda varandra.
bild från lookhuman.com- grymma t-shirts!
Vi kan ses över en tallrik blodpudding i ett stökigt kök och det kan vara den bästa stunden på hela veckan.
